Det har funnits människor, nu döda, som jag önskar att jag hade träffat. Fast flera av dem var en omöjlighet, de lämnade oss innan jag kom till 1967.
Jag tänker på Selma Lagerlöf (1858-1940). Hon som, tillsammans med Astrid Lindgren, är vår mest uppmärksammade kvinnliga författare utomlands. Men jag tänker också på kvinnan bakom den "Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter", Eleanor Roosevelt (1884-1962).
Jag tänker självklart på Nelson Mandela (1918-2013).
Och så mina tre manliga muser:
Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). I mitt tycke den intressantaste person som vandrat på detta klot, även om han blev lite väl glad i unga kvinnor på ålderns höst. Under en period i sitt liv var han dessutom bibliotekarie. Litterärt är han en gigant.
Gunnar Ekelöf (1907-1968). Strindberg och Selma får ursäkta. Ja, faktiskt även Tomas Tranströmer. Den största författaren i svensk litteraturhistoria är han, Gunnar Ekelöf. Främst tack vare, det mest genomarbetade poetiska verk som finns på det svenska språket, Diwan-trilogin.
Och så mannen som fick den onödigaste döden av dem alla.
Federico García Lorca (1898-1936). Den 19 augusti 1936 fördes han bort av Francos anhängare och arkebuserades bakom en kulle. Några år senare dödades en stor del av världens befolkning i koncentrationsläger och världskrig. En stor förlust för mänskligheten.
Men när man dödar en poet, dödar man sig själv.
Hos mig lever han alltid, och när jag så småningom lämnar in ska några av hans rader höras. Liksom i kväll.
*
Poeten och dramatikern Federico García Lorca föddes i en välbärgad godsägarfamilj och fram till elvaårsåldern växte han upp i en liten by nära Granada i södra Spanien. Det var en konservativ miljö, där den katolska kyrkan dominerade. Vid universitetet i Granada bedrev han studier i litteratur, filosofi och juridik. Vid den här tiden gav han också ut sin första bok, "Impresiones y paisajes" (1918), ett prosaverk innehållande några impressionistiska och lyriska reseskildringar. 1919 flyttade han till Madrid för att fortsätta sina juridikstudier. Här involverades han raskt i en kulturellt stimulerande miljö, där namn som Salvador Dali och Luis Buñuel ingick. Källa: Alex författarlexikon
Jag har valt en dikt, en av hans allra första, som bevisar hans naturbegåvning och som 2014 är en otroligt träffande summering av mitt nuvarande liv. Dikten är daterad till december 1918.
Skuggan av min själ, av Federico García Lorca.
(Ur Närmare blodet än bläcket : dikter ; i övers. av Göran O Eriksson ... ; urval, inl. och komment.: Lasse Söderberg. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1984.)
Skuggan av min själ
flyr i alfabetens skymning,
i dimman av böcker
och ord.
Skuggan av min själ!
Jag har nått den gräns där
min längtan upphör
och tårdroppen förvandlas,
andens alabaster.
(Skuggan av min själ!)
Smärtans flinga
smälter
men som anda och substans blir kvar
min gamla middagstid av läppar,
min gamla middagstid
av blickar.
En grumlig labyrint
av svärtade stjärnor
snärjer min illusion,
nästan förtorkad.
Skuggan av min själ!
Och en hallucination
mjölkar mina blickar.
Jag ser ordet kärlek
förvittra.
Näktergal!
Min näktergal!
Sjunger du än?
***
Nu blir det hyllning till en 95-åring. Han fyller år dagen före nationaldagen. Hans meritlista är längre än Krakel Spektakels gardiner. Det är många barn som har fått sin första litterära näring från Lennart Hellsings versböcker. Förresten, versböcker känns fjuttigt. Jag beskriver hellre dem som "Välling med Vetande".
Lennart Hellsing (f. 1919), föddes i Västanfors i Västmanland, men flyttade efter föräldrarnas skilsmässa med mamman till Stockholm. Efter tekniskt gymnasium i Stockholm 1941, arbetade han bl.a. som verkstadsarbetare, bokhandelsmedhjälpare, journalist och recensent. Under några år arbetade han också som ingenjör, men lämnade tidigt denna bana för författarskapet. Hellsing har under hela sitt författarliv på olika sett varit engagerad i arbetet med att främja barnlitteraturens ställning. Han var en av initiativtagarna vid grundandet av Svenska barnboksinstitutet 1967. Han är nonsensdiktaren och rimmaren framför andra och han har skapat många odödliga figurer. Källa: Alex författarlexikon
Månen som gick ut och gick, av Lennart Hellsing
(Ur Gås med krås : ramsor och visor ; med bilder av Poul Ströyer och musik av Göran Swedrup. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1981.)
Månen som gick ut och gick
har lagt sig, trött att gå.
Mycket mörker överallt
av stjärnor bara två.
Tusen tunnor mörker nu
ur rymdens alla hörn
rullas över oss i natt
från Mars och Stora Björn.
Tänd ett ensamt litet ljus
och hälsa det från mig:
Mörkret räcker inte till
att släcka det för dig.
***
När jag valde ut språken till poesispråks-VM utgick jag från en förteckning på Tranströmer-översättningar som delvis var felaktig. Det innebar bl.a. att persiskan inte kom med. Här kommer min kompensation till dem. Jag lyfter fram en författare som har det språket som sitt modersmål. Dagens "okände", men (efter romandebuten förra sommaren) inte så länge till, Khashayar Naderehvandi.
Khashayar Naderehvandi, föddes 1981 i Teheran. Han kom till Sverige 1987 och växte upp i Malmö. Han har studerat filosofi, neuropsykologi, klassisk grekiska och parallellt med sina studier haft många arbeten, bl.a. på posten, på sommarkollo och som lärarvikarie. Att hans första bok blev en poesisamling berodde på att dikterna bröt in och störde arbetet med romanen. Dikterna kan läsas som en enda lång berättelse. Källa: Alex författarlexikon. Det finns många fina dikter att välja bland.
(Ur Om månen alls syntes. Stockholm : Norstedt, 2011.)
Vi åkte hem, i bilen, och månen följde efter oss nästan hela vägen
jag visste inte att vi skulle skiljas åt
jag borde ha slutat räkna fladdermössen som flög tätt inpå
vindrutan, svepte
förbi med sina vingar, knappt märkbara
och jag både ville och inte
ville att vi skulle krocka med dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar