I Sydamerika är det mer "Pang-på-rödbetan-poesi" med drastiska formuleringar som får läsarna att haja till.
***
Tria Carmina
med
Gonzalo Rojas
(1917-2011)
***
Gonzalo Rojas var den sjunde sonen till en kolgruvearbetare, född i hamnstaden Lebu, Chile.
Senare under sin ungdom var han redaktör för tidskriften Antarctica i Santiago de Chile och universitetslektor i Valparaiso.
Mellan 1938-1941 var han en del i surrealistgruppen Mandrágora som grundades av Braulio Arenas, Teófilo Cid och Enrique Gómez Correa. Källa: Wikipedia
Sju år senare publicerade han sin första diktsamling, La Miseria del Hombre. Från den har jag hämtat följande:
Begynnelsen och slutet, av Gonzalo Rojas
(ur Mot döden ; översättning av Lasse Söderberg. Malmö : Aura Latina, 2005.)
När jag öppnar dörren till mig själv i tingen:
vem berövar mig mitt blod, det egna, det verkliga!
Vem slungar mig ut i tomheten
när jag andas? Vem är
bödeln jag bär inom mig själv?
Du tid. Mångfaldiga ansikte.
Ansikte som du själv mångfaldigar.
Träng ut ur musikens ursprung. Träng ut
ur min gråt. Slit av dig den skrattande masken.
Invänta min kyss, konvulsiviska skönhet.
Invänta mig i havets dörr. Invänta mig
i föremålet som jag evigt älskar.
***
Han studerade juridik och litteratur vid Instituto Pedagógico de la Universidad de Chile.
År 1952 tog han slutligen sin examen och fick en professur vid universitetet i Concepción. Under slutet av 1950- och början av 1960-talet var han ledare för Institutionen för spanska och senare ledde han sommarkurserna. Gonzalo bidrog till upprättandet av ett antal workshops som hjälpte till att definiera tidigare generationer av chilenska författare och som förde internationella författare till Chile för att delta i dessa händelser och kongresser. Källa: Wikipedia
I hans andra diktsamling Contra la Muerte, som dröjde till 1964, förekommer en betraktelse om hans far. Jag tycker om den dikten. I verkligheten dog hans far när Gonzalo var fem år gammal.
Kol, av Gonzalo Rojas
(från Mot döden ; översättning av Lasse Söderberg. Malmö : Aura Latina, 2005.)
Jag ser en snabb flod glittra som en kniv, klyva
mitt Lebu i två väldoftande halvor, jag lyssnar till den,
luktar på den, smeker den, reser med den i en barnakyss
/ som förr
när vinden och regnet vaggade mig, jag känner den
som ännu en blodåder mellan tinning och huvudkudde.
Det är han. Det regnar.
Det är han. Min far kommer genomvåt. Det är en lukt
av genomvåt häst. Det är Juan Antonio
Rojas som rider på sin häst över en flod.
Inga nyheter. Ovädersnatten störtar samman
som en översvämmad gruva och ett blixtnedslag får den
/ att skaka.
Mor, snart kommer han: låt oss öppna dörren,
ge mig ljuset, jag vill ta emot honom
före min syskon. Låt mig ge honom ett glas vin
så han repar sig och ger mig en kyss
och sticker mig med sin skäggstubb.
Här kommer mannen, här kommer han,
smutsig, full av raseri mot olyckan, ursinnig
över utsugningen, halvdöd av hunger, här kommer han
under sin poncho från Kastilien.
A odödlige gruvarbetare, här är ditt hem
av ekstockar som du själv byggde. Stig på,
jag har kommit för att vänta på dig, jag är den sjunde
av dina barn. Det gör detsamma
att så många stjärnor har lyst på himlen under dessa år,
att vi har begravt din hustru en förfärlig augusti
ty du och hon är mångfaldiga. Det gör
detsamma om natten har varit svart för oss, lika för oss
/ båda.
- Fortsätt, du står inte här
och betraktar mig, utan att se mig, i regnet.
***
Efter militärkuppen i Chile 1973 var han tvungen att gå i exil. Han blev av med sin diplomatiska ställning och även avstängd från att undervisa på de chilenska universiteten. Han fick en anställning vid universitet i Rostock, Östtyskland.
Han undervisade sedan vid universitet i Tyskland, USA, Spanien, och Mexiko. Källa: Wikipedia
Jag avslutar med en dikt som skrevs under perioden i Tyskland och som finns med i hans tredje diktsamling, Oscuro (1977).
 |
| Rostock Universität |
Bosatt vid Östersjön, av Gonzalo Rojas
(från Mot döden ; översättning av Lasse Söderberg. Malmö : Aura Latina, 2005.)
Jag måste sova på tyska, fladdra omkring,
andas om jag kan på tyska mellan
spårvagn och spårvagn, tio kilometer
av en skärande gul ton i timman, med denna sorg
klockan 5.03,
vara exakt
och stillsam i min siffra likt ännu en
krigsinvalid, efterlikna
en vit skalbagge.
Sålunda åldras, tillbringa tjugo år av cement här
som föregångare till den andre, i denna prefabricerade
nisch, sopa trappan
varje vecka, slänga friheten
i soporna inuti stora
plåtburkar under snön,
tacka
framförallt tacka på tyska, tacka
antar jag. Någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar