 |
| Före kontinenternas separation: Gondwanaland |
Tria Carmina
med
Harry Martinson (1904-1978)
*
Harry Martinson hade en uppväxt märkt av det största armod. Som sjuåring ackorderades han ut som sockenbarn och gick under flera år från fosterhem till fosterhem; många av dem rymde han ifrån. Sexton år gammal tog han hyra som jungman på motorseglaren Willy som gick på fraktfart i Nord– och Östersjön. De följande sju åren arbetade Martinson som sjöman och tillfällighetsarbetare, och gick tidvis på luffen. Arbetet som sjöman avsatte spår i debutboken Spökskepp (1929); havet, sjöfåglarna, koleldningen blir här på samma gång påtagliga erfarenheter och lödiga bilder för liv, kraft och längtan. Källa: Litteraturbanken
Efter att ha läst diktsamlingen "Spökskepp" så valde jag ut en dikt ur avdelningen "Sjöfåglar" (Martinson delar in sin debutbok i fem delar), för bloggen. Sedan läste jag efterordet (författat av Johan Lundberg) och fann följande beskrivning: Spökskepp rymmer texter som visar upp en diktare som med oerhörd receptivitet och snabbhet tillgodogjort sig den nya tidens estetiska ideal ... I Spökskepp finner vi denna typ av lyrik framför allt i avdelningen "Sjöfåglar". Fasen, jag börjar snart känna mig som en litteraturvetare, trots att jag saknar sådana högskolepoäng.
Det är just en sån här dag ..., av Harry Martinson
(ur Spökskepp : dikter. Stockholm : Bonnier, 1929.)
Det är just en sån här dag man förbannar skugglösa slätter.
Eldarna hojta där nere i helveteshettan -
som när man sticker ett glödgat spett i en isgrogg -
Havet är en vaggande duk av blank olja.
Men: Ett svart moln svänger armarna över havet:
Jag vet det: Pamperon tar oss -
jag såg vinden så ett knippe stormsvalor.
***
Diktsamlingen "Passad" kom ut 1945. Den anses av många kritiker vara hans starkaste, jämte "Aniara". Den är också omfattande; 174 sidor lång i samlingsutgåvan från 1997. Dagens diktsamlingar innehåller i regel bara hälften så många sidor.
"Martinson var tidigt intresserad av kinesisk filosofi och den taoistiska mystiken blir i boken en möjlig andlig vandringsväg för den grubblande nomaden. Passaden blir en enande vind som knyter samman världsdelar och tider."
Citat: Litteraturbanken
Det är väldigt intressant att följa Martinsons utveckling genom diktsamlingarna. I Spökskepp var det mycket känslor och dramatik. I Passad är det helt uppenbart idéerna som sätts främst. Sedan kommer civilisationskritiken i Aniara (1956). Jag avslutar inlägget med en dikt från samlingen "Dikter om ljus och mörker" (1971). En dikt som inte hade varit möjlig före Aniara. Men först blir det en passad.
Tionde dikten ur sviten Passader, av Harry Martinson
(från Passad : dikter. Stockholm : Bonnier, 1945.)
X.
Jag har planlagt en färd,
jag har inrett ett hus
på nomadiska kuster inåt.
Sjustjärnans brödfruktsgren lockade evigt.
Oåtkomlig i vintergatornas trädgård
var den en gren av skådebrödsfrukter.
Men nya visa upptäcktsmän jag mött
ha pekat inåt
mot det nya Gondwanas kuster.
Och de ha sagt mig
att gömda vågor alltid vandra där,
att hav av gåtor alltid strömma där
kring inre resors obeskrivna öar
och jag har lyssnat tyst till dem
och anat
en ny passad - ett nytt Gondwanaland.
***
"Dikter om ljus och mörker" utkom 1971, hela elva år efter hans förra diktsamling "Vagnen" (1960). Däremellan hade han bl.a. skrivit pjäsen "Tre knivar från Wei" (1964) och gett ut en samling med kortprosa, "Utsikt från en grästuva" (1963).
Agneta Pleijel var rätt kritisk till samlingen i en recension. Hon vände sig mot den moralfilosofi som hon tyckte fanns i de centrala dikterna.
Jag tycker bäst om samlingar där dikterna hålls samman, som en enhet, likt den jag fann i Passad. Det saknar jag här. Däremot är de starkaste dikterna väldigt bra, faktiskt lite före sin tid. Det senare kunde förstås inte Pleijel ha någon aning om när hon skrev sin recension.
Jag fascineras av dikten som jag valt, och att den publicerades i början av 70-talet.
Uppgörelse, av Harry Martinson
(ur Dikter om ljus och mörker. Stockholm : Bonnier, 1971.)
Sensommarkvällens lövverk mörknar, vinden går
med molnens mockasiner i tidens kronor. Tag det tillvara.
Förjagar du vemod återstår tristesser.
Förjagar du svårmod skänker tiden i din plastbägare
en oigenkännlig kalk,
ny bitterhet utan smak
en kallt påsmygande förtvivlan i nervmedelskvällar.
Du borde ha farit till badort, säger du.
Du borde ha rest ifrån dig själv till någon annan.
Tomt tal. Fastän hetsad och för tidigt ute
står du försent vid alla dina tåg,
det skymmer utan behag, bara skymmer.
Varför övergav du de sorger som dock hade sina ansikten.
Nej, nytt skulle du ha det på alla sätt,
även liken skulle vara nya,
nydöda dödar.
När du nu far vilse vet du inte ens vad vilse är,
där du tynger med din tomhet
till den grad att planet har
svårt att lyfta.
Du bara jagar vidare en glädje som du önskar skuggfri.
Men utan sorg finns ingen axel att vara trogen,
utan sorg som fördjupnar inget sant hav,
bara en plaskande förlängning av jaget mot intet
där du bäddar med tomhet i tomhet.
O vore vi fria från dig, du tomhet som ständigt synes och tränges,
du tomhetens hjärta hårt som sten,
som bara äter glädje med glädje och förtär den
och sedan intet mer.
***
Nästa veckas poet: Tua Forsström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar