I ett duggregn före gryningen

Det börjar med en andlöst vacker dikt om tid och stillhet, av den Litauenfödde Nobelpristagaren, Czesław Miłosz (1911-2004). I synnerhet fångas man av ögonblicket som skildras i de första fyra raderna.
Jag publicerar Robert Hass engelska version eftersom den känns mer rytmisk än den svenska.

After paradise, by Czesław Miłosz
(English translation: Robert Hass)

Don’t run any more. Quiet. How softly it rains
On the roofs of the city. How perfect
All things are. Now, for the two of you
Waking up in a royal bed by a garret window.
For a man and a woman. For one plant divided
Into masculine and feminine which longed for each other.
Yes, this is my gift to you. Above ashes
On a bitter, bitter earth. Above the subterranean
Echo of clamorings and vows. So that now at dawn
You must be attentive: the tilt of a head,
A hand with a comb, two faces in a mirror
Are only forever once, even if unremembered,
So that you watch what it is, though it fades away,
And are grateful every moment for your being.
Let that little park with greenish marble busts
In the pearl-gray light, under a summer drizzle,
Remain as it was when you opened the gate.
And the street of tall peeling porticos
Which this love of yours suddenly transformed.

Vi övergår till en av mina favoriter, och en av Mikael Wiehes, den chilenske poeten Pablo Neruda (1904-1973). Vi landar i en av hans kärleksdikter från 1952, då utgiven under annat namn för att undvika otrohetsskandal. Tio år senare publicerades de åter igen, i namnet Pablo Neruda. 

Ur diktsamlingen "Kaptenens verser", av Pablo Neruda. Höganäs : Bra Böcker, 1984. Svensk översättning: Lasse Söderberg. Originaltitel: Los versos del capitán

Dina händer
När du sträcker dina händer,
älskade, mot mina
vad bär de flygande med sig?
Varför hejdade de sig
plötsligt vid min mun.
varför känner jag igen dem 
som om jag någon gång tidigare
hade vidrört dem,
som om de innan de ännu fanns
hade strukit
min panna, min midja.

Deras mjukhet kom
flygande över tiden,
över havet, över röken,
över våren
och när du lade dina händer på mitt bröst
kände jag igen dessa duvans
gyllene vingar,
kände jag igen denna lera
och denna färg likt vetets.

Alla år i mitt liv
irrade jag runt och sökte dem.
jag gick uppför trappor,
jag korsade stenlagda vägar,
jag åkte tåg,
vattnen förde mig med
och i duvornas skinn
tyckte jag mig röra vid dig.
I träet kom jag 
plötsligt i beröring med dig,
mandeln förkunnade för mig
din hemliga mildhet
tills dina händer knöts
på mitt bröst
och låg där som två vingar
vid slutet av sin resa.

Bloggen slutar i gryningen med en kort dikt av Danmarks mest respekterade poet, Inger Christensen (1935-2009), hämtad från hennes debutsamling "Lys", 1962. Den utkom i ny översättning av Marie Silkeberg, förra året. Stockholm: Modernista, 2013.

Den här dikten har ett härligt koncentrat och en form som jag älskar, och som jag själv har praktiserat. Jag skulle vilja ge ut en samling av dikter, som har den formen. Det får bli vid nästa paradigmskifte i livet.

Gryning, av Inger Christensen
(Ur Ljus, 2013. Översättning: Marie Silkeberg)

Dagen som räfflas
av vinden en morgon
ugglornas fjädrar
på ett ljusare sätt
sinnet som skiftar
förminskas
något försvann