***
Om en dryg vecka anordnas den tredje upplagan av The Wrightwood Literary Festival i San Bernardino County, Kalifornien. Wrightwood är ett litet samhälle med drygt 4000 invånare. Inför årets festival publicerade poeten Timothy Green en tidningskolumn som berättade hur de introducerade poetry slam vid fjolårets festival, och hur uppmärksammat det blev. Naturligtvis blir det en ny slam-omgång i år.
 |
| Jackson Lake, in Wrightwood, California |
Följande går att läsa om festivalen:
"The Wrightwood Literary Festival seeks to foster participation in the arts in and around Wrightwood, and to share the beauty of the San Gabriel Mountains with the broader arts community. Staffed by local artists and volunteers, we offer literary readings, workshops, and forums for all ages, set high among the big pines, providing inspiration and a day to create, tell our stories, and experience nature that will have a lasting impact year-round.
Our vision is a mountain full of art and artists.
The Wrightwood Literary Festival is presented by the Rattle magazine and the Rattle Foundation ..."
*
Förra årets Poetry Slam vanns av Kelly Grace Thomas. Hon hade tidigare under året fått dikten "And the woman said" publicerad i Rattle, och i år tilldelades samma dikt Neil Postman Award.
And the woman said, by Kelly Grace Thomas
(Published in Rattle #51, Spring 2016.)
And the women said watch as men call us lottery tickets
watch as they cash register us into gamble into played
out combinations of sweaty bills and pocket want
watch as they lick their lips for that better life
watch as they pout, when we don’t pay out.
When the bling of our breasts don’t make them
Cheshire cat the same. When we got our own debts
that gotta be paid, to mirrors, to mammas, to the way our hearts
traffic light in the closet after we sold ourselves whole.
And the women said feel the way we became campfire
how we ghost storied into this dangerous beauty.
How them men can’t scrub out our smoke, how our blue learned
to burn slow, standstill like the moment between beggin and maybe.
Feel the way we soil into shovel, how we let ourselves be held even
after a matchbox tongue misspoke of our flames, even after we told flint, you don’t live here no more. The women said feel how we are not open fields waiting for their strike. They cannot not bury us deep, call us things of war and be surprised when we land mine.
***
Hösten är i antågande över riket. I förra veckan hade den nått södra Dalarna. Med anledning av det så blir det en höstdikt hämtad från Pan Macmillans webbplats.
Pan Macmillan är ett av de största bokförlagen i Storbritannien. Macmillan grundades 1843 av Daniel och Alexander Macmillan, två bröder från den skotska Isle of Arran. Daniel var affärshjärnan, medan Alexander grundlade de litterära fundamenten och de publicerade så stora författare som Charles Kingsley, Thomas Hughes, Lewis Carroll, Alfred Lord Tennyson, Henry James, Thomas Hardy, Rudyard Kipling och H. G. Wells.
Den 12 september presenterade förlaget tio favoritdikter på temat hösten. Följande dikt hade jag läst förut och fick också för mig att den varit med i bloggen, men så var det inte.
*
Plums, by Gillian Clarke
(From Gillian Clarke : selected poems. London : Picador, 2016.)
When their time comes they fall
without wind, without rain.
They seep through the trees’ muslin
in a slow fermentation.
Daily the low sun warms them
in a late love that is sweeter
than summer. In bed at night
we hear heartbeat of fruitfall.
The secretive slugs crawl home
to the burst honeys, are found
in the morning mouth on mouth,
inseparable.
We spread patchwork counterpanes
for a clean catch. Baskets fill,
never before such harvest,
such a hunters’ moon burning
the hawthorns, drunk on syrups
that are richer by night
when spiders pitch
tents in the wet grass.
This morning the red sun
is opening like a rose
on our white wall, prints there
the fishbone shadow of a fern.
The early blackbirds fly
guilty from a dawn haul
of fallen fruit. We too
breakfast on sweetnesses.
Soon plum trees will be bone,
grown delicate with frost’s
formalities. Their black
angles will tear the snow.
***
Vi avslutar med några historiska vingslag från Kalmar. På Kalmar läns museums webbplats går det att läsa allt om deras pågående och kommande utställningar. De lyfter även fram sina profilutställningar: Rugstorparn (Träsnidaren Helge Carlsson); Regalskeppet Kronan; samt utställningen om Jenny Nyström.
Varje månad lyfter de fram något specifikt föremål ur sina samlingar. Den här månaden har de valt miniatyrporträttet av lärarinnan och författaren Agnes Engström, och en diktsamling av densamma.
Agnes Fredrika Engström bedrev undervisning för flickor i Kalmar långt innan den allmänna undervisningen genom folkskolan tog sin början 1842. Engström var verksam med undervisning i varje fall under åren 1816 till 1834. Verksamheten var känd som en av de mer ansedda flickpensionerna. Källa: Kalmar Läns Museum
Diktsamlingen som hon publicerade 1843 heter "Några poetiska försök, författade vid ensliga stunder". Merparten av texterna i boken skrevs mellan 1824 och 1829.
Jag har varit på Kungliga Biblioteket och studerat hennes poetiska försök. Jag har valt ut en dikt om Kalmar Slott.
 |
| Kalmar Slott 1397 stod slottet i centrum för en av de viktigaste politiska händelserna i Nordens historia: bildandet av Kalmarunionen - en union av de nordiska länderna skapad av den mäktiga drottning Margareta. |
*
Calmar Slott, av Agnes Engström (1790-1859)
(Ur Några poetiska försök, författade vid ensliga stunder. Kalmar : Förf., 1843.)
Lik en vålnad i den hemska natten,
står du stum af saknans bittra sorg.
Verldens barn från dig har röfvat skatten,
stoltheten utaf din fordna Borg.
Mången Kungaslägt har döden njutit,
endast du står qvar på platsen änn!
Mångas blod kring dina murar flutit,
utaf både fiende och vän.
Hvilken Borg kan man med dig jemföra?
Du, som Margaretha hyllat har.
Dina salars echo låto höra
den triumph, af qvinnan vunnen var.
Hon förenade de trenne kronor,
på den stora Unionens dag.
Men ej döden Diademet skonar:
Allt ju vika må för ödets lag.
Hvad är nu af dina fordna salar
qvar? - Den prakt, som herrskade hos dig,
under dina Konungsliga balar;
Är då detta allt förstördt af krig?
Nej! Sjelf fienden sin aktning skänkte
åt den thron, som Wald'marsdottren bar.
Dumheten dock ej så skonsamt tänkte,
men åt glömskan henne offrat har.
Der man fordom hörde glädjen stoja,
och mången ädel tärnas ljufva sång,
skakar fången nu sin tunga boja,
oförskyldt han bär den mången gång.
Kajor sina bo i tornen bygga,
ufven och sitt nästa rest åt sig.
I ditt sköte de sig finna trygga.
Gamla Borg! Du vill ej hämna dig.
Ensam i den mörka hemska natten
står du sörjande en vålnad lik.
Vaksam, som en drake öfver skatten;
och din borg, på fordna minnen rik.
Spegla dig i vattnets klara bölja,
medan änn' du der din hjessa ser:
Snart du skall din syster Borgholm följa,
hvars ruiner klaga: "Är ej mer!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar