söndag 17 maj 2015

Det bär till lärdom

  Det här är bloggens tionde "Tria Carmina" och för andra gången har huvudpersonen finlandssvensk bakgrund. Idén att läsa in mig på Lars Huldéns lyrik fick jag i samband med urvalet till PSTC. I uttagningen deltog en antologi med svenska och finlandssvenska poeter, och i den ingick Lars Huldén. Men i slutändan valde jag bort det "laget".


Tria Carmina
med
Lars Huldén (f. 1926)

*

  Lars Huldén är född i Jakobstad men uppvuxen i Monå by, Munsala i österbottniska Finland. Fadern, Evert Huldén var jordbrukare och författare. Den bakgrunden är viktig att känna till när man läser Lars Huldéns lyrik. Efter att ha publicerat ett antal dikter i Horisont och andra kulturtidskrifter så debuterade han 1958 med diktsamlingen "Dräpa näcken". Titeln fick boken av den sed som förekom förr i tiden, att kasta en sten i vattnet (och den skulle helst bara ge ifrån sig ett litet plopp) innan man gick i vattnet. Allt för att undvika Näckens förargelse.
  Däremot förstår jag inte riktigt varför diktsamlingen fick heta så. Boken fick ett gott mottagande, mycket tack vare sin underfundighet. Källa: Alex författarlexikon

Som en himmelshög rågväxt
vajar
sommarregnet

sorken är stilla
under sin rot.


(ur Dräpa Näcken. Helsingfors : Schildt, 1958)


***

  Sida vid sida med poesin, skådespelen och visorna har han satsat på en forskarkarriär. Forskningen har gällt svenska dialekter, ortsnamn samt skalderna Carl Michael Bellman och Johan Ludvig Runeberg. Det är inte ofta jag först läser en facktext av en författare, för att sedan bekanta mig med dikter av densamme. 
  När det gäller dikterna i de tre diktsamlingar som jag läst så är de skrivna i flera olika stilar. Några har den korta struktur som ovanstående dikt får statuera. Ibland förekommer det diktsviter kring ett ämne. Och så finns det sådana som kallas tankedikter. Jag är själv rätt osäker på vilka dikter som bör etiketteras så. Kanske den här, från diktsamlingen "Enrönnen", är en sådan? Jag tycker det är tänkvärt att den publicerades på 60-talet.

Den plågade mannen
har ingenting kvar
av sin klara blåa blick.

Med vilken han ständigt spanade
framåt, framåt, aldrig åt sidan
eller tillbaka.

Framtiden var hans gud:
att bli någonting. Att vara
någonting låg inte för honom.

Vid nionde timmen lät
den plågade upp sin hals
och vrålade:

Futurum, Futurum,
varför har du övergivit
mig!


(ur Enrönnen. Helsingfors : Schildt, 1966)

***

  Jag ska försöka summera min syn på Lars Huldéns dikter. Det verkar viktigt för honom att dikterna får fäste hos läsaren. Han ägnar sig aldrig åt broderi, språkligt sett, utan snarare åt lekfullhet och förenklingar. Han kryddar dikterna med dråplig humor och ironi. Det sistnämnda finns det rikligt av i den tredje boken som jag läst. I den möter vi såväl Judas Iskariot som Gycklaren.



  Jag uppskattade flera av dikterna i den här boken. Mitt diktexempel från den kan väl ses som ytterligare en tankedikt, även om den är riktad till narren.

En viktig uppgift, narr, är att
få människorna att fatta sin själviskhet.
Att säga dem sanningen direkt
går inte an, de skulle bli upprörda,
kanske resa sig och gå hem
eller på krogen.
Sanningen skall slå dem
först på hemvägen
eller om natten, när de vaknar
och har haft en dröm.
Eller måhända långt senare
när de upplever någonting som
påminner dem om det du gjorde och sade.
Sanningen om själviskheten
skall vara som en smitta som behöver
sin inkubationstid innan den slår ut.
Vad som händer sedan?
I de flesta fall ingenting.


(ur Judas Iskariot samfundets årsbok 1987. Bromma : Fripress, 1987)

***

Nästa veckas poet: Maria Wine

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar