söndag 19 mars 2017

Ann Smith - för kärlekens skull

  Idag inviger jag fjärde säsongen med rubriken Tria Carmina. Det är en av de kategorier jag är mest nöjd med. Även i år är de utländska författarna i majoritet. Men vi börjar svenskt.


Tria Carmina
med
Ann Smith
(f. 1930)

***

  Ann Smith är född i Strömstad i Bohuslän där hennes släkt bott i c:a 300 år. Författaren Emilie Flygare-Carlén är en av hennes släktingar. Som tolvåring flyttade Ann Smith med familjen till Stockholm och där bedrev hon studier vid Konstfack 1950-53. Från starten 1967 har hon varit engagerad i Författarcentrum.

  Hon debuterade 1963 med boken Två i stjärnan, som väckte stor uppståndelse med sina starkt sensuella och erotiska dikter. Källa: Alex Författarlexikon

  Det finns en del tidigare dikter bevarade och ett par av dem fick plats i antologin "Dikter 1963-2004". Det kustnära perspektivet från barndomens Bohuslän har följt med henne till Stockholm. Kvällens första dikt författades på Ornö i Stockholms skärgård. 

(Ur Dikter : 1963-2004 / Ann Smith. ["Dikter vid skilda tillfällen"]. Stockholm : Rönnells antikvariat, 2004. Tidigare opublicerad dikt. Skriven på Ornö 1958.)

Det blåser på kyrkogården
Snart mejar frosten ner
blommor och gräs
Stenen finns kvar
mossiga stenen
minner om den
du haft kär
Är han dig än
lika kär?

Lika kär
lika kär -

Den du en gång älskat
lever i ditt hjärta
bortom döden
den du en gång älskat
är dig alltid när


Sundby gård, Ornö


***


  Kärleken finns alltid närvarande i Ann Smiths texter. Det kan gälla sinnlighet, erotik, och långvarig kärlek. Men det kan också röra sig om kärleken till Bohuslän.

  Författarkollegan Birgitta Stenberg sa så här i en intervju när hon ombads välja den bästa kärleksdikten.
"Ann Smith är oerhört bra. Om hon är väldens bästa det vet jag inte. Men i Sverige är hon i alla fall bäst av alla. Hon har både en ömhet och en erotisk värme och kan beskriva kärlek i ytterst få ord. Man bara sugs in i hennes dikter." (Ur "De vackraste orden om kärleken", GT-Expressen, 14-02-2010.)

*

(Ur Sinnlighetens tecken : kärleksdikter / Ann Smith. ["Som i dans lämnar rörelser spår"]. Stockholm : Bonnier, 1972.)



"Våra kroppar tar sats
är tillbaka
som i dans lämnar
rörelser spår"

Min kropp vet inte av din nu

Och om jag med ordens hjälp
skulle framkalla dig
så minns jag genom den
snabba heta vågen
hur det var att älska dig

Men bara för ett ögonblick
så är jag här igen
otåligt väntande
att komma vidare
till havet


***

  Jag har medvetet valt bort debutsamlingen i detta inlägg eftersom jag fann andra dikter av tidigare datum. Men dikter ur debutboken och andra böcker har samlats i "Solens stav är du : kärleksdikter 1963-1991", som kan kallas hennes signum.   Den avslutande dikten i urvalsantologin är från 1991 och den passar utmärkt som karakteristik över hennes karriär.


*

(Ur Solens stav är du : kärleksdikter 1963-1991 / Ann Smith. ["Vind och hetta"]. Stockholm : A, 1991.)


Först brann ett litet ljus mellan oss med flämtande låga.
Vi visste det båda och att det måste få fortsätta att brinna
så vi lämnade plats, men just för att vi båda såg så hade det
fullföljt sitt uppdrag och vi såg det inte mer.
Kanske flyttade det in i dina händer för jag kan ännu
känna små lågor fladdra över mina bröst.

Mina ögon vandrar över dina.
De rör vid ett i taget.
De vill se var sak för sig,
var mörk slinga av ditt hår.

Det finns ett ställe nära din armhåla av sotsvart mörker,
det finns ett annat förbi din axel genomstunget av ljus.
Det finns stunder då vi rör oss för vinden som samma stam och krona.
Kanske låter det då i oss av Ett ljud, som då man lägger
örat till en stam i blåst.
Jag har hört det ljudet som en sakta susning av vinden
som går djupt inne genom trädets år.

När jag skriver så stiger tårar i mitt öga och salt i min mun.
Vad är det för en längtan som närmar oss till vår härkomst
som om vi kom från hav?
Jag har simmat i skugga och sett ner i det djupet en gång
och känt hur det drar.
Barn tänker ibland att de vill dö i hav.
Men det salta som stiger i öga och mun är tecken på liv, är det djupa
som stiger till ytan, så låt det stiga, stillhet finns nära intill.

Dina händer skapar av min kropp vikar där vattnen trivs.
De sätter bokmärken på min mage,
en gredelin svamp med skärkrusig hatt är ett.

När du blir gammal skall du minnas, säger du.
Jag är en bit av ditt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar