Ingela Strandberg
(mittback)
Innan Ingela Strandberg (f. 1944) fick Bellmanpriset 2014 hade jag faktiskt inte läst någon av hennes diktsamlingar. Sedan dess har jag läst sex av dem och hon är numera en självklar del av mitt poetgalleri. Har man dessutom gett ut en bok som heter "Blues för snöigt landskap" så är man given i denna blogg.
Hon är född på gården Dalen i Grimeton i Halland, där hon också är bosatt. Hon är utbildad journalist, men ägnar sig sedan många år åt att spela, sjunga och skriva och då framförallt poesi.
Som lyriker har Ingela Strandberg publicerat ett tiotal diktsamlingar. Hennes mestadels enkla och lättillgängliga dikter är ofta präglade av det lantliga och har ett vardagligt, men ändå snärtigt och levande bildspråk. Samlingen "Jordlöparen" (1979) innehåller t.ex. naturskildringar, konkreta beskrivningar av växter och djur. Men Ingela Strandberg är ändå ingen idylliker utan behandlar även tyngre ämnen som vanmakt, missanpassning och övergivenhet. Källa: Alex författarlexikon
Ur "Bäste Herr Thoreau!". Stockholm : Norstedts, 2008.
Innan allt fanns
var molekylerna samlade
som i en kall kräm,
bekantas bekanta med tomheten.
När den första atomen
rörde sig utåt längs tomhetens
tomma skål, uppstod ett sken,
en strimma tunn av tunnhet,
att stå på den strimman
är att ingenting veta.
Det är den bästa stunden.
**
Sädesfälten, av Ingela Strandberg
(Häger på Stockholms central. Stockholm : Norstedts, 2002.)
Vittberesta
ligger sädesfälten
i solgasset, den nattliga
landningen var lyckad, bara
en flyende vildsvinsreva har uppstått
på den här sidan vägen
Var fälten varit
vet jag inte, men de har rest
hela sommaren, långt,
tror jag, det känns på doftens
styrka; kvävande,
av jord, rymd
Kanske har de
mött min barndom därute
Och sett slaktdjuren
dö med havre i munnarna
När jag springer
sträcker sig fälten
efter mig med den långsamhet
som rottrådar har
när de släpper greppet
om en årstid
***
Nina Hemmingsson
(vänsterytter)
Nina Hemmingsson (f. 1971) är den intressantaste serietecknaren vi har i landet, tycker jag. Nina Hemmingsson är en feministisk serietecknare som ständigt brottas med normalitetsbegreppet och använder tabubelagda ämnen som psykiska sjukdomar och kvinnlig sexualitet. Hon vänder ofta på könsrollerna för att visa absurditeten i samhället och inspireras av t.ex. Kristina Lugn, Lena Andersson, Inger Edelfeldt, Agneta Klingspor eller Marilyn Manson.
Hon föredrar stålpenna doppad i bläck, ett svårare sätt att teckna som gör henne mer koncentrerad.
Hennes första egna album "Jag är din flickvän nu" (2006) fick Seriefrämjandets pris, Urhunden, för bästa svenska originalserie. Med svart, pricksäker och snuskig humor vänder hon invanda begrepp på ända. Albumets råa och kaxiga huvudperson, som bemöter hurtiga floskler med kompromisslöst dräpande svar, blev också teater. Källa: Alex författarlexikon
2012 debuterade hon som poet och trots att det är hennes enda diktsamling (än så länge) så väljer jag att ta med henne i landslaget.
Här följer två dikter ur debutboken "Det var jag som kom hem till dig" (Stockholm : Atlas, 2012).
Även om du lägger dig
som ett hinder mitt i älven
så kan vattnet inte stoppas
Däremot blir det ett annat ljud
när det hittar nya vägar
runt din kropp
Och därför byter vi namn
på platsen till något som gör
att man förstår
även när man sitter
på centralstationens
mest hjärtlösa kafé
med någon som berättar
samma historia från sin barndom
om och om igen:
Det var en källarkulle
och de vuxna rullade en sten
för ingången
just när det började bli lite roligt
***
När vi klättrat upp på kullen
där lingonriset växer
ser vi att stigarna
är blodådror
Det är en egen lukt
i huset där man byter om
och kropparna under kläderna
är ett levande material
Jag trycker på en knapp
och sen ska jag dö
Fönstret är inte mitt
och det är inte av glas
Kanske är det av tid
Gräset växer genom mina händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar