Dansk apokalyps

  Jag vet inte om det är symptomatiskt för generationen men den siste medverkande i serien med åttiotalister, Theis Ørntoft, har skrivit en apokalyps. Den beskriver samhällenas men också planetens sammanbrott. Det ovanliga är att han gör det utifrån ett personligt perspektiv, genom en människa som är medveten om denna undergång och kan relatera till före och efter.
  Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna haussade bok. Den är väldigt mörk och har ett suveränt flöde (även om översättningen är lite svajig, enligt Clemens Altgård) men den kräver en stor dos förkunskaper hos läsaren.

(Ur Dikter 2014, av Theis Ørntoft. Översättning: Victor Malm. Stockholm : Modernista, 2016.)

Jag analyserar samhällen med mitt kritiska medvetande
jag betraktar världen
med min skarpa blick
men jag tror inte att medvetande och blick
är bra för någonting alls, säger jag
ut genom munnen på min kropp
bakom vars gränser
familjen är samlad i trädgården
bakom vars gränser
planetens hastighet sätter trädkronorna i brand
jag ser en blå himmel långt där uppe
jag ser Dannebrog fladdra i vinden som en sida i en bok
det var spännande läsning så länge det varade
nu har jag det som man har det
när begären har dunstat
och man lutar sig tillbaka som en bunke salt
på en handflata utanför geografin.
...

***

  Det här är en bok som kräver flera genomläsningar. Jag har läst den två gånger sedan i torsdags. Den har blivit mer greppbar även om jag tycker att inledningen är knepig. 
  Den tredje passagen Elephantor är lättast att följa, där föds ett grundläggande resonemang - om än ett dystert sådant, som leder in i den absurda epilogen. Till slut konstateras (läs det sista diktutdraget) att katarsis är den enda utvägen. [min kommentar]

(Ur Dikter 2014, av Theis Ørntoft. Översättning: Victor Malm. Stockholm : Modernista, 2016.)

Mitt förflutna, flytande
lava
låg länge och lyssnade
till ljudet av hovslag mot sömnlöshet
Jag var inuti
läder och medicin
jag var inne
och skapade rum och jäsning
På natthimlen ovan mig
glimtade städerna i trädets grenverk
under allas fötter
cirkulerade torn av självlysande fisk.

Lagarna
är inte resultatet av ett krig
de är kriget.

***

  Theis Ørntoft (f. 1984) debuterade med diktsamlingen Yeahsuiten 2009, vilken följdes upp med Digte 2014 – en bok vars titel anspelar på klassiska danska diktverk som Adam Oehlenschlägers Digte 1803 och Nobelpristagaren Johannes V. Jensens Digte 1906. Boken har vrålhyllats av danska kritikerkåren.

--

  Ska jag karakterisera den avslutande sviten Arktiskt kommando med ordet rening? Kanske är ordet efterbörd mer relevant för den absurda syndafloden.

(Ur Dikter 2014, av Theis Ørntoft. Översättning: Victor Malm. Stockholm : Modernista, 2016.)

Jag drömde att jag gick ut ur solsystemet genom en vägg av djungel
Jag drömde att min tunga slickade världen ren från glaciärer
när man gör rent, ska man göra det ordentligt
molnfri himmel och komet.

Nödutgångar i tanken
blodets vägar genom kroppen

citrusaktiga förnimmelser
som om jag har korsat en flod av kanyler.

Confessions of Frances Leviston

  Inläggen med åttiotalister närmar sig sitt slut. Det näst sista avsnittet inleds med en vacker dikt om en trafikolycka. Författarinnan Frances Leviston har hyllats stort för den dikten och blivit jämförd med William Stafford.

Frances Leviston

***

  Frances Leviston föddes i Edinburgh 1982, och flyttade till Sheffield 1991. Hon läste engelska vid St Hildas College i Oxford, och har en MA i Writing från Sheffield Hallam University. Hon erhöll Eric Gregory Award 2006. Hennes första diktsamling, Public Dream (Picador, 2007), var nominerad till Forward Prize för bästa debutbok 2008. Hennes dikter har också dykt upp i New Writing 14 och TLS och Ten Hallam Poets. Källa: Scottish Poetry Library

Humbles, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007.)

If you have hit a deer on the road at dusk;
climbed, shivering, out of your car
with curses to investigate the damage
done, and found it split apart and steaming
far-flung in the nettle bed, utterly beyond repair,
then you have seen what is not meant to be seen,
is packed in cannily, coiled, like parachute silks,
but unputbackable, out for the world to witness:
the looping, slicked-up clockspring
flesh’s pink, mauve, arterial red,
and there a still-pulsing web of royal veins
bearing the bad news back to the heart;
something broken, something hard, black,
the burst bowel fouling the meat
exposed for what it is, found out – as Judas,
ripped from groin to gizzard, was found
at dawn, on the elder tree, still tethered to earth
by all the ropes and anchors of his life.

***

  Nedanstående "vattendikt" har författaren själv kommenterat så här:

  "When I began to write 'Lookout', I wanted to capture something about water – about the endless variety of its movements and appearances. I was also thinking about the possibility of saying something, anything, true. Watching water and listening to water always makes me think about speech: it sounds like a debate, a dissent, a vast crowd talking amongst its selves. In the end, however, I think the poem became more general." Citat från Scottish Poetry Library

Lookout, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007. First published in The Red Wheelbarrow 14.)

Sioux Lookout, Ontario, Canada

Nothing in sight but water's deferrals,
deflections, its million-galloned grief;
though sometimes, when the light is angled so
as to prism inside the waves' tips,
it seems we're actually anchored in fields:
that we could drop off and land on our feet
in a rich plough-land confected with frost, 
in mud flats, or sand dunes. We could forget 
dry land is a dream in the dream of it.

***

  Debutboken har fått sin titel från de allra sista orden, i den avslutande dikten "Scandinavia".

Polcirkeln, Norge

Scandinavia, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007.)

I think I could be happy there, north of fame, in light
unbroken; blending the imagined hours’ horizons into sky, sky
through soft-heaped fields, unclaimed, their rims forever
reforming at the wind’s deft caprice. I could try

to live as a glass of water, utterly clear and somehow
restrained, a sip that tells you nothing
but perpetuates the being-there; could sit, lie, settle down, the white
of one idea entirely lost upon another, as rain is lost

in the shift of the sea, as a single consecrated face
drowns in the swell of the Saturday host, and the notion of loving
that one critically more than any other flake in a flurry
melts, flows back to folly’s pool, the lucid public dream.

Den rena skära verkligheten

  En av de nominerade till årets Katapultpris var Hanna Riisager och hennes diktsamling För Kvalia. Katapultpriset delas varje vår ut till en skönlitterär författare – prosaist eller lyriker – som debuterat under föregående år. Prissumman är på 40 000 kronor. 
  Hanna Riisager är kvällens åttiotalist och jag har läst hennes debutbok.

***

  Bokens titel syftar på ett filosofiskt begrepp som står för den subjektiva fenomenvärlden. Det vill säga de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad, upplevelsen av färgen rött eller fysisk smärta.

  Jag tycker att titeln är en aning överdrivet akademisk. Varseblivning hade bibehållit den informella karaktären utan att stå i vägen för lättillgängligheten. För det är inte någon svårbemästrad diktsamling även om den innehåller lite annorlunda dikter. Dessa är indelade i tre sektioner, eller avsnitt. Starkast intryck gav "Prologen" som inleds så här:

Hanna, av Hanna Riisager
(ur För Kvalia : dikter. Stockholm : Dockhaveri, 2015.)

Du är bara ljud. Din röst
är vacker och fyller mig med sitt mörker.
Öppnar du munnen för att kalla på mig,
klirrar alla stjärnor i en elektrisk rymd.

Klär du ut dig till en ängel,
dånar dina steg av nåd mot marmorhimlen
som ett eko inuti mitt ömma kranium.
Jag klär ut mig till en tår. Kvider.

Då tar ängeln fram en stor kniv
och pickar min hårlösa hjässa.
Pickar ett hål, så här stort.

Ett så här stort naket läte,
som gapar och sväljer sin egen röst.
Gurglar och kräks tystnad, tårar.

***

  Hanna Riisager är född 1980 i Göteborg, är bosatt i Stockholm och har vid sidan av universitetsstudier i litteraturvetenskap och filosofi gått den tvååriga Författarskolan på Biskops-Arnö. Hon skriver poesi och kritik och bedriver därutöver olika former av litterär aktivism inom det feministiska förlagskollektivet Dockhaveri. Källa: Brombergs bokförlag

  Ur "Prologen" hämtar jag även de andra textavsnitten.

  Hanna Riisager låter en ekfras om "Venus triumf" (François Boucher, 1740) samspela med en reklamtext för en rakhyvel för kvinnor. Det blir mycket effektfullt.

Venus triumf (två textutdrag), av Hanna Riisager
(ur För Kvalia : dikter. Stockholm : Dockhaveri, 2015.)

François Boucher, Venus triumf (1740)

I. (Boucher)

Linjerna upplöses

dagen stiger
faller
i en virvel in mot snäckans mitt
en dröm
i pärlemor och sidenband ornament
is crime

Det är en konform det är ett stelt hav
som tornar upp sig med vita gäss
torrt, molnigt
en plugg
...

**

II. (Gillette)

...

är det verkligen de rena linjerna
jag söker
skära verkligheten
är verkligen
upplöst

renrakad, smärta
dröj

Jag står på knä jag står på
sol i mitt sekret
                          upprepar en slogan
(rörelse) ur minnet


det bästa man kan få
Det är det bästa man kan få

Hear him harmonize

  Om veckans åttiotalist har jag hört mer om hans verk än om honom själv. Han är främst musiker och har skapat sig ett namn inom musiken. På senaste albumet kallar han sig för "Behaving".  Jag har läst Idiot verse av Keaton Henson.

***

Duvet dancing, by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

selfless lovers may stare at clouds
and whisper prose in soft, clean ears
but I selfish itch and dream and hear
of you and I dancing in duvets my dear

listen, white rabbit, Brooklyn-bound
care, care less, come care for me
I live restless all for thee
come, let's be normal, I'll make tea

I lay still sick, ill of chairs
restless is as restless seems
limbs frenetic, swarms of bees
unable to finish movies

From Springmaid bedding

longing for you, in longer hours
knowing you still live in daylight
preemptively I sit and write
of all our duvet dancing nights

***

  I mellanakten bjuder jag er på ett musikstycke av Keaton Henson. Jag tycker om hans musik. Jag är inte lika överväldigad av den rim-tyngda poesin i Idiot verse.



**

Louise (two stanzas), by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

Louise lives in heaven
her kindly voice ringing through wood panelled walls
out of the window
down through the valley
and mingles in forests with fox calls

I play piano
the notes harmonising with hissing of snow
passing through woods
over the roads
mixing with tunes from a decade ago
...

***

  Bäst tycker jag han lyckas i den avslutande, lätt repetitiva dikten, "To". 

To, by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

to plant flowers
and leave, never to see the grow
to pretend to pretend you're important
but secretly feel that you are
to sleep reluctantly
and believe the hours will miss you
to wake grudgingly
and believe the day has nothing for you
to never dance
and envy those who do
to eat with friends and lovers
to eat alone and taste nothing
to swim
in lonely self importance
to count
to two
and then lose your temper
to be yourself
knowing you do it the best

to live
to pretend you're not dying

to die
and be carried away on the wind

Bromsspåren vittnar om det oundvikliga

  Efter förra veckans besvikelse får en ny 80-talist chansen. Det blir den ungerske författaren Dénes Krusovszky. Han har fått en hel del uppmärksamhet i Sverige trots att det bara finns en bok i svensk översättning.

***

  Dénes Krusovszky, född 1982, är en av de tongivande poeterna i Ungerns yngre generation. Utöver de fyra diktsamlingar, en novellsamling och en barnbok han redan har bakom sig driver han bland annat bloggen Telep, som – i opposition mot den mer traditionella rimmade lyriken – verkar för en modernisering av den ungerska poesin. 
...

  Berättarrösten letar efter ”ordningen i vad som helst” och tar in stort såväl som smått av omvärlden. De konkreta detaljerna står förvisso i fokus, men ligger ofta till grund för olika stämningar ...
Citat från Sebastian Lönnlövs recension i Svenska Dagbladet (2015-10-17).

(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

(1)

Det är så här du vill tilltala
de sista tingen, du slår inte
på teven, du talar till den,
på radion hörs bara knaster
och om det är tyst
försöker du ensam avsluta
ett för länge sedan oavslutat gräl.
Kanske finns ingen återvändo,
säger du till fotona och börjar
känna rädslan i en svart-vit skog.

***

  Däremot håller jag inte med Sebastian Lönnlöv om att alla texterna hänger samman. Jag tycker snarare att boken saknar en helhet. 
  Den bedömningen gäller inte för segmentet "Stirra ner i en mun", tolv dikter om vardera tolv rader, som för oss genom cynism och meningslöshet. Jag ger er de två avslutande dikterna ur den sviten.

*

En bestämd punkt i gråten, av Dénes Krusovszky
(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

Att släppa ut tystnaden mot larmet
utanför, så att blandningen nästan blir
outhärdlig, som fett,
det blir aldrig fulländat vitt.

Eller att tänka sig vad som skulle ske
om jag kunde avläsa allt,
ljuset genom dörrspringan,
tomrummet där kaklet suttit, bromsspår.

Det finns en bestämd punkt i gråten,
när munnen fortfarande är öppen
men inga ljud kommer ur den.
När det skulle kunna vara ett skratt.

***

Långsamt sjunkande, av Dénes Krusovszky
(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

Vad det än var som tappades därinne
så är det här bara ekot,
ett långsamt sjunkande till slutpunkten,
varifrån allt kanske kan upprepas.

Som om vi rusade genom en tunnel,
utan mening, för inte ens efteråt
kunde jag föreställa mig allt skräp
som ett tåg lämnar efter sig.

Sedan, på andra sidan banvallen,
såg jag ut mot landskapet, som på en tapet,
kanske kunde jag foga in mig där någonstans
bara den fuktiga, unga skogen började röra sig.

En omskakande diktsamling

  Veckans onsdagsbok är Noll vänner, av Tao Lin. En bok som genererat åtskilliga recensioner och kommentarer (en prestation i sig för en diktsamling!) sedan den gavs ut i mars 2015. 

***

  Ett flertal skribenter har hackat den i bitar. Värsta slaktaren var nog Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet, vars kritik jag upplevde som missriktad. Han skrev bland annat:

"Tyvärr är texterna satta i ett så GIGANTISKT OCH FETT TYPSNITT ATT EN BLIND PENSIONÄR SKULLE KUNNA AVNJUTA DIKTERNA ÄVEN OM DEN GLÖMT FÖRSTORINGSGLASET. Möjligen lite märkligt i en publikation som säger sig inte rikta sig till ”vuxenvärlden”."

  Edenborg visar upp en okunskap om sociala medier och den internetkonversation som förekommer där, och missar de självklara kopplingarna till användningen av versaler. 
  I boken går jag-personen från depressivt tillstånd till "galenskap". Den processen blir delvis synlig i form av de versala bokstäverna i dikttitlarna. Dessutom är det så att versaler i chatt-forum är detsamma som att skrika. Även det tycks Edenborg vara omedveten om.

  Jag är inte lika kritisk till texten, varken dess typsnitt eller Carl Lindstens översättning. Däremot tycker jag inte att de tre bildserierna i boken tillför något.

***

dikter som inte ser så normala ut, av Tao Lin
(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

en gång skrev jag en dikt som såg väldigt onormal ut
den såg ut som ett alfapetbräde skulle ha gjort
om jag hade spelat mot dig och legat under med tre hundra
eftersom jag plötsligt skulle ha skakat om alla brickorna,
                       och du hade blivit arg
men du skulle ha skrattat samtidigt och vi hade haft kul

en annan gång höll du i en antologi från paris review
du letade efter en dikt om båtar som du ville visa
jag pekade på en dikt som såg onormal ut
och sa "jag hatar när de gör så där"
och du sa "fast jag tycker det är ganska fint"

och en gång efter det tänkte jag på dig
jag tänkte på att du tycker att onormala dikter är ganska fina
och på att du är ganska fin
och jag tänkte att jag faktiskt hade kommit på något
som inte var det minsta fånigt, till slut

***

  I USA har framför allt författaren Tao Lin (f. 1983) utpekats som en av de främsta skildrarna av den unga, urbana internetgenerationen i klickålderns och de sociala mediernas tid. I Sverige introducerades han när Pocketshop började sälja genombrottsromanen ”Taipei” (2013). (Citat ur "Ung litteratur för det digitala tillståndet" av Viola Bao. Svenska Dagbladet, 2015-05-18.)

den bästa diktsamlingen jag kommer på just nu, av Tao Lin
(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

jag vill att varje dikt ska vara trött på sig själv och livrädd för saker
jag vill att varje radbrytning ska komma där man skulle ha tagit paus
jag vill att dikternas avslutningar inte ska stå med
och jag vill inte ha någon glad dikt bara för att det ska finnas lite variation
eftersom det betyder att man har sålt sig
jag bryr mig inte om hur lite pengar som du tjänade
eftersom sälja sig är en metafor
och jag tycker inte att du ska ljuga för mig med dina dikter om naturen
när du vet att du inte alls tycker att sand är vackert
såvida du inte skulle vara extremt glad; något du aldrig är
och jag vill inte att den där sidan där man tackar folk ska vara med
                                     för du har inte några vänner

***

  Tao Lins senaste bokprojekt är "Selected Tweets" som är ett samarbete med Mira Gonzalez. I den sammanvävs de båda författarnas twitterpoesi till en berättelse.

*

GILLA MIG FÖR ALLA BRA SAKER JAG HAR GJORT NÅGON GÅNG I DET FÖRFLUTNA (utdrag), av Tao Lin
(ur Noll vänner : [känslan av att vara körd] / av Tao Lin ; [foto av: Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg & Josefine Johansson ; översättare: Carl Lindsten]. Göteborg : Carl Lindsten, 2015.)

När vi dör förvandlas hela världen
till ett nöjesfält. Nöjesfältet är långt borta. Det brakar samman
i ljusets hastighet.

Detta hittade jag precis på.

Jag bor i en urban miljö med hög folktäthet.

Jag är arbetsvillig,
perfektionistisk; född till att ha många bollar i luften.
Mitt beteende i sociala situationer
går att beskriva som "ett mindre nervöst sammanbrott".
Jag är ärlig, finkänslig och ironisk.
Jag gillar att skrika. Jag tycker att det är kul när folk skriker.

Jag tycker att Nobelpriset är kul.

Not yet a chorus in line

  Jag fascineras emellanåt av hur verklighet och dikt tycks följa parallella banor för att plötsligt i ett lyckligt ögonblick sammanstråla. 
  I min serie om åttiotalister hade jag planerat att läsa Sarah Howes debutbok Loop of Jade i vecka 6. Hon är utvald tack vare nomineringarna till Forward Prize för bästa debutsamling och till det ansedda TS Eliot Prize. Boken var favorittippad till det förstnämnda priset, medan jag trodde att någon av de rutinerade konkurrenterna skulle tilldelas TS Eliot Prize. Gissa hur det gick?! 
  Mona Arshi fick Forward Prize bland debutanterna, inte Sarah Howe - som istället skrällde och erhöll det prestigefyllda TS Eliot Prize. Och jag har läst boken den här veckan. Jag måste nog hålla med recensenten i The Guardian, boken har en del svackor - eller ska jag säga överarbetade texter.

***

Pythagoras's curtain (first part), by Sarah Howe (f. 1983)
(from Loop of jade. London : Chatto & Windus, 2015.)

Nightly trapped in the nearly
invisible sweet hibiscus,
cicadas somehow never seen

cadenza the acousmatic dusk.
Concealed strings, their chitinous
glissandi, stir up every treeless

gap. Iambs crisped, adrift from source -
the chanting of a lost Pythagoras.
...

***

  Så här beskrivs hon i författarporträttet hos Poetry International:

  "Sarah Howe is a British poet, academic and editor. Born in Hong Kong to an English father and Chinese mother, she moved to England as a child. Her poetry is precisely painted and aesthetically striking, often grappling with, and delighting in, problems of cultural identity and representation."

  Skillnader i temperament beskrivs i den korta dikten "Frenzied".

Frenzied, by Sarah Howe
(from Loop of jade. London : Chatto & Windus, 2015.)

Maybe holding back 
is just another kind 

of need. I am a blue
plum in the half-light. 

You are a tiger who 
eats his own paws. 

The day we married
all the trees trembled 

as if they were mad – 
be kind to me, you said.

***

  För ovanlighetens skull hade jag nog alltför höga förväntningar på den här omskrivna boken. Visst, jag kan se och förstå att Sarah Howe är en författare med potential men läsningen lämnade körsbärshinken halvfylld. Mest gillade jag den här dikten . . .

Woman in the garden, by Sarah Howe
(from Loop of jade. London : Chatto & Windus, 2015.)

after Bonnard

What you see on entering a room –
            the red-checked
blouse, burning
on a chairframe in the attic crook,
            will last a lifetime.
 She smiles to see her slim form continue
            in the sunlit legs
of the stool, the lilac towel fallen across its face,
            and she thinks –
wisteria peeling from the house one mid-April –  
            head cocked
as if marooned on the way to a word.

           
            Mustard flashes
wildly up the wall: the mirror
            is a locked garden
and sometimes she visits that country.
            Through its keyhole
            the stool in miniature
wades a cobalt sea, or some accurate idea of sea –
            a greybird
            with salmon feet
engaged in telling things new
            a song veined
with rust from the throat.
           

She wants someone who will teach her the names
            of trees
their alien natures: the mimosa’s trembling
            yellow and the ornate
mainmast of the ash. The only thing she ever
            longed for
was an enamel bath, the running water
            tinged
with cochineal, a window, somewhere
            heightening the tone –
            the bay at Cannes,
the mountains of the Esterel.

Skarpsynt om det smärtfyllda ursinnet

  Veckans åttiotalist är den skarpsynta Matilda Södergran. Det finns författare som tycks processa fram sina verk utan att i förväg ha någon planerad riktning. Medan andra är så stringenta och stilsäkra att man nästan tappar andan när man förstår träffbilden.

  När elever frågar mig om den bästa bok jag läst brukar jag svara .... att min största läsupplevelse är de avslutande hundra sidorna av "Öster om Eden" av John Steinbeck. 
  Lite av samma känsla fick jag när jag läste den avslutande fjärdedelen av Matilda Södergrans diktsamling "Maror (ett sätt åt dig)". Båda böckerna är uppbyggda av, fast på olika vis, smärtsamma ögonblick som måste genomlevas innan texten [läsaren] når utgången.
  Mina utvalda textavsnitt är tagna från den där fjärdedelen som jag kallar "utdrivningen".

***

(Ur Maror (ett sätt åt dig), av Matilda Södergran. Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2012.)

Du vaknade med munnen full av plast.

*

Vad har försiggått de senaste dagarna?
En omorganisering av rummet, talet (återigen).
Samtalet er emellan?
Huvudet svullet av sav, du lakar ur vätskan.
Porlar den över lakanet vanmäktigt,
blandas med svett och kvav nattluft.
Vad har försiggått?
En omorganisering av grunderna. Vattenhuvud.
En sträng medvetenhet om rummet,
tiden (återigen tiden) och de långa köerna t.ex. i affären.
Bettskenan har lossnat. Du avundas barnets möjlighet till utveckling.

*

Ormgropen väller över.
Cirklar har ritats i trapphuset.
Lungorna har fyllts av den tveksamma luften.
Tömts på den luften.
Och ännu finns inget att tillägga.
(Det är disigt ute. Du kan inte skriva. Igen)

*****

Citat från Anna-Lina Brunells recension av boken i Hufvudstadsbladet, 9 mars 2012.

"Maror (ett sätt åt dig) är en vacker titel och en vacker bok. På omslaget ett foto av Madam Milo, ”Queen of Hair”, i svart sammetsklänning och med Rapunsellångt hår.
På baksidan fler hårstrån, och ett citat ur boken: ”Det är fullt möjligt att göra en människa statisk.” Statisk i betydelsen elektrisk, som torrt hår om vintern? Eller statisk, som i oföränderlig och orörlig? Både och, får man tro. Kvinnan som hon tecknas i Södergrans bok har ett strängt begränsat manöverutrymme, är måttad och återhållen."

**

(Ur Maror (ett sätt åt dig), av Matilda Södergran. Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2012.)

Matilda Södergran i spegelbild

Inget har förändrats ännu. Allt är sig likt.
Bara förnekelsen och den mörka ringen runt ansiktet på fotografiet är ny.
Ljud tar uppmärksamheten från dig.
Stannar som på order. Fäster näven mot väggen.
Det är avstånd i luften, morgon.
Den utspillda saften över den uppknäppta blusen.
Narren som visar upp sig. Gör anspråk på rummet.

*****

  Matilda Södergran (f. 1987) är filosofie kandidat i engelsk litteratur och verksam som kritiker och författare. Hon bor i Malmö och går översättarutbildningen vid Lunds universitet. Hon vann år 2006 första pris i Arvid Mörne-tävlingen. Ett par år senare, år 2008, debuterade hon med den rosade diktsamlingen Hon drar ådrorna ur. Året därpå utkom Deliranten. Källa: Schildts & Söderströms författarporträtt

***

(Ur Maror (ett sätt åt dig), av Matilda Södergran. Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2012.)

Att inte känna sig verklig är inte samma sak som att känna sig overklig.
Fästet. Det ytliga fästet.
Beläggningen över huden är som strålkastarljus. Metodlös.
Du har tappat insikt i väntan på att det här ska vara okej.

Ögonblicket bryter förtrollningen

  Det är svårt med utmärkelser. Hur väljer man en bok framför en annan? År 2007 debuterade Sofia Rapp Johansson med ”Silverfisken” och Åsa Linderborg med "Mig äger ingen". Men Borås Tidnings debutantpris för det året tilldelades Viktor Johansson för diktsamlingen "Kapslar". År 2014 fanns det tre starka poesiböcker ("Vitsvit", "Tilltar" och "Violencia") bland de nominerade debutanterna, men priset gick till Anna Fock och hennes roman "Absolut noll". Outgrundliga är vägarna liksom valen vi gör. Detsamma kan faktiskt sägas om ovan nämnda prisvinnare, "Kapslar" av Viktor Johansson. Han är veckans åttiotalist.

***

  VIKTOR JOHANSSON [f. 1983] är en svensk författare och filmregissör. 2007 mottog han Borås Tidnings debutantpris för diktsamlingen Kapslar, och han har även nominerats till Sveriges Radios romanpris och Tidningen Vi:s litteraturpris. 2014 långfilmsdebuterade han med Under Gottsunda. Källa: Förlagsbeskrivning hos Modernista

Off the Greenland Coast under the Midnight Sun
by William Bradford, 1873
New Britain Museum of American Art

(Ur Kapslar, av Viktor Johansson. Stockholm : Modernista, 2007.)

Om årstiderna växlar blickar ska tjälen klättra
ur fingrarna och ner i jorden, vi ska inte behöva
gräva efter värmen mer. Snöflingorna
ska falla i elektriska urladdningar ur skyn,
bränna på tungan som batterier,
en himmelsk försmak.
Om det är kallt
ska isen komma klar som ett förstoringsglas under solen.

***

  Bokens titel syftar (tror jag) på ett slags tidskapslar som författaren skapat kring olika symbol-ord. Ovanstående dikt hör samman med förlåtelsen.
  Så långt upplever jag andemeningen i konceptet som ett groende frö där utväxten tillåts dra åt lite olika håll. 
  De mindre tilltalande diktexemplen lider av att de originella liknelserna liksom staplas på varann. Det blir lite kaka på kaka, men vem vill kakan smaka.

  Nåväl, jag har hittat ytterligare ett par intressanta dikter i boken. Nästa exempel [till symbol-ordet kärleken] tycker jag mycket om.

*

(Ur Kapslar, av Viktor Johansson. Stockholm : Modernista, 2007.)

Det är ingen dag i veckan, årstiden
vingklippt eller plockad på fjädrar,
pennorna doppas i journalerna.

Jag brantar ner för att spegla mig i stenbrottet,
åkalla en isbrytare för att umgås med mig själv igen,
tömma rösten tills bröstet blir ett öppet fönster,
hoppas att ekot ska återvända i ett uttömmande svar.
Min egen blick riktad mot mig genom förstenat skräp,
lager på lager av utbränd tid, djurskeletten frusna
i simtag genom urberget. Inga lungor,
inga hjärtan kan någonsin bli till sten.
Ett vingslag ska komma då fågeln slår sig ur klockan
med pennorna riktade in mot nakna huden.

***

  Efter debutboken har Viktor Johansson hunnit med ytterligare fem böcker:

2007 – Kapslar (lyrik)
2008 – Eterneller (roman)
2010 – Game Over (lyrik)
2011 – Wrestlarna (roman)
2013 – Den mörka sporten (roman)
2015 – Bonsaikatt (roman)
(Källa: Wikipedia)

  Mitt tredje diktval hör ihop med bokens avslutande kapsel där tiden är själva symbol-ordet. Den passar väl in i bloggens nya motto, "att sträva efter tidlösheten".

(Ur Kapslar, av Viktor Johansson. Stockholm : Modernista, 2007.)

Blixtar drar fram under ytan, laddar ur ögonkasten,
du måste fotografera allting för att bevisa det.
Påstår att vi är födda med engångsögon,
kastar din kropp efter dig som tömda förpackningar, glasspapper.
Någon vågar blunda, jag ser inte vem,
det är jag. Fotografierna kommer vissna under ögonen,
blicken förstör alla avbildningar av sig själv, en brand
kall och tålmodig, träden är snabbare än ljuset fastnar,
står med hundra års försprång.
Det är en felräkning att vi är mätbara,
kamerablixtarna förlöser fotosyntesen,
efter varje kort har trädet vuxit ur ramen.

Om vi blundar, vad kan vi fånga ändå,
ligger på stranden i timmar mörka ögonlock,
vartenda sandkorn silat genom timglaset till pärlor,
flyter mot varandra i en hastighet som inte går att räkna.