Ett liv som bär och ögon som brinner

  Till veckans Utblick har jag bläddrat i Hanna Hallgrens nyutgivna bok; en intressant liten skapelse. Sen uppmärksammar jag en föreläsning/workshop vid Stanza Poetry Festival och så avslutas inlägget med PEN Internationals kamp för hotade författare som stod i fokus under världspoesidagen.

***

  Hanna Hallgren är sedan 2016 professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Hon är verksam som poet och har också en bakgrund som litteraturkritiker och kulturskribent. 2008 doktorerade hon vid den tvärvetenskapliga institutionen Tema Genus vid Linköpings universitet, vilket gör en f.d. Linköpingsstudent extra glad. Jag gillar dessutom den tvärvetenskapliga modell som arbetat fram vid Linköpings universitet. Jag kom själv i kontakt med Tema Hälsa när jag studerade där.
Under perioden 2016-2018 kommer hon vara ledamot i kommittén för konstnärlig forskning, Vetenskapsrådet. Helt suveränt med en genusvetare och poet i det sammanhanget. Källa: Hanna Hallgrens presentation inom Göteborgs universitets webbplats

  Hennes nya bokprojekt, Det som övar annorlunda likt ett hjärta (endast 26 sidor lång), hämtar sitt motto från ett citat av Ingeborg Bachmann. Det gjorde även hennes förra bok. Recensenten Göran Sommardal upplever den som "ett paradoxalt utdrivande av poesin ur poesin, samtidigt som den förblir en känslo­starkt hårdsträngad dikt."

  Jag vill nog inte dra analysen om utdrivningen så långt som Sommardal gör, när det handlar om ett projekt på blott 26 sidor. Däremot har han helt rätt i att det rör sig om hårda strängar.

(Ur Det som övar annorlunda likt ett hjärta, av Hanna Hallgren. Malmö : Pequod Press, 2016.)

(..)

om orden kunde fyllas i
och handen lyftas för att skriva
genom eld och blod
bli spjut, ett liv som bär sig självt
och skär sin egen himmel
men ingenting kan skrivas eller sägas
till en död som lever
själv eld, själv blod
själv skugga
för orden blir så stilla då de släcks
i sig själva silhuetter

om orden inte var så stilla
eller redan stelnat i droppar
kring en sammanpressad mun
om de kunde resa sig, gå före
för att väcka husen
i kvarter som tiden lämnat kvar en trädgård i
eller följa efter, som grönska
genom stenarna

men orden och stenarna
kan inte riva murarna
att skriva i bettet
och hjärtats muskel
vi byter astrakaner
mot löften om eld och blod
tårarna hårda, söta
hinna, ett gömsle för tid
lik ett brustet granatäpple
är din kind

***

  Vid årets Stanza Poetry Festival i St. Andrews, Skottland arrangerades en sorts workshop med filipin-amerikanen R.A. Villanueva. Han interagerade med publiken och de skapade ett diktverk tillsammans. En av arrangörerna som deltog i eventet beskrev det som ritualistiskt. R.A. är en mycket lovande poet som fått mycket uppmärksamhet på kort tid. Han är sedan en tid bosatt i London. 

*

Archipelagic, by R.A. Villanueva
(Originally published by the Academy of American Poets, www.poets.org.)

Not vinegar. Not acid. Not

sugarcane pressed to mortar by

fist, but salt: salt, the home taste; salt,

the tide; salt, the blood. Not Holy

Ghost, but a saint of coral come

to life in the night crossing a

field of brambles and thorns, the camps

of pirates beat back to the bay

with hornets. Not Santo Niño.

And not a belt of storms, but this:

girls singing, an avocado

in each open palm, courting doves;

a moth drawn to the light of our

room you take to be your father.

***

  Den 21 mars var det Världspoesidagen. Organisationen PEN International uppmärksammade åter författare som på något sätt blivit hotade eller dömts till repressalier för sina åsikter eller för sina relationer med regimkritiker. Den kinesiska författarinnan Liu Xia är gift med fredspristagaren Xiaobo och hon har suttit i husarrest sedan 2010. Andra författare som uppmärksammades var:  Amanuel Asrat (Eritrea), Dareen Tatour (Palestina).

Shadow, by Liu Xia
(From Empty chairs : selected poems. Translated from the Chinese by Ming Di and Jennifer Stern ; foreword by Herta Müller and introduction by Liao Yiwu. Minneapolis, Minnesota Graywolf Press, 2015.)

- for Xiaobo

One morning as I was sleeping,
a shadow hovered over me like a dream.
This shadow still blocks my vision.
Time goes by, seasons change,
but that long, cruel morning
hasn't ended.

A chair and a pipe
wait for you in vain.
No one sees you walking down the street.
In your eyes, a bird is flying,
green fruit hangs from a tree without leaves -
since that morning, the fruit refuses
to ripen in the fall.

A woman with burning eyes
starts writing day and night
with endless dream-words while the bird
in the mirror falls into a deep sleep.