Poesi ger dig visdom

  Veckans Utblick vänder sig speciellt till pedagoger. Om du är lärare i engelska och behöver textmaterial för att introducera ett arbetsområde kring kulturell identitet och fördomar, kan jag rekommendera Richard Blanco's dikt "The name I wanted". 
  Vill du fördjupa dina kunskaper om genren och samtidigt öka din förståelse för poesins inre och yttre kraft, rekommenderar jag Jane Hirshfield's två essäsamlingar som jag skriver om i slutet av inlägget.
  Mellanakten tillägnar jag Claudia Emerson. Hennes sista dikter, postumt publicerade i "The opposite house", finns nu i handeln.

*

  Richard Blanco (f. 1968), formell invigningspoet vid Barack Obamas andra installationsceremoni, har nyligen besökt en kommunal högskola i Montgomery. Besöket gjordes i samband med ett symposium där han var en av talarna.
  I skolan hade man i förväg anordnat en texttävling där eleverna skulle utgå ifrån Blanco's dikt "The name I wanted", för att sedan skriva en egen dikt. Tjugofem av eleverna som lämnat in bidrag fick träffa och lyssna till Richard Blanco. De fem som tilldelats pris, och vars dikter lästes upp, fick dessutom direkt feedback av honom. Snacka om skolminne för livet. Här följer dikten i text och i klipp med författarens stämma.

The Name I Wanted:

Not Ricardo but Richard, because I felt
like Richard Burton—a true Anglo-Saxon
in tights reciting lines from Othello, because
I wanted to be as handsome as Richard Gere
in a white tuxedo, because I had a pinky ring
just like Richard Dawson on Family Feud,
because I knew I could be just as wholesome
as Richie Cunningham, just as American
as my father’s favorite president, Nixon.

Richard—not Ricardo, not my nicknames:
El Negrito—Little Black Boy—for my skin
the color of dry tobacco when I was born,
or El Gallegito—the Little Galician, because
that’s what Tía Noelia called anyone like me
born in Spain, not a hundred percent Cuban.
Not Rico, the name Lupe wrote on my desk
branding me as Barry Manilow’s Latin lover
in ruffled sleeves dancing conga at the Copa,
Copa Cabana all of eighth grade. And definitely
not Ricardito—Little Ricky—worse than Dick.

Richard—descendant of British royals, not
the shepherds of my mother’s family, not
the plantain farmers on my father’s side.
Richard—name of German composers, not
the swish of machetes, rapping of bongos.
Richard—more elegant than my grandfather
in his polyester suit, Chiclets in his pocket,
more refined than my grandmother gnawing
mangos, passing gas at the kitchen sink.

Ricardo De Jesús Blanco, I dub thee myself
Sir Richard Jesus White
defender of my own country, protector
of my wishes, conqueror of mirrors, sovereign
of my imagination—a name for my name.

***

  Pulitzer-vinnaren (2006), Claudia Emerson gick bort i cancer i december förra året, 57 år gammal. Boken "Late wife" som hon fick priset för, har jag inte läst. Men den har hyllats enormt av kritiker och läsare.
  I början av mars utkom hennes sista dikter genom utgivningsserien Southern Messenger Poets. Ur den har jag valt en kort elegi över visdomständer.

Wisdom teeth, by Claudia Emerson (1957-2014)
(from The opposite house. Baton Rouge : Louisiana State University Press, [2015].)

They arrive, if at all, late, akward, huddled
in the back, crowding the hinges of the jaw -
pain their remaining purpose, the revenge
of the body's forgetfulness. The eviction
lifts them from dull slumber into the sterile,
expensive chamber of the needle and knife
where they hit stainless steel with the ring of bullets dug,
one after the other, from the same old wound.

***

  Det är inte ofta det dröjer 18 år mellan en lyckad bok och dess efterföljare. I år ger Jane Hirshfield ut en essäsamling med titeln "Ten windows: How great poems transform the world". Den är fortsättningen på "Nine gates: Entering the mind of poetry" från 1997, i vilken hon delger läsaren nio essäer (nycklar) för att påvisa sin tes "The poetic mind and its music come first". Det gör hon på ett mycket tilltalande sätt.     Jag har läst kapitel ett som handlar om den speciella koncentration, eller medvetenhet som hon kallar den, som tillåter både ett genomträngande fokus och en generös öppenhet. Jag gillade hennes text och tes. Det är precis så jag känner för poesi, och så som jag arbetar med poesi.
  Ett av diktexemplen hon för fram är den vackra "The Lake Isle of Innisfree" av William Butler Yeats.

The Lake Isle of Innisfree, by William Butler Yeats (1865-1939)
(from The Poems (Collected Works of W.B. Yeats).  MacMillan Pub 1989.)

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.