Les Murray har under en lång period betraktats som Australiens viktigaste poet. Han har nyligen gett ut en ny bok med ett urval av gamla och nya dikter. Före den här veckan hade jag bara läst enstaka dikter av honom. Nu har jag läst en hel samling, "Dikter från den efterblivna landsbygden" (Brombergs, 2005). Det var den första hela samling av honom som gavs ut i Sverige. Les Murray är en väldigt tydlig författare. Han arbetar konsekvent med sina teman, oftast rör hans sig mellan den australiensiska landsbygden och den kosmopolitiska arenan. Jag har skrivit det förut, en riktigt bra poet håller samman sitt verk som en enhet. Det gjorde Gunnar Ekelöf, det gör Adam Zagajewski och det gör Les Murray. Han håller helt klart nobelpriskvalitet utan att vara en av mina kandidater. Min invändning är den att han använder sarkasmen som byggmaterial i alltför hög grad. Dock inte i nedanstående råa skildring.
Om jakten på förvildad boskap nu för tiden (två verser), av Les Murray (f. 1938)
(Från: Dikter från den efterblivna landsbygden. Brombergs, 2005.)
Det verkar som om människans obarmhärtiga ommöblering av hela jordklotet knappast kommer att betyda något grönt slut. Kakifärgade poserar kronojägarna, där ingenting skjuter tillbaka, och stiger sedan in i helikoptrar med bortmonterade skjutdörrar. Bara minuter senare befinner de sig över torrmarker där bufflar flyr i virvlar av damm - runda bestar, bruna skalbaggar, med strimmiga
styrstångshorn - över våtmarker med skumsprut som hindrar flykten. Geväret stoppar en galopp, och ännu en, och en till, ko, kalv, tjur, projektilens två tons tyngd och styrka inuti varje enskild kulas osynliga stjärna spränger deras framrusande kroppsvätskor. Sorgligt lortig asiatisk boskap ligger där i rader och liknar kartans städer av stinkande salt.
***
År 2013 debuterade Lina Hagelbäck med sin prosalyriska berättelse om Violencia. I januari 2015 kom fortsättningen som heter "Violencia och hennes far". Debutboken fick lysande kritik och när jag läser den så slås jag av hennes språkekvilibristik (det ordet har jag garanterat aldrig använt förut). Alla poeter väger sina ord på våg innan de släpper dikterna ifrån sig. I Lina Hagelbäcks bok är det märkbart och elegant utfört. Jag har ibland svårt för prosalyrik men boken om Violencia och hennes utsatta väninna Stina, gillade jag.
För övrigt kommer Lina Hagelbäck från Kristianstad, liksom en annan relativt ny poet-komet, Jenny Wrangborg. I Kristianstad bor också den högt uppskattade författaren och poeten Eva Ström som kunde ses i senaste avsnittet av TV-programmet Babel. Själv kommer jag från Vinslöv, som ligger knappt två mil väster om Kristianstad. Inga jämförelser i övrigt.
Ur Violencia, av Lina Hagelbäck (f. 1971)
(Brombergs, 2013)
Violencia föll för mig på universitetet. Jag visste vem hon var, beundrade henne så som många andra gjorde. Hon, den briljanta doktoranden i litteraturvetenskap och som fått lysande diktsamlingar publicerade, ville ha mig eftersom jag utseendemässigt påminde om hennes bortgångna älskade mor. Violencia väckte det vildaste i mig, det svarta skenet. Det gick inte att motstå den svidande lusten, den bultande yrseln, rädslan under huden, hon intensifierade mig. Förut hade jag bestått av förkortningar, nu fick jag vara långa hela meningar. Förut gick jag bakom mig själv och var rädd, kontrollerad. Violencia och jag diskuterade dikter, måleri och filosofi, blev ett kokande par, skrev poesi tillsammans, skrattade, sov knappt. Man kan inte säga nej till tankerymdens orkaner, hur ståtliga och hemska de än är. Att hon insisterade på att kalla mig för sin mors första namn Teresa istället för att använda mitt riktiga namn Stina kändes som en ära. Jag kände mig utvald och förnyad. Det var sagt att Violencia inte höll sig med vänner. Innan jag lärde känna henne hade en kurskamrat sagt att hon led av storhetsvansinne och att hon trodde sig vara förmer. Hon är förmer. En dag när luften var full av sårpärlor och sällhet frågade hon om jag ville flytta in hos henne. Hon bodde i sin gammelmormor Teklas hus i bokskogen, nära ett hav som delvis var fiktivt.
"Där finns sirapsgardiner, fruktväggar, förtrollade rum, missfärgat matsilver, vitlutade björnbärsplankor i köket, en nougatateljé, egyptiska askkoppar, årgångsviner i källaren, hängmattor i mörkrött, en fläderlada, en kritstrecksrandig katt som heter Romeo, ett åttahörnigt lusthus samt ett ombonat träsk nära huset."
Jag lämnade mitt studentrum och flyttade till Teklas hus dagen därpå.
***
Vi blir kvar i Skåne, fast nu besöker vi Höör. Där genomförs för fjärde året Litteraturrundan, ett projekt som har syftet att författare och läsare ska mötas i offentligheten. Eller hemma hos författaren eftersom man vill efterlikna den betydligt mer kända Konstrundan, som har mer än tjugo år på nacken i det skånska konstnärslivet. Fyra författare kommer att göra uppläsningar av egna och andras verk, bl.a. kommer man läsa upp texter av Höörprofilen Nils Ludvig Olsson, som gick bort 1974. Jag avslutar Utblicken med en dialektal dikt, av honom. Ni som inte är skåningar kan ju försöka gissa vad den handlar om. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet.
Di fåste fjeden, av Nils Ludvig Olsson (1893-1974)
(Ur Di fåste fjeden : Skånerim. Malmö : Framtidens bokförl., 1921.)
De va på ättemiddan
en sönda härförleden
när pågen to på gåled
di aller fåste fjeden
Han hade ståd en taga
å hållt i skänkaskaved
men tyckte väl: å gå nu
e rent för meed aved!
Se, knäna va för skrala
å benen sto som trillor
å mattorna på gåled
va lureda som hillor
Å skammelen va farli
å klya på å trö på
där va de bäst o kryba
å ha en hånn å stö på
Men hont han sto å gronga
så släppte han me näven
å gjore så en vänning
som ente va oäven
Där sto han säl å titta
rätt va de va så gick en.
De e ett tag som gör ed!
Sa ja så mill i blicken.
Mor! Skreg ja. Mor! Nu går han
Nu borjar pågen trava
Men då blev pågen tje å'd
å satte se akava
Å mor fick ente se nåd
skönt hon e rätt forveden
Å pågen, när han stabba
di aller fåste fjeden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar