Tria Carmina
med
Peter Ortman
(1939-2008)
***
Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle använda hans första bokpublicering i min genomgång. Den skedde nämligen under pseudonym och i samarbete med Christian von Scheele. Från början (under studenttiden i Lund) var de tre musketörer som skrev under beteckningen "Håkan Al". Den tredje var Joel Ohlsson.
Boken Käre N N utkom 1966 och innehåller en salig blandning av texttyper, några av dem skulle jag nog snarare klassificera som kortprosa än poesi. Bäst gillade jag en sekvens med dikter om träd. Jag har ingen aning om Peter Ortman, eller Christian von Scheele, är upphovsman till mitt valda exempel.
(Ur Käre NN / Håkan Al, pseud. för Peter Ortman och Christian von Schéele (författare). Stockholm : Bonnier, 1966.)
IV.
Om träden som syns på ett tjugo år gammalt vykort.
De växer längs en flod.
Floden rinner genom en stor park.
Snart kommer den in i ett vidsträckt fabriksområde.
Det syns inte men jag vet att det finns där.
Under ett av träden syns två figurer.
De är klädda i grå vindtygsjackor med mörkblå axlar,
golfbyxor, och diagonalrutade kvartsstrumpor.
På fötterna har de blå gymnastikskor med svarta sulor.
De står stilla under trädet.
De står i skuggan.
Jag kan inte urskilja deras ansikten.
- - -
Man kan se det på gamla fotografier.
T ex vindtygsjackorna som
var grå med mörkblå axlar
och till det golfbyxor och
diagonalrutade kvartsstrumpor
(det kunde ta bortåt fem minuter på morgonen att få strumporna att sitta så att det inte syntes att man hade långkalsonger.
Ofta hände det att det syntes ändå.)
Sen kommer alltihop forsande:
Alfatabletter, Gunder Hägg,
gymnastikskor
(de var blå och hade svarta sulor och golvet i gymnastiksalen
var svartstrimmat av dem. Och man minns plötsligt hur det
luktade i omklädningsrummet och hur det kändes att gå balansgång)
och ransoneringskort och beredskap
och salmiak och en båt med bananer
och den första serietidningen,
den hette Karl-Alfred,
violer till mor och Olle Johnny
och Farbror Sven och
Mulle Holmqvist, och hans brorsa, Masse,
som var större och kraftigare,
och matinéköer och Johnny Weissmüller.
Det var då det.
Tid är egentligen ett avstånd.
***
Peter Ortman föddes i Gävle och växte upp i Södertälje. Han studerade i Lund och tog en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria 1970. Under åren 1964-72 arbetade han som universitetslärare i litteraturvetenskap och drama-teater-film, därefter som forskarassistent. Senare flyttade han till Stockholm. Peter Ortman var också verksam som kritiker och dramatiker, bl.a. skrev han litteraturkritik i Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, NT och BLM. Källa: Alex författarlexikon
(Ur Käre NN / Håkan Al, pseud. för Peter Ortman och Christian von Schéele (författare). Stockholm : Bonnier, 1966.)
IV.
Om träden som syns på ett tjugo år gammalt vykort.
De växer längs en flod.
Floden rinner genom en stor park.
Snart kommer den in i ett vidsträckt fabriksområde.
Det syns inte men jag vet att det finns där.
Under ett av träden syns två figurer.
De är klädda i grå vindtygsjackor med mörkblå axlar,
golfbyxor, och diagonalrutade kvartsstrumpor.
På fötterna har de blå gymnastikskor med svarta sulor.
De står stilla under trädet.
De står i skuggan.
Jag kan inte urskilja deras ansikten.
- - -
Man kan se det på gamla fotografier.
T ex vindtygsjackorna som
var grå med mörkblå axlar
och till det golfbyxor och
diagonalrutade kvartsstrumpor
(det kunde ta bortåt fem minuter på morgonen att få strumporna att sitta så att det inte syntes att man hade långkalsonger.
Ofta hände det att det syntes ändå.)
Sen kommer alltihop forsande:
Alfatabletter, Gunder Hägg,
gymnastikskor
(de var blå och hade svarta sulor och golvet i gymnastiksalen
var svartstrimmat av dem. Och man minns plötsligt hur det
luktade i omklädningsrummet och hur det kändes att gå balansgång)
och ransoneringskort och beredskap
och salmiak och en båt med bananer
och den första serietidningen,
den hette Karl-Alfred,
violer till mor och Olle Johnny
och Farbror Sven och
Mulle Holmqvist, och hans brorsa, Masse,
som var större och kraftigare,
och matinéköer och Johnny Weissmüller.
Det var då det.
Tid är egentligen ett avstånd.
***
Peter Ortman föddes i Gävle och växte upp i Södertälje. Han studerade i Lund och tog en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria 1970. Under åren 1964-72 arbetade han som universitetslärare i litteraturvetenskap och drama-teater-film, därefter som forskarassistent. Senare flyttade han till Stockholm. Peter Ortman var också verksam som kritiker och dramatiker, bl.a. skrev han litteraturkritik i Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, NT och BLM. Källa: Alex författarlexikon
Som ni vet så väljer jag verk från olika tidsperioder av författarens liv. Mellanakten ägnas åt "fyrtioårsåldern". I Ortmans fall innebär det boken Molnet i krokodilskinnsväskan, från 1979. Två år tidigare skilde han sig från sin första fru Maria. Jag vet inte om den händelsen har påverkat texterna i boken. Tonläget är grått och krisartat men uppblandat med ironi och förnumstighet.
(Ur Molnet i krokodilskinnsväskan : dikter / Peter Ortman ; [teckningar av Cilla Ericson]. Stockholm : Bonnier, 1979.)
Det är så enkelt
Det är ju så enkelt
Man måste göra det bästa av livet
Normala kläder
Den rätta blå färgen
Den underbara urspårningen
Kyss nummer fyra
Dånet i skorstensröret
En tankfull tystnad
Det perfekta molnet
Så enkelt
Men aldrig tillräckligt nära
Tam-tara-taj
Melankoli
Så enkelt så ensamt så kort och så meningslöst
Jag vill att du för mig till rätta
***
Från vad som kan beskrivas som en satiriskt munter vardagspoesi övergick han senare till en formellt allt stramare, kärnfull och existentiellt färgad poesi i samlingar som "Epikris" (1993), "Ögla" (1999) och "Gnistgömma" (2001). Grundstämningen är ofta melankolisk. Det hela kan påminna om Ekelöf och Tranströmer, men med ett omisskännligt eget tonfall. Källa: Alex författarlexikon
Det är så enkelt
Det är ju så enkelt
Man måste göra det bästa av livet
Normala kläder
Den rätta blå färgen
Den underbara urspårningen
Kyss nummer fyra
Dånet i skorstensröret
En tankfull tystnad
Det perfekta molnet
Så enkelt
Men aldrig tillräckligt nära
Tam-tara-taj
Melankoli
Så enkelt så ensamt så kort och så meningslöst
Jag vill att du för mig till rätta
***
Från vad som kan beskrivas som en satiriskt munter vardagspoesi övergick han senare till en formellt allt stramare, kärnfull och existentiellt färgad poesi i samlingar som "Epikris" (1993), "Ögla" (1999) och "Gnistgömma" (2001). Grundstämningen är ofta melankolisk. Det hela kan påminna om Ekelöf och Tranströmer, men med ett omisskännligt eget tonfall. Källa: Alex författarlexikon
Jag håller helt med det utlåtande som går att läsa i Alex författarlexikon. Jag tycker dessutom att boken Ögla (1999) är riktigt bra. Det fanns flera tänkbara exempel att lyfta fram. Jag valde en dikt om våren.
Vår, av Peter Ortman
Vår, av Peter Ortman
(Ur Ögla : dikter. Stockholm : Bonnier, 1999.)
Det drar ihop sig till
det eviga livet
Mörkertal, ingen tröst
för tics och trasiga tankar
Fullmånens isboll
speglas inte i sjön
Pusselbitar och spinkeved
Inkapslad väntan
Eld och gestalt
En tid som är vår
Det drar ihop sig till
det eviga livet
Mörkertal, ingen tröst
för tics och trasiga tankar
Fullmånens isboll
speglas inte i sjön
Pusselbitar och spinkeved
Inkapslad väntan
Eld och gestalt
En tid som är vår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar