Listen to the bird from Andalusia

  Kvällens kvartsfinaler bjuder på två riktiga stänkare till dikter.  Det står också klart efter den här omgången att PMC handlar om lag.

***

  Vi börjar med säsongens andra U-sväng, Uruguay mot Ukraina. På förhand låg där ett litet favoritskap över sydamerikanerna, eftersom Andriy Bondar inte dragit in några poäng alls till Ukraina.
  Trenden fortsatte i första halvlek, Bondar blev utan poäng för tredje gången men Oksana Zabuzhko höll ställningen jämn genom en trepoängare för dikten "Love".

  I andra halvlek gick Uruguay på tomgång. De blev helt utan poäng, medan Oksana fixade en fullpoängare åt Ukraina. Bondar fick sin första poäng och matchen slutar 8-3 till Ukraina. Oksana Zabuzhkos dikt hänger egentligen samman med en annan sonett, men det var den första av dem som gav henne fyra poäng. Jag gillade verkligen hennes fantasifulla dikt, och så här långt har hon ensamt fört landet till semifinal. Hon har tilldelats 12 poäng för sina fyra dikter. Det blev möjligt på den svagaste "semi-halvan".

*

Two transatlantic sonnets, I / Oksana Zabuzhko
(From A Kingdom of Fallen Statues. Toronto : Wellspring Ltd., 1996.)

Listen to me, listen in your sleep
(These seven time zones are a chastity belt!) 
In dawn’s blue window the breeze puffs up the curtain,
and the blinds jangle now and then. 

Here it smells of the sea, the wind, slightly of dog.
You’ll turn over in your sleep – and the plane will pass the pole. 
In the dark garage the sand we brought in from the beach
last June is sprouting in your car like winter wheat.

The earth is a crumpled sheet. 
The young man – a golden bee – is sleeping on it,
the lashes on his cheeks stiffen like streaks of humming sun.

He dreams of words from far away, of the touches  
sealed in them like honey sealed in honeycomb cells . . . 
Except for them, the words have no meaning.

***

  I nästa kvartsfinal har vi ytterligare en gigant inom poängskörden. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Luis García Montero är förmodligen den mest meriterade i årets mästerskap, och det har hans dikter verkligen bevisat. Jag vill också passa på att hylla översättarprojektet som utförts av Alice McAdams. Nu ställs hans Spanien mot den nation som dragit in flest poäng i de två inledande omgångarna, Irland.

  Hur slutade det här? 

  Första halvlek var rätt okej. Jag gav tre poäng till Eleanor Hooker för dikten "Light airs"; Montero fick två för sin. I paus var ställningen 4-2 till Irland. Eleanor Hookers dikt handlar om ett uppdrag inom sjöräddningen.

Light airs, by Eleanor Hooker
(From The Shadow Owner’s Companion. Dublin, Ireland : Dedalus Press, 2012.)

Half past midnight, and I had gone to bed with Sense and Sensibility. Just as Willoughby was to sweep Marianne into his arms, my pager sounded. Wind hurled itself repeatedly and without civility, against the house. It chased down chimney’s charms, and through the leaky window frames, howled in mad delight once it caught itself hiding in the woods. In modest nightgown - (thirty yards of Georgian cotton) - and husband’s gum boots, (O no troglodyte am I), I took myself to Station, then quickly moved when frowns from fellow crew outlined how nightgown, ‘gainst a stout searchlight, reveals. Launched inside the ten with neither moon nor stars to guide us, we unsealed the dark with a many-thousand candelabra flung squealing past the wind. With night’s black-feathered cloak unfurled, thus we found them deep inside Coose Bay, all well and full of gladness. Then with tow and heel we set a dance for home, subtle in our deftness.

***

  Så kom andra halvlek och då visade Montero vilken mästerlig poet han är. I dikten för han en dialog med, och beskriver sina känslor för, staden Granada. Det hela symboliseras med en fågel på axeln. Visst ni tänker säkert: Roland gillar fåglar och Roland gillar Lorcas Granada, hur kan han inte påverkas känslomässigt av dikten? Men när ni läst dikten (eller introt), som är en del av en cykel om tio, förstår ni säkert vilket hantverk det handlar om.

  Men det hjälpte föga. Årets starkaste poet är utslagen. Monteros partner var lite för akademisk för min smak. Irland fick fem poäng i andra halvlek och slutställningen blev 9-6 till den "gröna ön". Nästa måndag blir det semifinal mellan Ukraina och Irland, man kan säga att det blir två exkursioner - en för människans livsresa och en om vattenvägar.

  Nu besöker vi Granada tillsammans med Montero.

To be left without city, by Luis Garcia Montero
(From Quedarse sin ciudad, 1994. Translated by Alice McAdams.)

I.

The city came to perch on my shoulder.

I was seeing her on the horizon, nocturnal, opened by lights and wings, quiet, as if she were seeking the heat of the moon or the message of the headlights. Slowly I drew near to her, I finished returning. Granada in the shadows looked like a sleeping bird.

But there was a moment in which I sensed the tremble of her
nerves, the abrupt agitation of dreaming, the call of a powerful instinct, a schedule’s discipline. And all so suddenly. And she rose to fly, crossed the air like an arrow in flames, like a predestination ignited. And she came to rest on my shoulder, and she left her bloody kiss on my neck.

Since then I fear her with absolute surrender, as the victim needs its vampire. Pale, with circles under my eyes, almost bloodless, to the city I return still. I am he who appears from the shadows, who crosses the street, who loses himself toward a secret destiny. And I look at you for a moment, and I perch on your shoulder, and I bring my lips to your neck.

They made it to the final eight

  De två avslutande åttondelsfinalerna står på programmet i dagens andra bloggpost. Det blir Polen mot Cypern medan Mexico tar sig an Frankrike.

***

  I första omgången hände något oförutsett. De regerande mästarna Polen bröt mina uppsatta regler, att endast en av dikterna kan få fyra poäng. Jag kunde inte undgå att dela ut två fullpoängare, en till Jacek Dehnel (f. 1980) och en till Katarzyna Krenz (f. 1953). Stackars Italien som fick respass direkt. De polska poeterna var tidigare helt okända för mig.

  Nu ställs de mot ett annat poängstarkt lag. Debutanten Cypern fick ihop sex poäng i första ronden och besegrade Vitryssland i en väldigt intressant match. Bra texter gav slutresultatet 6-4. Cyperns lag består av Mehmet Yaşın (f. 1958) och Nora Nadjarian (f. 1966). Jag vill här påpeka att poeterna behöver inte vara födda i landet som de deltar för. Mehmet Yaşın är turk-cypriot men föddes i Ankara, Turkiet. Samtidigt kan jag säga att Nora Nadjarians föräldrar är från Armenien men själv är hon född i Limassol, Cypern.

  Tyvärr kunde inget av lagen upprepa sina goda prestationer från förra omgången. Slutresultatet stannade vid blygsamma 3-2 och det var Jacek Dehnel som fick trean. Därmed går regerande mästarna Polen till kvartsfinal.

*

Distant cities, by Jacek Dehnel
(Translated by George Szirtes, and published at his website; http://georgeszirtes.blogspot.se/)

All those unvisited cities, far off our usual routes:
metros, balconies, suns, stalls selling exotic fruits,
and that high house with garish colonnade where a strapping
young lieutenant draws on his white glove, about to ring
the bell as he does each time a ship goes down the maw
of the hungry ocean.
          And nothing changes. The raw
Cities motionless, leaves that insist on hanging on
to boughs, the colonnade stock still, glued to the same sun.
A boy strolls home with his bike. A dog leads a blind man.
In the museum, the guide before Rubens repeats
the same glib phrases. ‘Those extraordinary feats
of craft, and colour, blah blah…’

The ‘gothic’ room below,
a metro carriage, an old woman, a Lazio
fan and a black guy, endlessly dashing from point A
to point B.
            It’s fixed. It’s stuck. We will not pass that way
Together. We will never stand before the well-known
altar at point C or before the Vermeer on our own.
They’re doomed to mere potential, like the luminous eel
on the seabed, or the room behind a locked door: we’ll
not be at the table or by the lamp or the pictures
we were once told about. They will remain fixtures,
forever unfulfilled, like the plans we once had
for a London flat, the New York vacations, my pad
in Rome, your trip to Sweden, and how we would save
for the day in Venice when we’d share a common grave.
We’re adults now. The carriage half empty, I’m sitting
alone. The hand hovers at the bell, never to ring.

***

  I den sista åttondelsfinalen möts årets äldsta lag och årets tredje äldsta lag.
  Debutanten Mexikos lag består av Homero Aridjis (f. 1940) och Pura Lopez-Colomé (f. 1952). Jag har läst essätexter av svenska författare i vilka Aridjis namn omnämns, men jag hade inte läst någon dikt av honom förut. Jag hade inte läst Lopez-Colomé heller. I första omgången slog de ut England med 5-1.

  Näst äldsta lag i turneringen är Australiens. Två år visare är Frankrikes lag, Emmanuel Hocquard (f. 1940) och Anne Portugal (f. 1949), som får titeln årets äldsta. Märkligt nog hade jag aldrig läst något av dem tidigare.
  De mötte Finland i rond 1, och den matchen slutade 4-2 till Frankrike.

  Den här gången delade jag ut en fyra till Homero Aridjis och Mexiko är klara för kvartsfinal efter totalt 5-2. Nedan får ni hans dikt med flaxande tropiska fåglar.

*

Poems of the double, by Homero Aridjis
(From Eyes to see otherwise : selected poems = Ojos, de otro mirar. Translation from Spanish by Jerome Rothenberg. New York : New Directions, 2002.)

6

I closed the door & waited for my double
but instead of the expected face
a macaw burst forth from the white wall
the color of red fire.

Like an arrow tipped in blue
- hyacinth hallucination -
a parrot with yellow eyes
landed on the table.

The Kandinskys then arrived
wings spread wide & blue
belly orange, head in purple
their throats a breathless J.

A melody of greens
the undisputed parrot came,
its chest, its beak, its neck,
its head & all in green.

Not a single one needed to show
credentials of who he was. There was
a congress of parrots in my mind.
They were going to pick the most handsome.

They began to discuss the value
of begreen, waxgreen, fieldgreen,
bluegreen, cardinalgreen, lividgreen.

In view of all such circumstances
I postponed until the next day
the encounter with my double.

***

  Redan i morgon går kvartsfinalerna igång. Vi har att se fram emot följande: Uruguay-Ukraina, Spanien-Irland, Tyskland-Sverige och Polen-Mexiko. 

Över tröskeln till saunan

  Unikt tillfälle! Ett inlägg med utsändning kl. 12 en söndag. Det handlar om åttondelsfinaler i PMC: Sverige-Nederländerna och Argentina-Tyskland.

***

  I år är det bara ett lag där jag läst båda poeterna tidigare, det svenska laget. Både Pär Hansson (f. 1970) och Ida Börjel (f. 1975) har förekommit i bloggen förut. Pär Hansson så sent som i februari när jag hyllade hans nya bok Kajak. I första omgången imponerade inte det svenska laget, men det räckte för att besegra Schweiz med 2-1.

  Nederländerna fick liksom förra året möta grannlandet Belgien. Den här gången fick de revansch och tog hem fajten med 4-2. I laget finns Alfred Schaffer (f. 1973) och Kira Wuck (f. 1978). De var helt obekanta för mig.
  Det innebär alltså att fyra sjuttiotalister gör upp om en plats i kvartsfinalen.

  Den här gången var jag mer nöjd med de svenska dikterna. Matchen slutar 5-2 till Sverige och Ida Börjel fick full pott för följande dikt (ni får det svenska originalet, medan jag har bedömt den engelska tolkningen).

*

En historia av köld och hetta, av Ida Börjel
(Publicerad i Glänta. November 2005.)

Saunassa (1925)
Pekka Halonen

Juha kommer och hälsar på mig. Det är dagen efter i den friska råkalla finska luften som alltid håller kroppen samman. Finska människor böjer sig inte för något. Finska människor är godhjärtade ståtliga vithåriga människor med en fin känsla för humor att hantera klimatet med. Juha dricker lite från flaskan för att stärka sitt blod. Han behöver det för att hålla sig varm och stående. Vi kör genom den finska skogens gröna oändlighet. Alltid bra att gömma sig i alltid bra för bärplockning och bygge. Vi byggde den finska saunan och kanske vi drack något starkt. Namnge de stående. Ingen holländsk människa skulle förbli stående. Ingen britt skulle förbli stående i det finska deltat med den sortens blod i sig. Titta på de spanska hur de svajar, de danska glidningarna, de grekiska hit och dit. Jag är den finska kvinnan och jag står rakryggad med nöje utanför den finska saunan. Aino kommer förbi. Hon uttrycker sig bra i en sluten form med blicken bredvid. Ja vi känner till kontraster jo vi vet vad kyla är och vi vet hetta. Kontrasterna driver blodet i livsådran och håller oss levande. En gång var jag i Portugal på en semester. Där fanns inga kontraster värda att nämna. Jag minns Portugal som att det regnade även om det var sol. I Finland för aldrig vädret med sig någon tvekan. Vi är de finska överlevarna. Vem mer har något om överlevnad att nämna? Den finska naturen är isig snöig och täckt av höga finska granar som fortsätter nu och för alltid. Och någonstans mellan träden står den finska saunan invid en sjö. Jag stiger in för att sitta, kanske dricka och märka hur blodet knycker av liv i kroppen.

***

  I nästa åttondelsfinal träffar vi på Argentina. Deras lag består av Hugo Mujica (f. 1942) och Carolina Zamudio (f. 1973). Jag borde nog ha känt till Mujica sedan tidigare, men det gjorde jag inte, så båda var nya bekantskaper. I första omgången slog de ut förra årets silvermedaljörer, Litauen.

  De möter Tyskland, som ställer upp med Volker Sielaff (f. 1966) och Nora Gomringer (f. 1980). I år har jag lusläst information om deltagarna och det var de artiklarna som fick mig att tro på Sydkorea och Tyskland i förhandstipsen. De förstnämnda var en rejäl besvikelse även om de nådde åttondelsfinal. I första omgången var de tyska dikterna klart godkända och Volker Sielaff fick fyra poäng för sin text. De besegrade Turkiet med 5-2.

  Hur gick det? Tyskarna kom med två mycket habila texter som gav dem 3+2 och matchen slutade 5-1. Multikonstnären Nora Gomringer gav sina läsare ett plingplong ur Pandoras ask.

*

PlingPlongPanDora, av Nora Gomringer
(Ur Monster Poems : ett lyriskt konceptverk. Inom ramen för Goehte-Institutets programserie Soundtrack. Svensk översättning: Cecilia Hansson. Publicerad på ceciliahansson.com.)

Förr kom hon med en storm
över tröskeln till dem
som visste att en present också
alltid kan vara ett vapen.
Hon var ett fullt utrustat sådant
men ändå bara lockbete och bröllopsgåva
åt den dummare brodern.
Hennes lilla skatt, fullproppad med olycka,
gjorde henne till en ständigt oönskad gäst.
Vad är man för en flicka,
om man får hunden bussad på sig
när man ringer på?
Man är den oombedda budbäraren,
med ett hjärta av metall,
som gömmer ett sandkorn
i det innersta hålrummet.
En konstnär har penslat filigran på det:
hopp. Men att dela det
lyckas bara den som litar på andra.
Vem litar på flickan
med tändsticksasken?

Söta katter och kära paddor

  Senvårens barnböcker gör intåg i bloggen. Det ska bli spännande att ta in allt det nya. Jag har läst många av dem och även ett par av sommarnyheterna. I år tror jag att det blir svårare för jurymedlemmarna att bli eniga när Fågel Blå och Årets Stjärnbild ska utses i november-december.
  Idag får ni två böcker på svenska (varav den ena är en ABC-bok) och en nyutgåva på engelska av den populäre Dick King-Smith som gick bort 2011. Den går så att säga utom tävlan för de nämnda priserna.

***

  Gudrun Wessnert har skrivit flera intressanta barnböcker med utgångspunkt från svensk historia. Min absoluta favorit är Sketna Gertrud och kung Magnus kalas (2002) som jag läst högt ur vid upprepade tillfällen under klassbesök i skolbiblioteket.
  Gudrun Wessnert är museilärare och barnboksförfattare. Hon växte upp på ett gods med slottsträdgård i Skåne, där hennes föräldrar arbetade. Hon har arbetat som guide och museipedagog vid Stockholms medeltidsmuseum. Källa: Wikipedia

  Hennes senaste barnbok utspelar sig på en teater, som ägs och drivs av katter. "Teaterkatternas ABC" är en rätt okej abc-bok även om det förekommer lite svåra ord emellanåt. Det roligaste tyckte jag var att man i slutet av boken får tips på hur man gör teatermasker och åskmaskiner. Verserna till bokstäverna kommer inte riktigt upp i samma standard som fjolårets "Bokstavspromenaden". Här följer två av de bättre exemplen:

Teaterkatternas ABC
Gudrun Wessnert, Måd Olsson-Wannefors
Stockholm : Bokförlaget Mormor, 2017

B
BETTY övar i baletten
svävar fram på alla sätten:
tåspets, kattsteg och brisé.
Allt hon gör blir stor succé!

W
WILLIAM han är wc-vakt
alla står som i givakt.
För i pausen vill man kissa
det vill ingen kisse missa.
Åh, vad lång den toakön
William hör ett ljudligt stön ...

***

  Ett förlag som ger ut en hel del barnpoesi är det Helsingfors-baserade Schildts & Söderströms. Annika Sandelins böcker känner ni till och för två år sedan var "Rassel Prassel Puss", av Hanna Lundström, en kandidat till den första "Fågel Blå". Hanna Lundström har gett ut en uppföljare som jag återkommer till i bloggen. Kvällens titel är "Nyckelknipan" av Sanna Mander.
  Den här boken hade jag hört en hel del gott om. Jag tycker dessvärre inte att den levererade. Jag tycker språket var lite kantigt. Dessutom var historien lite otydlig att greppa. Det handlar om en försvunnen nyckel och om hyreshusets invånare, de som är grannar till jag-personen.
  Det var första gången på länge som mina barn tappade fokus under vår nattstund, inget bra betyg för boken.
  Vi gillade versen om godissamlaren Harry.

(Ur Nyckelknipan, av Sanna Mander. Schildts & Söderströms, 2017.)

Ingen nyckel finns här heller
bara tusen karameller.
Här bor Harry som samlar på snask
sällsynta sorter har han i ask.
Sega råttor, kola och plopp,
en dyrbar urgammal kokostopp,
lakritsrullar, en tolvtummars rem.
Sötsaker fyller hela hans hem!

Du kan försöka böna och be
men ingen får smaka - bara se!

***

  Jag vill även berätta om nyutgåvan av Henry Pond the poet, som publicerades första gången 1989. Den handlar om den populära (och berömda, åtminstone i de närmsta vattendragen) paddan Henry Pond och hans poesiuppläsninngar, samt hans trånad efter den vackra paddan Victoria Garden-Pool.
  Det är inte ofta man får insprängda dikter i en traditionell barnbokshistoria. Berättelsen är både originell och dramatisk, för den avslutas med en riktig padd-fajt mellan Victorias kurtisaner.
  Jag väljer en dikt ur kapitel två där Henry ger dammens nykomlingar en uppmaning.

(Ur Henry Pond the poet, by Dick King-Smith. With illustrations by Victor Ambrus. Edinburgh, Scotland : Barrington Stoke, 2017. ©1989.)

Now, never speak to strangers -
A crow, a snake, a rat -
For life is full of dangers,
and cows will squash you flat.

And flatly you'll be sorry
If you should cross the road -
It doesn't take a lorry
To pulverise a toad.

"Sorgen håller alltid ett öga på sig själv"

  Det är torsdagen den 3 augusti. I morgon skulle min far ha fyllt sjuttiofem år. Då ligger bloggen stilla.
  I afton får ni en väldigt fin sorgedikt av Amalie Smith, samt två nya storheter på min 50-lista. Morgondagens uppskjutna text läggs in på söndag, som därmed innefattar två PMC-inlägg.

***

Veckans utblick (v. 31)

  Tidigare i år tog jag med en dikt från Amalie Smiths fina diktsamling "I civil" i mitt alfabet om människokroppen. I februari kom en svensk översättning av boken på Ellerströms förlag. Den svenska tolkningen är gjord av Jonas Rasmussen.
  Det är en magnifik bok som ytterligare stärker mitt omdöme om poesiåret 2017.

  "Boken handlar om ett kärlekspar som utsätts för svåra prövningar när en av dem insjuknar i cancer. Det som varit solitt och enat glider plötsligt isär, och den eviga kärleken som föreställning sätts på prov." Citat från förlagets webbsida.

  Amalie Smith (f. 1985) är författare och bildkonstnär. Hon tog en MFA vid Det Kongelige Danske Kunstakademi 2015. Hennes examensarbete var en videoinstallation om touch-teknologier.
  I oktober 2015 tilldelades hon kronprinsparets Rising Star Award.
  Hon har publicerat sex hybridböcker (dikt, prosa och konst) sedan hon tog examen från danska akademin för kreativ skrivning, 2009. Källa: amaliesmith.dk

*

Sorg, av Amalie Smith
(Ur Cell : samling / Amalie Smith ; fotograf: Amalie Smith ; [översättare: Jonas Rasmussen]. Lund : Ellerströms, 2017.)

Sorgen är exotisk, en tropisk frukt, fet och lös i köttet runt en blank mahognyfärgad kärna, en sådan frukt åt jag på plantagen: Jag sög kärnan ren och höll den i handen och tog ett foto av den. På natten blev min hand så varm att jag måste lägga mig på den. Sorgen håller alltid ett öga på sig själv. Ögat svämmar över med vatten och vattnet driver ned längs kinderna och fuktar läpparna, tungan fångar det och smakar på det. Sorgen är kinden som rodnar, något tungt i underlivet, ett lod som mäter hur djupt det är, ett sug i kroppen. Medömkan och självömkan - en ful utbuktning: Kroppen förmår inte rymma den andres sorg och måste istället bukta ut. Sorgen är en påse av stort bedövat lugn som jag drar över huvudet, med hål för ögonen. Det som åtskiljer oss: Att sorgen har ögon. När den stiger upp i organen, när den hälls i, som var kroppen en flaska för påfyllning och hjärnan en kork, har den redan nått till hjärnan, sorgen, och den möter sig själv i hjärnan och speglar sig.

***

"Dikten är fantomsmärtans hemvist."

Marie Lundquist (2017)

***

  Jag har naturligtvis vridit och vänt på massor av författarnamn när jag sammanställde min topplista. Men de tjugotvå poeter som återstår var rätt givna. Frågan var bara vilken plats på stegen de skulle få. 
  I mitt tycke är Rita Dove den bästa afroamerikanska författaren för tillfället. Hon vann en Pulitzer redan 1986, för boken som intar plats tjugotvå på min lista. Hon är en hängiven ballroom dancer, så det är kanske inte så konstigt att hennes texter är melodiösa och rytmsäkra.
  Boken "Thomas and Beulah" handlar om ett verkligt äkta par, en kronologi över deras liv ligger som bilaga i slutet av boken. Samlingen har två delar; den första ger Thomas perspektiv och den andra Beulahs. Dikterna inom respektive del kan lätt läsas som ett enda flöde. Jag har valt den avslutande dikten ur "Thomas-sviten".

50-listan : Plats 22

Thomas and Beulah : poems / by Rita Dove
Pittsburgh : Carnegie-Mellon Univ. Press, 1986

Thomas at the wheel, by Rita Dove(f. 1952)

This, then, the river he had to swim.
Through the wipers the drugstore
shouted, lit up like a casino,
neon script leering from the shuddering asphalt.

Then the glass doors flew apart
and a man walked out to the curb
to light a cigarette. Thomas thought
the sky was emptying itself as fast
as his chest was filling with water.

Should he honk? What a joke -
he couldn't ungrip the steering wheel.
The man looked him calmly in the eye
and tossed the match away.

And now the street dark, not a soul
not its brother. He lay down across
the seat, a pod set to sea,
a kiss unpuckering. He watched
the slit eye of the glove compartment,
the prescription inside,

he laughed as he thought Oh
the writing on the water. Thomas imagined
his wife as she awoke missing him,
cracking a window. He heard sirens
rise as the keys swung, ticking.

***

  Alla författare söker väl sin egen röst, det som gör dem unika och igenkännliga. Nästa namn på min lista uppnådde ett erkännande för sitt författarskap först efter sin död. Fram tills dess hade hon ansetts vara en rätt obskyr poet. Jag tycker hon är fantastisk och hon följer inga givna mönster. Boken "Geography III" innehåller bland annat två otroliga diktcykler; den ena utgörs av en turistbusstur medan den andra ger röst åt Robinson Kruse. Jag låter Robinson tala ...

50-listan : Plats 21

Geography III / Elizabeth Bishop
New York : Farrar, Straus & Giroux, 1976

Crusoe in England (extract), by Elizabeth Bishop (1911-1979)

(...)

Dreams were the worst. Of course I dreamed of food
and love, but they were pleasant rather
than otherwise. But then I'd dream of things
like slitting a baby's throat, mistaking it
for a baby goat. I'd have
nightmares of other islands
stretching away from mine, infinities
of islands, islands spawning islands,
like frogs' eggs turning into polliwogs
of islands, knowing that I had to live
on each and every one, eventually,
for ages, registering their flora,
their fauna, their geography.

(...)

Now I live here, another island,
that doesn't seem like one, but who decides?
My blood was full of them; my brain
bred islands. But that archipelago
has petered out. I'm old.
I'm bored, too, drinking my real tea,
surrounded by uninteresting lumber.
The knife there on the shelf -
it reeked of meaning, like a crucifix.
It lived. How many years did I
beg it, implore it, not to break?
I knew each nick and scratch by heart,
the bluish blade, the broken tip,
the lines of wood-grain on the handle . . .
Now it won't look at me at all.
The living soul has dribbled away.
My eyes rest on it and pass on.

...

Isländsk inledning gav irländsk fångst

  Det fanns elva nya nationer i årets PMC, som inte deltog 2016. Två av dessa möttes i den tredje åttondelsfinalen, Irland-Kroatien. Den visade sig innehålla bra texter från båda lagen.

***

  De irländska och kroatiska författarna var nya för mig. Jag läser mycket poesi från Irland och de brittiska öarna, men jag hade inte stött på Noel Duffy (f. 1971) och Eleanor Hooker (f. 1963) förut. Eleanor är en ganska ny poet men Noel Duffy förstår jag inte hur jag missat.
  I första omgången var de helt överlägsna sina brasilianska motståndare.
  Kroatien har ett intressant par: Robert Perišić (f. 1969) och Olja Savičević Ivančević (f. 1974). I första omgången imponerade Perišić och fick full pott för sin dikt när Kroatien besegrade Danmark med 4-3. 

  Hur gick det då? Det här blev den bästa åttondelsfinalen, men tyvärr för Kroatiens del så gavs de högsta poängen åt Irland. Noel Duffy fick fyra för den långa dikten "Reykjavik", och matchen slutade 7-3.

*

Reykjavik (extract), by Noel Duffy
(From On light and carbon. London : Ward Wood Publishing, 2013.)

At first it was the word I heard,
simply the word. The throat tightened
and tongue taut, to spit out the sharp v,
the clipped k's. The rumble of the r
in the cave of the mouth echoes a harsh
landscape: Rey-k-ja-vik.

Then there was a grey canvas that lay
empty for days, just hanging there
somewhere inside the mind, swaying
to the thrum of that syncopated word
(it a mumbled mantra of sorts).

Today it is a grey sea, a grey sky rising
from it, flexing a heavy swell and fall,
coughing up a white froth. From below
the seal-god comes, calling from
his underworld: swim deep, cross
the sea, how else will you learn to speak?

Reykjavik

Blue is my world now that I follow him.
We weave a slow course beneath the fishing boats,
soundlessly dodging the nets they drag behind them.
He has brought me to the waiting room
of myself across the blue corridor of ocean.
But I must not be fooled, for soon
I will stand alone on a glacial shore.

(...)

***

  Kvällens andra duell står mellan Nya Zeeland och Spanien. Även Spanien är nykomlingar den här säsongen. 
  För Nya Zeeland tävlar Ian Wedde (f. 1946) och en av de yngsta deltagarna, Hera Lindsey Bird (f. 1987). Henne har ni kunnat läsa om tidigare i bloggen. Ian hade jag inte läst förut. Laget vann rätt komfortabelt över Ryssland i rond 1.

  I Spaniens lag hittar vi kanske årets mest meriterade författare. Det är så klart svårt att mäta sådant, men Luis García Montero (f. 1958) borde ligga bäst till för den titeln. Hans lagkamrat är Maria Antonia Ortega (f. 1954).
  I första omgången var det Monteros dikt som gav dem segern över det starka ungerska laget.

  Den här gången var Monteros text inte riktigt lika stilsäker, men det räckte ändå för seger. Spanien går till kvartsfinal efter 4-2 mot Nya Zeeland.
  Luis García Montero är känd för att skriva riktigt långa diktcykler (läs: diktberättelser) och båda texterna i de två första matcherna hämtades från "Diary of an accomplice", fast från olika delar (Book I och Book II).

*

Diary of an accomplice, Book II:I, by Luis García Montero
(From department of Comparative Literature at Oberlin College. Translation work by Alice McAdams. April 2013.)

I

These are not blue days,
but the sea attacks us on the highway,
drawing near its waves
— martial and ebbed—
like old soldiers to the shore.
Also like an orgasm.

Reflected on the windshield
are ferries with women’s names,
making love in the bay
making do with the sea.

This is not the 18th day.
We tear it finally from the calendar,
and this rain, peaceful in summer,
fills us with a smoke like that of
the cigar you sometimes enjoyed sharing,
so as to love me slowly,
to continue caressing me.

This is not the 18th day.
A teenager with a dragon’s stare
brings our suitcases to the tenth floor,
leaving us next to this dubious sky
whose body is sore
from so many gray clouds and storms
that moan like you when I kiss you.

Tomorrow, when we wake, the sea will be
a cold sheet, fallen to the floor.

Pentti Saaritsas hjärtefrågor

  Inspirationen till, och grunden för, de flesta av mina författarval för rubriken "Nordisk återblick" är antologin som sammanställdes efter den nordiska poesifestivalen i New York 1993. Jag blev så glad när jag lyckades få tag i den under förra året. Flertalet av de kommande tisdagarnas författare deltog i festivalen, som inkluderade femtio nordiska poeter.

***

Pentti Saaritsa

  Först i raden är den finska författaren Pentti Saaritsa. På senare år har han främst uppmärksammats för sina översättningar. Han tilldelades exempelvis Letterstedtska föreningens nordiska översättarpris 2014.

  Pentti Saaritsa är född 1941 och bosatt i Helsingfors. När han var yngre arbetade han som kulturredaktör och senare som diktare och översättare. Han har översatt många av de mest betydande finlandssvenska författarnas verk till finska, bl.a Claes Andersson, Bo Carpelan, Lars Huldén och Edith Södergran. Av utländska författare verk av bl.a. Gabriel Garcia Marquez, Jevgeni Jevtushenko och Pablo Neruda. Finlands statliga översättarpris har tilldelats Pentti Saaritsa tre gånger, första gången redan 1969. Källa: Letterstedtska föreningen

  Han debuterade 1965 med diktboken "Pakenevat merkit". Jag har läst urvalssamlingen Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen, med tolkningar till svenska av Claes Andersson.

  Bokens dikter sträcker sig från debuten 1965 till 1976. Flera av texterna är politiska och handlar om klasskampen (liksom en annan av sextiotalets poeter, Saarikoski, står Saaritsa långt åt vänster på den politiska skalan).

  Mitt första exempel är också samlingens bästa. Diktcykeln "Hjärtavdelningen" innehåller sex texter som alla berör den hjärtkontroll han genomgick 1969. Från den femte dikten har bokens titel hämtats. Jag citerar avslutningen på den sjätte.

*

Ultraljudbilden [ett utdrag ur Hjärtavdelningen], av Pentti Saaritsa
(Ur Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen : dikter / av Pentti Saaritsa ; urval och övers.: Claes Andersson. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1979. Originalet publicerat i En osaa seisahtaa, 1969.)

6.

Nu får jag bilden av hjärtat i min hand, som ett bröd,
en vackert jäst lungdeg, hjärtklaffens stelnade svall.
Så skyddad, frisk, ingen pericardiumvätska längre, ingen fara,
inte ens den faran;
sänkningsreaktionen var hög ett tag, 103,
och jag sövdes ner i omsorgens söta halvslummer:
har magen fungerat? ja, är maten tillräcklig, ja, ja,
mjukt bröd, hjärta och lunga, osyrat,
men det smakar -

    Indianen i Mexiko blir liggande på rygg, hans knytnäve
    öppnar sig,
    sluter sig, öppnar sig, i skjortrevan glänser
    den mörka huden.
    Jag läser honom i Lowrys roman, i korridoren,
    den fyrtioåttonde passageraren stiger på bussen,
    hinner ännu med.
    Indianen blir liggande på rygg.
    Mynten som han tryckt till sitt bröst är
    borta.
    Just nu slutar hans hjärta slå.
    Tre vigilante avlägsnar sig, tre pistoler,
    tre skratt.

***

  Mitt andra diktval får representera den politiska delen av boken. Exemplet försöker synliggöra polariseringen mellan de som har, och de som inte har. Texten publicerades första gången 1973.

(Ur Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen : dikter / av Pentti Saaritsa ; urval och övers.: Claes Andersson. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1979. Originalet publicerat i Syksyn runot, 1973.)

Brunnsparken, Helsingfors

I Brunnsparken på trettondagen
när gräsmattorna glänste gröna
i den snölösa vinterns sol
gödslade av de fina hundarna
kan man se in i pälsen
rakt in i människohjärtat
som är hela förmögenhetens
pulserande sigill.
Då förstår man så väl
att de aldrig ger efter.
Att de aldrig ger efter
och aldrig ser historien ens en meter framåt
fastän havet öppnar sig här intill.
Vid Brunnshuset
i den nedbrunna solens svalka
anar man den dag i framtiden
då hundarna släpps lösa.