Nu får ni bekanta er med tre konstverk som är gjorda av spelkort. Ge dem ett omdöme, är de ESS eller lanka?
***
Söndagens bokrecension gäller en debutant.
Jag har läst diktsamlingen "Tilltar" av Pernilla Berglund (f. 1982). Göteborg : Teg Publishing, 2013.
***
Jag har alltid läst poesi och under gymnasieperioden samlade jag på dikter i ett kollegieblock. Dikter som betydde något speciellt för mig. Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf tog plats i det, tillsammans med okända rumänska poeter, och så Emily Dickinson förstås. Hon är ju anledningen till vår dotters mellannamn.
Min dos av poesi har så klart ökat i och med att jag letar texter och idéer till bloggen. Under läsningen av andras texter fylls jag ibland av tankar om egna möjligheter, mina tänkta texter. Visst kan väl Roland Lundberg få ihop en diktsamling som andra vill läsa.
I nästa stund tar nya bokstäver, nya ord och nya förmågor plats på skrivbordet. Någon som gör det svåra, i skrivandet, till stor konst. Någon som har balans nog, för att hålla skidorna samman, när farten ökar. Någon som har mod nog att ta ut svängarna, när vi andra låter bli.
***
Det finns skärpa och styrka i Pernilla Berglunds dikter. En författare brukar behöva tid och flera försök för att uppnå sådant. Hon satte spiken direkt.
Pernilla Berglund Nominerad till Borås Tidnings Debutantpris 2014! |
Diktsamlingen handlar om platser; våra inre rum och de som naturen bjuder in till. Men den handlar också om relationer till människor, speciellt en människa - den andra, du. Texterna vandrar mellan pronomina, går från jag till vi, och du tilltar i mig. Jag tror nog aldrig jag sett så många pronomen per diktvers förut. Och alla har sin viktiga plats i texten.
Bokens versprolog, eller ska jag kalla den anfang, ger en klar innehållsdeklaration över sidorna vi ska vandra på.
Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser,
snöfläckarna som inte smälter under sommaren.
Fjällbjörkarna är startlinjen, höjden, bestigningen av
är sträckan. Målet dit du tänkt dig. Men efter varje
krön (fjälltoppen) är ett nytt (fjälltoppen). Det du ser
från höjden, ett böljande täcke, fjället. Det breder ut sig.
Det är väl just det - att målet för vandringen skiljer sig åt, över tid och mellan människor. Det är svårt att hitta sin egen takt och ännu svårare att följa någon annans. Så här summerar författaren det i samlingens vackraste dikt.
Under en dag, vi är flera år. Jag säger dig och lovar,
vi är nu. Är vi mindre när vi är tillsammans? Vi blir
andra ensamma. Det rusar förbi, om jag kan hinna mig
själv samtidigt. Det jag kan säga om mig själv får inte
ta slut.
Jag har redan sagt att författaren diskuterar med sig själv, och att hennes känslor och ord (läs: pronomen) böljar fram och tillbaka över sidorna. Det är rätt uppenbart att "jaget" är på vandring, såväl inombords som genom naturen. Ensamma och tillsammans finns de där, i skogen, över fjället och längs med älven. Och plötsligt kommer en sentens ... av denna debutant.
Vandra mig din stig ger ett annat sätt.
Hon vill att de berikar varandras erfarenheter. Går det att säga det bättre? Jag blev helt knockad av de orden.
Men direkt i den efterföljande dikten talar hon om hur viktig den personliga integriteten är.
Vilan, där du närmast når mig. Och ändå inte mer än ett utrymme.
Slutomdöme:
Pernilla Berglunds texter har berikat mig och gett liv åt nya tankeriktningar. Vår vandring pågår och det finns nya platser att upptäcka, inom och bortom. Jag måste ge henne sista ordet.
Du minns aldrig platsen längre än så här; på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar