Poesilandslagets [epi]centrum

  Det var tänkt att landslaget skulle vara färdigbyggt till nationaldagen, men mina inre demoner ville annat. Nu har vi emellertid nått slutet på presentationen. När jag fick idén om att sätta ihop ett landslag av kvinnliga poeter var Katarina Frostenson min första "spelare". Hon är spelfördelaren.
  Jag tror också att förbundskaptenen, som presenteras i slutet av inlägget, håller med mig om det valet.

Katarina Frostenson

(offensiv mittfältare, spelfördelare)

  Katarina Frostenson är väl den kvinnliga poet som har bäst renommé utanför landets gränser. Hon nominerades 2012 till Nordiska Rådets Litteraturpris för "Flodtid", den avslutande boken i triptyken som inleddes med den hyllade "Karkas", 2004.
  Förutom Nordiska rådets litteraturpris har hon nominerats till Augustpriset, och EU:s Aristeionpris samt tilldelats Svenska Akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris och Gerard Bonniers lyrikpris. 2004 erhöll hon också det internationellt prestigefyllda Henrik-Steffens-Preis, samt Nils Ferlin-priset och Erik Lindegrenpriset. 1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist. Källa: Wahlström & Widstrand

  Slutorden på Nordiska rådets hemsida, säger en hel del:
"En mera uppfordrande och självklar samtidspoet är svår att finna i den nordiska poesin." Aris Fioretos

*

Meddelanden (inledningen), av Katarina Frostenson (f. 1953)
(ur Flodtid. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2011.)

Kom ett kärleksord. Är det mig det vill gå till
Hur är det att förstå
och hur går något in, vad är detta någonting
och om det stannar, var
sitter det nånstans

                                              i   i i   nej
över skinnet, det kan tänkas,
som flarn eller ett fjäll: jag älskar
är som fjäll som häftar, en häfta som dras väck, snabbt lätt
fläks upp ett sår som läks    nej
det är så svårt med ä-ljuden, att tänka kommer ej på tal här

du läspade, och hade fräknar, älskade med hand som hade svåra fläckar
tungan drev och slet och sov som räv i vecken
häftigt spred sig över hela hudriket orange eldtungor och sträva svartalfsfötter
                                   Älskade

**

Index (till mitt finger), av Katarina Frostenson
(ur Tal och regn. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2008.)

I mörker kom jag på mig med att kyssa dig
tystaste topp

nervtråden i dig ilar när du rör vid stålet
du domnar av att nudda samma, lena punkt

vad leder dig att sträckas till att hitta rätt
i verkets virrvarr

förvirring skingras          och du gör mig glad!

så ilande löper ditt ben längs sidorna av grå tangenter
du sträcker dig och i förlängningen      den nya värld

***

Jenny Tunedal
(förbundskapten)

  I artikeln om henne i Alex författarlexikon kan man läsa följande i det inledande stycket.

  "Jenny Tunedal är född 1973 i Malmö. Nu bor hon i Aspudden, Stockholm. Som litteraturkritiker är Jenny Tunedal knuten till Aftonbladets kultursida men hon skriver även i flera kulturtidskrifter, bl.a. OEI. Hon är också verksam som översättare och redaktör, och ibland arbetar hon som vårdare på autistboende. Tillsammans med Daniel Sjölin tog hon över Lyrikvännens redaktörskap 2004 där hon var kvar tills tidskriften bytte ägare 2007."

  Det ger en bra bild av motiven till varför jag valde att utse henne till förbundskapten för poesilandslaget. Hon har tidigare deltagit i bloggens PSTC 2014, och är därmed ingen ny bekantskap för mina läsare.

*

(Ur "Kapitel ett", av Jenny Tunedal. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2008.)

Vi ska skapa plana ytor. Vi ska lägga våra barn på dessa
ytor och låta dem växa där. Mina ryckningar motsvarar
din besvikelse när du upptäcker att jag är likgiltig.
Demokrati är alltid bättre. Plastbollar i regnbågens färger är
alltid bättre. Ensamhet förbluffar även barn och djur. Jag
vill ta bort både skimmer och blodsmak, lämna en kall,
hård känsla. En sorts gemenskap bara med mig. Handsken
är kastad i äppeldoften, sommarregnet, enorma rum och
orättvisor. Framåt kvällen samlas familjer i kök. Det är meningen med livet. Vi kallar det en dag och reser hem i det
förflutna.

**

(Ur "Hejdade, hejdade sken", av Jenny Tunedal. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2003.)

Rösten står i ett sken, skenet, jag böjer mig över bädden
lätta händer och ljumma vatten
(stilla som i havet)


                                    hjälpande



                                     befallande


vrid ett litet stycke
runt i vredet
längre och längre in