 |
| Kraków by night |
***
Tria Carmina
med
Wisława Szymborska
(1923-2012)
***
Hennes första diktsamling kom ut 1952 men dessförinnan hade hon redan publicerats i olika tidskrifter under 1940-talet. I Anders Bodegårds oumbärliga urval från 2003 förekommer tre av dessa tidiga dikter. Jag har valt en dikt med en saxofon i huvudrollen.
Svart sång, av Wisława Szymborska
(ur Dikter 1945-2002 / Wisława Szymborska ; översättning och efterord av Anders Bodegård. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 2003. Original från 1945.)
 |
| Scott Hamilton |
Saxofonisten drar ut på det, saxofonisten raljerar,
han har sitt eget världssystem, han behöver inga ord.
Framtiden - vem vet något om den. Och vem är säker
på det förflutna.
Kisa med tankarna och spela svart sång.
Man dansade kind mot kind. Man dansade.
Plötsligt föll någon.
Med huvudet i golvet, i takt. Man dansade förbi
i samma takt.
Han såg inte knäna över sig. Ögonlocken lyste bleka,
fria från trycket av larmet och natten med underliga färger.
Låt oss inte dramatisera. Han lever. Kanske har han druckit
och blodet vid tinningen är bara smink. Här har
ingenting hänt.
Bara en man som ligger. Han föll av sig själv
och får resa sig själv,
när han nu överlevt kriget. Man dansade i den
mjuka trängseln,
fläktarna blandade ett hett element med ett svalt,
saxofonen ylade som en hund mot den
rosa papperslyktan.
***
Wisława Szymborska gav på sin höjd ut två böcker per decennium, även om det blev vardera tre under 50- och 60-talet. Hennes produktion är förhållandevis liten.
Tidigare i bloggen har jag publicerat dikten "Somliga gillar poesi" som har en rolig "touch". Nedanstående dikt om skrivandet har en allvarligare ton.
Glädjen att skriva, av Wisława Szymborska
(ur Dikter 1945-2002 / Wisława Szymborska ; översättning och efterord av Anders Bodegård. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 2003. Original från 1967.)
Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
som speglar dess mule likt en kopia?
Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?
Det står på fyra ben lånade från sanningen,
och spetsar öronen under mina fingrar.
Tystnad - det ordet prasslar också över papperet
och för åt sidan
de av ordet"skog" föranledda grenarna.
Över det vita papperet lurar de på språnget
bokstäverna som kan hamna fel
de ansättande meningarna,
från vilka ingen räddning finns.
I bläckdroppen finns en betydande reserv
av jägare med spejande blickar,
redo att rusa ner för den branta pennan,
omringa rådjuret och lägga an.
De glömmer att det här inte är livet.
Andra lagar råder här, svart på vitt.
Ett ögonblick varar så länge som jag vill,
det låter sig uppdelas i mindre evigheter
fulla av kulor hejdade i flykten.
För evigt händer om jag så befaller, ingenting.
Utan min vilja kan inget löv falla
eller grässtrå krökas under hovens punkt.
Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?
Glädjen att skriva
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.
***
Vi flyttar fram till 1986. Då samlade Wisława Szymborska sina dikter från ett helt decennium och gav ut "Ludzie na moscie" ('Människor på en bro'), en diktsamling som fick stor uppmärksamhet. Jag väljer en dikt ur den utgivningen som knyter ihop de båda exemplen jag anförde tidigare, "Glädjen att skriva" och "Somliga gillar poesi".
Rampfeber, av Wisława Szymborska
(ur Dikter 1945-2002 / Wisława Szymborska ; översättning och efterord av Anders Bodegård. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 2003. Original från 1986.)
Poeter och författare.
Det är så man säger.
Alltså är poeter inte författare, men i så fall vad?
Poeter är poesi, författare är prosa.
I prosan kan det finnas allt, också poesi,
men i poesin får det bara finnas poesi.
För att stämma med affischer där den annonseras
av ett stort och jugendslingrande P,
invävt ibland strängarna på en bevingad lyra,
borde jag snarare flyga än gå.
Och kanske hellre barfota
än i skorna från Chelmek
med klamp och knarr
som en klumpig änglavikarie -
Om ändå klänningen var längre, mera svepande,
och dikterna inte kom ur väskan, utan direkt ur ärmen,
festdikter, paraddikter, högtidsdikter,
från bing till bång
ab ab ba -
Och där på podiet lurar redan bordet,
ett spiritistiskt visst, på förgyllda ben,
och på bordet ryker ljuset i staken -
Vilket leder till slutsatsen
att jag i skenet av levande ljus
måste läsa vad jag skrivit i glödlampans sken
knack knack knack på maskinen -
Utan att bekymra mig på förhand
om det är poesi
och vad det är för poesi -
En sådan i vilken prosan är illa sedd -
Eller en sådan som är väl sedd i prosan -
Och vad gör det för skillnad,
som bara syns i halvdunklet
mot bakgrund av en purpurridå
med violetta fransar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar