Jag anser att humor och satir är underskattade teman i diktsamlingar. Men det är väldigt svårt att skapa en helhet av sådana spetsfundigheter.
Jag har läst "Det dagas", av Daiva Čepauskaitė (f. 1967), från Litauen. En samling som består av dikter från alla hennes tre tidigare diktsamlingar, samt en handfull nyutgivna dikter. Urval och översättning står Liana Roukyté-Jonsson och Juris Kronbergs för.
(Tollarp : Ariel i samarbete med Books from Lithuania, 2013)
Först ska sägas att jag gillar utseendet och formatet på boken. Den liknar en anteckningsbok, men känns viktigare än så - tack vare sin styva pärm och rejäla blad med avrundade hörn. Så nu vet jag hur min egen diktsamling ska se ut i publicerat tillstånd.
Dikterna är uppdelade i tre delar. Jag förmodar att indelningen är gjord efter hennes tidigare utgivna titlar. Det kunde gott förklaras i boken. Speciellt med tanke på att dikterna i del II är rätt mediokra och skulle kunna vara från debutsamlingen.
Men vi börjar väl med godbitarna. De hämtar jag från den första delen, "jag vill säga". Här samsas humorn och det konstnärliga bildspråket i ett meningsfyllt spår, som är lätt att följa. Den mörkaste ironin skymtas redan i den fjärde dikten.
En blek sol lossnar, trillar ljudlöst ner
i soptippen bakom bergen för att göda närmast följande datum
men vi viftar bort det, hela natten dricker vi sprit -
snabbt brinnande tid, universums samlade dumhet kvorum
vi har ingenting, vi kan inte förnedras mer
vi har ingenting, varken bröder eller brödrakyrkogård
bara en versifierad bit papper som fladdrar på fäderneslandets dass
vad gör man - släktleden är sig sorgligt lika år efter år
En än mer fantasifull kreation (ekvation) utgör dikten, "snön plus minus ELLER julen", som avslutas så här.
bordet plus minus kniven
snön och snart kommer julen
minus början av kärlek
plus skammen ännu kulen
snö trängde in i snö
minus ett steg till svindel
och under taket somnade
en ängel plus en spindel
Den dikt som känns mest genomarbetad och konkret, trots att den faktiskt är rätt experimentell, är deltitelns "jag vill säga". Det är även den längsta dikten i första delen. Den har en passage i mitten som jag gillar skarpt.
...
Jag vill säga - jag ska gå
men det finns ingen bredvid mig
därför går jag helt enkelt.
Jag vill säga - sparv
men det kanske feltolkas
därför säger jag - sten.
Jag vill säga - det gör ont
men det har jag redan sagt
därför biter jag ihop.
Jag vill säga - stank
men det är fult
därför andas jag inte.
Jag vill säga - åt helvete
men det är uppenbart ändå
därför säger jag - vill du ha soppa?
...
Och så kom det en dikt som inte liknar någon annan, men som fick mig att dra på smilbanden. Jag förstår nog inte riktigt vad den vill säga, men ibland räcker kompositionen till för att fullborda "loopen" i mitt sinne.
En smula solnedgång
under naglarna
eller kanske bara gammalt blod
en smula minnen
och en smula bön
för att kvällen ska rundas av
likt en svala
som landat i himlen
på rygg.
Del II, "hur är läget?" gillar jag inte alls. Merparten av dikterna känns fåniga, med en ungdomlig barnslighet och havererade liknelser. Ungefär som det jag själv skrev i sjuttonårsåldern. Jag vill helst undvika smaklösa diktrader i min blogg, men jag måste väl exemplifiera det jag ogillar. Ibland undrar jag om det snarare är översättarna som går på grund i lägesrapporten.
Himlen levererar fortfarande ljus
så avlägsen, så lugn
och månen lik ett potatisskal -
med den vita sidan mot oss
droppar sötaktig stärkelse
i våra gropiga sängar
Jag tycker att dikterna är mer nyansrika i den tredje delen "det dagas", även om den också innehåller en del banala texter. Min favorit heter "papperets monolog".
Om jag kunde skulle jag sudda ut
alla ord och själv blekna bort
lås in mig, låda,
tills de blöta bläcksåren torkat ut
om jag kunde, skulle jag återvända
till trädstammens saftiga årsringar
om jag vågade skulle jag vara
så långt som möjligt från dig
min kära författare
min bödel, vad gör du
ärligt talat
står jag inte längre ut
ställ dig, jag ber dig, i skuggan av ett susande träd
jag vill skänka dig ett ögonblick av glädje
men då måste du lova mig att stå kvar där
och leva ditt liv -
oskrivet.
Slutomdöme: Det blev en kontrast att gå från den utomordentliga boken "Tilltar", som jag recenserade förra veckan, till Daiva Čepauskaitės "Det dagas". Den innehöll lite för många språkövningar med naiva rim, och liknelser som var ofullständiga. Den bitska humorn lättade upp och det är den jag minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar