Fraskuddar

Efter helgens mjukstart med vaggvisa och Afzelius-toner kommer "Poetry with Blues" att övergå i en mer fast form. Måndagar blir formuleringarnas högtidsdag, då deliciösa fraser och talande metaforer sätts i fokus. Helt enkelt en uppvisning i poeters uppfinningsrikedom. De vackra satserna markeras i fetare stil.
Jag tar gärna emot tips på fina formuleringar och favoritcitat. Vill ni fråga om någon textrad, går det bra att mejla bookrooka1@gmail.com. Eller så kan ni lämna en kommentar, här nedan.

Första frasen, samt vers, som jag vill lyfta fram är ett illustrativt skolexempel på en metafor - och används till och med som ett sådant i engelskspråkiga skolor och länder. Dikten är skriven av Carl Sandburg (1878-1967), född i Galesburg, Illinois, av svenska föräldrar. Hans första publicerade verk utkom i pamfletten Reckless Ecstasy, 1904. Så småningom hamnade familjen i Chicago där Carl blev ledarskribent på Chicago Daily News. Samtidigt började hans dikter publiceras i tidskriften Poetry: A Magazine of Verse. Första diktsamlingen blev sedan Chicago Poems, som utkom 1916.
Sammanfattningsvis kan man beskriva hans stil, som en lekfull storstadspoesi med industrierna som fond.

Fog, by Carl Sandburg

(Ur diktsamlingen "Chicago Poems", 1916)

Foto: Mark James Scott, från Flickr.com

The fog comes

on little cat feet.

It sits looking

over harbor and city

on silent haunches

and then moves on.

***

Vi flyttar oss bakåt i tiden, från Chicago och tidigt 1900-tal till Böhmen, närmare bestämt kurorten Teplitz (numera Teplice), i juli 1812. På den platsen förde kulturpersonligheten Bettina von Arnim samman två genier, som hon kände väl och beundrade. Två män med väldigt olika karaktärer, Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) och Ludwig van Beethoven (1770-1827).
Konstnären Carl Rohling (1849-1922) har fångat meningsutbytet i verket "The Incident in Teplitz", 1887.

Mötet med Goethe inspirerade Beethoven, och två år senare (1814) skapade han orkesterverken "Meeresstille" och "Glückliche Fahrt" för kör, med Goethes texter. Här kan ni lyssna.

Goethe har varit min följeslagare sedan gymnasieåren. Han är källan till de versmått jag praktiserar i mitt eget skrivande. Om ni studerar den svenska översättningen av "Meeresstille" ser ni att översättaren har lämnat den bundna rytmen för en friare tolkning. Den oväntade och "omöjliga" beskrivningen i första raden lägger an tonen för dikten. Uppläsning

Meeresstille, av Johann Wolfgang von Goethe 

(omkring 1795)

Tiefe Stille herrscht im Wasser,

Ohne Regung ruht das Meer,

Und bekümmert sieht der Schiffer

Glatte Fläche ringsumher.

Keine Luft von keiner Seite!

Todesstille fürchterlich!

In der ungeheuern Weite

Reget keine Welle sich.

Stiltje, av Johann Wolfgang von Goethe

(svensk tolkning: Håkan Rehnberg)

Djup stillhet härskar i vattnet.

Utan rörelse vilar havet

Och bekymrat ser skepparen

Ytan blank runtomkring

Inte en vindil från något håll

Dödlig stillhet – fruktansvärt

I den oerhörda vidden

Rör sig inte en våg

***

Vi återvänder till USA. Den här gången hamnar vi i St. Louis och i en anmärkningsvärd text. Författaren T. S. Eliot (1888-1965), som senare blev nobelpristagare (1948), skildrar en man och en stad. Det är inte någon smickrande skildring.
Dikten är på över 1000 ord, här får ni de första trehundra. Litteraturvetare över hela världen har ägnat mycket tid åt att analysera den. Det tänker inte jag göra. Däremot tänker jag hylla Gunnar Ekelöfs tolkning (missa inte den!). Han lyckas väl, trots att dikten anses omöjlig att översätta. Diktens inledande strof är hämtad från Dantes "Inferno". Vill ny lyssna på en underbar uppläsning av hela dikten, följ länken.

The Love Song of J. Alfred Prufrock, by T. S. Eliot

(first published in Poetry: A Magazine of Verse, 1915)

S’io credesse che mia risposta fosse

A persona che mai tornasse al mondo,

Questa fiamma staria senza piu scosse.

Ma percioche giammai di questo fondo

Non torno vivo alcun, s’i’odo il vero,

Senza tema d’infamia ti rispondo.

Let us go then, you and I,

When the evening is spread out against the sky

Like a patient etherized upon a table;

Let us go, through certain half-deserted streets,

The muttering retreats

Of restless nights in one-night cheap hotels

And sawdust restaurants with oyster-shells:

Streets that follow like a tedious argument

Of insidious intent

To lead you to an overwhelming question ...

Oh, do not ask, “What is it?”

Let us go and make our visit.

In the room the women come and go

Talking of Michelangelo.

The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,

The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes,

Licked its tongue into the corners of the evening,

Lingered upon the pools that stand in drains,

Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,

Slipped by the terrace, made a sudden leap,

And seeing that it was a soft October night,

Curled once about the house, and fell asleep.

And indeed there will be time

For the yellow smoke that slides along the street,

Rubbing its back upon the window-panes;

There will be time, there will be time

To prepare a face to meet the faces that you meet;

There will be time to murder and create,

And time for all the works and days of hands

That lift and drop a question on your plate;

Time for you and time for me,

And time yet for a hundred indecisions,

And for a hundred visions and revisions,

Before the taking of a toast and tea.

J. Alfred Prufrocks kärlekssång, av T. S. Eliot

(sv. tolkning Gunnar Ekelöf, publicerad i BLM, 1942, s. 255-259)

S’io credesse che mia risposta fosse

A persona che mai tornasse al mondo,

Questa fiamma staria senza piu scosse.

Ma perciocche giammai di questa fondo

Non torno vivo alcun, s’i’odo il vero,

Senza tema d’infamia ti rispondo.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

Låt oss följa nästan tomma gatustråk,

reträtter för det stilla bråk

som förs på skumma natthotell, av kunder efter tolv,

och ostronkällare med sågspånsgolv:

Gator så efterhängsna som en dum konversation,

lömsk i sin underton,

som leder en till samma överväldigande fråga . . .

O fråga inte vad det är.

Vi gör visit hos någon jag har kär.

Kvinnorna i rummet, de komma och de gå,

pratande om Michelangelo.

Den gula foggen som gned ryggen mot var fönsterruta,

den gula röken som gned nosen mot var fönsterruta

smög tungan slickande i kvällens alla hörn

och dröjde över polarna som stod i rännstenshörn,

tog på sin rygg emot all rymdens skorstenssot,

smög längs terrassen, tog så plötsligt fart,

men när den märkte att det bara var en mjuk oktoberkväll

slog den ett varv kring huset, sover snart.

Och visst finns det tid

för all gul rök som smyger sig längs gränder

och gnider ryggen mot var fönsterruta —

än är det tid, än är det tid

att ordna dragen som mot mötande man vänder —

än blir det tid att taga liv och giva liv

och tid för alla verk och dagar, alla händer

som på ens bricka lägger eller tar sina missiv —

tid nog för dig, tid nog för mig,

tid än för hundra övergivna positioner,

för hundra drömvisioners revisioner

innan jag dricker the med dig.