Face it, in slow-motion

  Inför maj månads utbud av poesifestivaler har jag satt ihop ett inlägg med tre exempel. Det blir Massachusetts, USA; Skottland och Kanada. Poeterna kan beskrivas som en känd, och två mindre kända författare.

  Vi börjar i Salem, Massachusetts och en festival som pågår 1-3 maj. Två av dragplåstren har nyligen förekommit i bloggen, nämligen Rita Dove och Richard Blanco. En annan välkänd och meriterad poet som kommer att närvara är Edward Hirsch. Programmet innehåller såklart en hel del uppläsningar, men också flera olika workshops, samt open mic-sessions. En av programpunkterna ägnas åt Edna St. Vincent Millay's poesi. Hon var den tredje kvinnan som någonsin fick Pulitzer-priset i kategorin poesi. Hon dog 1950. 
  Jag har valt ut en dikt av en något mindre känd poet, Denise Duchamel, som också gästar festivalen.

*

Ego, by Denise Duchamel (f. 1961)
(from Queen for a day: selected and new poems. University of Pittsburgh, 2001)

I just didn’t get it—
even with the teacher holding an orange (the earth) in one hand
and a lemon (the moon) in the other,
her favorite student (the sun) standing behind her with a flashlight.
I just couldn’t grasp it—
this whole citrus universe, these bumpy planets revolving so slowly
no one could even see themselves moving.
I used to think if I could only concentrate hard enough
I could be the one person to feel what no one else could,
sense a small tug from the ground, a sky shift, the earth changing gears.
Even though I was only one mini-speck on a speck,
even though I was merely a pinprick in one goosebump on the orange,
I was sure then I was the most specially perceptive, perceptively sensitive.
I was sure then my mother was the only mother to snap,
“The world doesn’t revolve around you!”
The earth was fragile and mostly water,
just the way the orange was mostly water if you peeled it,
just the way I was mostly water if you peeled me.
Looking back on that third grade science demonstration,
I can understand why some people gave up on fame or religion or cures—
especially people who have an understanding
of the excruciating crawl of the world,
who have a well-developed sense of spatial reasoning
and the tininess that it is to be one of us.
But not me—even now I wouldn’t mind being god, the force
who spins the planets the way I spin a globe, a basketball, a yoyo.
I wouldn’t mind being that teacher who chooses the fruit,
or that favorite kid who gives the moon its glow.

***

  Vi korsar Atlanten och hamnar i den lilla orten Ullapool (drygt 1300 invånare) i Skottland. Där går "Ullapool Book Festival" av stapeln 8-10 maj.

  Den här festivalen följer ett rätt traditionellt format där författarna berättar om sina karriärer/senaste utgivningar. Lite grann som bokmässor fast i liten skala. Dock utmärker den sig med flera stora namn, inte minst bland lyrikerna. Två av Skottlands finaste poeter, Jen Hadfield och John Glenday, kommer att vara där. Liksom den flerfaldigt prisbelönade Michael Crummey, som skriver såväl lyrik som romaner och noveller. Han är årets kanadensiska gäst, en tradition som festivalen upprätthåller. Festivalen avslutas med den populära romanförfattarinnan Val McDermid.

Minke whale in slo-mo, by Michael Crummey (f. 1965)
(from Under the keel.Toronto, ON : House of Anansi Press, 2013.)

Vikval (minke whale på engelska)

A dark patch of ocean blisters up near
 the gunwale with alien deliberation,

sea-water on the rising surface crackling
 and receding like celluloid snared in

a projector’s heat before the grappling
 hook of the dorsal fin enters the frame,

pinning the shapeless shape to a name,
 to identifiable attributes and traits,

the yellow dory jarred by the collision
 then rocking back as the minke shears

down and away and disappears
 like a drunk driver fleeing a minor

accident through backroads, deserted streets.
 Repeat the thirty-second clip a dozen

times for the little mystery’s slow-motion
 resolve, for that rough kiss so impulsive

and unexpected it leaves the diminutive
 wooden boat shaking on the ocean.

***

  Det är visserligen en bra bit mellan Michael Crummey's födelseort i Newfoundland och Winnipeg, men ändå känns det kanadensiska klivet kort i bloggen. 
  I Winnipeg utspelar sig "Envoi poetry festival" under mer än en veckas tid, från 29 maj till 5 juni. Festivalens fokus är nationell litteratur. Deras webbplats är väldigt tråkig och dålig. Men jag har förstått att man bokar olika sorters dagsbiljetter för evenemanget. Däremot har jag svårt att hitta längre presentationer av innehållet.
  En av de deltagande poeterna är Susan Musgrave, som också skriver barnböcker. Hon föddes i Santa Cruz, Kalifornien, av kanadensiska föräldrar och bor numera på Queen Charlotte Islands i provinsen British Columbia tillsammans med sin ökände make (bankrånaren) Stephen Reid.

Facing moons, by Susan Musgrave (f. 1951)
(from Entrance of the celebrant. London, Fuller d'Arch Smith, 1972.)

This night spent
watchful, waking,
no sound as the
moment of all sound
echoes
anything else,
this moment facing moons in
darkness, dull glow
from watchers, here and I
here but not here
before myself
inside —
moon of sleep constant inside
sleep, moon that I am
creeping down.