***
Dagens första bok är för tonåringar. Det är en versroman om femtonåriga Ivy som brottas känslomässigt med en frånvarande mamma (efter skilsmässan från hennes pappa), prestationsångest, och därtill en ätstörningsproblematik.
Lily Myers som skrivit "This impossible light" är en slam poet som bland annat vunnit Best Love Poem vid 2013 års College Unions Poetry Slam Invitational för sin dikt "Shrinking Women”. Hon har också skrivit för NEDA's (National Eating Disorders Association) ungdomssajt Proud2BMe, och deras magasin, Making Connections. Lily Myers är bosatt i Seattle, WA. Källa: Penguin Random House
Det här är på många sätt en bra bok om ett angeläget ämne. Frågan är dock om inte versromanens flow kunde ha spetsas till lite genom en annan prioritering. Boken innehåller en hel del dikter om skolan, läxorna och kompisarna medan familjerelationerna får lite mindre utrymme (främst i mittpartiet av de dryga trehundra sidorna).
Skälet till att jag har den invändningen är styrkan som jag upplevde i bokens första dikt. Det är en av de bästa inledningarna jag läst på länge och som direkt sätter versromanen i rätt tonläge.
*
My mother, by Lily Myers
(From This impossible light. Penguin Young Readers Group 2017.)
is made of the bones of birds.
I look at her and hear the sound of twigs snapping.
Next to her I am giant
clumsy
obtuse.
She drifts through our house,
delicate wineglass in hand,
filled pink and translucent.
Silver rings circle her knuckles;
Bangles clang together on her thin wrists.
She smiles at me
a friendly ghost
when we pass each other on the stairs.
There's been more drifting
more pink liquid
less smiling
since my dad left three months ago.
Or
since she made him leave.
I don't have the story straight.
Don't want to know.
In this house we are planets in constant orbit,
tracing front door
to kitchen
to bedroom
and back again.
Alone together,
a silent dance for two.
It feels like I haven't seen her in months.
***
Som jag skrev ovan finns det ett längre utsnitt ur boken som jag upplever lite grann som transportsträcka. Författaren upprepar lite väl ofta, i olika verser, problematiken och Ivy's våndor. Å andra sidan kan anorexi vara en sjukdom som pågår länge innan insatser sätts in. Konkretionen från Lily Myers är det inget fel på. Den blir tydlig i nedanstående vers.
Boken blir den tredje versromanen som kommer med på min korta lista till Fågel Blå. Den petar därmed bort den dokumentära "To stay alive" av Skila Brown, eftersom jag försöker fördela nomineringarna mellan åldersgrupper och format (versromaner, bilderböcker, diktsamlingar, etc.).
*
That night, by Lily Myers
(From This impossible light. Penguin Young Readers Group 2017.)
I go into the kitchen
stare at the open fridge
the half-bare cabinet,
try to pick something for dinner.
Mom's in her room
with the door shut.
Wisps
of conversation
play on repeat
in my head:
No carbs at all.
It's awesome.
Nothing looks good.
I'll eat something later.
I head upstairs
finish all my calculus homework for the week
turn out the light by 10:00
and only then remember
I still haven't had dinner.
Strange
that I'm not even hungry.
I close my eyes
and dream.
***
Dagens andra boktips kommer från Irland. Antologin "A sailor went to sea, sea, sea" innehåller redaktören Sarah Webbs urval av favoritverser och ramsor från sin irländska barndom. Det innebär förstås att den inte är aktuell för barnpoesi-priset men att den ändå gav mig en mycket lustfylld upplevelse. Bland de berömda storheter som hon hämtat verser ifrån finns: Oscar Wilde, William Butler Yeats, James Joyce, m.fl. Men många av bidragen är ramsor eller kortare verser med okända upphovsmän. Två sådana bidrag får ni här nedan.
Limerick
(From A sailor went to sea, sea, sea. Edited by Sarah Webb. Illustrated by Steve McCarthy. Dublin : The O'Brien Press, 2017.)
There once was a small girl called Maggie
Whose dog was enormous and shaggy,
The front end of him
Looked vicious and grim,
But the tail end was friendly and waggy.
**
On top of spaghetti
(From A sailor went to sea, sea, sea. Edited by Sarah Webb. Illustrated by Steve McCarthy. Dublin : The O'Brien Press, 2017.)
On top of spaghetti,
all covered with cheese,
I lost my poor meatball,
when somebody sneezed.
It rolled off the table,
and onto the floor,
and then my poor meatball
rolled out of the door.
It rolled out to the garden,
and under a bush,
and then my poor meatball
was nothing but mush.
So if you eat spaghetti,
all covered with cheese,
hold on to your meatball,
whenever you sneeze.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar