 |
| Nils Ferlin och er bloggvärd |
Tria Carmina
med
Nils Ferlin (1898-1961)
*
I slutet av 1920-talet sålde han schlagertexter och skickade dikter och texter till olika litterära tidskrifter. Under en period gav han även ut egna tidningar som hade namn efter olika helgdagar: "Julhälja", "Påskhälja" och "Oxhälja". Tillsammans med vänner från teaterskolan spelade han revy, gjorde turnéer och var med i resande teatersällskap ända fram till författardebuten. Källa: Alex författarlexikon
Debuten skedde 1930 med diktsamlingen "En döddansares visor". Den fick övervägande bra kritik. Från den har jag hämtat inledningsdikten. Redan då kunde man skönja hans två huvudteman, döden samt den melankoliska oron som han bar på.
Ser du..., av Nils Ferlin
(ur En döddansares visor. Stockholm : Bonnier, 1930)
Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,visset löv i vinden -
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta -
...Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.
***
Det finns flera diktexempel där han grubblar över sina egna förmågor, i synnerhet de konstnärliga. Mest känd är väl "En valsmelodi" från debutboken, som innehåller de välbekanta raderna ...
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals
 |
| Nils Ferlin-staty i Karlstad av Thomas Qvarsebo |
Jag har valt en dikt på samma konstnärliga tema ur Ferlins tredje bok "Goggles" (1938). I den samlingen finns några dikter som tonsatts, bland annat "När skönheten kom till byn" och så den här:
En liten konstnär, av Nils Ferlin
(ur Goggles : dikter. Stockholm : Bonnier, 1938)
Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.
Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.
Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.
Då blir det att säja vid kvarn och kross:
En märklig man! - En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
- Ett stort geni!
Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.
Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag
***
Eftersom bloggen fyller år idag kan det vara värt att avsluta inlägget med en blombukett. Men det vore ju inte direkt Nils Ferlin om den inte doftade melankoli. Trots det, så gläder jag mig åt att hans tankar och diktning vandrade från det vissna lövet 1930 till rosen som blommar efter att givaren är död. Och just så var det, hans fru Henny samlade ihop ett knappt femtiotal efterlämnade dikter och gav ut dem i boken "En gammal cylinderhatt".
Får jag lämna några blommor, av Nils Ferlin
(ur En gammal cylinderhatt : [dikter ; urval av efterlämnade dikter sammanställt av Henny Ferlin.] Stockholm : Bonnier, 1962)
Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit
och den andra den är rödmen den tredje vill jag helst dig förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död.
Den är underlig den rosen, min kära.
---
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar