From cradle to the end of the road

  Jag var lite grann i valet och kvalet om jag skulle hoppa över veckans Pulitzer-inlägg. Jag har tidigare skrivit om extra goda läsupplevelser som gynnats av tidpunkten i livet när jag läste böckerna. Den här gången tog jag fram "The age of anxiety" (Pulitzer-vinnare 1948) vid helt fel tidpunkt. Det är en bok som kräver absolut koncentrerad uppmärksamhet och det har jag inte lyckats uppbringa den senaste veckan. Det får bli ett kortare inlägg om boken, författaren W.H. Auden och två mini-utdrag från det långa poemet.

***

  "W.H. Auden (1907-1973) räknas som den kanske betydelsefullaste poeten i generationen efter Yeats och T.S. Eliot. Han började skriva dikter redan som 15-åring och fick sin första samling, "Poems", publicerad 1930. Då hade han fått sin första samling dikter refuserad av T.S. Eliot på Faber& Faber. Hans tidiga diktning kännetecknas bl.a. av sina många referenser till tidens sociala och politiska problem. Klassamhället och usla sociala förhållanden var för Auden orsaker till tidens onda.
Han är en obeveklig och elegant satiriker, med ett öppet öga för mänskliga svagheter liksom för humbug och frasmakeri, inte minst på det politiska planet. Han blev en mästare på att blanda högt och lågt, abstrakt och konkret. Bildspråket är komplicerat, men tydligt, ofta med invävda lån från vardagslivets, teknikens och vetenskapens områden." Citat ur Tony Samuelsson artikel i Alex författarlexikon.

  Boken "The age of anxiety" ('Ångestens tid') utgörs av ett poem i sex delar, i vilket fyra personer diskuterar existentiella problem medan krigstid råder.
  De olika delarna är: "a prologue, a life-story, a dream-quest, a dirge, a masque and an epilogue".

  I andra delen beskriver karaktärerna livet genom "The seven ages". Här framkommer barndomens och klassamhällets baksidor på olika sätt.

Omslaget är från den redigerade utgåvan från 2011
med en introduktion av Alan Jacobs.

(Extract from The age of anxiety : a baroque eclogue / W. H. Auden. New York : Random House, cop. 1947.)

MALIN began:

Behold the infant, helpless in cradle and
righteous still, yet already there is
dread in his dreams at the deed of which
he knows nothing but knows he can do,
the gulf before him with guilt beyond,
whatever that is, whatever why
forbids his bound ; till that ban tempts him ;
he jumps and is judged: he joins mankind,
the fallen families, freedom lost,
Love become Law. (...)

***

  När verket såg dagens ljus blev det både hyllat och sågat.
T.S. Eliot beskrev det som "his best work to date" medan the Times Literary Supplement dömde ut verket: "his one dull book, his one failure". Källa: The Guardian

  Han beskrev själv sin stil som "ironisk och monokrom". Det märks inte minst i slutrepliken av "The age of anxiety", kanske det avsnitt som fastnade bäst i minnet efter mina något desillusionerade lästimmar.

(Extract from The age of anxiety : a baroque eclogue / W. H. Auden. New York : Random House, cop. 1947.)

MALIN thought:

For the others, like me, there is only the flash
of negative knowledge, the night when, drunk, one
staggers to the bathroom and stares in the glass
to meet one’s madness, when what mother said seems
such darling rubbish and the decent advice
of the liberal weeklies as lost an art
as peasant pottery, for plainly it is not.
To the Cross or to Clarté or to Common Sense
our passions pray but to primitive totems
as absurd as they are savage; science or no science,
it is Bacchus or the Great Boyg or Baal-Peor,
Fortune’s Ferris-wheel or the physical sound
of our own names which they actually adore as their
ground and goal. (...)