Humlans älskling i vallfälten

  Sista säsongsbesöket i svenska sommarhagen. Blommorna läggs i bädd i Kalifornien, om en vecka. Även om dagens gäst är välbekant på svensk ängsmark så blir det uteslutande engelska verser på schemat.

Rödklöver

***

  Rödklöver, (röd väppling), Trifolium pra­tense, art i familjen ärtväxter.
  Det är en uppemot 1 m hög, ett- till flerårig ört med starkt förgrenad, grov pålrot. Bladen är trefingrade med oskaftade, äggrunda småblad, som vanligen har en ljusare fläck på ovansidan. De 1–2 cm långa röda blommorna sitter i rundade huvuden. Arten har världsvid utbredning på gräs- och kulturmarker, allmänt i hela Sverige. Den odlas sedan länge som vallväxt. Det förekommer flera sorter och varieteter, som ibland sprids och naturaliseras. Källa: NE

*

To a red clover blossom, by John Clare (1793-1864)
(From Careless rambles : a selection of his poems. Berkeley, Calif. : Counterpoint, 2012.)

Sweet bottle-shaped flower of lushy red,
Born when the summer wakes her warmest breeze,
Among the meadow's waving grasses spread,
Or 'neath the shade of hedge or clumping trees,
Bowing on slender stem thy heavy head;

In sweet delight I view thy summer bed,
And list the drone of heavy humble-bees
Along thy honey'd garden gaily led,
Down corn-field, striped balks, and pasture-leas.
Fond warmings of the soul, that long have fled,
Revive my bosom with their kindlings still,
As I bend musing o'er thy ruddy pride;
Recalling days when, dropt upon a hill,
I cut my oaten trumpets by thy side.

***

  "Förr i tiden när det var svältår maldes rödklövern till mjöl just för sitt rika innehåll av vitaminer, proteiner och mineraler. Rödklöver odlas idag på stora ytor som foder till kreatur och hästar och det sägs att korna mjölkar bättre då de äter rödklöver. Bi och humlor älskar rödklövern för dess söta och milda smak." Citat från läkeörter.se.

Red Clover, by Dora Read Goodale (1866-1915)
(From All round the year : verses from Sky farm. New York, G.P. Putnam's Sons, 1881.)

Crimson clover I discover
By the garden gate,
And the bees about her hover,
But the robins wait.
Sing, robins, sing,
Sing a roundelay,-
’Tis the latest flower of Spring,
Coming with the May!
Crimson clover I discover
In the open field,
Mellow sunlight brooding over,
All her warmth revealed.

Sing, robins, sing,
’Tis no longer May,-
Fuller bloom doth Summer bring,
Ripened thro’ delay!

***

  Engelska kolonister förde rödklöver till nordöstra Nordamerika, där den nu är en vanlig syn över norra USA. 1893 inspirerades Vermonts invånare av Columbian Exposition i Chicago och dess oöverträffade National Blossom of Flowers, och blev fast beslutna att ha sin egen officiella statliga blomma för att representera den unika naturen i deras unika stat. Källa: Proflower
  Valet föll på rödklövern som kunde ses bland höfälten och längs vägarna.

  Jag har inte lyckats hitta någon lämplig Vermont-text, men väl en om staten Alabama. Det lustiga är att Alabamas statsblomma är Kamelia, min nästfavorit (vita rosor är som ni känner till "my dearest flower").

*

Alabama (extract), performed by The Louvin Brothers
(Lyrics & Music: Ira Louvin, Charlie Louvin. From album Tragic songs of life. Capitol, 1956.)

Alabama your beautiful sunlight your fields are so recent potatoes and corn
Alabama your crimson red clover all mingle around the old place I was born
Alabama your hills and your valleys your creeks sing with laughter as onward they flow
Alabama so sweet in the springtime sweet ferns and wild flowers and winter with snow
Alabama so sweet to my mem'ry you shine like a light on a beautiful hill
Alabama in days of my childhood I played there and toiled at the old sawmill

Puss och kram från Daniel Nyman

  Jag vet nästan ingenting om veckans estradpoet, finlandssvenske Daniel Nyman. Han har ställt upp i det svenska mästerskapet i Poetry Slam och han vann slam-tävlingen vid Bokkalaset i Ekenäs förra året.
  Det finns inte heller några videoklipp av intresse. Men han har en blogg (endiktiveckan.blogspot.se), och där publicerar han en dikt i veckan.
  Hans poetiska stil är rätt långt från Sage Francis och Suli Breaks som jag skrivit om tidigare. Får man kalla den provinsiell?

***

Kärleksvisa (utdrag), av Daniel Nyman
(Hela texten kan läsas på endiktiveckan.blogspot.se. Publicerad 17 juli 2016.)

Prioritet ett, ändra tankesätt, ut ur vakuumet, öppna andrummet, vidga sinnet, förfriska minnet, ta en koll under skinnet. 
Kärleken är mer än det som syns i en film från nittionhundraåttioett en man och en kvinna kelar lätt I regnet under en sufflett.

Hjärtats röst ger ingen tröst då den viskar att du skall ge åt det du inte klarar av att se. Lydigt ger du mer och mer åt fler och fler. 
Jag älskar det jag gör för jag gör det jag älskar. 

Min personlighet blir kärleksfull, min blick förväntansfull, min instinkt omsorgsfull, min avsikt hänsynsfull, min insikt tillitsfull, min kärlek vördnadsfull.

(...)

***

Vi lär oss (utdrag), av Daniel Nyman
(Hela texten kan läsas på endiktiveckan.blogspot.se. Publicerad 13 november 2016.)

Vi lär oss med mina barn.
Vi lär oss om saker som rimmar,
Bajs, kiss, penna, klyfta, träd.
Vi lär oss om samlevnad,
säg inte så strängt pappa.
Vi lär oss om naturen,
den svampen heter trattkantarell och den andra heter bajshatt.
Vi lär oss om saker som gör ont,
det är hårda ord.
Vi lär oss om fortplantning,
Innan du var i mammas mage var du i pappas pung eller i stjärnorna,
men jag har inte varit baby i pappas snopp-pung.

Vi lär oss om traktorn,
den står på gården utan att man kan öppna dörren, den ena är i lås och den andra har frusit fast.
(...)

***

  Följande dikt handlar om skrivprocessen. Jag tycker att den är rätt signifikativ.

Från början till slut, av Daniel Nyman
(Ur Kontur, 3/2016. tidskriftenkontur.fi/kontur-nummer-3-2016.html)

En känsla,
En idé,
En början,
Ett ord,
En mening,
En tanke,
En borttappad tanke,
En paus.


Avstånd



En fördjupad tanke,
En förstärkt känsla,
Upprymdhet,
Glädje,
Avslappning,
Instinkt,
Uppriktighet,
Intuition,
Kreativitet,


Ett slut.

Förstånd och känsla i slutna sällskap

  Topplistan svävar vidare uppåt. På vägen bekantar vi oss med kända och mindre kända författare. Idag blir det två överraskningar på min lista. 

  Jag började med Lennart Hellsing på plats 50 och jag avslutar undre halvan med ytterligare en barnboksförfattare, barnpoesins mästare Shel Silverstein. Sen följer jag upp med en diktsamling som utstrålar balans och har stråk(-e) av Vivaldi och cumulusmoln. Alexander Weiss står för fyndigheterna i slutet.

[Igår glömde jag redovisa. PMC 2017, Rond 1: Uruguay-Tjeckien 4-2. Guatemala-USA 0-1.]

***

"Dikten simmar in i mungrottan
följer med kyssen in i nästa mörker"

Marie Lundquist (2017)

***

  Shel Silverstein (1930-1999) var en amerikansk poet, låtskrivare, tecknare, manusförfattare och barnboksförfattare. Han finns översatt till mer än 30 språk och hans böcker har sålt över 20 miljoner exemplar. Han var mottagare av två Grammy Awards, samt en nominering till Golden Globe och Academy Award. Källa: Wikipedia

  Om man slår upp adjektivet "ingenious" i en engelsk vokabulär så borde ordet exemplifieras med en vers av Shel Silverstein. En del läser bibliska verser före nattsömnen. Jag håller mig till "A light in the attic".

50-listan : Plats 26

A light in the attic / Shel Silverstein
New York, N.Y. : Harper & Row, 1981.

The snack, by Shel Silverstein

I found a clam beside the sea,
inside a seedy sack.
Says I to the clam,
"Dear sir or ma'am,
allow me to call you Jack.
Will you come home with me,
for company,
and maybe a midnight snack?
For I have some nicey
spicey sauce
to pour upon your back."

I put that clam in a pewter pot
and boiled a burbling brew,
and he soaked and he steamed
and his green eyes gleamed,
and he grew and he grew and he grew.
He was oh so small -
now he's TWELVE FEET TALL,
and I'm feelin' rather blue,
'cause he's pourin' Tabasco
on my back -
I wonder
what
he'll
do?

***

  Jag tror inte att så många av mina generationskamrater har läst den finlandssvenske poeten Bo Carpelan. Jag gjorde det faktiskt redan i tjugoårsåldern. 

  Bo Carpelan (1926-2011) blev en av de mest uppburna och mångsidigt produktiva författarna i Finland under nittonhundratalets andra hälft och tjugohundratalets första decennium. Hans produktion omfattade ett tjugotal diktsamlingar, ett tiotal prosaverk, barnböcker, en doktorsavhandling om Gunnar Björling, m.m. Källa: Schildts & Söderströms

  Om jag behöver läsa en rogivande diktsamling så väljer jag "I de mörka rummen, i de ljusa".

50-listan : Plats 25

I de mörka rummen, i de ljusa / Bo Carpelan
Helsingfors : Schildt, 1976

(Ur I de mörka rummen, i de ljusa)

Månen lyser
svagt, nedskruvad.
Du för den
in till mig,
blåser sen ut den.
Du är sval,
alldeles sval
och smakar salt.

***

  Förra veckan missade jag källredovisningen av Lawrence Ferlinghettis aforismer. De var hämtade från den tunna skriften "Genom eldslågorna" (Översättning: Jonas Ellerström. Västra Frölunda : Trombone, 2015.).

>>>

  Alexander Weiss (1924-1987) var en yngre bror till Peter Weiss. Alexander kom till Sverige 1938, efter att ha varit bosatt i Berlin, och som flykting i England och Tjeckoslovakien. Han debuterade som författare 1964 med en samling aforismer och dagboksanteckningar. Han har också skrivit åtskillig lyrik och prosadikt. 1981 började han som scendramatiker med en experimentell pjäs, Skärvor, vilken följdes av Det möjliga livet. Han skrev aforismer i Stockholms-Tidningen. Källa: immi.se

(Ur Obekväm arbetstid, av Alexander Weiss. Staffanstorp : Cavefors, 1975.)

"Den som inte kan hungra kan heller inte älska."

"Det är kärnan som måste växa, inte skalet."

"Somligas gästfrihet är lika stor som spindelns."

"Konst: förmåga att göra det orimliga sannolikt."

"Förstånd och känsla är ett. Det är bara åren som skiljer dem åt."

The reality of our existence

  The Ecopoetry Anthology har axlat mina anspråk på ett föredömligt sätt. Äntligen har jag funnit en urvalsantologi som speglar relationen mellan människan och naturen.

  Ibland köper jag böcker och ibland lånar jag in dem, i det här fallet blev mitt fjärrlån till ett inköpsförslag hos Stockholms stadsbibliotek, och när jag återlämnat boken kommer den till gagn för andra låntagare. Jag borde bli hederslåntagare efter alla fina inköpsförslag som de fått av mig; Rita Dove's versroman Thomas and Beulah som hon erhöll Pulitzer för och Lucille Cliftons samlade verk är två av dem.

  Men att göra mig till anställd i deras organisation tycks de inte vara intresserade av.

  Frågan är om inte kvällens tre dikter utgör det vassaste antologiurval jag någonsin publicerat i bloggen. Det är poesi av mycket hög kvalitet.

***

  James Galvin föddes i Chicago och tog en BA från Antioch College och en MFA från University of Iowa. Han är författare till flera poesisamlingar, inklusive Resurrection Update: Collected Poems (1998), X (2003), As Is (2009), och Everything We Always Knew Was True (2016). Han har också publicerat novellen Fencing the Sky (1999) och The Meadow (1992), en meditativ prosatext om landskapet kring Wyoming-Colorado och de människor som bor där. Källa: Poetry Foundation

*

Cartography, James Galvin (f. 1951)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in Resurrection Update, Copper Canyon Press, 1997.)

Out on the border a howl goes up, skinning the cold air.
A windrush as if from enormous wings descending
Slicks the grass down and thumps, and the whole sky bruises.
Out on the border it stops just as suddenly
As if there were some mistake, and there is: mortal beauty
This world can't bear, and a skeletal silence
Administrates the clouds, their passages, their dissolutions in light.

North Platte River

Out on the border right and wrong are more distinct,
But the border itself is suggestive, permissive, a thinly dotted line.
Amassed armies of forests and grasses poise,
Encroach, but never cross.
Even the sky stays on one side.
Another howl goes up, not a threat as was thought,
But an invitation to an interior. The border

Halves a piece of paper into here and hereafter.
A man, himself a fascicle of borders, draws a map and can't stop drawing
For fear of bleeding, smudging, disappearance.
When the map is complete the page will be completely
Obscured by detail, then a third howl.
Three things about the border are known:
It's real, it doesn't exist, it's on all the black maps.

***

  Peter Gizzi är utbildad vid New York University, Brown University och State University of New York i Buffalo. Han är författare till flera poesisamlingar, bland annat Archeophonics (2016), finalist för National Book Award; Threshold Songs (2011); The Outernationale (2007); and Artificial Heart (1998). Källa: Poetry Foundation

*

Human memory is organic, by Peter Gizzi (f. 1959)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in The Outernationale, Wesleyan University Press, 2007.)

We know time is a wave.

You can see it in gneiss, migmatic
or otherwise, everything crumbles.

Don’t despair.

That’s the message frozen in old stone.

I am just a visitor to this world
an interloper really headed deep into glass.

I, moving across a vast expanse of water

though it is not water maybe salt
or consciousness itself

enacted as empathy.  Enacted as seeing.

To see with a purpose has its bloom
and falls to seed and returns

to be a story like any other.
To be a story open and vulnerable

a measure of time, a day, this day one might say    
an angle of light for instance.

Let us examine green.  Let us go together

to see it all unstable and becoming
violent and testing gravity

so natural in its hunger.

The organic existence of gravity.
The organic nature of history.

The natural history of tears.

***

  Philip Levine var en amerikansk poet och universitetslärare.
Han växte upp i Chicago och han var även mest känd för sina skildringar av arbetarklassen i staden. Han behandlade även arvet efter judiska immigranter i sin poesi.
  Han hade själv börjat arbeta i bilindustrin vid 14 års ålder. Under universitetsstudier vid Wayne University började han skriva poesi. Han undervisade vid California State University i Fresno 1958-1992 och även vid andra universitet. Källa: Wikipedia

*

Our valley, by Philip Levine (1928-2015)
(From The ecopoetry anthology. Edited by Ann Fisher-Wirth and Laura-Gray Street. San Antonio, Tex. : Trinity Univ. Press, 2013. Originally published in News of the world, Knopf, 2000.)

We don’t see the ocean, not ever, but in July and August 
when the worst heat seems to rise from the hard clay
of this valley, you could be walking through a fig orchard
when suddenly the wind cools and for a moment
you get a whiff of salt, and in that moment you can almost
believe something is waiting beyond the Pacheco Pass,
something massive, irrational, and so powerful even
the mountains that rise east of here have no word for it.

Sherwin Range, eastern California

You probably think I’m nuts saying the mountains
have no word for ocean, but if you live here
you begin to believe they know everything.
They maintain that huge silence we think of as divine,
a silence that grows in autumn when snow falls
slowly between the pines and the wind dies
to less than a whisper and you can barely catch
your breath because you’re thrilled and terrified.

You have to remember this isn’t your land.
It belongs to no one, like the sea you once lived beside
and thought was yours. Remember the small boats
that bobbed out as the waves rode in, and the men
who carved a living from it only to find themselves
carved down to nothing. Now you say this is home,
so go ahead, worship the mountains as they dissolve in dust,
wait on the wind, catch a scent of salt, call it our life.

En träskvandring från Lule till Kurdistan

  Black Island Books är ett enmansförlag från Luleå. Mannen heter Peo Rask och är svensk poet. Han är även ordförande i Författarförbundets skönlitterära sektion. Mer information om förlaget än så har jag inte. Så vi går raskt över till de utvalda böckerna.

Höträsket i Luleå

***

  Johan Christiansson föddes 1971 i Stockholm. Debuterade 2003 med diktsamlingen ABC-staden och har därefter utgivit ytterligare två diktsamlingar: Slussen, Gula gången (2007) och Söder om Sahara (2010), har även medverkat i ett stort antal antologier och litterära tidskrifter. För diktsamlingen Söder om Sahara fick Johan vinterpris av Samfundet De Nio. 

  Han är utbildad socionom och fil. mag. i ämnet praktisk kunskap. Han har tidigare arbetat med missbruk och psykisk sjukdom men arbetar nu som Länskoordinator mot människohandel. Källa: Venaröd förlag

  Jag har läst boken Söder om Sahara, som i sitt privata och inträngande anslag påminner en aning om dagboksskrivande. Andra författare har jobbat på samma sätt, och lyckats bättre. Jag är lite förvånad över att boken tilldelats ett pris från Samfundet De Nio. Bokens avslutande rader får ni här:

(Ur Söder om Sahara : [dikter] / Johan Christiansson. Luleå : Black Island Books, 2010.)

Det är länge sedan nu, men i ett annat liv var du
nästan lika ung som jag en vårkväll då fåglarna sjöng
om framtiden en promenad längs förstadens kvarter
av trädgårdar. Och cigarettglöden brann till, räknade
i stegen mellan blossen. Det luktade jord och järn, jag
skulle till gården och se ett band. Jag skulle stå ensamt
lutad mot en pelare och inte känna någon medan de
larmande punkackorden virvlade över publiken som stod
stilla i klungor och bara glodde. Och i denna skog av
statyer, i denna döda flock av granskande ansikten skulle
inte du heller stå ut.
  Jag ser fortfarande hur du dansar, slår med armarna,
skrattar och skriker med i musiken. Jag har tagit det med
mig. Det är snart trettio år sedan. Nu är du färdig med
heroin, död utan gravsten. Jag är uppriktigt ledsen. Men
det spelar ingen roll, den här dikten handlar om något
helt annat.

***

  Nästa bok kallar jag för ett rent systemfel. Hur kan det komma sig att ett sådant verk kommer i tryck? Vilket slöseri med papper och arbetsinsatser. 
  Jag kan notera att Roberth Ericsson har en fil.mag. i litteraturvetenskap. "I say no more".
  Frågan är om inte titeln är det som provocerar mig mest.

*

(Ur Strategier för verklighetsanknytning : [samling] / Roberth Ericsson. Luleå : Black Island Books, 2010

Papporna på lekplatsen säger att de ska "ta itu med dom
bitarna", att "utan eld blir det fan ingen rök." Papporna
på lekplatsen har rakade skallar, långa hjärnor och ett
skägg runt munnen. När ångesten sätter in låter man
odla ett sådant. Papporna på lekplatsen har värk i sina
knän. Det är "ett jävla skit i byggsvängen." Papporna
på lekplatsen undviker att tala om det som gör ont. När
smärtan kommer säger man bara var den sitter.

***

  Det blev en märklig "läs-vandring" genom Black Island Books utgivning. Efter att ha gått ner mig i Johan Christianssons och Roberth Ericssons träskländer för lilleputtar så uppenbarade sig ljuset från den kurdiska författarinnan Bejan Matur. Hon skådade ner från bergen i Kurdistan och gav mig tron tillbaka. Alltså tron på litteraturen. 
  Jag skulle verkligen vilja fråga ut Peo Rask om hur han tänker kring Black Island Books utgivning. Det finns som sagt ingen deklaration, eller mission, formulerad på förlagets webbplats. Tydligen är trycksvärta allt som krävs.
  Sen förstår jag inte heller varför det saknas en författarpresentation för Bejan Matur på webbplatsen.

*

  Följande går att läsa på omslagsfliken av boken "Det sista berget":
Bejan Matur, föddes 14 september 1968 i Marash (hon är alltså född exakt ett år efter att jag kom till världen). Hon debuterade 1996 med den prisbelönta diktsamlingen Rüzgâr Dolu Konaklar (Vindfyllda slott). Hon är starkt influerad av sin barndoms muntliga tradition i det kurdiska östra Anatolien med vilken hon skapar en mystisk värld av suggestiva bilder och religiösa symboler. Samlingen Son Dağ (Det sista berget) kom ut 2015.

  I söndags kritiserade jag titelvalet på Stephanie Bolsters "Two bowls of milk". I Bejan Maturs fall har Peo Rask och/eller översättaren Turhan Kayaoğlu gjort ett utomordenligt val av boktitel. Dels hänger många av texterna samman genom symboliken kring bergen och dels är titeldikten i sig själv stark och vägledande.

Yeşilgöz, Kahramanmaraş

Sista berget, av Bejan Matur
(Ur Det sista berget = Son dağ / Bejan Matur ; tolkning & förord: Turhan Kayaoğlu. Luleå : Black Island Books, 2017.)

Det vi båda tittar på
är berget mellan oss.
Jag tittade på natten
över det stora berget mellan oss,
som en poet som gör sitt eget mörker större,
och förnam det osynligas gåta.
Om det finns ett hjärta
så är det berget.

Sista berget,
tidens väsen.
Här säger jag
att orden fortfarande är med mig.
Kontinenter långt bort
breddgrader i regn
allt det där finns inom mig
och är verkligt.

Nu känner jag
vad som är starkare än tiden,
seger som bjuds genom örnar
och tomhet
som väller ur kvinnors bröst.
Mellan oss breder det sista berget ut sig
med sina stora gåtor.

Sköljt
av regnens
och solens riter.
Band utan syskonskap.
Vansinnets dom.
Man tar fortfarande små flickor
till häst mot döden.
Syskon går på gator
med förruttnelsens kläder
och kan le mot världen och mänskligheten,
tror på tidens ideal
och säger: Vi är här,
glöm oss inte.

Tjudmunds ö och Strindbergs stuga

  Nu har vi rest världen runt och trampat paradisstränder och ponnyhagar, men bästa sommarplatsen är väl ändå Stockholms skärgård (säger badkrukan, fniss!). Idag besöker vi Haninge kommun och författarön framför många andra, Kymmendö. Namnursprunget är Tjudmunds ö, som i genitivform utan s blev till Tymmendö under 1500-talet, och sedermera Kymmendö.
  Men innan Strindberg går iland så tänkte jag berätta att Poetry Mix Championship 2017 drar igång i bloggen i vecka 31. Första omgången tjuvar några rader innan dess. Årets svenska lag består av Pär Hansson och Ida Börjel.

[PMC 2017, Rond 1: Australien-Ukraina 1-2, Sydkorea-Kina 3-0]

***

  Kymmendö, är en ö som ligger strax nordost om större Ornö i Stockholms södra skärgård i Haninge kommun, omkring 7 km ostsydost om Dalarö i Jungfrufjärdens närhet.
  Ett fiskehemman har funnits på Kymmendö åtminstone sedan 1539.  Ursprungligen ägdes Kymmendö av kronan men kom på 1600-talet under frälset på Tyresö slott. Ön friköptes 1802 av kofferdikapten Carl Petter Blom och han lät skänka ön med kringliggande skär och fiskevatten till sin systerson. Därefter har ön tillhört samma släkt i över 200 år. Från förra seklets mitt har Kymmendö varit i nuvarande familjen Wahlströms ägo, och familjens 27 medlemmar utgör idag öns hela befolkning. Källa: Wikipedia

  Förutom Strindberg (som det blir mer om längre ner i texten) så har Werner Aspenström en stark relation till ön. Han hamnade på Kymmendö som sommararbetare under tidigt 1940-tal och det var på ön som han senare träffade sin blivande hustru, konstnärinnan Signe Lund. Han återvände under sommartid i över 50 år. Nedanstående dikt skrevs på ön 1954. Källa: Litteraturberget

*

Sommaren i Sverige, av Werner Aspenström
(Ur Samlade dikter 1943-1997 / Werner Aspenström ; [redaktörer: Anna Aspenström och Hans Isaksson]. Stockholm : Bonnier, 2014. Först publicerad i Dikter under träden, Bonnier, 1956.)

Havet och skogen och lövsångaren
som skvätter från gren till gren
- som en utanläxa! Sömngångaraktigt,
med vintersömnen ännu i ögonen
träder jag in i den gröna kyrkan.
Någon spelar på en tvåstämmig orgel.
Det finns alltså fruktbarhetsgudar?
Det finns dryader och källnymfer?
Jag överlämnar mig åt den gröna färgen.
Jag fyller mig med grönt som en bladlus.
Jag idisslar, säkert har jag klövar.
Låt molnen lustvandra över bergen, tänker jag,
och löjorna häpet dansa på vattnet,
tids nog skall flyktigheten gripas:
i morgon!
                 Då landar på min hand
den förgänglighetens tanke
som vi kallar trollslända.
Ett gult löv lösgör sig
och faller klingande mot marken.
Sommaren måste hastigt bärgas.
Jag skulle behöva hästar och vagnar
och tio drängar som en storbonde,
svällande säckar för alla vindar
utom den nordliga: ty hösten
närmar sig med toppeld i asparna,
kråkorna driver som tung rök
över de vattensjuka fälten.
Regnet droppar från gren till gren,
snöflingan dalar från vinter till vinter
- som en utanläxa!
Allting upprepas i mitt hjärta.
Jag väntar ingenting och väntar
dryadernas slutliga återkomst.

***

  August Strindberg kom till ön första gången 1871 som ung sommargäst tillsammans med några studiekamrater och återvände därefter somrarna 1872 och 1873. Han återvände därefter 1880, nu med sin hustru Siri von Essen och deras barn och vistades här somrarna 1881, 1882 och 1883.
  Hans skrivarstuga där han skrev Mäster Olof och Det nya riket finns ännu bevarad, likaså den sommarbostad familjen hyrde och hans egenhändigt planterade syrenhäck. Skrivarstugan vårdas av Strindbergssällskapet och hålls av familjen Wahlström fritt tillgänglig för besök av allmänheten. Källa: Wikipedia

  I sitt verk "Sommar", en bok med kortprosa, ägnar Werner Aspenström ett ganska långt kapitel om August Strindbergs tid på Kymmendö. Här följer ett utdrag.

(Ur Sommar : om naturen, människan och tidens gång / Werner Aspenström ; teckningar av Signe Lund-Aspenström. Stockholm : Bonnier, 1968.)

Typiskt för Strindberg är blandningen av överdrifter och exakta mått, stor försiktighet tillrådes vid sorteringen. Minnesbilderna från Kymmendö i Hemsöborna är i regel märkvärdigt precisa, avvikelserna är medvetna och artistiskt betingade, till exempel placeringen av ön längre ut i skärgården. Annars ligger det mesta där det skall och ser ut som det är beskrivet, saknas en ek står stubben kvar, saknas stubben kan någon minnesgod intyga att den funnits. I "Blomstermålningar och djurstycken" anger han måtten på sin kvadratiska trädgård till arton långa steg, lägger man till det upplysningen att "nordanvinden från Jungfrufjärden sopar rakt in, om den också kan ta en rundtörn i stugknutarna", räknar man lätt ut var han hade sina jordgubbar. Sedan blir det svårare: vem nallade dem? Han skyller på pigfriande båtsmän, antagligen den lymmel som figurerar i novellen "Vidskepelse", han skyller på barnen på ön - med fog, det har intygats av den anklagade, som brukade framställa det som en av sin barndoms hemskare minnen när hon ertappades av den indianskt smygande diktaren och utan ett ord lyftes upp och bort från härligheten. Man tycker att det borde räcka med dessa två kategorier av brottslingar, hundhataren Strindberg inför en tredje, gårdshunden "som går på jordgubbar, men inte på sjöfågel, en otäck racka, som inte äter fisk, men står för röda vinbär". Som kattälskare läser man det med nöje, men tänker: omöjligen äter hundar jordgubbar! Jag anförde det en gång som exempel på överdrift hos Strindberg, oförsiktigt nog, damen jag pratade vid hade en schäfer som var galen i jordgubbar! Även på den punkten var alltså Strindberg exakt, ...

***

  Kymmendö var alltså förebild för romanens Hemsö.  Det var på Kymmendö som Strindberg hämtade figurerna till Hemsöborna, Susanna Elisabet Berg och sonen Albert Berg som förvandlades till "Madam Flod" och "Gusten". Romanen skrevs emellertid under en vistelse i Schweiz.
  Strindberg har också skrivit andra böcker med motiv från Stockholms skärgård, Skärkarlsliv 1888 och I havsbandet 1890. 

Lördagskväll, av August Strindberg
(Ur Dikter på vers och prosa. Stockholm : Bonnier, 1883.)

Vinden vilar, viken ligger som en spegel, 
kvarnen somnar, seglarn tar ner segel. 
Oxarne bli släppta ut i gröna hagen, 
allting rustar sig till vilodagen.

Morkullsträcket drager över skogen, 
drängen spelar dragklaver vid logen. 
Förstukvisten sopas, gården krattas, 
trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.

På rabatten ligga barnens dockor 
under brokiga tulpaners klockor. 
Bolln i gräset lagt sig i skym unnan, 
och trumpeten drunknat uti vattentunnan.

Gröna luckor äro redan slutna, 
låsen stängda, reglar skjutna, 
frun går själv och släcker sista Ijuset, 
snart i drömmar sover hela huset.

Ljumma juninatten slumrar stilla
still står gårdens nötta vädervilla, 
men i stranden ännu havet gormar; 
det är bara dyningar från veckans stormar. 

An eye opener for Joliette

  Det blir galleribesök i söndagens Québec-inlägg. Stephanie Bolsters bok "Two bowls of milk" består till hälften av ekfras-dikter. Det kände jag till. Däremot visste jag inte att jag skulle få ekopoesi på köpet. Det var tacknämligt.

Supernatural Eye (2007), by Robert Davidson

***

  Stephanie Bolster (f. 1969) växte upp i Vancouver-förorten Burnaby.  Hennes poesi slipades vid University of British Columbias kreativa skrivprogram, där hon tagit både en BFA och en MFA, och där hennes arbete erkändes genom ett Norma Epstein-pris, som årligen ges till det bästa manuskriptet av en student vid ett kanadensiskt universitet.

  Trots att hon i mitten av 1990-talet hade utvecklat en välrenommerad portfölj av löst relaterade dikter, beslutade Bolster om ett tematiskt debutprojekt och bestämde sig för en diktserie om livet för Alice Liddell, den unga kvinnan som tjänade som inspiration för Lewis Carrolls Alice äventyr i underlandet. Resultatet blev den kritikerrosade White Stone: The Alice Poems, som publicerades 1998 av Vehicule Press, och som är en av få debutsamlingar som tilldelats The Governor General's Literary Award for Poetry. Källa: The Canadian Encyclopedia

  Året efter kom hennes andra bok, Two bowls of milk, och det är den som jag har läst. Jag tycker att boktitlar spelar roll, och det är olyckligt att titeldikten inte är bland de allra bästa. För övrigt håller dikterna i samlingen en hög standard.

**

  Jag börjar med en dikt som inspirerats av Robert Davidsons fantastiska konstverk, Seawolf Inside Its Own Dorsal Fin. Jag önskar att jag hade kunnat publicera en bild på verket. Istället fick ni en bild under ingressen på ett annat av Davidsons verk, Supernatural Eye (2007), som följer Creative Commons.

*

Seawolf inside its own dorsal fin, by Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

Seawolf Inside Its Own Dorsal Fin, Robert Davidson, 1983.

I sleep in the red of my rising
arc, curled tight and finned

within fin, rocked by black
water I rock. I learn this one part

of myself, each degree
of its curve, how the water

foams against warm skin.
My fin learns me, the thing

it is part of but does not
belong to. We make each other,

my fin and myself, myself
and the taut water.

When my fin breaks the sea's
skin, through shut eyes I glimpse

wave within wave, stone
within stone, I surge

through all the layers,
my own incessant crest.


***

  Sedan några år tillbaka undervisar hon vid Concordia University i Montreal, och är bosatt i Pointe-Claire, Quebec.
  Följande dikt härrör från en resa i de sydöstra delarna av regionen. Den skulle falla väl in i onsdagarnas ekopoesi.

Flood, near Joliette, Québec / Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

The thousand snow geese lift over the flooded plain
as we drive by, my love, my mother and I remarking on the glint
given by underside of flight, white feather reflecting
water on field reflecting wing. Others shimmer by the hundreds
where water shouldn't be. That the earth would give this
to thank them for returning is miraculous.
The farmer has his own word to describe it.

That my mother should be here with us for a time, having flown
across this continent of shield and accidental lakes, that I
should liver here now, is what the geese pay tribute to.
Yes, I apologize for the struggle of crops. Yes, I recognize

that beauty can violate another wholeness. But that turn of flock
over flood, I can't say it is not alone enough
to compensate the waist-deep trees. And so I bear witness
and so my burdens lift. We are here.

***

  När man studerar hennes CV under presentationen på Concordias webbplats blir man rätt matt. Det är inte lite hon har mäktat med. Jag tänkte avsluta med att belysa hennes insatser som antologiredaktör. 
  Hon var medredaktör för antologin Penned: Zoo Poems (2009), i vilken de spårar dikter som handlar om djur från zoo eller om husdjur, av poeter så olika som Ted Hughes, Margaret Atwood och A.K. Ramanujan. Den boken skulle jag vilja äga.
  Hon var även redaktör för den första upplagan av Tightrope Books 'Best Canadian Poetry Anthology' (2008). Källa: The Canadian Encyclopedia

Stephanie Bolster

*

  Dagens sista dikt är även den en ekfras. Tio av dikterna i samlingen reflekterar kring konstverk av Jean Paul Lemieux (1904-1990).

Le Far-west (1955), by Stephanie Bolster
(From Two bowls of milk. Toronto : McClelland & Stewart, 1999.)

A few acres of snow, In a Montréal
December I come upon your few feet

of west, a tawny field grazed on
by some animals. They might be

antelope and this some view of
Africa - or cows and Idaho? What

cowboy hat do you imagine
my umbrella is? You have not gone

far enough, your English Bay a mouth
drawn shut, its trees cowering

under an enormous Québec
sky I cannot write, my words

small glimpses between
this branch of fir and that. How west

must have threatened to open
you. My pages nearly white

these days, I'm shutting up.
That "I" I write no longer me

but you, alone in the midst of what
I call nothing and you home.