Jag anser att humor och satir är underskattade teman i diktsamlingar. Men det är väldigt svårt att skapa en helhet av sådana spetsfundigheter.
Jag har läst "Det dagas", av Daiva Čepauskaitė (f. 1967), från Litauen. En samling som består av dikter från alla hennes tre tidigare diktsamlingar, samt en handfull nyutgivna dikter. Urval och översättning står Liana Roukyté-Jonsson och Juris Kronbergs för.
(Tollarp : Ariel i samarbete med Books from Lithuania, 2013)
Först ska sägas att jag gillar utseendet och formatet på boken. Den liknar en anteckningsbok, men känns viktigare än så - tack vare sin styva pärm och rejäla blad med avrundade hörn. Så nu vet jag hur min egen diktsamling ska se ut i publicerat tillstånd.
Dikterna är uppdelade i tre delar. Jag förmodar att indelningen är gjord efter hennes tidigare utgivna titlar. Det kunde gott förklaras i boken. Speciellt med tanke på att dikterna i del II är rätt mediokra och skulle kunna vara från debutsamlingen.
Men vi börjar väl med godbitarna. De hämtar jag från den första delen, "jag vill säga". Här samsas humorn och det konstnärliga bildspråket i ett meningsfyllt spår, som är lätt att följa. Den mörkaste ironin skymtas redan i den fjärde dikten.
En blek sol lossnar, trillar ljudlöst ner
i soptippen bakom bergen för att göda närmast följande datum
men vi viftar bort det, hela natten dricker vi sprit -
snabbt brinnande tid, universums samlade dumhet kvorum
vi har ingenting, vi kan inte förnedras mer
vi har ingenting, varken bröder eller brödrakyrkogård
bara en versifierad bit papper som fladdrar på fäderneslandets dass
vad gör man - släktleden är sig sorgligt lika år efter år
En än mer fantasifull kreation (ekvation) utgör dikten, "snön plus minus ELLER julen", som avslutas så här.
bordet plus minus kniven
snön och snart kommer julen
minus början av kärlek
plus skammen ännu kulen
snö trängde in i snö
minus ett steg till svindel
och under taket somnade
en ängel plus en spindel
Den dikt som känns mest genomarbetad och konkret, trots att den faktiskt är rätt experimentell, är deltitelns "jag vill säga". Det är även den längsta dikten i första delen. Den har en passage i mitten som jag gillar skarpt.
...
Jag vill säga - jag ska gå
men det finns ingen bredvid mig
därför går jag helt enkelt.
Jag vill säga - sparv
men det kanske feltolkas
därför säger jag - sten.
Jag vill säga - det gör ont
men det har jag redan sagt
därför biter jag ihop.
Jag vill säga - stank
men det är fult
därför andas jag inte.
Jag vill säga - åt helvete
men det är uppenbart ändå
därför säger jag - vill du ha soppa?
...
Och så kom det en dikt som inte liknar någon annan, men som fick mig att dra på smilbanden. Jag förstår nog inte riktigt vad den vill säga, men ibland räcker kompositionen till för att fullborda "loopen" i mitt sinne.
En smula solnedgång
under naglarna
eller kanske bara gammalt blod
en smula minnen
och en smula bön
för att kvällen ska rundas av
likt en svala
som landat i himlen
på rygg.
Del II, "hur är läget?" gillar jag inte alls. Merparten av dikterna känns fåniga, med en ungdomlig barnslighet och havererade liknelser. Ungefär som det jag själv skrev i sjuttonårsåldern. Jag vill helst undvika smaklösa diktrader i min blogg, men jag måste väl exemplifiera det jag ogillar. Ibland undrar jag om det snarare är översättarna som går på grund i lägesrapporten.
Himlen levererar fortfarande ljus
så avlägsen, så lugn
och månen lik ett potatisskal -
med den vita sidan mot oss
droppar sötaktig stärkelse
i våra gropiga sängar
Jag tycker att dikterna är mer nyansrika i den tredje delen "det dagas", även om den också innehåller en del banala texter. Min favorit heter "papperets monolog".
Om jag kunde skulle jag sudda ut
alla ord och själv blekna bort
lås in mig, låda,
tills de blöta bläcksåren torkat ut
om jag kunde, skulle jag återvända
till trädstammens saftiga årsringar
om jag vågade skulle jag vara
så långt som möjligt från dig
min kära författare
min bödel, vad gör du
ärligt talat
står jag inte längre ut
ställ dig, jag ber dig, i skuggan av ett susande träd
jag vill skänka dig ett ögonblick av glädje
men då måste du lova mig att stå kvar där
och leva ditt liv -
oskrivet.
Slutomdöme: Det blev en kontrast att gå från den utomordentliga boken "Tilltar", som jag recenserade förra veckan, till Daiva Čepauskaitės "Det dagas". Den innehöll lite för många språkövningar med naiva rim, och liknelser som var ofullständiga. Den bitska humorn lättade upp och det är den jag minns.
Visar inlägg med etikett Bokrecension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bokrecension. Visa alla inlägg
söndag 8 juni 2014
söndag 1 juni 2014
Bevandrad av dig
Gårdagens konstomröstning vanns av Gary Tallmans uggla, en välstaplad hög med vedträn. Lite fusk dock, i avsaknad av mörkare träslag lät han lägga på en liten färgklick.
Nu får ni bekanta er med tre konstverk som är gjorda av spelkort. Ge dem ett omdöme, är de ESS eller lanka?
Söndagens bokrecension gäller en debutant.
Jag har läst diktsamlingen "Tilltar" av Pernilla Berglund (f. 1982). Göteborg : Teg Publishing, 2013.
Jag har alltid läst poesi och under gymnasieperioden samlade jag på dikter i ett kollegieblock. Dikter som betydde något speciellt för mig. Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf tog plats i det, tillsammans med okända rumänska poeter, och så Emily Dickinson förstås. Hon är ju anledningen till vår dotters mellannamn.
Min dos av poesi har så klart ökat i och med att jag letar texter och idéer till bloggen. Under läsningen av andras texter fylls jag ibland av tankar om egna möjligheter, mina tänkta texter. Visst kan väl Roland Lundberg få ihop en diktsamling som andra vill läsa.
I nästa stund tar nya bokstäver, nya ord och nya förmågor plats på skrivbordet. Någon som gör det svåra, i skrivandet, till stor konst. Någon som har balans nog, för att hålla skidorna samman, när farten ökar. Någon som har mod nog att ta ut svängarna, när vi andra låter bli.
Det finns skärpa och styrka i Pernilla Berglunds dikter. En författare brukar behöva tid och flera försök för att uppnå sådant. Hon satte spiken direkt.
Diktsamlingen handlar om platser; våra inre rum och de som naturen bjuder in till. Men den handlar också om relationer till människor, speciellt en människa - den andra, du. Texterna vandrar mellan pronomina, går från jag till vi, och du tilltar i mig. Jag tror nog aldrig jag sett så många pronomen per diktvers förut. Och alla har sin viktiga plats i texten.
Bokens versprolog, eller ska jag kalla den anfang, ger en klar innehållsdeklaration över sidorna vi ska vandra på.
Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser,
snöfläckarna som inte smälter under sommaren.
Fjällbjörkarna är startlinjen, höjden, bestigningen av
är sträckan. Målet dit du tänkt dig. Men efter varje
krön (fjälltoppen) är ett nytt (fjälltoppen). Det du ser
från höjden, ett böljande täcke, fjället. Det breder ut sig.
Det är väl just det - att målet för vandringen skiljer sig åt, över tid och mellan människor. Det är svårt att hitta sin egen takt och ännu svårare att följa någon annans. Så här summerar författaren det i samlingens vackraste dikt.
Under en dag, vi är flera år. Jag säger dig och lovar,
vi är nu. Är vi mindre när vi är tillsammans? Vi blir
andra ensamma. Det rusar förbi, om jag kan hinna mig
själv samtidigt. Det jag kan säga om mig själv får inte
ta slut.
Jag har redan sagt att författaren diskuterar med sig själv, och att hennes känslor och ord (läs: pronomen) böljar fram och tillbaka över sidorna. Det är rätt uppenbart att "jaget" är på vandring, såväl inombords som genom naturen. Ensamma och tillsammans finns de där, i skogen, över fjället och längs med älven. Och plötsligt kommer en sentens ... av denna debutant.
Vandra mig din stig ger ett annat sätt.
Hon vill att de berikar varandras erfarenheter. Går det att säga det bättre? Jag blev helt knockad av de orden.
Men direkt i den efterföljande dikten talar hon om hur viktig den personliga integriteten är.
Vilan, där du närmast når mig. Och ändå inte mer än ett utrymme.
Slutomdöme:
Pernilla Berglunds texter har berikat mig och gett liv åt nya tankeriktningar. Vår vandring pågår och det finns nya platser att upptäcka, inom och bortom. Jag måste ge henne sista ordet.
Nu får ni bekanta er med tre konstverk som är gjorda av spelkort. Ge dem ett omdöme, är de ESS eller lanka?
***
Söndagens bokrecension gäller en debutant.
Jag har läst diktsamlingen "Tilltar" av Pernilla Berglund (f. 1982). Göteborg : Teg Publishing, 2013.
***
Jag har alltid läst poesi och under gymnasieperioden samlade jag på dikter i ett kollegieblock. Dikter som betydde något speciellt för mig. Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf tog plats i det, tillsammans med okända rumänska poeter, och så Emily Dickinson förstås. Hon är ju anledningen till vår dotters mellannamn.
Min dos av poesi har så klart ökat i och med att jag letar texter och idéer till bloggen. Under läsningen av andras texter fylls jag ibland av tankar om egna möjligheter, mina tänkta texter. Visst kan väl Roland Lundberg få ihop en diktsamling som andra vill läsa.
I nästa stund tar nya bokstäver, nya ord och nya förmågor plats på skrivbordet. Någon som gör det svåra, i skrivandet, till stor konst. Någon som har balans nog, för att hålla skidorna samman, när farten ökar. Någon som har mod nog att ta ut svängarna, när vi andra låter bli.
***
Det finns skärpa och styrka i Pernilla Berglunds dikter. En författare brukar behöva tid och flera försök för att uppnå sådant. Hon satte spiken direkt.
 |
| Pernilla Berglund Nominerad till Borås Tidnings Debutantpris 2014! |
Diktsamlingen handlar om platser; våra inre rum och de som naturen bjuder in till. Men den handlar också om relationer till människor, speciellt en människa - den andra, du. Texterna vandrar mellan pronomina, går från jag till vi, och du tilltar i mig. Jag tror nog aldrig jag sett så många pronomen per diktvers förut. Och alla har sin viktiga plats i texten.
Bokens versprolog, eller ska jag kalla den anfang, ger en klar innehållsdeklaration över sidorna vi ska vandra på.
Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser,
snöfläckarna som inte smälter under sommaren.
Fjällbjörkarna är startlinjen, höjden, bestigningen av
är sträckan. Målet dit du tänkt dig. Men efter varje
krön (fjälltoppen) är ett nytt (fjälltoppen). Det du ser
från höjden, ett böljande täcke, fjället. Det breder ut sig.
Det är väl just det - att målet för vandringen skiljer sig åt, över tid och mellan människor. Det är svårt att hitta sin egen takt och ännu svårare att följa någon annans. Så här summerar författaren det i samlingens vackraste dikt.
Under en dag, vi är flera år. Jag säger dig och lovar,
vi är nu. Är vi mindre när vi är tillsammans? Vi blir
andra ensamma. Det rusar förbi, om jag kan hinna mig
själv samtidigt. Det jag kan säga om mig själv får inte
ta slut.
Jag har redan sagt att författaren diskuterar med sig själv, och att hennes känslor och ord (läs: pronomen) böljar fram och tillbaka över sidorna. Det är rätt uppenbart att "jaget" är på vandring, såväl inombords som genom naturen. Ensamma och tillsammans finns de där, i skogen, över fjället och längs med älven. Och plötsligt kommer en sentens ... av denna debutant.
Vandra mig din stig ger ett annat sätt.
Hon vill att de berikar varandras erfarenheter. Går det att säga det bättre? Jag blev helt knockad av de orden.
Men direkt i den efterföljande dikten talar hon om hur viktig den personliga integriteten är.
Vilan, där du närmast når mig. Och ändå inte mer än ett utrymme.
Slutomdöme:
Pernilla Berglunds texter har berikat mig och gett liv åt nya tankeriktningar. Vår vandring pågår och det finns nya platser att upptäcka, inom och bortom. Jag måste ge henne sista ordet.
Du minns aldrig platsen längre än så här; på väg.
söndag 25 maj 2014
Jakten, skogen, ansiktet
Den här veckan har jag läst en diktsamling som kräver mer av sina läsare än Pia Tafdrups diktsamling gjorde. Jag är inte heller säker på att författaren och läsaren trampar på samma stig eller om de ens befinner sig i samma skog.
Jag har läst den norska poeten Kristin Bergets nya diktsamling.
Hennes ansikte / Kristin Berget ; översättning: Ida Linde. Malmö : Rámus, 2014. (Originaltitel: Hennes ansikt)
Jag har även läst Kristin Bergets förra diktsamling på svenska, Der Ganze Weg, som utspelade sig i storstaden Berlin, för att ha något att jämföra med.
För egen del är det ingen tvekan om vilken diktsamling som talar till mig. "Der Ganze Weg" berättar, och beskriver, något för mig. Vi håller inte varandras händer (bokstavligen), men det känns ändå som om jag håller jämna steg med författaren. Även formexperimentet (dikterna har små luckor, blanka passusar, spridda i texten) accepteras utan problem av mig som läsare. Jag invänder bara emot det återkommande mantrat, kroppen - minnet - rummet, som blir lite övertydligt emellanåt.
Men nu gällde recensionen den nya diktsamlingen, "Hennes ansikte".
I den skiljs våra vägar i ett tidigt skede och jag vet precis när det sker, i raderna ...
Det är vägen ut ur skogen
som är den farliga
Från singular till plural
Mer än vad som kan förtullas
Jag förmodar att hon menar något fördolt som ska ut i ljuset, och att lämna ut det [eller sig själv] är ett svårt och äventyrligt beslut.
Det är svårt, rent av omöjligt, att utelämna sina egna erfarenheter och referenspunkter när man läser någon annans text. En oberoende textanalys existerar aldrig. I min relation till Kristin Bergets dikt innebär det att jag har svårt att förstå det hon beskriver som farligt. Jag är mer rädd för skogen än för gläntan som skänker ljus. En del människor vill hålla kvar sitt känsloliv i en "Pandoras ask". Jag öppnar däremot gärna på locket.
Kanske bidrar också de olika miljöerna i diktsamlingarna till hur jag lyckas orientera mig i dem. Storstaden Berlin känns bekant och parerbar medan skogen ger mig svettningar och [mentala] skavsår. Det finns en passage i boken som nuddar vid min kompassnål.
"...
En densitet mellan grenarna
suger ut syre ur luften
Jag kunde ha tänkt rustning
En stumhet eller mental isolering"
Boken innehåller en jakt på en kvinna, älskarinnan? Tematiken för jakten och de återkommande förflyttningarna till Paul Celans dikt om Todesfuga, ställer läsaren inför svåra problem.
Det är skuggorna som har fäste i skymningen, inför det planerade skottet. I det avsnittet siktar författaren väl, tycker jag. En av dikterna befäster synerna, för jaget.
"Med vitheten som högsta kort
vitnar systemet
Trädet. Inte skogen.
Huset. Inte trädet.
Veden. Inte huset.
Den vita flamman längst inne
i det svarta bålet
Bränn till grunden bränn till botten
Ingen här har inte ansikte
Slutomdöme: En diktsamling med kraftigt avskalade texter som var svåra att navigera igenom.
Jag har läst den norska poeten Kristin Bergets nya diktsamling.
Hennes ansikte / Kristin Berget ; översättning: Ida Linde. Malmö : Rámus, 2014. (Originaltitel: Hennes ansikt)
Jag har även läst Kristin Bergets förra diktsamling på svenska, Der Ganze Weg, som utspelade sig i storstaden Berlin, för att ha något att jämföra med.
För egen del är det ingen tvekan om vilken diktsamling som talar till mig. "Der Ganze Weg" berättar, och beskriver, något för mig. Vi håller inte varandras händer (bokstavligen), men det känns ändå som om jag håller jämna steg med författaren. Även formexperimentet (dikterna har små luckor, blanka passusar, spridda i texten) accepteras utan problem av mig som läsare. Jag invänder bara emot det återkommande mantrat, kroppen - minnet - rummet, som blir lite övertydligt emellanåt.
Men nu gällde recensionen den nya diktsamlingen, "Hennes ansikte".
I den skiljs våra vägar i ett tidigt skede och jag vet precis när det sker, i raderna ...
Det är vägen ut ur skogen
som är den farliga
Från singular till plural
Mer än vad som kan förtullas
Jag förmodar att hon menar något fördolt som ska ut i ljuset, och att lämna ut det [eller sig själv] är ett svårt och äventyrligt beslut.
Det är svårt, rent av omöjligt, att utelämna sina egna erfarenheter och referenspunkter när man läser någon annans text. En oberoende textanalys existerar aldrig. I min relation till Kristin Bergets dikt innebär det att jag har svårt att förstå det hon beskriver som farligt. Jag är mer rädd för skogen än för gläntan som skänker ljus. En del människor vill hålla kvar sitt känsloliv i en "Pandoras ask". Jag öppnar däremot gärna på locket.
Kanske bidrar också de olika miljöerna i diktsamlingarna till hur jag lyckas orientera mig i dem. Storstaden Berlin känns bekant och parerbar medan skogen ger mig svettningar och [mentala] skavsår. Det finns en passage i boken som nuddar vid min kompassnål.
"...
En densitet mellan grenarna
suger ut syre ur luften
Jag kunde ha tänkt rustning
En stumhet eller mental isolering"
Boken innehåller en jakt på en kvinna, älskarinnan? Tematiken för jakten och de återkommande förflyttningarna till Paul Celans dikt om Todesfuga, ställer läsaren inför svåra problem.
Det är skuggorna som har fäste i skymningen, inför det planerade skottet. I det avsnittet siktar författaren väl, tycker jag. En av dikterna befäster synerna, för jaget.
"Med vitheten som högsta kort
vitnar systemet
Trädet. Inte skogen.
Huset. Inte trädet.
Veden. Inte huset.
Den vita flamman längst inne
i det svarta bålet
Bränn till grunden bränn till botten
Ingen här har inte ansikte
Slutomdöme: En diktsamling med kraftigt avskalade texter som var svåra att navigera igenom.
söndag 18 maj 2014
Det gnistrar om Pia Tafdrups diktning
Söndagen är vilodag, för en del. Poetry with Blues går på upptäcksfärd i Pia Tafdrups liv. Bokrecension ska det bli.
Nu är bloggens veckoplan komplett:
Måndagar - frossar vi i ljuvliga fraser och formuleringar.
Tisdagar - blir det undervisning i Poesiskolan.
Onsdagar - Tre texter, tre poeter. "En död, en räv och en okänd."
Torsdagar - Utblick i poesivärlden.
Fredagar - Sångtexter, ibland med "blå stämning".
Lördagar - Poesifyllt alfabet. Interaktion med läsarna.
Söndagar - Bokrecension.
Jag har läst diktsamlingen Salamandersol av Pia Tafdrup, i översättning av Jonas Rasmussen. Lund : Ellerström, 2013.
(Originaltitel: Salamandersol. København : Gyldendal, 2012.)
Eftersom boken kom ut på svenska förra sommaren, så har det redan skrivits en del om den. Min förhoppning var att det danska originalet från 2012 skulle vara tillgängligt på något bibliotek i Stockholm. Tyvärr, icke så. Det blir en recension av den svenska översättningen.
Salamandersol har liksom föregångarna Hvalerne i Paris (2002), Tarkovskijs heste (2006) och Traekfuglens kompas (2010), ett element (naturens urämne) som centralt tema. Den fjärde och sista delen i sviten följer eldens andeväsen, som i medeltida tro gestaltades av en salamander.
Recensionerna som jag har läst har fokuserat på de biografiska hållpunkterna i diktsamlingen. Avtrycken från viktiga familjehändelser och de korta minnesvärda ögonblicksbilderna. Sådant som vi själva har en relation till och kan känna igen oss i. Ett helt naturligt förhållningssätt eftersom boken innehåller 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Pia Tafdrup är född 1952.
Min ingång till, och utgång ur, diktsamlingen är en annan. Jag upplever att de starkaste texterna berör skrivprocessen, hennes möten med litteraturen och de politiska idealen. I flera av dem sprakar elden, den som föder drömmar och håller passioner vid liv. Men de rymmer andra känslor också. Rädslan, och en flämtande ångest, inför den obarmhärtiga vetskapen att andra ska syna hennes texter.
Dikten "Salamandersjälens dröm" skildrar hennes debutår som författare. Den sprakar som ett fallande gnistregn.
Salamandersjälens dröm
Glas fångar solens strålar, spritter
skört och skröpligt,
smälter paradissvart, strömmar
och skjuter fram i sekunders
oberäkneliga former.
Mjölkvita tankars gungande ishav,
solen, blodet,
tidens labyrint.
Bottenfrusna bokstäver töar,
som en ryggrad
rätar ut sig,
som senor och muskler vibrerar,
spänns virvel för virvel,
väcks till liv
av eldens experiment.
Ord sjuder och vaknar
i flammor, byggs upp
i flammor,
glöder rött
i passagen från något till något annat.
Dö för att få leva,
självförglömmande sätta ryggmärgsfärger
på spel
i källklart ljus,
ångestpulsens serafiska slag.
Salamandersjälens dröm:
att låna sitt ljus till alla.
Salamandersol:
ett livgivande och skoningslöst möte.
Diktsamlingen innehåller åtskilliga rader om läsandets betydelse. Vi, bibliotekarier, kan bara stryka under och föra det vidare. När ingången till litteraturen väl är passerad så blir utgången en transithall inför nästa destination.
Så här synes det, ur den elvaåriga Pias perspektiv, i dikten "Höstdag".
"...
Pappa läser vid skrivbordet
och jag
föds in i det virvlande.
Jag slukar världen med en blick,
eller den slukar mig.
Jag är där
och är där inte."
Eller som i beskrivningen av studentens bokinköp, ur "Studier av ett och annat".
"...
i skytteltrafik
mellan juvelbutiker av bokhandlare och antikvariat
med en läderväska som drar axlarna
allt mer sneda."
Andemeningen för hennes skrivande finns nedtecknad i en av de längre dikterna, "Det är den tiden". Den återges också på omslagets baksida.
"Skriva,
inte för att frälsa världen
utan väcka den ur dess slummer
med språkets distinkta karateslag."
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat läsa diktsamlingen på danska, utan det svenska filtret. Det gäller i synnerhet för recensionens avslutande citat, från dikten "Spiral". Den erfarna poetens ord, när hon står framför livets nakna summering.
"...
När kompassnålen ändrar riktning,
när salamandern rusar
genom eld,
när en eldpelare reser sig
och anden, förvandlad,
frambringar världen som sådan -
utslungas under en kort sekund
ord
som lyser som ärrad hud,
där ett livs smekning är ingraverad."
Slutomdöme:
På grund av den biografiska genomgången kan diktsamlingen upplevas som lite spretig. Men den innehåller flera litterära höjdpunkter som jag gärna återvänder till. Den kräver inga djuplodande förkunskaper även om vissa delar ger läsaren tolkningsbesvär. Den har något för alla. Jag rekommenderar den till alla skrivsugna tonåringar.
Nu är bloggens veckoplan komplett:
Måndagar - frossar vi i ljuvliga fraser och formuleringar.
Tisdagar - blir det undervisning i Poesiskolan.
Onsdagar - Tre texter, tre poeter. "En död, en räv och en okänd."
Torsdagar - Utblick i poesivärlden.
Fredagar - Sångtexter, ibland med "blå stämning".
Lördagar - Poesifyllt alfabet. Interaktion med läsarna.
Söndagar - Bokrecension.
Jag har läst diktsamlingen Salamandersol av Pia Tafdrup, i översättning av Jonas Rasmussen. Lund : Ellerström, 2013.
(Originaltitel: Salamandersol. København : Gyldendal, 2012.)
 |
| Omslagsbild från det danska originalet |
Eftersom boken kom ut på svenska förra sommaren, så har det redan skrivits en del om den. Min förhoppning var att det danska originalet från 2012 skulle vara tillgängligt på något bibliotek i Stockholm. Tyvärr, icke så. Det blir en recension av den svenska översättningen.
Salamandersol har liksom föregångarna Hvalerne i Paris (2002), Tarkovskijs heste (2006) och Traekfuglens kompas (2010), ett element (naturens urämne) som centralt tema. Den fjärde och sista delen i sviten följer eldens andeväsen, som i medeltida tro gestaltades av en salamander.
Recensionerna som jag har läst har fokuserat på de biografiska hållpunkterna i diktsamlingen. Avtrycken från viktiga familjehändelser och de korta minnesvärda ögonblicksbilderna. Sådant som vi själva har en relation till och kan känna igen oss i. Ett helt naturligt förhållningssätt eftersom boken innehåller 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Pia Tafdrup är född 1952.
Min ingång till, och utgång ur, diktsamlingen är en annan. Jag upplever att de starkaste texterna berör skrivprocessen, hennes möten med litteraturen och de politiska idealen. I flera av dem sprakar elden, den som föder drömmar och håller passioner vid liv. Men de rymmer andra känslor också. Rädslan, och en flämtande ångest, inför den obarmhärtiga vetskapen att andra ska syna hennes texter.
Dikten "Salamandersjälens dröm" skildrar hennes debutår som författare. Den sprakar som ett fallande gnistregn.
Salamandersjälens dröm
Glas fångar solens strålar, spritter
skört och skröpligt,
smälter paradissvart, strömmar
och skjuter fram i sekunders
oberäkneliga former.
Mjölkvita tankars gungande ishav,
solen, blodet,
tidens labyrint.
Bottenfrusna bokstäver töar,
som en ryggrad
rätar ut sig,
som senor och muskler vibrerar,
spänns virvel för virvel,
väcks till liv
av eldens experiment.
Ord sjuder och vaknar
i flammor, byggs upp
i flammor,
glöder rött
i passagen från något till något annat.
Dö för att få leva,
självförglömmande sätta ryggmärgsfärger
på spel
i källklart ljus,
ångestpulsens serafiska slag.
Salamandersjälens dröm:
att låna sitt ljus till alla.
Salamandersol:
ett livgivande och skoningslöst möte.
Diktsamlingen innehåller åtskilliga rader om läsandets betydelse. Vi, bibliotekarier, kan bara stryka under och föra det vidare. När ingången till litteraturen väl är passerad så blir utgången en transithall inför nästa destination.
Så här synes det, ur den elvaåriga Pias perspektiv, i dikten "Höstdag".
"...
Pappa läser vid skrivbordet
och jag
föds in i det virvlande.
Jag slukar världen med en blick,
eller den slukar mig.
Jag är där
och är där inte."
Eller som i beskrivningen av studentens bokinköp, ur "Studier av ett och annat".
"...
i skytteltrafik
mellan juvelbutiker av bokhandlare och antikvariat
med en läderväska som drar axlarna
allt mer sneda."
Andemeningen för hennes skrivande finns nedtecknad i en av de längre dikterna, "Det är den tiden". Den återges också på omslagets baksida.
"Skriva,
inte för att frälsa världen
utan väcka den ur dess slummer
med språkets distinkta karateslag."
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat läsa diktsamlingen på danska, utan det svenska filtret. Det gäller i synnerhet för recensionens avslutande citat, från dikten "Spiral". Den erfarna poetens ord, när hon står framför livets nakna summering.
"...
När kompassnålen ändrar riktning,
när salamandern rusar
genom eld,
när en eldpelare reser sig
och anden, förvandlad,
frambringar världen som sådan -
utslungas under en kort sekund
ord
som lyser som ärrad hud,
där ett livs smekning är ingraverad."
Slutomdöme:
På grund av den biografiska genomgången kan diktsamlingen upplevas som lite spretig. Men den innehåller flera litterära höjdpunkter som jag gärna återvänder till. Den kräver inga djuplodande förkunskaper även om vissa delar ger läsaren tolkningsbesvär. Den har något för alla. Jag rekommenderar den till alla skrivsugna tonåringar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)