I fristadens oas

  Sista titten i dagspressen sker i Linköping, en stad som jag bott 5½ år i. Jag trivdes utmärkt i Östergötlands största stad, fast just då var Norrköping större. Näst efter Skåne är nog Östergötland det landskap jag helst skulle vilja bo i. Linköpings-Posten har inte publicerat särskilt många poesiartiklar under året, men de jag fann har lokal prägel.

Trädgårdsföreningen i Linköping

***

  Jag börjar med att berätta om en artikel från december 2015. Under rubriken Personligt intervjuades författaren Stina Nilsson Bassell med anledning av hennes nya roman "I mjölnarens spår". Hon har liksom jag läst kurser om utvecklingsländer vid en folkhögskola. Jag studerade vid Valla folkhögskola i Linköping medan hon läste vid Färnebo folkhögskola. I båda fallen så slutade det med resor till Zimbabwe.
  Stina Nilsson Bassell drabbades av två stroke-anfall under tidigt 90-tal. Hon fortsatte att jobba som journalist ytterligare ett tiotal år innan hon blev sjukpensionär.
  Författarskapet har resulterat i tre romaner, två sagor, två diktsamlingar samt "Luftens sötma" som innehåller dikter och kortare prosatexter.

Att forma sig, av Stina Nilsson Bassell
(ur Luftens sötma : [dikter och korta berättelser / av]. Stockholm : Books on Demand, 2014.)

den vita stenen
som gräset skönjer
liknar en gåspenna
där vattnet runnit
som en böljande stad
dit fisken far
vilt plaskande som en
diamant i rullning
kastar sig hit och dit
rullar sig i leran
omfamnar världen
slänger ut sin krok
piskar vinden
och den vita stenen blir
den vita stenen

***

  I fjol utnämndes Linköping till författarfristad. I mars anlände den första författaren som fått stipendium för att kunna leva och utöva sitt författarskap i Sverige.
  Den 16 mars uppmärksammade Linköpings-Posten det genom en artikel om författaren och poeten Housam Al-Mosilli. Han kommer från Syrien men lämnade landet på grund av den politiska situationen. De senaste åren har han levt i Turkiet. Under sin tid i Sverige hoppas han kunna skriva en bok om politik och film, samt en roman. Linköpings-Posten 2016-03-16.

Diary of the silent (excerpt), by Housam Al-Mosilli
(Published in the Dissident Blog. September 2014.)

Bombs in Aleppo, Syria

(...)
In our land,
after every cell of our bodies goes numb,
we look at the sun’s goodbye,
our entire lives flash before us in mere seconds.
We grieve. Not because we are dying,
but because tears will carve their canyons
on the cheeks of our mothers and loved ones.
There,
the first kiss,
the first drunken daze,
took us by surprise.
And we ask: “Is there a way for us
to fill our lungs with nicotine one final time?”
We realize that life can be brief.
And when we listen to the wind,
we hear our dirt saying, “Live with dignity,
or leave with your eyes hugging the sun.”

***

  Martin Möldener (f. 1992) är en svensk poet och författare. Han är född och uppvuxen i Linköping. Han debuterade 2012 med diktsamlingen Gränslandet och var samma år en av vinnarna under Göteborgs unga poesifestival.
  I april var han tillbaks i Linköping för att ställa ut konst och prata poesi. 

  Jag har läst hans bok "366". Titeln anspelar på vad som sker om året ges en extra dag.

Lyckans display, av Martin Möldener
(ur "366". Norsborg : Recito, 2013.)

ur luftens mellanrum
växer människor

över gul asfalt och tomma skyltfönster
faller vårregnet ner

i kollektivtrafikens oaser
lyser vita ansikten

touchskärmarna strålar av spänning
kontrollpanelens knappar skriker av upphetsning
när fingrarna pillar och trycker

runt hörnet kommer bussen
den saktar in och dörrarna öppnas

tomheten kliver på

I Jamtli ryms allt

  Även den här veckan finns en koppling mellan "landsorten" och mitt eget liv. Jag var kommenderad till Östersund under två månader av min värnplikt. En vackrare vinterort får man leta länge efter. Det har alltså blivit dags för fyra artiklar ur Östersunds-Posten.

***

  Jag tänker börja med den mest lärorika artikeln. Den 6 februari skrev Bo Lundmark om hur samernas nationalsång kom till. Över några få kolumner fick en sörlänning som jag värdefull kunskap om samernas historia.
  I artikeln beskrivs upphovsmannen, läraren (sedermera Stortingsledamoten) Isak Saba och hans poem. Dikten publicerades första gången på nordsamiska 1906. Den antogs som officiell nationalsång över Sápmi, i Åre 1986. Musiken är komponerad av Arne Sörli.
  "Sámi soga lávlla" får utgöra första steget i bloggens närmande till minoritetsspråk och modersmål. Det blir mer i den riktningen under 2017.

Den samiska flaggan

**

Samesläktets sång (Sámi soga lávlla), av Isak Saba (1875-1921)
(Svensk tolkning av: Björn Collinder.)

Nordvart genom Karlavagnen ser du Samelandet skymta: 
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna, sjöar sträcka sig vid sjöar, 
bergens branter, fjällens toppar höja sig mot själva himlen, 
bäckar brusa, skogar susa, tvärbrant stupa stålgrå uddar 
strävande mot stormigt hav.

Frosten härjar här om vintern, yrsnön vräks av vilda vindar, 
ändock älskar sameätten denna jord av allt sitt hjärta: 
Månens ljus en färdman fägnar, flygga norrskensflammor fladdra, 
klövkäpp, rengrymt hörs bland snåren, ut på insjön, över slätten, slamrar släden vägen fram.

Och när sommarns sol förgyller skogen, havet, havets stränder, guldomglänsta fiskefartyg vaggas utav vågor, 
gullhamn får var vattenfågel, strömmarna som silver glittra, åror blänka, stakar blixtra, under sång ses männen styra 
utför eda, fors och fall.

Lapplands släkte, sameätten, obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder, slemma köpmän, sluga skattekrävarskaror. 
Hell, var hälsat, sega släkte! Hell dig fridens rot och fäste! Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet 
ibland Lapplands lugna ätt.

Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, 
bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar, minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!

***

  Nästa berättelse är också betydelsefull, inte minst för de som är i samma sits som Maria Möller och hennes anhöriga. För fyra år sedan drabbades hon av en stroke som vände upp och ned på hennes tillvaro och förändrade henne i grunden. Tiden efter, med sjukhusvistelse och rehabilitering, gav funderingar som i sin tur blev till dikter. Nu har dessa satts samman i boken Blunda och svälj - dikter om en stroke. Susanna Carlssons intervju med Maria Möller publicerades i Östersunds-Posten, 20 februari.
  Det är bara drygt två år sedan jag själv genomgick en mental kris och jag berördes starkt av Maria Möllers ord om sin psykiska ohälsa.

(Ur Blunda och svälj - dikter om en stroke, av Maria Möller. Östersund : Jengel, 2015.)

Det är mörkt
i november
nära det svarta
det är kallt
i november
nära fryspunkten

I källaren
finns ett rum
där ingen vill vara
väggar av grå betong
golv
kletigt av möglig sylt
där sitter jag
instängd
ingen hör när jag ropar
min röst är så svag
med tunga steg
går november förbi
utanför

***

  Den 22 april porträtterades västjämten och kulturpersonligheten Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) i Östersunds-Posten. Jag har läst en handfull av hans kulturhistoriska essäer, med stor behållning. För tre år sedan, vid 89 års ålder, gav han ut sin första diktsamling. Den handlade om mötet med Sigrid Kahle och tiden de fick tillsammans. 
  I fjol kom han ut med en ny diktsamling. I den står hans första kärlek, Anna Westerberg, i centrum. De var tillsammans i sextionio år.

I eucalyptusskogen, av Carl-Göran Ekerwald
(ur Gröna bläcket : Anna Westerberg-Ekerwald in memoriam : dikter. Stockholm : Karneval, 2015.)

En gång sov vi i en eucalyptusskog.
Det var på Peloponnesos, på en camping, ingen krog.
Vi lagade mat på vårt medhavda spritkök,
lammkotletter med mycket vitlök.
Vi pratade med grannarna.
Gick sedan runt under de mycket höga stammarna.
Gradvis släpper dessa träd det yttersta av barken,
torr och spröd ligger den på marken.
Vi trampar på den och det krasar
under fötterna - det frasar
som frusna vattenpölar i april
när stöveln ovarsamt stampar till.
Skillnaden är att i denna grekiska mark
stiger kryddoften mäktigt stark.
Lungorna blev lyckliga över eucalyptussaften.
Vi andades in och kände den renande kraften.

I detta mörker: intuitionens tunna låga,
och vi ställer varje dag samma stumma fråga:
"Är detta verkligen rätta vägen som vi går,
eller har vi gått vilse? Ser inga spår.
Säg oss, du Väg, vill du ha oss kvar?
Ge oss ett begripligt och tydligt svar."
Anna sa: "Eucalyptusskog var det! Vet du vad!
Den gör mig omåttligt glad.
För varje steg vi tog
i denna underbara skog,
så sa den - 'Traska på bara, allt slutar väl!'
Kryddoften var balsam för min arma själ."

***

  Avslutningsvis så har jag läst Lena Deimos diktsamling Mörkrets byar. Hon intervjuades av Lina Lindbäck i ÖP, 4 maj. Lena Deimo började sin kreativa bana som konstnär, men på senare tid har skrivandet tagit över. Hon föddes i Borås men bor numera i Brunflo i Jämtland.
  Jag har läst hennes nyutkomna bok och gillar många av hennes årstidsbundna "inre speglar". Dock tycker jag att antalet dikter kunde reducerats kraftigt. Det hade helhetsintrycket tjänat på. Det finns många diktsamlingar som har sextio sidor, hennes bok har 96.

  Vid genomläsningen fastnade jag för samma pärla som hon själv anger (i artikeln) är hennes favoritdikt.

Nybyggaranda, av Lena Deimo (f. 1949)
(ur Mörkrets byar : dikter från nattens stigar och dagens skugga. Linköping : Akfeo, 2016.)

Maskrosens fröhus
rullar in i åskmolnen
perfekta kosmonauter
på jakt efter nya världar

Mellan raderna faller kontrasterna

  Nu har jag fått tag i de två böcker jag blev nyfiken på genom att följa dagspressen. Det är böcker som inte står på den skönlitterära avdelningen. Den ena handlar om Nattens historia och återfinns på K - Historia. Den andra handlar om poetik och återfinns på G - Litteraturvetenskap. 

  I mellanakten blir det Göteborgspoeten Anna-Karin Hellqvists senaste bok.

***

  När det gäller Gunnar Brobergs bok Nattens historia : nordiskt mörker och ljus under tusen år, så hade jag fått den lite om bakfoten. Jag trodde nämligen att den skulle gå igenom hur natten skildras i litteraturen. Så var det inte alls.

  Jag tycker snarare att de skönlitterära exemplen enbart utgör tillfälliga tumavtryck i en historisk och kulturell rapsodi. Boken har mer gemensamt med radions trendspanare än med källmaterialet som redovisas. Nåväl, jag hittade ett passande diktexempel ur boken - om snarkande.

Om det i natt nödvändigt snarkas skall i detta rum,
så vill jag hellre snarka själv än höra andra snarka;
ty då jag måste ligga vaken och dem sparka
i min förargelse i denna natt så skum.
Men det långt bättre är att låta folk på mig bli arga,
än att jag skulle själv det stora fel begå att mig förarga.
Jag vet ej vad som gör att nu jag ej kan somna,
då just jag önskar här med livligaste håg att sova få.
Hm! svarade jag mig: däri just själva saken låg:
Låt bara bli att hågfällas, och du skall snart få domna, och sluta så.

(Sesemana / Carl Jonas Love Almqvist ; utg. av Per Mårtenson ; efterskrift: Folke Isaksson. Stockholm : Gidlund, 1983.)

***

  Den 26 mars intervjuades Göteborgspoeten Anna-Karin Hellqvist i GP. Det är en mycket intressant artikel om hur skrivandet och samhället har förändrats. Bland annat så har hennes senaste diktsamling portionerats ut i sociala medier långt innan boken förverkligats. Det var också så som artikelförfattaren Fanny Wijk blev nyfiken på upphovskvinnan.

  "I början av 2000-talet växte en ny digital värld fram i takt med bättre internetuppkoppling. Bloggar förändrade i mångt och mycket hur unga människor både läste och skrev. I den världen skapade Anna-Karin Hellqvist bloggen Knivtid, som hade en ”hyfsat stor och väldigt trofast skara läsare”. I dag tror hon att läsarna har ett finger med i spelet i marknadsföringen av Det vita bläcket på sociala medier.

  Boken rör många teman, som feminism, kärlek, sex och klass. Trots det korta formatet har Anna-Karin Hellqvist ambitionen att vända på perspektiven och få läsaren att tänka. Det blir personligt, väldigt nära." (Citat ur "Indielitteratur om tabun", Fanny Wijk. Göteborgsposten 2016-03-26.)

  Jag hade inte hört talas om Anna-Karin Hellqvist förut, men Det vita bläcket var en grym fläkt i sommarnatten.

(Ur Det vita bläcket, av Anna-Karin Hellqvist. Göteborg : Anna-Karin Hellqvist, 2015.)

Jag vill vara själv. Så jag ser till att jag är det.
Jag får åska i munnen. Sedan regnar jag.
- Om du valt mig måste du orka, säger jag till dig.

Vinden flänger som en stor hård slängkappa. Fåglarna sjunger ännu inte om nätterna. Luften smakar gas och ljuset kommer dovt och grynigt genom det snöblandade regnet.

Brösten är hårda, revbenen och nacken stinker av hotelltvål och nattvatten. Det gör jätteont att älska mig.

***

  Jag spar det bästa till sist. Kristian Lundberg har gett ut en poetik, alltså en bok om konsten att skriva dikter, och den har recenserats i flera dagstidningar (inkl. JP och GP).

  En av de bästa böcker jag läst i den genren är Om konsten att läsa och skriva, av Olof Lagercrantz. En riktig klassiker.

  Jag vill hävda att Kristian Lundberg når upp jämsides med Lagercrantz. Det är en mycket lärorik bok för oss som både tycker om att läsa och skriva poesi. 

  I sin genomgång lägger han ett pussel av skrivstrategier, och blandar dem med egna upplevelser och nyskrivet material.

  Boken innehåller gott om "hörnbitar", skrivna av framstående poeter, för att förklara resonemangen som förs.

  Kommer ni ihåg att jag använde ordet "magisk" om Inger Christensens sonettsamling Sommerfugledalen för tolv dagar sen.

  I avsnitt 23 i sin bok skriver Kristian Lundberg så här: "Vad är hemligheten med Inger Christensens dikter? Världen blir magisk när den framkallas genom hennes dikt, den blir tydlig och helt otydlig på samma gång.

  Dikten är ofta så, en paradox.

  Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten. Tingen blev konkreta. Verkliga. Tingen ville träda fram."

Inger Christensens ord, i Marie Silkebergs tolkning:

Det som skrivs är alltid något annat
Och det som beskrivs något annat igen
Mellan dem ligger det obeskrivna
som så snart det beskrivs
öppnar för nya obeskrivna områden
Det är obeskrivligt
Även om mörkret definieras av ljus
och ljus av mörker
blir det alltid en rest kvar.
Och även om denna rest "definieras"
som de utplånade trädgårdarna
bakom de växande gittren
finns alltid logiken kvar

(Ur dikten Det. Gyldendal, 1969. Modernista, 2009. Övers. Marie Silkeberg.)

Ljuset svävar över de stora skogarna

  Jag hade tänkt fortsätta längs kusten från Landskrona till Göteborg i veckans avsnitt om poesi i Landsortspressen. Men jag hade problem att få tag i en intressant bok så därför hamnar vi i Jönköping istället. Inte fy skam, jag har jobbat i staden och Jönköpings-Posten satsar hårt på litteraturartiklar om poesi.

Skogsparti utanför Jönköping

***

  En av deras krönikörer är Värnamobördige Magnus Utvik. Den 22 januari skrev han en riktigt bra krönika om hur "Pappas pengar skapade en poet". I den går att läsa om pappans knep att erbjuda sonen pengar för varje bok han läste, men det fanns en hake:

"Jag måste recensera dem för pappa, visa att jag verkligen hade läst."

Magnus Utvik

  Poeten Magnus Utvik har gett ut fem diktsamlingar och fyra romaner. Jag väljer ett exempel ur diktboken från 2000.

(Ur Genom mörker går jag med dig tillsammans med ditt mörker : dikter / av Magnus Utvik. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2000.)

Jag hittade mitt mörker i dig
Det tog sig ut ur din hud och betraktade mig från djurets plats

Nu svävar ljuset över stenlandskapet
Sommaren är mild höst

I vinden ryms språket som bara de döda talar
Vi rör oss genom varandra

***

  Det är inte så ofta jag tar med svenska antologier i bloggen men den här har fått lite uppmärksamhet. Det är inte bara Jönköpings-Posten som recenserat den.
  Redaktörer för boken är två poeter som jag gillar, Charlotte Qvandt och Anna Jörgensdotter. Recensionen i JP är skriven av Björn Kohlström, mer känd som bernur i cybervärlden. Han inleder sin artikel så här:
"Det är en påtaglig tendens under 10-talet, den politiska poesin. Därför är det lyckosamt att denna rörelse samlas upp (...), genom en antologi som ger oss tillfälle att följa denna samhällets motröst. Det sker i antologin "Om detta sjunger vi tillsammans".

  Jag har valt ett riktigt bra bidrag från Helena Boberg.

**

(Ur Om detta sjunger vi inte ensamma - Dikter till samtiden och världen. "Männen i staden ..." av Helena Boberg. Stockholm : ETC, 2016.)

Männen i staden
              med stela ormar
                            i händerna
              Vill ånyo göra jorden ren och skön
Med åtrån fladdrande omkring sig
söker de efter dolda rika mjölkådror
bland lemlästade kroppar
              vars råa dunster hetsar dem
                            i allt vidare cirklar
                            Var har de lärt sig denna fördärvlighet
                            som är så djup och fördold?

              De kaotiska kropparna
                            som ännu lever
              - döljer de något i sina organs inre oordning?
Barnen krossar sina ögon med levande stenar
                                           Kvinnornas bukar svällande
                                           tångblåsor
                                           i spåren av dessa driftiga riter
              Till kött skall de åter varda

Bilderna stelnar vartefter och leken blir stillsam
                     Den elastiska tiden
   komprimerar dessa skeenden
       till meningstomma ramsor
                                                    Slår åter ut i klyvda tungor

                               Här inleds avförtrollningen av världen
och månen vacklar.

***

  Slutligen tar jag upp ytterligare ett fint projekt som arbetats fram för flyktingbarn. Projektet Silent Books startade i Italien 2012 efter att de första strömmarna med flyktingar kommit i land på ön Lampedusa. "Tysta böcker" är sådana där bilderna och handlingen talar för sig själva. Utan text. Nu har projektet kommit till Sverige.

  Inom samma tema, "Flyktingfrågor", tar även Jönköpings-Posten upp en ny barnbok från Italien i sin artikel från 15 april. Boken "Flykten" är en berättelse om människors flykt. Den började när författaren, Francesca Sanna, samlade på sig historier från människor hon träffade på flyktingförläggningar i Italien. När hon sedan i september 2014 började studera illustration vid universitetet i Luzern, ville hon skapa en bok om människornas historier.
  Hennes illustrationer är riktigt fina, tycker jag. Boken är översatt av Lisa Bjärbo och boken är omnämnd på hennes blogg (http://onekligen.blogspot.se/). Där finns även nedanstående illustration ur boken.

(Ur Flykten / av Francesca Sanna ; översatt av Lisa Bjärbo. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2016.)

Båten gungar och gungar och vågorna
blir större och större. Det känns som om havet
aldrig ska ta slut. Vi berättar nya sagor. Det är sagor
om landet vi ska till. Om stora gröna skogar
med snälla älvor som dansar och ger oss
magiska formler som kan stoppa kriget.

"Nattens suckande vokabulär"

  Under ett halvår har jag studerat vad som skrivits om poesi i "landsortspressen", och några väl valda artiklar kommer lanseras i bloggen. Jag börjar i söder med Landskrona-Posten.

***

  I Landskrona-Posten förekommer det rikligt med poesi-inslag. De publicerar väldigt många recensioner och jag läser gärna vad Eva Ström tycker om sina kollegors verk.
  Den 3 februari skrev hon om singaporianske Alvin Pangs bok När barbarerna kommer (i översättning av Henrik C Enbohm).

  "Småförlagen förser oss med högkvalitativ poesi. Genom ambitiösa Rámus har jag kommit i kontakt med Alvin Pang, en drygt fyrtio år gammal poet från Singapore. Det visar sig vara en stimulerande bekantskap att döma av dikturvalet i "När barbarerna kommer". Pang skriver en internationellt orienterad, sinnligt närvarande poesi, kryddad med humor och ironier. Dofter, natur, trafik och människor träder emot läsaren ...".

  Pang föddes 1972 och debuterade 1997, och denna bok innehåller dikter från fyra av hans böcker, samt åtta tidigare ej i bokform samlade dikter. Han skriver på engelska – Singapore var engelsk koloni fram till 1963.

  Nu har jag läst boken och det var en höjdarupplevelse.

*

Aubade, av Alvin Pang 
(ur När barbarerna kommer ; översättning & efterord: Henrik C. Enbohm. Malmö : Rámus, 2015.)

Min älskade, jag fruktar dina händers tystnad.
                                                 - Mahmoud Darwish

Över en natt, min kära, har skogen blivit kallare
och varje löv darrar inför vetskapen om sitt snara fall,
darrar av gult och lönnrött och mauve, minnet av sommar
förklingar i djupaste rött. När jag går längs floden nu

bär den knappt ens de lättaste fotsteg, min kropp vajar
för att balansera i den nyckfulla brisen. Jag tvingades lämna dig
på den fjärran stranden, en varm fägring i vassruggarna,
ett lösligt, skimrande öga. Hur vi skiljs åt

vet bara morgonen och allt vi sagt redan blivit dagg.
Morgondag efter morgondag kommer vi att finna ett språk
för att minnas våra tystnader, eller låna ord ur nattens
suckande vokabulär. Sorgen kommer att lära dig nya namn

och jag kommer att svara, ihåligt, med trumrytmer och ekon,
med fotsteg och försiktigt stängda dörrar, utan att titta
på dig, aldrig tillbaka. Jag placerar nu dessa ord i sömnens
kassavalv innan den anländer. Innan jordfästningen och blodet.

***

  Vi lämnar den hyllade Alvin Pang för lite mer lokalt förankrad poesi. Två bröder är inblandade i utgivningen av boken "Digte - Blandede bolcher" ('Blandade karameller'). Dikterna är skrivna av danske Jan Riis Flor och sedan har hans halvbror Svend Alstrup översatt dem till svenska. Boken kom egentligen ut redan i januari 2015, men recenserades först i början av 2016. Trots att danskan och svenskan ligger nära varann tycker jag att översättningen haltar på sina ställen. Följande dikt har något speciellt, tycker jag.

Almen, av Jan Riis Flor
(ur Digte - Blandede bolcher. RANA, 2015.)

Almen står där

ströende
höstraseriets ackumulerade galla
generöst över klagomurar
Lövhögar ruttnar som de ska
Mildrar minnena av
hopplösa projekt
missade möjligheter
fåniga försvarsmurar
onämnbara svek

Det jäser igen
tavlan har aldrig varit ren
omstart
här är du

***

  I maj porträtterades poeten och översättaren Barbara Kobos Kaminska i Landskrona-Posten. Det passar väl bra att avsluta med en av hennes dikter, en kväll som denna - även om jag nyss såg Polen förlora straffläggningen.
  Hon beskriver sitt författarskap så här i intervjun:

"- Jag målar dikter med ord - om livet, om det förflutna, om träden, hösten, vinden, havet, stenar, musik och kärleken. Jag älskar havet. Det sufflerar mig och låter som om det säger vad jag ska skriva. Mina dikter är en del av mitt liv, önskningar och drömmar, samtal med mig själv. Mitt liv - som jag skriver - består av droppar. Droppar av sorg, droppar av hopp, droppar av glädje. Och dropparna blir allt fler." (Citat ur "Poesin binder ihop Sverige med Polen", Suzanne Frieberg. Landskrona-Posten 2016-05-17.)

*

Återspeglingen, av Barbara Kobos Kaminska
(ur Livets droppar : poesi. Bromma : Megilla, 2003.)

Den är början och slutet,
någonting nytt
i olika färger,
den är slät och mjuk,
lätt doftande,
förtjust och besviken
om vartannat,
ständigt elegant
och återkommande,
den utstrålar lugn,
komponerar klumpiga omskrivningar,

och nynnar gårdagens sonat
till ljudet av cellons strängar.