Vågor från öst

Onsdagstemat hämtar inspiration från vårt grannland i öster.
Ni får gärna lägga en röst i högerspaltens omröstning så att jag ser om den fungerar. Bloggers variant fungerade inte.

Trots att jag läser många barnböcker har jag faktiskt aldrig varit särskilt engagerad i Tove Janssons Mumindal. Det var en annan sorts finlandssvensk litteratur som jag lånade hem från biblioteket. I tjugoårsåldern läste jag Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Bo Carpelan. 

Men också den finske lyrikern Pentti Saarikoski (1937-1983).
Han föddes i Karelen men växte upp i Helsingfors. Under kriget vistades han en kort period i Norrköping. Han studerade latin, grekiska, historia och lingvistik vid Helsingfors universitet, men tog aldrig någon examen. Från 1975 till sin död 1983 var han bosatt på Tjörn i Bohuslän. Under den perioden utkom tre samlingar som innehåller en del historiska referenser. Men jag har valt ut en dikt där han beskriver sin närmiljö. Jag är väldigt förtjust i tonläget och rytmen i den.

(Ur Thiarnia, av Pentti Saarikoski. En samlingsvolym med verken Dansgolvet på berget; Spela upp till dans; Den dunkles danser. Översättning: Mia Berner i samarbete med författaren ; efterskrift: Mia Berner. Lund : Ellerström, 2000.)

I min geocentriska värld
i Skärhamn
i fisklukten ytterst på bryggan
sitter jag med fötterna dinglande från knäna
i maj
Tjocka båtar som låtsas vara änder
flyter

på bottnens silltunneband
Mot magasinets vägg två tomma stolar
de som satt där dog i vintras
berättaren
och lyssnaren

Bland dem med två kängor
är jag udda
kommer nånannanstans ifrån

Stadens små trähus
knuffas, skjuter varandra ur vägen
klättrar på varandras axlar

på stranden buntar solen ihop sina strålar
stjälper sig i en svart kittel
som gungar på vågorna

***

Veckans "rävhona" är en prisbelönt finlandssvensk poet som debuterade 1972 med "En dikt om kärlek och annat".

Tua Forsström (f. 1947) föddes i Borgå och växte upp i västra Nyland. Numera delar hon sitt boende mellan Helsingfors och barndomstrakterna. Hon studerade litterturvetenskap, filosofi och socialpsykologi vid Helsingfors universitet. Därefter jobbade hon som förlagsredaktör åren 1972-1992. Sedan dess har hon varit författare på heltid.

Hon skriver ofta om människors utsatthet och om kärlek och ensamhet. Färgskalan i dikterna går från vemodigt grått till silvervitt, även om naturens egna vattenfärger bildar slingor på ytan.

(Ur Sånger : dikter, av Tua Forsström. Helsingfors : Söderström, 2006.)

Vi hade ett hem i dimman
Lance, det militärgråa fartyget ute i isen
Jag visste inte att ljuset kan vara så ljust
"Den som verkligen ser, ser endast
det han är utan"
Vi lärde oss att allting driver grönt
och violett på Barents hav

***

Veckans "okända" författare debuterade 1994 med "Öga för öga" och har blivit beskriven som en lekfull innovatör inom finlandssvensk poesi.

Ralf Andtbacka (f. 1963) är född i Kronoby och bosatt i Vasa sedan 1990. Han har sedan slutet av 1980-talet verkat som poet och kritiker och arbetat på bred front för att främja poesins livsvillkor både inom Finland och internationellt. År 2010 grundade han förlaget Ellips. Andtbacka har också översatt engelsk och amerikansk poesi. Källa: Schildts & Söderströms hemsida.

Om nätterna andas rummen, [första versen], av Ralf Andtbacka
(Ur Café Sjöjungfrun. Helsingfors : Söderström, 1999.)

Om nätterna andas rummen blått och svalka
hemligt register nyanser valenser frekvenser
knäppningar när virket lever och plåttaket
dras samman vaken långt in på småtimmarna
i juni som vecklat ut sin skira doftkarta
med fuktskadade veckotidningar bilder
av Heyerdahls bulliga papyrusskepp först
utfläkt segel och solgudens stolta brinnande öga
sedan söndersliten rest guppande saltbränd
tills destillerat gryningsljus bleker väggarna
och sömnigheten äntligen rullar in
en långsam långsam långsam dyning

It is Holiday

Det kanske saknades lite blueskänsla förra fredagen? Jag lovar er kompensation i kväll. Bloggscenen äntras av "The Lady" herself, Billie Holiday (1915-1959).

Öppningsnumret blir en sång som fick stor betydelse för den amerikanska samhällspolitiken. En antirasistisk protestsång förknippad med Medborgarrättsrörelsen i USA. Den skrevs av Abel Meeropol (1903-1986), en rysk-judisk lärare och medlem i kommunistpartiet, som motiverades av de otäcka lynchbilderna från södra USA.  Sången hade också stor påverkan på musikstilen och Billie Holidays karriär. 1999 utsåg Time Magazine den till "the song of the century". Det har till och med skrivits en bok om sången och dess tillblivelse, “Strange Fruit: The Biography of a Song” av David Margolick. 

Strange fruit
Text och musik: Abel Meeropol
(Commodore Label, 1939)

Southern trees bear a strange fruit

Blood on the leaves and blood at the root

Black bodies swingin’ in the Southern breeze

Strange fruit hangin’ from the poplar trees

Pastoral scene of the gallant South

The bulgin’ eyes and the twisted mouth

Scent of magnolias sweet and fresh

Then the sudden smell of burnin’ flesh

Here is a fruit for the crows to pluck

For the rain to gather, for the wind to suck

For the sun to rot, for the tree to drop

Here is a strange and bitter crop

***

Låtmakarna till nästa låt inspirerades av en bästsäljarbok från 1932, Max Miller's (1899-1967), "I cover the waterfront". Den handlar om en journalist som undersöker smugglingshandel och blir förälskad i dottern till mannen han granskar.

I cover the waterfront

Text: Edward Heyman, 1907-1981

Musik: Johnny Green, 1908-1989

(första inspelning, 1933)

“Away from the city that hurts and knocks,

I’m standing alone by the desolate docks

In the still and the chill of the night

I see the horizon the great unknown

My heart has an ache

It’s as heavy as stone

With the dawn coming on, make it last

I cover the waterfront

I’m watching the sea

Will the one I love

Be coming back to me

I cover the waterfront

In search of my love

An I’m covered

By a starlit sky above

Here am I

Patiently waiting

Hoping and longing

Oh how I yearn

Where are you

Have you thought back time

Will you remember

Will you return

Will the one I love

Be coming back

To me”

***

Jag avslutar med en mycket poetisk och vacker text om New York City. Så vacker att magasinet Timeout placerade den på femte plats bland alla sånger som är skrivna om staden. Den skrevs först för Broadway-musikalen "Thumbs Up", 1934. Billie Holiday spelade in den 1952. Hösttemat i sången känns visserligen malplacerat en sommarkväll som denna, men texten är en oemotståndlig inbjudan till staden. Jag ger er Ella Fitzgerald (1917-1996) och Louis Armstrong (1901-1971).

Autumn in New York

Text & Musik: Vernon Duke (eg. Vladimir Aleksandrovich Dukelsky), 1903-1969. (Musikalen Thumbs Up, 1934)

Autumn in New York, why does it seem so inviting?

Autumn in New York, it spells the thrill of first knighting

Glittering crowds and shimmering clouds in canyons of steel

They’re making me feel, I'm home

Its autumn in New York that brings the promise of new love

Autumn in New York is often mingled with pain

Dreamers with empty hands, may sigh for exotic lands

Its autumn in New York, its good to live it again

Autumn in New York, the gleaming rooftops at sundown

Autumn in New York, it lifts you up when you’re run down

Jaded roues and gay divorces who lunch at the Ritz

Will tell you that its divine

This autumn in New York transforms the slums into Mayfair

Autumn in New York, you’ll need no castle in Spain

Lovers that bless the dark on benches in Central Park

Greet autumn in New York, its good to live it again

World Wide Web

Vi börjar vår resa på Columbia University i New York. Den 14 april tillkännagavs de olika kategorivinnarna av The Pulitzer Prize. Den 28 maj får de ta emot sina utmärkelser vid en ceremoni på universitetet.
Lyrikpriset gick till Vijay Seshadri (f. 1954) för diktsamlingen "3 Sections", 2013. Den är hans tredje diktsamling. Tidigare utgivna är: The Long Meadow (2004) och Wild Kingdom (1996).
Versen i bloggen är hämtad från ett poem som publicerades i The New Yorker, dagarna efter 11 September-attacken 2001.

This is you at the doorway, unobserved,

while your aunts and uncles keen over the body.

This is your first river, your first planetarium, your first Popsicle.

The cold and brilliant day in six-color prints—

but the people on the screen are black and white.

Your friend’s mother is saying,

Hush, children! Don’t you understand history is being made?

You do, and you still do. Made and made again.

***

Vi förflyttar oss till de brittiska öarna och till webbplatsen Poetry Space vars ändamål är att öka intresset för, och skrivandet av, poesi. De anordnar en årlig internationell poesitävling sedan 2010. Årets tävling har sista bidragsinlämning 30 juni och ett första pris på £250.

De har också veckovisa tävlingar där webbplatsens besökare får rösta fram vinnare. Varje vecka är det ett nytt foto som ska inspirera skribenterna.

Den senaste utmaningen gällde det här fotografiet, av Chris O'Connell.

Jag är förtjust i bidraget som kom på andra plats (se nedan), men vinnarbidraget var också välskrivet. Ni kan läsa bidragen här.

All things come…, av Michael Docker

I wait.


Waiting is what I do

While light rises in the air,

Stillness settles

And my careful work surrounds me

With its light-catching

Beauty for those who see,

Life catching

Terror for those who don’t.


I wait.


My life is made of waiting,

Waiting and watching,

Making and mending,

surrounded by light,

centred on darkness.


I wait.


All things come to those who wait.

***

Samtidigt på andra sidan klotet pågår Sydney Writers' Festival 19/5-25/5. I dag, torsdag, har man hyllat 80-årige David Malouf. Men också haft maratonuppläsning av olika asiatiska och australiensiska poeters verk.
En av deltagarna var Dinah Roma (f. 1968), från Filippinerna. Hon undervisar vid De La Salle University’s Department of Literature i Manila. Hennes tredje diktsamling "Naming the Ruins" (Vagabond Press) släpps nu i maj.

Family Portrait, av Dinah Roma

(Ur diktsamlingen Geographies of Light, 2007.)

Where I touch their faces

creases cut through their gaze,

dreading the escape

past the lens.

Too many times I looked,

too many times I fancied

where they had gone after

the stillness, how into the fields

blurred by their shadows, they had

shaken the horror off their bones.

Among them, I could have

taken my place, stepped into

the imperceptible pact of light

and shadow, past and present

conniving where I’d stand

in that instance of bodies

composed for history—

Next to my mother, perhaps, barely

sixteen, faint in the background,

her lean arms limp at her side;

or, beside my aunt, a nimble girl,

whose hair shorn of passion,

sang herself to exile.

What story of that year

and place recalls the daybreak

they were herded into the river mouth,

the hour calmed by the leaves’

consenting sway?

In this airy, well-lit room,

a tale long sealed in glass

shimmers each time light shines

on them now, as when sun hits

water, as when surface breaks

in ripples of fear.

Det gnistrar om Pia Tafdrups diktning

Söndagen är vilodag, för en del. Poetry with Blues går på upptäcksfärd i Pia Tafdrups liv. Bokrecension ska det bli.

Nu är bloggens veckoplan komplett:

Måndagar - frossar vi i ljuvliga fraser och formuleringar.
Tisdagar - blir det undervisning i Poesiskolan.
Onsdagar - Tre texter, tre poeter. "En död, en räv och en okänd."
Torsdagar - Utblick i poesivärlden.
Fredagar - Sångtexter, ibland med "blå stämning".
Lördagar - Poesifyllt alfabet. Interaktion med läsarna.
Söndagar - Bokrecension.

Jag har läst diktsamlingen Salamandersol av Pia Tafdrup, i översättning av Jonas Rasmussen. Lund : Ellerström, 2013.
(Originaltitel: Salamandersol. København : Gyldendal, 2012.)

Omslagsbild från det danska originalet

Eftersom boken kom ut på svenska förra sommaren, så har det redan skrivits en del om den. Min förhoppning var att det danska originalet från 2012 skulle vara tillgängligt på något bibliotek i Stockholm. Tyvärr, icke så. Det blir en recension av den svenska översättningen.

Salamandersol har liksom föregångarna Hvalerne i Paris (2002), Tarkovskijs heste (2006) och Traekfuglens kompas (2010), ett element (naturens urämne) som centralt tema. Den fjärde och sista delen i sviten följer eldens andeväsen, som i medeltida tro gestaltades av en salamander.

Recensionerna som jag har läst har fokuserat på de biografiska hållpunkterna i diktsamlingen. Avtrycken från viktiga familjehändelser och de korta minnesvärda ögonblicksbilderna. Sådant som vi själva har en relation till och kan känna igen oss i. Ett helt naturligt förhållningssätt eftersom boken innehåller 60 dikter, en för varje år i poetens liv. Pia Tafdrup är född 1952.

Min ingång till, och utgång ur, diktsamlingen är en annan. Jag upplever att de starkaste texterna berör skrivprocessen, hennes möten med litteraturen och de politiska idealen. I flera av dem sprakar elden, den som föder drömmar och håller passioner vid liv. Men de rymmer andra känslor också. Rädslan, och en flämtande ångest, inför den obarmhärtiga vetskapen att andra ska syna hennes texter. 

Dikten "Salamandersjälens dröm" skildrar hennes debutår som författare. Den sprakar som ett fallande gnistregn.

Salamandersjälens dröm

Glas fångar solens strålar, spritter
skört och skröpligt,
smälter paradissvart, strömmar
och skjuter fram i sekunders
  oberäkneliga former.
Mjölkvita tankars gungande ishav,
solen, blodet,
  tidens labyrint.
Bottenfrusna bokstäver töar,
som en ryggrad
  rätar ut sig,
som senor och muskler vibrerar,
spänns virvel för virvel,
  väcks till liv
                   av eldens experiment.
Ord sjuder och vaknar
i flammor, byggs upp 
                               i flammor,
glöder rött
i passagen från något till något annat.
Dö för att få leva,
självförglömmande sätta ryggmärgsfärger 
på spel
  i källklart ljus,
ångestpulsens serafiska slag.
Salamandersjälens dröm:
  att låna sitt ljus till alla.
Salamandersol:
  ett livgivande och skoningslöst möte.

Diktsamlingen innehåller åtskilliga rader om läsandets betydelse. Vi, bibliotekarier, kan bara stryka under och föra det vidare. När ingången till litteraturen väl är passerad så blir utgången en transithall inför nästa destination. 

Så här synes det, ur den elvaåriga Pias perspektiv, i dikten "Höstdag".
"...
Pappa läser vid skrivbordet
  och jag
föds in i det virvlande.
Jag slukar världen med en blick,
  eller den slukar mig.
Jag är där
            och är där inte."

Eller som i beskrivningen av studentens bokinköp, ur "Studier av ett och annat".
"... 
i skytteltrafik
mellan juvelbutiker av bokhandlare och antikvariat
med en läderväska som drar axlarna
  allt mer sneda."

Andemeningen för hennes skrivande finns nedtecknad i en av de längre dikterna, "Det är den tiden". Den återges också på omslagets baksida.
"Skriva,
inte för att frälsa världen
                              utan väcka den ur dess slummer
med språkets distinkta karateslag."

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat läsa diktsamlingen på danska, utan det svenska filtret. Det gäller i synnerhet för recensionens avslutande citat, från dikten "Spiral". Den erfarna poetens ord, när hon står framför livets nakna summering. 

"...
När kompassnålen ändrar riktning,
när salamandern rusar
                               genom eld,
när en eldpelare reser sig
och anden, förvandlad,
frambringar världen som sådan -
utslungas under en kort sekund
  ord
som lyser som ärrad hud,
där ett livs smekning är ingraverad."

Slutomdöme:
På grund av den biografiska genomgången kan diktsamlingen upplevas som lite spretig. Men den innehåller flera litterära höjdpunkter som jag gärna återvänder till. Den kräver inga djuplodande förkunskaper även om vissa delar ger läsaren tolkningsbesvär. Den har något för alla. Jag rekommenderar den till alla skrivsugna tonåringar.

Blå stämning

Fredagar blir det fokus på det sista ordet i bloggens namn. Sångtexter och musik, [inte enbart blues], som har en "blå stämning" - en poesi som anses väga lättare än den jag publicerade igår. Men den får sin rättmätiga plats i bloggen.

Den här kvällen blir det texter av Micke Littwold (f. 1965) från Enköping. Han jobbar som musiklärare vid Tibble Gymnasium i Täby, men också som producent, kompositör och textförfattare. Han har faktiskt vunnit Melodifestivalen, visste ni det? Han skrev texten till Stjärnorna, 1994, som framfördes av Roger Pontare & Marie Bergman.

Här i bloggen blir det tre jazzkompositioner med hans texter. Alla tre är hämtade från Viktoria Tolstoys (f. 1974) album "White Russian" (EMI, 1997) och musiken är komponerad av Esbjörn Svensson (1964-2008), i samarbete med sångerskan. Esbjörn har också producerat albumet.

De utvalda låtarna har en väldigt bra kemi mellan text, musik och Viktorias sensuella röst.

Först ut "Solitary" som kan lyssnas på här.

Little by little, I'm taking it piece by piece soft in

The middle, cool as a breeze I've been like an actress

I've been playing every kind of role and now I'm

Dressed for the last one I’m distant cool

Du-di-du-du-du and here I'm coming

In my new disguise

Du-di-du-du-du I keep on humming

And you will never, ever find

I'm a solitary

The morning has broken sun already shines

It's a sign its a token your the sunbeam of my mind

Time after time I've tried so hard to make you notice me

I surrender, resign but I wont give in

Du-di-du-du-du and here I'm coming

In my new disguise

Du-di-du-du-du I keep on humming

And you will never, ever find

I'm a solitary

***

Låt nummer två, Venus & Mars, har ett väldigt speciellt sound. Lika drömmande som texten. Ett litet smakprov kan ni lyssna till via Viktoria Tolstoys officiella hemsida. Annars får ni vända er till Itunes.

Venus & Mars

Hold on to me, vanishing dream - the night has shown

The most beautiful scene - you and I

You were the lover of mine - angels in sky were standing

In line to see us walk in the streetlight from the stars

I was Venus and you were Mars

We bought a journey, unspecified - destination moon,

I can testify - yes I can tell the moon is a bore - because

I've been there before - but to my surprise there was a brighter side lit by the stars for Venus and Mars

So absurd and crazy, this beautiful dream faded and hazy, As the dawn came in woke me up to just another day my Everyday life and ordinary ways but I remember a place in Outer space I was Venus and you were Mars

***

Slutligen en text som (till viss del) bryter mot mitt avgivna löfte. Den innehåller både Gud och en bön, men det vägs upp av de två inledande verserna. I dem låter han oss verkligen bli involverade i känslouttrycken.  "In my head the drummer boy began to play with me

As I was his toy - I’m not amused, being abused 

Being a part of your game".

Även det här spåret kan ni hämta hem från Itunes.

Wonderful Life

Such a time to wake up - couldn’t sleep for all the

Noises and sounds of the rain banging bongos on

My window-pane

In my head the drummer boy began to play with me

As I was his toy - I’m not amused, being abused

Being a part of your game - do you think I’m negative?

But late in the evening I’m changing my meaning

It's a wonderful life to live but right now all I need is

Fall asleep somehow so help me God, hear my prayer

Use the force from above

An aching head whole day through a pain in one ear

And one tooth - and all the thoughts of last night of

Things I’ve said and done - do you think I’m negative?

Cause tonight, boys and beer makes me come alive

So let's dance hear my song in the night

It's a wonderful life to live

Med stövlarna på

Jag hade tänkt ägna bloggens andra inlägg åt poeter vars texter blivit Svensktoppsmelodier. Men så fick jag polska tuttar i fejset och tappade lusten till Lars Forssells svalor.

I stället blir det sångtexter, i Hoola Bandoolas efterföljd, från mannen med de blanka bootsen. Det är femton år sedan han tog ett alltför tidigt avsked.

I min ungdom var jag en stor fan av den ene, Wiehe. Tyvärr, dröjde det rätt länge innan jag fick upp ögonen för den andre.

Det var först med sången "Tusen bitar" (1990), som Björn Afzelius intog en plats i mitt hjärta. Originaltexten är dansk, Anne Linnets, men det hindrade inte danskarna från att tilldela Björn en Grammy. Musikvideon, i gråskala, finner ni via länken.

Tusen bitar, av Björn Afzelius

(från skivan Tusen bitar, 1990)

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den

Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen

Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut

Ser man allt med lite andra ögon

Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se

Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;

Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker

Och tron är ofta den som ger oss styrka

Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv

När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut

Ser man allt med lite andra ögon

Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se

Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;

Säger du att du är min vän så är du kanske det

Säger du att du är min vän så är du säkert det

***

Att översätta en originaltext, oavsett om det är en Dylan-låt eller Adonis lyrik, är en enorm utmaning. Det blir alltid en form av tolkning från översättaren. Språk har olika satsmelodi. Ord har värden och kulör. Ärligt talat tror jag inte att noterna, melodin alltså, gör arbetet enklare med en sångtext. Nästa låt är kubanen Silvio Rodríguez original från 1980 som senare blev "Sång till friheten", en älskad Afzelius-tolkning. Många fans är omedvetna om detta och tror att Björns text kom först. En klick på länken ger er en vacker och stämningsfull video. Silvio har för övrigt turnerat med Wiehe och Afzelius.

El día feliz queestá llegando, av Silvio Rodríguez

(från skivan Rabo de nube, 1980)

Se está arrimando un día feliz

como hace un barco tras sus meses.

Se está acercando un día de abril,

un día de abril se va a arrimar

a los finales de noviembre.

Y yo me apego más al mar,

me hermano doble de los peces.

Yo enciendo leña en el hogar

que vio brillar la tempestad

que guía el curso de estos meses.

Se está arrimando un día de sol,

un día de duendes en añejo.

Se acerca un pájaro feroz

zumbando al goce de tu olor.

Se acerca un tiempo de conejos.

Y a mí me escarba la ansiedad,

me escarba hondo, acá, en lo blando.

Me escarba simple de escarbar,

como para que se hunda más

el día feliz que está llegando.

Sång till friheten, fri tolkning av Björn Afzelius

(först på skivan Innan tystnaden, Björn Afzelius & Globetrotters, 1982)

Du är det finaste jag vet.

Du är det dyraste i världen.

Du är som stjärnorna,

som vindarna,

som vågorna,

som fåglarna,

som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän.

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek.

Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon,

mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn.

Vänskapen är din stolta moder.

Rättvisan är din broder, freden är din syster,

kampen är din fader, framtiden ditt ansvar.

Du är det finaste jag vet.

Du är det dyraste i världen.

Du är som stjärnorna,

som vindarna,

som vågorna,

som fåglarna,

som blommorna på marken.

Warner/Chappel Music Scandinavia AB
Utgiven 1996

Vill ni studera några av Björns texter lite mer, och läsa hans kommentarer, så kan jag rekommendera "95 sånger" (1996). Kolla på ditt närmaste bibliotek.

I boken finns så klart inte texterna från hans sista album med. Flera av dem bär starka känsloband. Exempelvis låten "På egna vingar" som ägnas nittonåriga dottern. Min favorit är titelspåret, "Elsinore". Är det möjligen ett sorgmodigt självporträtt som framträder i den sången?

Elsinore, av Björn Afzelius

(från albumet Elsinore, 1999)

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn

Och en tillsluten port av solidaste trä

Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst

Står han och sneglar mot Sveriges kust

I dyster begrundan av sin ömkliga lott

Att försmäkta på Elsinore slott

En gång var han lycklig och fri och dansant;

En damernas gunstling, så skön och galant

En prins utan högmod, en välkommen vän

Saväl i palats som dom enklaste hem

Den siste man trott skulle få tyna bort

I tornet på Elsinore slott

Han red ut i världen i ungdomens dar

Och såg med bestörtning hur orätt det var

Att folket gick under av sjukdom och svält

För att härskarnas girighet saknade gräns

Men den insikten borde han nog inte fått

För den förde till Elsinore slott

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott

Och allt det han tjänade skänkte han bort

Men den som får gåvor vill ofta ha mer

Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred

Så han skördade ont av det goda han sått;

Därför bor han på Elsinore slott

En prins utan pengar bemöts med förakt

Av alla dom andra som tillhör hans klass

En ädling som vågar ta folkets parti

Blir hälsad med kyla och ögon av is

För där ondskan får reda är godhet ett brott;

Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;

Förskjuten av fattig, föraktad av rik

Vågorna glittrar i rött och i guld

När skymningen sänker sej vid Öresund

Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;

Ingen friges från Elsinore slott