Witty modernism by M. Moore

  Den här gången gör vi ett kortare språng längs Pulitzer-prisets tidsaxel. Vi landar vid 1952 och en av de främsta modernisterna i USA, Marianne Moore.

***

  En av de amerikanska litteraturens främsta poeter, Marianne Moore tilldelades Pulitzerpriset 1952 för sin bok "Collected poems". Hennes poesi präglas av språklig precision, angelägna och sonderande beskrivningar av människor, platser, djur och konst. Hennes dikter återspeglar ofta hennes intresse för relationerna mellan det vanliga och det ovanliga, samt förespråkar disciplin i både konst och liv, och förespråkar behärskning, blygsamhet och humor. Källa: Poetry Foundation

  Humorn i dikterna är inte alltid så lätt att förstå om man som jag inte har engelska som modersmål. Hennes mest omtalade poem "Poetry" finns också med i boken. Men jag har valt inledningsdikten "The Steeple-Jack" som också hyllats av kritiker och som universitetskurser använder i sina diktanalyser. Den publicerades första gången 1935.

  Moore föddes 1887 nära St. Louis, Missouri och växte upp i Carlisle, Pennsylvania. Hon tog en BA i biologi och histologi från Bryn Mawr College; tidiga dikter som "A Jelly-Fish" publicerades först i skolans litterära tidningar. 
  Moore och hennes mamma flyttade till New York City 1918 och Moore började arbeta på New York Public Library 1921. Hennes första diktsamling, Poems (1921), valdes ut och redigerades av HD (Hilda Doolittle), som samlade arbeten som dök upp i tidskrifter såsom Others, the Egoist och Poetry. Källa: Poetry Foundation

*

The Steeple-Jack, by Marianne Moore
(From Collected poems. London : Faber, 1951.)

Dürer would have seen a reason for living
        in a town like this, with eight stranded whales
to look at; with the sweet sea air coming into your house
on a fine day, from water etched
        with waves as formal as the scales
on a fish.

One by one in two's and three's, the seagulls keep
        flying back and forth over the town clock,
or sailing around the lighthouse without moving their 
        wings —
rising steadily with a slight
        quiver of the body — or flock
mewing where

Arco Valley, by Albrecht Dürer (1505)

a sea the purple of the peacock's neck is
        paled to greenish azure as Dürer changed
the pine green of the Tyrol to peacock blue and guinea
gray. You can see a twenty-five-
        pound lobster; and fish nets arranged
to dry. The

whirlwind fife-and-drum of the storm bends the salt
        marsh grass, disturbs stars in the sky and the
star on the steeple; it is a privilege to see so
much confusion.

                        A steeple-jack in red, has let
        a rope down as a spider spins a thread;
he might be part of a novel, but on the sidewalk a
sign says C. J. Poole, Steeple Jack,
        in black and white; and one in red
and white says

Danger. The church portico has four fluted
        columns, each a single piece of stone, made
modester by white-wash. This would be a fit haven for
waifs, children, animals, prisoners,
        and presidents who have repaid
sin-driven

senators by not thinking about them. One
        sees a school-house, a post-office in a
store, fish-houses, hen-houses, a three-masted schooner on
the stocks. The hero, the student,
        the steeple-jack, each in his way,
is at home.

It scarcely could be dangerous to be living
        in a town like this, of simple people
who have a steeple-jack placing danger signs by the church
when he is gilding the solid -
        pointed star, which on a steeple
stands for hope.

***


  Jag tycker det är anmärkningsvärt att Pulitzer-priset gavs till en urvalsantologi där majoriteten av dikterna författats mer än tio år tidigare. I och för sig var flera av dem omarbetade av författarinnan, vilket hon regelbundet gjorde. 
  Mitt andra diktexempel har ett senare datum än föregående. "The mind is an enchanting thing" publicerades första gången 1944.

The mind is an enchanting thing, by Marianne Moore
(From Collected poems. London : Faber, 1951.)

is an enchanted thing
        like the glaze on a
katydid-wing
                subdivided by sun
                till the nettings are legion.
Like Gieseking playing Scarlatti;

like the apteryx-awl
        as a beak, or the
kiwi's rain-shawl
                of haired feathers, the mind
                feeling its way as though blind,
walks along with its eyes on the ground.

It has memory's ear
        that can hear without
having to hear.
                Like the gyroscope's fall,
                truly unequivocal
because trued by regnant certainty,

it is a power of 
        strong enchantment. It
is like the dove-
                neck animated by
                sun; it is memory's eye;
it's conscientious inconsistency.

It tears off the veil; tears
        the temptation, the
mist the heart wears,
                from its eyes, - if the heart
                has a face; it takes apart
dejection. It's fire in the dove-neck's

iridescence; in the 
        inconsistencies
of Scarlatti.
                Unconfusion submits
                its confusion to proof; it's
not a Herod's oath that cannot change.

From cradle to the end of the road

  Jag var lite grann i valet och kvalet om jag skulle hoppa över veckans Pulitzer-inlägg. Jag har tidigare skrivit om extra goda läsupplevelser som gynnats av tidpunkten i livet när jag läste böckerna. Den här gången tog jag fram "The age of anxiety" (Pulitzer-vinnare 1948) vid helt fel tidpunkt. Det är en bok som kräver absolut koncentrerad uppmärksamhet och det har jag inte lyckats uppbringa den senaste veckan. Det får bli ett kortare inlägg om boken, författaren W.H. Auden och två mini-utdrag från det långa poemet.

***

  "W.H. Auden (1907-1973) räknas som den kanske betydelsefullaste poeten i generationen efter Yeats och T.S. Eliot. Han började skriva dikter redan som 15-åring och fick sin första samling, "Poems", publicerad 1930. Då hade han fått sin första samling dikter refuserad av T.S. Eliot på Faber& Faber. Hans tidiga diktning kännetecknas bl.a. av sina många referenser till tidens sociala och politiska problem. Klassamhället och usla sociala förhållanden var för Auden orsaker till tidens onda.
Han är en obeveklig och elegant satiriker, med ett öppet öga för mänskliga svagheter liksom för humbug och frasmakeri, inte minst på det politiska planet. Han blev en mästare på att blanda högt och lågt, abstrakt och konkret. Bildspråket är komplicerat, men tydligt, ofta med invävda lån från vardagslivets, teknikens och vetenskapens områden." Citat ur Tony Samuelsson artikel i Alex författarlexikon.

  Boken "The age of anxiety" ('Ångestens tid') utgörs av ett poem i sex delar, i vilket fyra personer diskuterar existentiella problem medan krigstid råder.
  De olika delarna är: "a prologue, a life-story, a dream-quest, a dirge, a masque and an epilogue".

  I andra delen beskriver karaktärerna livet genom "The seven ages". Här framkommer barndomens och klassamhällets baksidor på olika sätt.

Omslaget är från den redigerade utgåvan från 2011
med en introduktion av Alan Jacobs.

(Extract from The age of anxiety : a baroque eclogue / W. H. Auden. New York : Random House, cop. 1947.)

MALIN began:

Behold the infant, helpless in cradle and
righteous still, yet already there is
dread in his dreams at the deed of which
he knows nothing but knows he can do,
the gulf before him with guilt beyond,
whatever that is, whatever why
forbids his bound ; till that ban tempts him ;
he jumps and is judged: he joins mankind,
the fallen families, freedom lost,
Love become Law. (...)

***

  När verket såg dagens ljus blev det både hyllat och sågat.
T.S. Eliot beskrev det som "his best work to date" medan the Times Literary Supplement dömde ut verket: "his one dull book, his one failure". Källa: The Guardian

  Han beskrev själv sin stil som "ironisk och monokrom". Det märks inte minst i slutrepliken av "The age of anxiety", kanske det avsnitt som fastnade bäst i minnet efter mina något desillusionerade lästimmar.

(Extract from The age of anxiety : a baroque eclogue / W. H. Auden. New York : Random House, cop. 1947.)

MALIN thought:

For the others, like me, there is only the flash
of negative knowledge, the night when, drunk, one
staggers to the bathroom and stares in the glass
to meet one’s madness, when what mother said seems
such darling rubbish and the decent advice
of the liberal weeklies as lost an art
as peasant pottery, for plainly it is not.
To the Cross or to Clarté or to Common Sense
our passions pray but to primitive totems
as absurd as they are savage; science or no science,
it is Bacchus or the Great Boyg or Baal-Peor,
Fortune’s Ferris-wheel or the physical sound
of our own names which they actually adore as their
ground and goal. (...)

Summer days with growing joy

  Bloggens kronometer för Pulitzer-historia pekar på 1938. Det året gick priset till den Kiev-födda Marya Zaturenska för boken "Cold morning sky". När man tar in den upphöjda tonen i samlingen är det svårt att föreställa sig att Andra världskriget var nära förestående.

***

  Marya Zaturenska, som var gift med poeten Horace Gregory, skrev åtta volymer med poesi och redigerade sex antologier. Hennes många utmärkelser inkluderade Shelley och John Reed Prizes från Poetry Magazine, där hennes arbete publicerades första gången.

  Hon föddes 1902 i Kiev, och kom till Förenta staterna vid 8 års ålder. Liksom många andra immigranter arbetade hon i fabrikerna på dagen och deltog i gymnasiestudier på kvällen. År 1922 fick hon ett stipendium till Valparaiso University i Indiana och ett år senare överfördes hon till University of Wisconsin. Hon tog examen från Wisconsin Library School 1925. I hennes utgivning ingår bland annat "Threshold and Heart"; "Cold Morning Sky'', för vilken hon fick Pulitzerpriset 1938, och hennes sista volym, publicerad 1974, "The Hidden Waterfall". Marya Zaturenska Gregory dog 1982. Källa: The New York Times

*

Midsummer twilight (ca 1890)
Willard Metcalf

Midsummer noon, by Marya Zaturenska
(From Cold morning sky. New York : Macmillan, 1937.)

Calm, ripe, and gold the shadows fell
on trees whose green was feather-light
in the sweet air against a sky
tranced in the rich midsummer spell
of beauty, warm compacted, bright,
glowing in clear intensity.

And in my wrist, and at my brain
the jeweled tick of time and sun
subsided and grew still again.
I saw the sparkling shadows run
through glimmering avenues of trees
to exquisite oblivion
and the high pitch of noon was done.

And in my head, my ears, my heart
and in the subtle wrist-pulse clear
I felt a clamorous faintness start,
in intimate and desperate fear
Death's elegant, worn face drew near.

The dwindling shadow of that high
perfection that had grown complete,
had drained my joy's deep fountains dry
and left things salt that once were sweet.

The world through shadow softly glowing
restored itself to its own size,
restored its lowered love and heat
into the sun-dilated eyes
and natural quiet softly blowing
descended on the ripening wheat.

***

  Mer än hälften av samlingens texter har en anstrykning av sakralt tema. Följande dikt om den sällsynta glädjen utgör en form av budkavel mellan vardagen och lycksaligheten.

Rare joy, by Marya Zaturenska
(From Cold morning sky. New York : Macmillan, 1937.)

Not plucked like stars, flowers from the sky
are you, rare joy whose artless glance
makes light and sweet the lover's cry,
teaches the withered heart to dance,
lights the glazed eyeballs of the blind
and pours its healing on the mind.

Rare as the tropic birds of light
in northern islands dull with frost
are you restorer of true sight
and that first early freshness lost
through troubled years; that goodness caught
in innocence, now always sought.

Crown with white violets the hour
when the clock's pulse grows faint with care,
when beauty weeps within her bower
and sees the fatal, first, gray hair
among her golden tresses show
and feels time's dimming afterglow.

Dear as an infant's face, as loved
as youngest child, by its fond mother
outstretch your happy hand ungloved
soft flesh to awakened flesh, no other
ca stir the arid roots of time
in a perpetual summer clime.

O none like you dear joy can move
the eyes to sun, the limbs to speed
in the quick harmony of love
when anger makes the silence bleed.
Teach, teach, your scholar how to send
the message that seals friend to friend.

Two pounding hearts

  Från förra veckans första (inofficiella) Pulitzer-poet rör sig rubriken tio år framåt i tiden, till 1928 års vinnare "Tristram" av Edwin Arlington Robinson.

***

  Precis som titeln antyder handlar denna prosalyriska berättelse om Tristan, Prinsen av Lyon och hans omöjliga kärlek till Isolde av Irland. Denna medeltida keltiska saga har inspirerat författare, dramatiker och kompositörer ända sedan just medeltiden. Det var ju Gottfried von Strassburgs versroman (från 1210) som var utgångspunkt för Wagner när han komponerade sin opera.
  Strassburg var trogen det keltiska "originalet" medan Joseph Bédiers anskrämliga hopkok (han har blandat friskt från olika sagor och berättelser) från 1900 bör kastas i papperskorgen. Bédiers bok är populär på bibliotek (apropå gallring av böcker) trots att/eller kanske för att den har mer blodsutgjutelse än andra utgåvor och mindre av filosofiska spörsmål kring livet och kärleken.

**

  Nu tycker jag väl inte att Edwin Arlington Robinson lyckas fullt ut. Det är ett enastående snyggt verk ur språklig synvinkel men det fattas en stor dos av dramaturgin från den keltiska sagan. 
  Nå väl, så här beskrivs Tristans och Isoldes första samtal utanför slottet innan de blir påkomna efter hennes och Kung Marks bröllopsfest.

Tristan et Iseult (ca 1895), Gaston Bussière

(From Tristram, by Edwin Arlington Robinson. New York : Macmillan, 1928.)

                                                                     Isolt smiled,
as with a willing pity, and closed her eyes
to keep more tears from coming out of them;
and for a time nothing was to be heard
except the pounding of two hearts in prison,
the torture of a doom-begotten music
above them, and the wash of a cold foam
below them on those cold eternal rocks
where Tristram and Isolt had yesterday
come to be wrecked together.   When her eyes
opened again, he saw there, watching him,
an aching light of memory; and his heart
beat harder for remembering the same light
that he had seen before in the same eyes.

"Alone once in the moonlight on that ship,"
she said, still watching him and clinging warm
against him, "I believed that you would speak,
for I could hear your silence like a song
out of the sea.   I stood by the ship's rail,
looking away into the night, with only
you and the ocean and the moon and stars
there with me     I was not seeing where I looked,
for I had waited too long for your step
behind me to care then if the ship sailed
or sank, so long as one true word of yours 
went wheresoever the ship went with me. (...)"

***

  De återses på Lancelots slott Joyous Gard dit de båda förs utan att Kung Mark eller Tristans respektive har vetskap om det. Men lyckan blir kortvarig när Kung Mark får kännedom om saken och återför Isolde av Irland till Cornwall. När hon ligger på dödsbädden får Tristan ett sista samtal med henne innan han själv slås ihjäl. Den scenen (deras samtal) är väl värd att diskutera inom filosofins ramar. Vad är god respektive ond handling?; Vilka val styr man över?; Vad står döden för? och Vilket är kärlekens pris?

  Jag tänker inte återge något ur slutscenen. Istället blir det ett utdrag från deras flyktiga möte i Lancelots slott.

(From Tristram, by Edwin Arlington Robinson. New York : Macmillan, 1928.)

"You cannot make me go away from you,
Isolt, for I believe, with you to tell me,
all your stars say.    But never mind what they say
of shadows coming.   They are always coming -
coming and going like all things but one.
Love is the only thing that in its being
is what it seems to be.    Glory and gold,
and all the rest, are weak and hollow staves
for even the poor to lean on.    We know that -
we that have been so poor while grinning hinds
and shining wenches with all the crowns to laugh at,
have envied us, know that.            Yet while you see
so many things written for you in starry fire,
somehow you fear that I may lose my vision
not seeing them.    I shall not be losing it -
not even in seeing beyond where you have seen.
Yes, I have seen your stars.    You are the stars!
You are the stars when they all sing together.
You live, you speak, and you have not yet vanished.
You are Isolt - or I suppose you are!"

He was not sure of her not vanishing
until he felt her tears, and her warm arms
holding him with a sudden strength of love
that would have choked him had it not been love.
Each with unyielding lips refused the other
language unasked; and their forgotten ears
knew only as a murmur not remembered
a measured sea that always on the sand
unseen below them, where time's only word
was told in foam along a lonely shore,
poured slowly its unceasing sound of doom -
unceasing and unheard, and still unheard,
as with an imperceptible surrender
they moved and found each other's eyes again,
burning away the night between their faces.

(...)

Dreamily reflections of Sara Teasdale

  Det första Pulitzer-priset delades ut 1917. Poesigenren blev en officiell kategori 1922. Dessförinnan hade tre diktsamlingar tilldelats The Columbia University Poetry Society Prize, som var ett specialpris. Det första av dessa förärades Sara Teasdale 1918 för Love songs.
  Det blir ytterligare fem onsdagar med Pulitzervinnare (från 1928 till 1958).

***

  Den 8 augusti 1884 föddes Sara Trevor Teasdale i St. Louis, Missouri. Hon reste ofta till Chicago, där hon blev en del av cirkeln kring Poetry magazine och Harriet Monroe. Teasdale publicerade Sonnets to Duse, and Other Poems, hennes första volym med verser, år 1907. Hennes andra samling, Helen of Troy, and Other Poems följde 1911 och hennes tredje Rivers to the Sea, 1915. Den fjärde utgivningen gällde Love songs (1917). Källa: Academy of American Poets

Sara Teasdale. Photograph by Gerhard Sisters, ca. 1910.
 Missouri History Museum Photograph and Print Collection. 

Twilight, by Sara Teasdale
(From Love songs. New York : Macmillan, 1917.)

Dreamily over the roofs
The cold spring rain is falling;
Out in the lonely tree
A bird is calling, calling.

Slowly over the earth
The wings of night are falling;
My heart like the bird in the tree
Is calling, calling, calling.

***

  "Teasdales dikter har en konsekvent klassisk stil. Hon skrev tekniskt utmärkta, rena, uppenbara texter, vanligtvis i sådana konventionella versformer som quatrains eller sonetter. Hennes utveckling som poet är dock uppenbar i Flame and Shadow (1920), Dark of the Moon (1926) och Stars To-Night (1930). Dikterna i de samlingarna visar en ökande subtilitet och uttrycksfullhet." Citat från Britannica.

*

Spring rain, by Sara Teasdale
(From Love songs. New York : Macmillan, 1917.)

I thought I had forgotten,
But it all came back again
To-night with the first spring thunder
In a rush of rain.

I remembered a darkened doorway
Where we stood while the storm swept by,
Thunder gripping the earth
And lightning scrawled on the sky.

The passing motor busses swayed,
For the street was a river of rain,
Lashed into little golden waves
In the lamp light's stain.

With the wild spring rain and thunder
My heart was wild and gay;
Your eyes said more to me that night
Than your lips would ever say. . . .

I thought I had forgotten,
But it all came back again
To-night with the first spring thunder
In a rush of rain.

***

  Diktsamlingen har en snygg avslutning. Dikten "A november night" återför scener ur tidigare texter i boken till en behaglig avrundning. Den har också annorlunda form och längd än övriga dikter.

*

A november night (extract), by Sara Teasdale
(From Love songs. New York : Macmillan, 1917.)

(...)

I think that every path we ever took
has marked our footprints in mysterious fire,
delicate gold that only fairies see.
When they wake up at dawn in hollow tree-trunks
and come out on the drowsy park, they look
along the empty paths and say, "Oh, here
they went, and here, and here, and here! Come, see,
here is their bench, take hands and let us dance
about it in a windy ring and make
a circle round it only they can cross
when they come back again!" . . . Look at the lake --
Do you remember how we watched the swans
that night in late October while they slept?
Swans must have stately dreams, I think. But now

the lake bears only thin reflected lights
that shake a little. How I long to take
one from the cold black water -- new-made gold
to give you in your hand! And see, and see,
there is a star, deep in the lake, a star!

(...)