Jag tar gärna emot namnförslag för period 4 (aug.-okt.) och period 5 (okt.-dec.).
Det hade ju nästan varit för bra om det första förlaget jag ska presentera hade hetat "Blombergs", men det duger gott med Brombergs.
 |
| Dorotea Bromberg Foto: Casia Bromberg |
***
Brombergs Bokförlag bildades 1975 av Adam och Dorotea Bromberg. Familjen kom till Sverige 1970 som polsk-judiska immigranter på flykt undan antisemitisk förföljelse i Polen. I Polen hade Adam Bromberg ägnat hela sitt yrkesliv åt bokförläggeri. Efter andra världskriget startade han flera polska bokförlag, däribland det stora universitetsförlaget PWN, där han var förlagschef i tolv år. Källa: Förlagets webbplats
Redan tre år efter starten blev det bingo för förlaget när Isaac Bashevis Singer tilldelades Nobelpriset i litteratur 1978.
*
Jag har gått igenom deras utgivning av poesi och fastnat för tre böcker. Först ut trubaduren Cornelis Vreeswijks Dikter (1989) redigerade av norske poeten Jan-Erik Vold. Året innan hade Brombergs och Vold gett ut Cornelis sånger.
***
Rörande sanningen, av Cornelis Vreeswijk (1937-1987)
(ur Dikter. Stockholm : Brombergs, 1989.)
Få se nu...sanningen. Var
la jag nu den? Jag vet:
Den finns här. I fodralet? Nej.
(Då fastnar man bara i tullen. Bort det!)
Varför skulle jag gömma
sanningen?
Färgen på sanningen har - sant att säga
- aldrig ihågkommits. Kläderna
gör mannen. Sanningen
är säkert naken.
Har din sanning ett färggrant omslag?
Glöm den.
Jag hade den här nyss. Jag
är säker på detta. Och jag är
övertygad om att
snart störtar den fram.
Sitter i något annat hörn?
Jag litar på den.
Hittar du den så behåll den.
***
Det har blivit ytterligare tre nobelpris för förlagets författare: Czesław Miłosz (1980), Octavio Paz (1990) och J.M. Coetzee (2003).
De fortsätter alltså följa föresatsen som deklareras på deras hemsida:
"Att ge ut viktiga böcker som lever länge, böcker som kanske överlever oss alla."
Ett led i den devisen är utgivningen av bokserien Nobelklassiker. Den inleddes 2007 med Slaven av Isaac Bashevis Singer. Den femtonde boken i serien blev Tornet av William Butler Yeats.
Nittonhundranitton, av W.B. Yeats (1865-1939)
(ur Tornet / W. B. Yeats ; översättning och kommentarer av Thomas Sjösvärd. Stockholm : Bomberg, 2012.)
III.
En moralist eller en mytologisk poet
jämför den ensamma själen med en svan,
med den bilden är jag nöjd
ifall en grumlad spegel visar svanen
innan den korta glimten av liv försvunnit,
visar hur den står höjd
över ett glittrande vatten,
beredd att flyga upp,
att leka eller rida
på vindar som larmar om den kommande natten.
Den man som gått in i betraktelsens hemliga djup
förlorar sig i den labyrint han skapat,
i konst eller i politik.
En platoniker hävdar att i det tillstånd då
vi skulle göra oss av med kroppen och skifta
är själen ändå sig lik,
och om allt vi skapat försvann
med sista andetaget,
blev döden en lycklig död,
vår ensamhet skulle förpestas var gång vi vann.
Svanen har kastat sig in i den tröstlösa himlen,
en sådan bild kan ge vildhet, vrede nog
att avsluta allt, att förstöra
allt jag inbillat mig i det svåra livet,
även det ark som blott till hälften blev skrivet.
Vi skulle tillintetgöra
allt vad människan kallar
djävulskap, men nu
då vintervindar blåser
inser vi att vi drömde med spruckna skallar.
***
Sedan 2012 har förlaget också satsat på att ge ut nya röster inom poesi-genren. Projektet (antologiserien) går under namnet Blå blixt : ny poesi. Det har utkommit tre antologier:
Hallon och bensin (2012), Mot denna sol (2013) och Den sista fasta kontinenten (2015). I den sistnämnda medverkar: Annacari Färnskog, Elis Burrau, Sami Hatira, Kassandra Smith, Daniel Mårs och Jennie Spetz.
Sista ordet går till Kassandra Smith.
Chicken House, av Kassandra Smith (f. 1980)
(ur Den fasta kontinenten. Stockholm : Bromberg, 2015.)
Svetten lirkar med mig.
Vill mig.
Inget.
Den påminner kanske om förra eller förförra.
Jag ligger stilla.
Ser mig gå ner för en gata, med lögnen i munnen.
Jag kan dig nu, stad.
De thailändska kvinnorna i plastmockasiner över en dans på
gatan vid midnatt.
Och linnetyget som flyger längs träluckor, järnräcken och
svullna anklar.
Tåringar, gelénaglar och pappersrosor i håret.
Fotbollens dunkande mot en riktigt gammal träport.
Is i glasen och de gnälliga båtarnas uttråkade vaggande.
Över Jaume III går solen upp och speglar sig i blöta handdukar
och oljiga ögon, tillhörande en rosa figur.
Med en flippfloppsandal i vänsterhanden haltar han ner för gatan.
Strippor på buss 15 i gryningen.
Ett år har gått.
Fält som en ögonskuggspalett.
Där står ett hus.
Där står en kruka.
Där stirrar en korp, rakt in i mig.
Den återkommer.
Jag tolkar och sover dåligt.
Violinerna får mig att stelna.
De utlovar en sorg som ska komma.
Hela livet väntar jag på katastrofen.
På det mest ödesmättade.
Träden kämpar uppåt idag.
Jag nonchalerar dem.
Måste öva.
Där står ett barn utan sikt.
Där sover ett trasigt fönster.
En hamnstad bakom min axel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar