En död, en räv och en okänd

... låter som en kriminalroman av Leif G. W. Persson.

Men är i själva verket rubriken för onsdagarna hos Poetry with Blues. Mitt i veckan publicerar jag tre texter av tre olika poeter. En text av någon hyllad poet - som lämnat oss, en text av någon erfaren räv - som tassar i markerna, och en text av någon mindre känd - vars röst kan vara värd att lyssna till.

Jag börjar med en dikt som ofta reciteras. Det vore intressant att jämföra Google-sökningar för olika poem. Jag är rätt säker på att Karin Boyes dikt skulle placera sig högt på listan.

***

Karin Boye (1900-1941)
Hon föddes i Göteborg men 1909 flyttade familjen till Huddinge. I Stockholm utbildade hon sig så småningom till folkskollärare (examen 1921). Under 30-talet arbetade hon som lärarinna i bl.a. Motala och Täby. Det var under den perioden som hennes mest hyllade diktsamling kom ut, "För trädets skull".

Jag har tidigare skrivit om Carl Sandburgs dikt "Fog" som ett skolexempel för metaforer. Karin Boyes dikt har samma tyngd när det gäller natursymbolik. Den handlar inte enbart om våren utan kretsar lika mycket kring frågor om kärlek. Knoppbristningen är väl i själva verket en beskrivning av förälskelsen.

Nu tänker jag komma med ett påstående som kommer förarga en del av er. 
Jag anser att ...
- det är viktigare att gymnasieelever får möta kraften i "Ja visst gör det ont" och att de får lära sig analysera den, än att de tvingas sjunga sånger om nationell självhävdelse (ex. Du gamla, du fria) och psalmer om Guds blomsterprakt på jorden (ex. Den blomstertid nu kommer).

I will not publish an english interpretation of the poem, because I didn't like either of the two I have read.

Ja visst gör det ont, av Karin Boye

(Ur diktsamlingen För trädets skull, 1935)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

***

Så kommer räven, som inte raskar över någon is utan smyger över rabatten. Ett sniff i natten räcker, för att väcka minnet av dagen. Sådana är mina upplevelser av Tomas Tranströmers diktning. Ett sniff i en Tranströmer-dikt räcker, för att få en spegling av världen. 

Jag har aldrig blivit så glad och stolt över en landsman, som jag blev när han mottog Nobelpriset i litteratur. Nu blir han bloggens första "onsdagsräv".

Tomas Tranströmer (f. 1931)
Han är född och uppvuxen på Söder i Stockholm. Han utbildade sig till psykolog och tog en fil. kand-examen 1956. Inledningsvis var han anställd vid Stockholms universitets psykotekniska institut. Från 1965 till 2000 bodde han och hans familj i Västerås. 
Hans dikter är översatta till mer än 50 språk.

Dikten "Sena maj" handlar om naturen och jaget, ljuset och mörkret. Den vackra slutraden i första versen inleds med en ljuvlig alliteration, "Brevlådan lyser lugnt". Den raden är i paritet med Carl Sandburgs "The fog comes on little cat feet".

Sena maj, av Tomas Tranströmer

(Ur diktsamlingen "Stigar. Egna dikter jämte tolkningar av Robert Bly och Janos Pilinszky", 1973)

Äppelträd och körsbärsträd i blom hjälper orten att sväva

i den ljuva smutsiga majnatten, vit flytväst, tankarna går vida.

Gräs och ogräs med tysta envisa vingslag.

Brevlådan lyser lugnt, det skrivna kan inte tas tillbaka.

 Mild kylig vind går genom skjortan och trevar efter hjärtat.

 Äppelträd och körsbärsträd, de skrattar tyst åt Salomo

 de blommar i min tunnel. Jag behöver dem

 Inte för att glömma utan för att minnas.

***

Dagens sista dikt är skriven av Johan Lindblom (f. 1975). Den finns med på en av hans Spoken word-skivor. Utöver skivorna har han gett ut fyra diktsamlingar. Den senaste är utgiven av Monolit Förlag.

Ut ur mitt skinn, 1995

Lappverk, 1998

Nattbrev, 2001

Vävnader, 2007

Han uppträder ofta i olika scenarrangemang och läser upp sina dikter. I början av april var han gäst i Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg. Även den danska författarinnan Suzanne Brøgger var inbjuden.

Han har agerat estradpoet vid Cirkus Miramars föreställningar och varit konstnärlig ledare för Göteborgs poesifestival.

: svavelsommar, av Johan Lindblom

(Från Spoken word-skivan med samma namn)

att gå vidare varje människas utsträckning

den sammanlagda summan av en människas steg under en livstid

varv efter varv över jorden för att vid döden möta sig själv som barn

att gå vidare varje dag samma gator varje dag en annan mask

jag minns dig men du minns inte mig sommaren som kommer

och sommaren som försvinner som papperssvalor mot himlen

Copyright: Brocken Inaglory

att gå vidare att befinna sig i en ständigt fallande rörelse

att närma sig själva händelsehorisonten hettan i huvudet händerna

hjärnans materia och antimateria att vara svavel

att gå vidare allt skall bindas samman en spindelväv

mellan koordinater en silkestråd mellan årstider som blöder in i varandra

en bön som upprepas som upprepas i varje andetag

att gå vidare under den bipolära himlen själen skall förskingras

som rullande tärningar en hela tiden fallande rörelse steg för steg över jorden

jag vill i varje ögonblick förändra mitt liv