***
Men maorifolket hade levt länge i området innan européerna anlände. Provinsnamnet Otago är hämtat från maorispråkets 'Ngāi Tahu' och högsta lärosätet heter University of Otago. Det anses för övrigt vara ett av världens vackraste universitet, om ni är intresserade av arkitektur.
Jag inleder mitt inlägg om Dunedin med en dikt av Hone Tuwhare, som vid sin död 2008 omtalades som Nya Zeelands mest framstående Maori-författare. De sista 25 åren av sitt liv levde han i Otago-regionen.
*
Rain, by Hone Tuwhare (1922-2008)
(From An anthology of twentieth century New Zealand poetry. Wellington: Oxford University Press, 1979.)
I can hear you making
small holes in the silence
rain
If I were deaf
the pores of my skin
would open to you
and shut
And I should know you
by the lick of you
if I were blind:
the steady drum-roll
sound you make
when the wind drops
the something
special smell of you
when the sun cakes
the ground
But if I should not
hear
smell or feel or see you
You would still
define me
disperse me
wash over me
rain
***
Dunedin har varit hem för många av Nya Zeelands mest berömda författare och poeter sedan 1800-talet, inklusive: poeten Thomas Bracken, författare till Nya Zeelands nationalsång; Charles Brasch, grundare av Landfall, landets främsta litterära tidskrift; Janet Frame, internationellt respekterad för sin fiktion och poesi; och Hone Tuwhare Poet Laureate från 1999 till 2001. Källa: UNESCO
*
Otago Landscapes, by Charles Brasch
(From Collected poems / Charles Brasch ; edited by Alan Roddick. Auckland ; Oxford Univ. Press, 1984.)
2
Karitane
Sea-flower, seaweed, shell.
Hollow bells of the sea
ringing, ringing
for the red sea-anemone
swaying over the rock,
for the grasses tall as waves
that bow and sing to the wind,
and the black keep of pines
where day its sweetness stores,
that, loosened, loads
the strewn, shaken airs.
Brimming poppies nod,
clematis twines
closer in to the basking wall.
On the tall platform under the flag
laughing girls climb
to take the air and gaze,
and over the sea's breast
peering through blown hair
feel their breath come faster,
launching into the wind
thoughts that sigh and swell
with amber tresses of the sea,
drawn to the green caves under
the fluted wave,
to the singing among the rocks,
the echo in the twilit shell
of distant bells and muted thunder.
Hollow bells of the sea
ringing, ringing
for the red sea-anemone
swaying over the rock,
for the grasses tall as waves
that bow and sing to the wind,
and the black keep of pines
where day its sweetness stores,
that, loosened, loads
the strewn, shaken airs.
Brimming poppies nod,
clematis twines
closer in to the basking wall.
On the tall platform under the flag
laughing girls climb
to take the air and gaze,
and over the sea's breast
peering through blown hair
feel their breath come faster,
launching into the wind
thoughts that sigh and swell
with amber tresses of the sea,
drawn to the green caves under
the fluted wave,
to the singing among the rocks,
the echo in the twilit shell
of distant bells and muted thunder.
***
Under 2011 inrättade University of Otago ett center för boken med syfte att tillhandahålla ett unikt kompetenscenter i bokhistoria, tryckkultur och utredningar om nya plattformar och modeller för bokpublikation och distribution.
Robert Burns Fellowship, Nya Zeelands äldsta och mest prestigefyllda litterära sammanslutning, är baserad vid University of Otago. I samarbete med Creative New Zealand är universitetet också den enda institutionen som erbjuder boende för författare av barnböcker; The University of Otago College of Education Writer in Residence programme. Källa: UNESCO
Avslutningen blir egentligen en början. Janet Frame är utan tvekan den störste författaren från staden och hon har redan haft en dikt med i bloggen. Nu får hennes "Söndagsmorgon" runda av vårt besök i Otagos pärla, Dunedin.
 |
| Dunedin och Otago Peninsula |
Söndagsmorgon, av Janet Frame
(Ur Hungrig bland orden : dikter ; i urval och översättning av: Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén. Lund : Ellerström, 2015.)
Saltvatten är poesi.
Det var inte något jag bestämde,
inte ett uttalande jag förberedde
för att förvåna; det är alltid
mitt söndagsnöje
att se ut genom fönstret
mot det blombladsvita Dunedinljuset
och följa den gröna stjälken
till dess rötter i havet,
och sedan säga medan tentaklerna
suger sig fast och jag drunknar,
i avsaknad av tystnadens syre -
saltvatten är poesi
inte min utan deras, de som förser mig med den
som jag tackar genom att läsa
och önskar att jag aldrig mer behöver andas den tysta luften.
Saltvatten är poesi.
Det var inte något jag bestämde,
inte ett uttalande jag förberedde
för att förvåna; det är alltid
mitt söndagsnöje
att se ut genom fönstret
mot det blombladsvita Dunedinljuset
och följa den gröna stjälken
till dess rötter i havet,
och sedan säga medan tentaklerna
suger sig fast och jag drunknar,
i avsaknad av tystnadens syre -
saltvatten är poesi
inte min utan deras, de som förser mig med den
som jag tackar genom att läsa
och önskar att jag aldrig mer behöver andas den tysta luften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar