Narcissus blomsteräng

  Mitt nionde inlägg om blommor blir delvis en återkoppling. Jag har tidigare uttryckt om dikten Daffodils, av William Wordsworth, att den måste vara världens mest kända blomdikt. Jag tycker dessutom att dikten är vackrare än vad påskliljorna är. Trots det får narcissus-släktet, som påskliljan tillhör, skina i veckans avsnitt.

Veckans blomma: Narcissus

  Pingstlilja [Narcissus poëticus] blommar i april-maj med stora och vanligen väldoftade blommor som sitter ensamma i toppen av stjälken och som omges vid basen av ett brunt papperslikt svepeblad. Blomman har smal sambladig pip och utbredda kalkblad som är rent vita och bjärt kontrasterande mot den låga, endast två till tre millimeter höga, ringformade bikronan som är gulaktig med röd kant. Ståndarna, av vilka tre är längre, sitter i kronpipens mynning. Fröna saknar bihang. Den vilda arten har smalare blad, mindre blommor samt lägre bikrona än de odlade namnsorter som ofta påträffas förvildade. Källa: Den virtuella floran

*

Dityramb, av Alf Henriksson (1905-1995)
(ur Motsols : om väderlekar, vattnens liv och horisontens moln. Huskvarna : Alf Henrikson-sällskapet, 2009.)

Narcisserna blommar i dag till vår fägnad och njutning.
Svalornas höga flykt ger vårt hjärta frid.
Det luktar björklöv, det doftar skolavslutning
och Den blomstertid.
Den försvinnande dagen då droppen i daggkåpan glimmar
och det svävar konvaljdoft i brisen mot Ålands hav
borde vi alla ha plikt att i åtta timmar
njuta av.

***

  Som odlad i Norden blommar påskliljan från april till maj, det vill säga runt påsk, därav namnet. Påskliljan härstammar från västra Europa, men har med människan senare spritts till så gott som alla delar av världen med ett för växten lämpligt klimat.

  Den ursprungliga vilda påskliljans blomma har en sextalig, stjärnformad huvudkrona (kalk) och en enkel bikrona, den så kallade trumpeten. Påsklilja har en enda stor gul blomma på en cirka 40 till 50 centimeter hög stjälk. Bladen är smala och upprätta. Både blad och stjälkar innehåller slem. Källa: Wikipedia

*

Påsklilja, av Cicely Mary Barker (1895-1973)
(ur Blomsterälvorna om våren / [Till svenska av Irma Nordvang]. Stockholm : Atheneum, 1953.)

Mig älskar de alla.
När marsvindar kalla
kring öronen viner och kylan känns svår;
man stannar och spanar -
vad är det man anar?
Jo, något i luften bär löfte om vår!
Man lyssnar och vädrar:
bland påsk isens fjädrar
man fångar en skymt av min solgula kjol.
Och plötsligt det klingar
och susar av vingar, 
vintern är bortglömd, precis som i fjol.
Nu barnen får bråttom -
kurage har de gott om:
Tag fram våra kulor, här är inget pjosk!
Än sen, om det snöar -
i morgon det töar.
Se, påskliljan blommar, och snart är det påsk!

***

  Slutligen får ni en ny chans att njuta av Wordsworths vackra dikt. I år fyller den omarbetade versionen 200 år. Happy daffodil! Jag kör den passande bilden i repris också.

Daffodils, by William Wordsworth (1770-1850)
(First published 1807. This version published 1815.)

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.