Den här veckan har jag läst en diktsamling som kräver mer av sina läsare än Pia Tafdrups diktsamling gjorde. Jag är inte heller säker på att författaren och läsaren trampar på samma stig eller om de ens befinner sig i samma skog.
Jag har läst den norska poeten Kristin Bergets nya diktsamling.
Hennes ansikte / Kristin Berget ; översättning: Ida Linde. Malmö : Rámus, 2014. (Originaltitel: Hennes ansikt)
Jag har även läst Kristin Bergets förra diktsamling på svenska, Der Ganze Weg, som utspelade sig i storstaden Berlin, för att ha något att jämföra med.
För egen del är det ingen tvekan om vilken diktsamling som talar till mig. "Der Ganze Weg" berättar, och beskriver, något för mig. Vi håller inte varandras händer (bokstavligen), men det känns ändå som om jag håller jämna steg med författaren. Även formexperimentet (dikterna har små luckor, blanka passusar, spridda i texten) accepteras utan problem av mig som läsare. Jag invänder bara emot det återkommande mantrat, kroppen - minnet - rummet, som blir lite övertydligt emellanåt.
Men nu gällde recensionen den nya diktsamlingen, "Hennes ansikte".
I den skiljs våra vägar i ett tidigt skede och jag vet precis när det sker, i raderna ...
Det är vägen ut ur skogen
som är den farliga
Från singular till plural
Mer än vad som kan förtullas
Jag förmodar att hon menar något fördolt som ska ut i ljuset, och att lämna ut det [eller sig själv] är ett svårt och äventyrligt beslut.
Det är svårt, rent av omöjligt, att utelämna sina egna erfarenheter och referenspunkter när man läser någon annans text. En oberoende textanalys existerar aldrig. I min relation till Kristin Bergets dikt innebär det att jag har svårt att förstå det hon beskriver som farligt. Jag är mer rädd för skogen än för gläntan som skänker ljus. En del människor vill hålla kvar sitt känsloliv i en "Pandoras ask". Jag öppnar däremot gärna på locket.
Kanske bidrar också de olika miljöerna i diktsamlingarna till hur jag lyckas orientera mig i dem. Storstaden Berlin känns bekant och parerbar medan skogen ger mig svettningar och [mentala] skavsår. Det finns en passage i boken som nuddar vid min kompassnål.
"...
En densitet mellan grenarna
suger ut syre ur luften
Jag kunde ha tänkt rustning
En stumhet eller mental isolering"
Boken innehåller en jakt på en kvinna, älskarinnan? Tematiken för jakten och de återkommande förflyttningarna till Paul Celans dikt om Todesfuga, ställer läsaren inför svåra problem.
Det är skuggorna som har fäste i skymningen, inför det planerade skottet. I det avsnittet siktar författaren väl, tycker jag. En av dikterna befäster synerna, för jaget.
"Med vitheten som högsta kort
vitnar systemet
Trädet. Inte skogen.
Huset. Inte trädet.
Veden. Inte huset.
Den vita flamman längst inne
i det svarta bålet
Bränn till grunden bränn till botten
Ingen här har inte ansikte
Slutomdöme: En diktsamling med kraftigt avskalade texter som var svåra att navigera igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar