"I want to stay in September"

  Det är fjorton platser kvar på min litterära födelsedagslista och bland de "inbjudna" återstår åtta kvinnor. Nina och Pia bjuder jag in till aftonens soaré. Samtidigt har veckans Utblick studerat prislistan för London Poetry Competition.

***

"Dikten är en murken brygga
byggd av äggstockar"

Marie Lundquist (2017)

***

  Det krävs något extraordinärt för att komma med på min 50-lista och de livfulla har förtur. Jag fullständigt älskar människor som har en skön självdistans till sitt utseende. Det sägs att sådan var hon, Nina Cassian. Och att hon använde det till sin fördel i möten med barn (hon skrev även barnlitteratur). Hon hade dessutom ett partytrick, hon framförde Lewis Carroll's Jabberwocky på rumänska. Hur kan man inte älska en sådan människa?
  Som om inte ovanstående är motiv nog, så har hon skrivit en av de vackraste och samtidigt sorgligaste dikter som finns om min födelsemånad. Jag funderar på att låta inrista min gravsten med "I wanted to stay in september" eller "I'm fated to quit loving while still hired to love".

50-listan : Plats 14

Life sentence : selected poems / Nina Cassian
edited, and with an introduction, by William Jay Smith
New York : W.W. Norton, 1990.

I wanted to stay in September, by Nina Cassian
(Translation: Brenda Walker and Andrea Deletant.)

I wanted to stay in September
on that pale deserted beach.
I wanted to cram myself
with ashes from my unfaithful cranes
and let the slow, heavy wind
fall asleep in my long hair
like water in the trawl:
One night I wanted to light
a cigarette, whiter than the moon,
with no one around - just the sea
with its solemn, hidden force;
I wanted to stay in September,
witnessing the passage of time,
with one hand in the trees - the other
in the graying sand, to slip
along with summer into autumn . . .

But it seems my fate's cast
for more dramatic exits,
fated to be uprooted from landscapes
with an unprepared soul,
as I'm fated to quit loving
while still hired to love.

***

  Får en vuxen man vara hemligt förälskad i en kvinnas sätt att skriva, en kvinna han aldrig har träffat? Jag struntar i vilket. Pia Tafdrup har DET jag eftersöker. 
  Min egen väg till litteraturen gick via min farmor. Pia Tafdrup fick sin skrivinlärning från närmare håll.

50-listan : Plats 13

Drottningporten : dikter / Pia Tafdrup
översättning: Sven Christer Swahn
Lund : Ellerström, 2000

Min mors hand, av Pia Tafdrup

Badar mig i en droppes stilla ljus
och minns hur jag blev till:
en blyerts lagd i handen,
min mors svala hand om min, som var varm.
- Och sen skrev vi
in och ut mellan korallrev,
ett undervattensalfabet av bågar och spetsar,
av snäckspiral, av sjöstjärnetaggar,
av fäktande bläckfiskarmar,
av grottvalv och klippformationer.
Bokstäver som darrade och fann en väg
i yrsel över det vita.
Ord som flappande plattfisk
som grävde ner sig i sand
eller vajande havsanemoner med hundratals trådar
i stilla rörelse, alla på en gång.
Meningar som strömmade fiskar
som fick fenor och lyfte sig,
fick vingar och rörde sig rytmiskt
bultande som mitt blod, som blint
slog stjärnor mot hjärtats natthimmel,
då jag såg att hennes hand hade släppt min,
att jag för längesen skrivit mig ut ur hennes grepp.

***

Utblicken (v.35)

  Det blev trippel jackpott för Poetry Society Members när Richard Scott, Jack Houston och Katherine Pierpoint tog alla tre platserna i årets Poetry London Competition, bedömd av Liz Berry. De tre prisvinnarna kommer att publiceras i höstutgåvan av Poetry London, samt på deras hemsida. Priserna delas ut vid höstlanseringsläsningen i London i september.

  Det innebär att det ännu inte går att läsa vinnarbidraget. 

  Richard Scott föddes i London 1981. Hans dikter har dykt upp i magasin och antologier, bland annat Poetry Review, Poetry London, Swimmers, Poetry of Sex (Penguin). Han har blivit en vinnare av Wasafiri New Writing Prize. Hans pamflett Wound, publicerad av Rialto, vann Michael Marks Poetry Award 2016. Hans debutsamling kommer från Faber & Faber i april 2018. Källa: Poetry Society

*

love version of, by Richard Scott
(Published in PN Review 229, Volume 42 Number 5, May - June 2016.)

tonight I watched you sleep 
naked on the futon 
face down sweaty like a small child 
and knew that everything else was bullshit 

it’s so hard to stay alive these days 
or sane 
so keep on snoring danny 
while I guard you like a rottweiler 

being in love with you is fucking awful 
cause one day you’ll stop breathing 
in this grey light you already look dead 

but then you smile thank fuck 
what are you dreaming about baby wake up 
tell me if the word soul still means anything 

Two pounding hearts

  Från förra veckans första (inofficiella) Pulitzer-poet rör sig rubriken tio år framåt i tiden, till 1928 års vinnare "Tristram" av Edwin Arlington Robinson.

***

  Precis som titeln antyder handlar denna prosalyriska berättelse om Tristan, Prinsen av Lyon och hans omöjliga kärlek till Isolde av Irland. Denna medeltida keltiska saga har inspirerat författare, dramatiker och kompositörer ända sedan just medeltiden. Det var ju Gottfried von Strassburgs versroman (från 1210) som var utgångspunkt för Wagner när han komponerade sin opera.
  Strassburg var trogen det keltiska "originalet" medan Joseph Bédiers anskrämliga hopkok (han har blandat friskt från olika sagor och berättelser) från 1900 bör kastas i papperskorgen. Bédiers bok är populär på bibliotek (apropå gallring av böcker) trots att/eller kanske för att den har mer blodsutgjutelse än andra utgåvor och mindre av filosofiska spörsmål kring livet och kärleken.

**

  Nu tycker jag väl inte att Edwin Arlington Robinson lyckas fullt ut. Det är ett enastående snyggt verk ur språklig synvinkel men det fattas en stor dos av dramaturgin från den keltiska sagan. 
  Nå väl, så här beskrivs Tristans och Isoldes första samtal utanför slottet innan de blir påkomna efter hennes och Kung Marks bröllopsfest.

Tristan et Iseult (ca 1895), Gaston Bussière

(From Tristram, by Edwin Arlington Robinson. New York : Macmillan, 1928.)

                                                                     Isolt smiled,
as with a willing pity, and closed her eyes
to keep more tears from coming out of them;
and for a time nothing was to be heard
except the pounding of two hearts in prison,
the torture of a doom-begotten music
above them, and the wash of a cold foam
below them on those cold eternal rocks
where Tristram and Isolt had yesterday
come to be wrecked together.   When her eyes
opened again, he saw there, watching him,
an aching light of memory; and his heart
beat harder for remembering the same light
that he had seen before in the same eyes.

"Alone once in the moonlight on that ship,"
she said, still watching him and clinging warm
against him, "I believed that you would speak,
for I could hear your silence like a song
out of the sea.   I stood by the ship's rail,
looking away into the night, with only
you and the ocean and the moon and stars
there with me     I was not seeing where I looked,
for I had waited too long for your step
behind me to care then if the ship sailed
or sank, so long as one true word of yours 
went wheresoever the ship went with me. (...)"

***

  De återses på Lancelots slott Joyous Gard dit de båda förs utan att Kung Mark eller Tristans respektive har vetskap om det. Men lyckan blir kortvarig när Kung Mark får kännedom om saken och återför Isolde av Irland till Cornwall. När hon ligger på dödsbädden får Tristan ett sista samtal med henne innan han själv slås ihjäl. Den scenen (deras samtal) är väl värd att diskutera inom filosofins ramar. Vad är god respektive ond handling?; Vilka val styr man över?; Vad står döden för? och Vilket är kärlekens pris?

  Jag tänker inte återge något ur slutscenen. Istället blir det ett utdrag från deras flyktiga möte i Lancelots slott.

(From Tristram, by Edwin Arlington Robinson. New York : Macmillan, 1928.)

"You cannot make me go away from you,
Isolt, for I believe, with you to tell me,
all your stars say.    But never mind what they say
of shadows coming.   They are always coming -
coming and going like all things but one.
Love is the only thing that in its being
is what it seems to be.    Glory and gold,
and all the rest, are weak and hollow staves
for even the poor to lean on.    We know that -
we that have been so poor while grinning hinds
and shining wenches with all the crowns to laugh at,
have envied us, know that.            Yet while you see
so many things written for you in starry fire,
somehow you fear that I may lose my vision
not seeing them.    I shall not be losing it -
not even in seeing beyond where you have seen.
Yes, I have seen your stars.    You are the stars!
You are the stars when they all sing together.
You live, you speak, and you have not yet vanished.
You are Isolt - or I suppose you are!"

He was not sure of her not vanishing
until he felt her tears, and her warm arms
holding him with a sudden strength of love
that would have choked him had it not been love.
Each with unyielding lips refused the other
language unasked; and their forgotten ears
knew only as a murmur not remembered
a measured sea that always on the sand
unseen below them, where time's only word
was told in foam along a lonely shore,
poured slowly its unceasing sound of doom -
unceasing and unheard, and still unheard,
as with an imperceptible surrender
they moved and found each other's eyes again,
burning away the night between their faces.

(...)

Summer reading [on] women's skirts

  Halvvägs genom de nordiska återblickarna så väljer jag att lyfta fram en antologi med isländska författare. Ingen av dem var med vid den Nordiska poesifestivalen i New York 1993 men boken gavs ut året efter.

***

  "Brushstrokes of blue" innehåller bidrag från åtta isländska författare, bland annat av Einar Már Gudmundsson och Sjón. De två har ju förekommit tidigare i bloggen så idag har jag valt två andra författares bidrag.

>>

  Gyrðir Elíasson är isländsk författare och översättare. Han föddes 1961 i Reykjavik men är uppväxt i den lilla staden Sauðárkrókur på norra Island. Han började utbilda sig till lärare men efter debuten med diktsamlingen "Svarthvit axlabönd" (1983) har han ägnat sig åt sitt författarskap. Hans böcker har blivit översatta till ett flertal språk. Som översättare har Eliasson bland annat översatt verk av Richard Brautigan och William Saroyan till isländska.
  2011 tilldelades Elíasson Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen "Bland träden" (2009, Milli trjánna) i översättning av John Swedenmark som översatt flera av Eliassons böcker. Källa: Alex författarlexikon

*

Summer reading, by Gyrdir Elíasson
(Ur Brushstrokes of blue : the young poets of Iceland / selected with a preface by Páll Valsson. Translated by Bernard Scudder. London : Shad Thames Books, Greyhound Press, 1994.)

A book on the table, closed, by
blind Homer, that table
is on the veranda and beaming sunshine

Down from the jetty and boats
bring in fish, the chug of motors
echoes among the light mountains

On the vicarage lawn a horse is eating
grass but I have a cup of tea
still and look away from the horse

Open the book again and read
that visit down into dim
worlds of the dead and dark spheres

Feel the brightness, secure, and the sky
blue above my head and creeping up
on me the joy of being above ground

***

  Kristín Ómarsdóttir (f. 1962) är en isländsk poet som har publicerat dikter, noveller, romaner och pjäser. Hon uppmärksammades första gången för pjäsen Draumar á hvolfi, som vann första priset i Nationalteaterns dramakonkurrens 1985 och presenterades i Nationalteatret 1987. Kristíns verk har publicerats eller ställts ut i Island, Frankrike, Sverige, Finland och USA. Kristín har också deltagit i konstutställningar och samarbetat med andra artister. Källa: Wikipedia

The flowers on women's skirts, by Kristín Ómarsdóttir
(Ur Brushstrokes of blue : the young poets of Iceland / selected with a preface by Páll Valsson. Translated by Bernard Scudder. London : Shad Thames Books, Greyhound Press, 1994.)

Flowers fly from ships' foghorns and land on women's skirts and stick to them. If a woman is strong-tempered, loud-coloured flowers fly to her. If she is calm, mild and earth-coloured. If she is fun, giant open flowers. If she is quiet and stay-at-home, the forget-me-nots sneak up to her while she is asleep. And she wakes up wearing a nightdress with blue flowers. Gladiolas when a woman is mad. Pennywort if she is mean and clever. Every woman's time for roses will come if she waits. And fly-traps if she keeps a close watch on herself and her nearest. Wildly in love, women are covered with orange lilies, but if a woman is a girl who is a woman who is a girl who is always thinking about sex for the first time, mayweed settle on her skirt, comfort her/scare her, comfort her/scare her, comfort her/scare her. Flamingo plants come when a woman is growing old.

Flowers fly from ships' foghorns.

An odyssey through The Spectacle

  Ett nytt universitetsmagasin gläntar på dörren. Den här gången utgår jag ifrån The Spectacle som håller till på Washington University i St. Louis. Det är lite fascinerande att merparten av bidragsgivarna arbetar vid andra universitet än utgivaradressen. Men jag gillar deras deklaration, i synnerhet de avslutande raderna om att ge röst åt de som inte får uppmärksamhet.

  Deklarationen:
"We’re a little cracked, and we like it that way. We aim for content that reminds us that our lenses matter—they focus, distort, clarify, conceal. We seek out and publish revelatory writing, while also knowing that there are forms of revelation that come only through distortion or concealment. Aristotle, in his Poetics, isolated six aspects of dramatic art, of which “spectacle” (opsis) was the least important. We disagree.

We like scholars who write great poetry, poets who write incisive monographs, credulous skeptics, wary believers, hidebound experimentalists, radical realists, mystical engineers, analytical mystics, catholic snobs, and modish antiquarians. We have a soft spot for keen amateurs and sincere dilettantes. We actively seek to transgress the border between creative and critical work: see, for example, Dan Beachy-Quick’s essay-poems in our inaugural issue.

(..)

The Spectacle is based out of the English, Creative Writing, and Visual Art departments at Washington University in St. Louis. We are committed to publishing work from under-represented voices, including people of color, women, LGBTQ-identified artists/writers, and people who have disabilities. The Spectacle publishes issues twice a year; our blog, The Revue, features a more frequently revolving cast of comics, poems, reviews, and other pieces."
Källa: http://thespectacle.wustl.edu

*

  Jag har studerat åtta poeters bidrag som nyligen har publicerats. Det är författare med en del meriter, exempelvis Lyn Hejinian och Geoffrey G. O’Brien. 

  Till slut valde jag dikter av två andra författare. Först ut Rodney Gomez. Han är medlem i Macondo Writers Workshop. Hans samling Citizens of the Mausoleum är kommande från Sundress Publications. Hans poesi har dykt upp eller är kommande i Poetry, Rattle, Blackbird, Pleiades, Denver Quarterly, och Puerto del Sol.

*

How to dismantle a heart, by Rodney Gomez
(Published in The Spectacle, 2017.)

My mother used to say the heart makes music, but I’ve never found the keys. Maybe it’s the way I was brought into the world: dragged across a river in the night’s quiet breathing, trampling through trash and tired runaways as if tearing a window’s curtains. We were barred from entry but repeatedly returned, each time becoming a darker part of a tunnel or a truck bed. The sky was so still the stars flickered like carbide lamps. We told time through the landmarks of the dead like cataphiles—the warren of a little girl’s murder, the wolf’s irrigation pipe. When you see enough unwinding, beating is replaced by the safety of wings. This isn’t goodness. The voiceless are never neutral. Bones sway to elegy. Ebony burrows into the earth as a refugee. I grew up, eventually, but the sun was like a cliff with a false bottom: you’d drop and come out the top again. Enough carcasses draped over the dry brush. Enough water towers empty as busted rattles.

When you’re a child, the heart has a stiff neck and demands to be played. Later, it limps. Before my knees could begin to ache, I crawled to the levee looking for a broken string. Some
wayward zil. I stretched my heart over a manhole and drummed it with broken pliers. It wouldn’t even quaver. It snapped back into a seed, dry and shriveled and impotent.

***

  Min favorit bland de åtta poeter jag studerade var tveklöst Virginia Konchan. Hon är författare till Vox Populi (Finishing Line Press, 2015) och Anatomical Gift (Noctuary Press, 2017). Hennes dikter har förekommit i The New Yorker, The New Republic, Best New Poets, och i andra publikationer.
  Jag valde ut två av hennes texter. Jag är svag för humoristiska inslag . . .

*

Odyssey, by Virginia Konchan
(Published in The Spectacle, 2017.)

You are the last vowel
left in the known world,
and I am the placard
saying this table
has been reserved.

A pity, the rain shower never came.
A pity, it lasted so long.
I had hoped to be wafer-thin:
a mere idea, drifting down the hall.
As it stands, I am stolid,
irrefutable but without value,
like an animal. Aren’t we all.
The pastoral’s end is nigh.
Free love is the con of cons.
This is the hour
of the anonymous poet.
Sail on, high ship, sail on.

**

Earth lyric, by Virginia Konchan
(Published in The Spectacle, 2017.)

Milkweed, thistle.
A plant that grows
only when shunned.
What I want to know is
would a wild animal
force another wild animal
on a gang plank, or to strip
its defenses for show, for fun?

Look around. There’s so few rules
to hang gliding; it’s all about the feel.
There is something droll about the
human endeavor, our damage
to freshwater habitats, then
backpedaling attempts to heal.
Flowers heavy with theology.
Erstwhile prophets of doom.
I know what my problem is:
global thinking, insufficient data.
Let’s you and I be paramours.
Let’s put a woman on the moon.

Prague - proud city of literature

  Något försenat kommer här säsongens andra stad i serien "Cities of literature". Min utgångspunkt och informationskälla är UNESCO:s sammanställning av de tjugo städer som tilldelats den ärofyllda titeln. Idag landar vi i Prag.

***

  Det råder väl ingen tvekan om vilken status Prags författare har: 
  Franz Kafka, Max Bod, författare och vän till Kafka, och Rainer Maria Rilke, den internationellt hyllade tyskspråkiga poeten. Satiristen Jaroslav Hašek beskrev Prag i sardonisk detalj i många av sina berättelser, och Milan Kundera, författare till  "Varats olidliga lätthet"  och som för närvarande bor i Frankrike, studerade och föreläste på Academy of Performing Arts i Prag.

  För mitt inlägg har jag fokuserat mer på hur staden beskrivs i olika verk. Den idén sprang ur vetskapen att det fanns en utgiven bok med titeln, From a terrace in Prague : a Prague poetry anthology (Litteraria Pragensia Books, 2011). Det är en fantastisk bok, redigerad av Stephan Delbos. Den är vida överlägsen de böcker om London som jag använde mig av 2015.
  Bland annat gläds jag åt att varje författare presenteras med en kortare biografi (men mycket informativ!) som en ingress till deras bidrag.

>>>

  Vi börjar med mannen som fått följande bro uppkallad efter sig.

Čechův Bridge

  Svatopluk Čech (1846-1908) var en tjeckisk poet, författare och journalist. Han var en av de främsta representanterna för revivalism i tjeckisk poesi, och förde fram tjeckernas "smala" litteratur, språk och kultur under Österrike-Ungerns välde. Källa: From a terrace in Prague : a Prague poetry anthology

  Det är lätt att förstå varför han har fått både en bro och en staty i staden.

(From Prague, by Svatopluk Čech. From a terrace in Prague : a Prague poetry anthology. Translated by Stephan Delbos and Hana Ondráčková. Prague : Univerzita Karlova v Praze, Filozofická fakulta : Litteraria Pragensia Books, 2011.)

Behold, Prague! - Vision sparkles, blearing - Prague!
The name alone sings. The mere sound of it
rapturously gets down into the strings of the Czech spirit
and sets the heart beating a thunderous throb.
Let foreign pilgrims take your modest measurements
and scorn, Prague, your graying robes:
to us in your beauty, ancient gloom
you are luscious Naples, you are proud Rome!

***

  Vad kunde ha blivit av nästa författare? Karel Hlaváček blev endast 23 år gammal, men hann ge ut tre diktsamlingar. Det är inte ofta jag väljer att ta med en text om en kyrkogård i min blogg. Men hans dikt "Evening at Libeň Cemetery" har något speciellt.

  Karel Hlaváček (1874-1898) var en av de mest framstående företrädarna för tjeckisk dekadens och symbolistisk poesi som blomstrade i slutet av 1800-talet. Född till en arbetarklassfamilj i Libeňs distrikt i Prag.

Evening at Libeň Cemetery, by Karel Hlaváček
(From a terrace in Prague : a Prague poetry anthology. Translated by Stephan Delbos and Hana Ondráčková. Prague : Univerzita Karlova v Praze, Filozofická fakulta : Litteraria Pragensia Books, 2011.)

A wedge of sunlight tipped on a bouquet,
every grave drowned in the brilliance,
a dark shadow cast by a row of crosses
climbed the low wall to a field of wheat.

Every ear shivered on that acre,
the stalks trembled in horror,
as at ocean depths, when the breath of storm
tears at a wisp of seaweed and clams...

The last ray dreamt in a cloud
in darkness the crosses' shadows wandered,
the wheat leaned ear to ear,
united in sacrifice with the cornflower.

Stars above the earth now emanating peace,
the wheatfield breathing in its sleep;
just flashes from a vortex of clouds in the distance
- heat lightning - out of the silence.

***

  Jag spar det bästa till sist. Jaroslav Seiferts dikt om Pragborgen, i vilken han väver in barndomsminnen, är skickligt utförd. Det är en lång dikt så jag nöjer mig med ett utdrag.

  Jaroslav Seifert (1901-1986), var en tjeckisk poet som förenade verstekniskt mästerskap med modernistisk förnyelse i sina dikter. Han var en av banbrytarna för modernismen i tjeckisk poesi.
  Genom sitt engagemang i Pragvåren 1968 ådrog han sig publiceringsförbud. År 1984 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Källa: Wikipedia

*

Prague castle (extract), by Jaroslav Seifert
(From a terrace in Prague : a Prague poetry anthology. Translated by Stephan Delbos and Zuzana Hronková. Prague : Univerzita Karlova v Praze, Filozofická fakulta : Litteraria Pragensia Books, 2011.)

The day was damp and wet snow was falling
on curls of fresh green
and spring was nearly at the door.
To this day I anxiously search
for that window where, in March, he watched,
the one I don't want to name.

Anxiety and curls, spring, wet snow.

Just a few more days,
the bush was about to burst
like a snowball on the castle wall.
We stood at the window lattice lost in thought
and while the Cardinal prayed,
we snuggled in our own blood.

The bush, a snowball, blood and the Cardinal.

But you could faster pull apart the lattice
like blades of grass and breaking in
to the triphorium, unravel the tight braids of stone
of Blanka from Valois
than guess, ah, how many springs
would bloom here only for our grief and tears.

The lattice, grass, Blanka from Valois and grief.

And in the days of sad, pleasureless winters,
when it seemed even the bald trees
were wringing their hands, I sometimes saw
a young man's skull in a white veil,
a black bird perched on it
pecking an agate from the opposite wall.

Agate and a veil, a skull, a black bird.

If I am silver - asks the Vltava,
is blood my sister? Yes, says a voice.
But morning still came as Petřín awoke
in a pile of fresh bridal bouquets,
and all the courtyards
changed instantly into stars.

A star and morning, bouquets and night.

(...)

What is down under?

  Tre bilderböcker på engelska växer fram ur bokh myllan. Det blir två bekanta författarnamn senare i inlägget, men jag inleder med en ny förmåga.

***

  Michelle Schaub debuterar med en diktsamling/bilderbok där samtliga texter kretsar kring lantbrukarnas marknadsdag i staden. Jag vet inte mycket om författaren. Hon har fått med ett par dikter för barn i olika antologier.
  "Fresh-picked poetry : a day at the Farmer's market" håller varken A- eller F-klass. Det är en bok av medelstandard och ämnet ger oss inga överraskningar. Den här sortens vardagliga verser om djur- eller växtriket går det tjugo på dussinet i de engelskspråkiga länderna. Jag är mätt redan innan jag kommer till krusbärsståndet.

Goose chase, by Michelle Schaub
(From Fresh-picked poetry : a day at the Farmers' market. Watertown, MA : Charlesbridge, 2017.)

We're on a chase,
a wild-goose chase,
a wild gooseberry chase.

Down the rows,
around each strand,
we're searching everyplace.

We'll buy a pint;
we'll buy a quart;
we'll but them by the case.

To make some jam
and bake a pie
with crust of lattice lace.

They won't last long;
they'll soon be gone;
that's why we need to race.

We're on a chase,
a wild-goose chase,
a wild gooseberry chase.

***

  I nästa bok däremot lyckas författaren variera ett tema på ett nytt sätt. Jane Yolen har redan haft med en bok i årets barnpoesi-inlägg. Den här gången lyckas hon riktigt bra. Det är definitivt veckans bästa barnbok.

  Boken heter "Thunder underground" och fokuserar på allt det som utspelar sig under markytan, den behandlar såväl majsplantornas och trädens rötter som grottäventyr.

*

Spelunk, by Jane Yolen
(From Thunder underground : poems. Honesdale, Pennsylvania : Wordsong, an imprint of Highlights, 2017.)

Go into the mouth
of a very large cave.
It will feel awfully much
like a dark and damp grave.

There are people who will not
spelunk on a bet
for it all sounds quite scary,
and dirty, and wet.
                                  And yet . . .

Turn on your headlamp -
stone jewels everywhere.
Stalactites hang down,
so you have to take care.

Take a breath, take your time,
and look wonderingly around,
at the fairy-tale castles
so far underground.

***

  Det har kommit ut flera böcker av Britta Teckentrup på kort tid. Hon har framför allt fått uppmärksamhet för sina pedagogiska "leta fel-böcker". Jag har tagit upp boken "Två coola katter och andra par" här i bloggen. Den tycker barnen om och det är ganska svårt att hitta vilka djurpar som avviker i de olika bilduppgifterna.
  Nu har jag läst hennes Under the same sky, som är en "peek-through" för de yngsta barnen. Det innebär att en del av texten följer med till nästa uppslag genom ett utskuret moln, eller ett hjärta (etc.). 
  Den har fått rätt bra omdömen på olika recensions-sajter. Jag inbillar mig att det kan bero på bildernas konstnärlighet, även om jag inte är så begeistrad av dem. Texterna är väldigt enkla och består bara av en kort mening per uppslag. 
  Jag gillade helt klart hennes förra bok. Den här har jag redan glömt.

(From Under the same sky, by Britta Teckentrup. London : Caterpillar Books, an imprint of Little Tiger Group, 2017.)

We live under the same sky . . .
. . . in lands near and far.
We live under the same sky . . .
. . . wherever we are.

--


We feel the same love . . .
. . . in the cold ice and snow.

We feel the same love . . .
. . . where soft meadows grow.

Feven och Promoe med rap över beats

  I tredje avsnittet med Rap poetry blir det svenska texter. Jag har valt ut tre artister och tre låtar som på olika sätt speglar utvecklingen för genren, samtidigt som analysen från förra veckan accentueras när svensk text anpassas till beats. Lägg märke till skillnaden mellan Feven och Promoe.

***

  Vart tog Feven vägen? 

  Feven Ghebremicael, född 1975 i Massawa i Eritrea, var (är?) en svensk rapartist med artistnamnet Feven som noterades för listframgångar i Sverige under 2000-2001.
  År 2000 gav hon ut albumet Hela vägen ut med låtar som "Dom tio budorden" och "Bränn BH:n". Källa: Wikipedia

  Jag gillar låten "Jag kom, jag såg". Dels för att den har ett riktigt bra beat. Men också för att texten innehåller några hints till genrens utveckling. Bland annat är Petter inflikad i låten där han ställer frågan: Vad hände med engelskan?
  Jag tycker det är bra att artisterna gick från engelskan till att använda svenska språket (det gäller även nästa artist i inlägget). Ni kan även notera markörerna rhymeblock och flow i textraderna.

*

Jag kom, jag såg /  framförd av Feven
(Upphovspersoner: Feven ; Patrik Collén ; Peter Webb. Album: Hela vägen ut. Sony Music, 2000.)

Vers 1:
Jag har tuggat färdigt, fått nog av att trampa vatten
Mina kamrater vill höra mig i radioapparater
Så Petter skicka' hit papper och jag sätter
Min signatur för det e' min tur och jag dräper
Onödiga MC's med mycket luft
Som snackar massa jävla goja, det e' mycket bluff
Sumpar sig själva för det e' mycket spelande
"Vad hände med engelskan?".. Jag konverterade!
Spelar ingen roll hur jag kickar, det e' vad jag kickar
Alltid prickar, fångar allas blickar
Feven spittar alla fåntrattar
Tar deras rhymeblock som toapapper
Texter som kuttar nacker, flow som förtjänar hacker
Guldtacker, egna hejarklacker
Annars blir jag en bov, för Feven har behov
Det här e' dagen då eran mandom sätts på prov

Refräng:
Jag kom, såg, segra' och står kvar
Trodde Feven gick under, ni räkna mina dar'
Men Feven står kvar som gjuten i sten 
Och ni vet vad ni får när Feven går på scen
Jag kom, såg, segra' och står kvar
Trodde Feven gick under, ni räkna mina dar'
Men Feven står kvar tar tillbaks det jag missat
Vem regerar? Bara gissa!!!

***

  Nästa låt visar både på utvecklingen hos en enskild artist som på rap-lyrikens anpassning till beats. I första versen ger Promoe till och med en varudeklaration över sin stil; "jag älskar orden så jag skrev för mycket text". 

  Nils Mårten Sebastian Edh, mer känd som Promoe, född 1976 i Västerås, är en svensk musiker och frontfigur i den svenska hiphopgruppen Looptroop Rockers. Edh föddes och växte upp i Västerås för att sedan flytta till Malmö men är numera bosatt på Österlen i Skåne.
  Som soloartist har han släppt sammanlagt sex album mellan år 2001 och 2009. 
  Det fjärde albumet Kråksången, kom ut våren 2009 och var hans första album helt på svenska. Källa: Wikipedia

*

Kråksången, framförd av Promoe
(Upphovsmän: Mårten Edh ; Tobias Jimson ; Michel Flygare. Album: Kråksången. DvsG, 2009.)

vers 2:
och när jag dansade framför spegeln var jag kanske feg men det kändes som jag hade de grymmaste movesen och tightaste stegen
hetaste rimmen i drömmen kunde jag fightas min egen skugga
på roliga timmen börja jag bajta mitt eget tugg av
run dmc men jag vakta min egen tunga
för det var bara vi plus några till writers på hela plugget
några höll ihop på brottets bana var vi förbundna 
ville förändra, våra föräldrar sa vi var för unga 
för o ränna på stan och jag skämdes som fan den där dagen när farsan kom ner o hämta hem mig från biljarden
finnig ungdom på glid gled runt i den nattliga staden
o det var bara vi så ja sa fuck it jag tar den 
om backen med sprit och tv'n från hotellbygget i skrapan 
sen åkte vi dit jag lärde mig älska lärde mig hata
men hur fan kom jag hit? med truppen från sydafrika till japan 
med rap över beats finns ingenting som inte jag kan

refräng:
så sjung för allt du är värd i världens kallaste värld
jag snackar inte om vädret
ta reda på vem du är gör nåt du kallar ditt verk
det kommer alltid va med dig
och sjung för att du är kär för allt vad tyglarna bär 
du vet väl att du är värd det
sjung om allt som du bär inom och utom din själ 
kompis jag tycker det klär dig

>>>



***

  I dagens sista spår får vi en historielektion av Timbuktu. Här får tunga beats sällskap av scratches. Det är väl inte Timbuktus bästa låt men den passar för att beskriva något av svenska rapmusikens kronologi.

A till A, framförd av Timbuktu (med ADL & Adam Kanyama)
(Text: Adam Baptiste, Jason Diakité & Adam Kanyama. Musik: Jens Resch-Thomason & Patrik Collén. Album: För livet till döden. Parlophone Music, 2014.)

vers 2:

som Lollipopfestivalen 96
jag körde Lifestress förband till ADL
jag var på scenen själv jag va duktigt blyg
jag träffade Dogge backstage han var ruggigt dryg
jag såg Ghostface Killah med en ficka full av dollar
jag försökte säga hej han tittade åt andra hållet
och DJ Sleepy va nummer ett
ville man höra nya tolvor va det i hans set
vi snackar Redman, Jeru, Tribe Called Quest
snackar 337or ingen iPhone 5
hade börjat få mustasch det va mer som en skugga
hade börjat få gage de va typ trehundra
spänn min vän det längsen o lägg till tre nollor
emcees som vill testa den kan hinka ollonjag kan den här kulturen kan den utan o innanvill du prata rap för jag har snackat tusentals timmar