Lyriken är alltid en vinnare

  Jag står på tröskeln till mitt jubileumsår och mår ganska gott, faktiskt! Jag och barnen har haft en fantastisk vecka, sedan julaftonskväll. Imorgon tar deras mamma över vårdnaden av våra juveler.

  Jag har haft sällskap av Fru Fortuna under årets sista månader emedan Amor låtit pilarna stanna i kogret. Kassaklirret har hjälpt upp min privatekonomiska situation avsevärt. Det betyder trygghet.

  Bloggen har genomgått en fullständig förvandling och likt blåvingen flyger den över de böljande ängarna jag kallar Lyriken.

***

  I år lyckades kvinnorna överträffa männen i bloggen. Trots att de "bara" fick sjutton dikters försprång under kvinnosaksveckan så utökades avståndet till nitton efter vecka 50. Det är jag jäkligt nöjd med.

  Det märktes också när utmärkelserna skulle delas ut. Av tio utnämningar gick sju till kvinnor.

  Jag har också överträffat nyårslöftena som jag satte upp för ett år sedan.

1) Förutom att fortsätta lyfta fram kvinnliga författare så ska jag låta fler debutanter komma med i bloggen.

Resultat: Jag har i snitt publicerat mellan 6 och 7 debutanter varje månad under 2016. Tre av dessa nominerades till bloggens utmärkelser.

2) Jag är skolbibliotekarie, och med den yrkeserfarenheten borde jag kunna få ihop fler inlägg med barnpoesi. Det borde gå även om jag byter arbetsplats om en vecka, och går från grundskoleåldern till gymnasieungdomar.

Resultat: Det blev 16 avsnitt med barnpoesi under 2016. I år blev det 30 stycken.

3) Mottot för 2016: Att sträva efter tidlöshet genom att sprida poesi för alla åldrar.

Resultat: Bilderböcker för de yngsta; barnpoesi för mellanstadieåldern; versromaner för tonåringar; spoken word-poesi för unga vuxna och Dana Gioia för paret som firar silverbröllop. Årets motto kan därmed bockas av.

**

Löften för 2017:

1) Fler nya språkområden ska få sin röster hörda i bloggen.

2) Inslagen "Poetry Mix Championship" och "I din bokhylla" ska behålla sin popularitet under 2017.

3) Mottot för 2017: Bloggen ska studera effekterna av den mänskliga naturen och hylla de historiska ögonblicken.

***

  Programmet är späckat för 2017. Här får ni ett utsnitt av rubrikerna.

Alfabet: Människokroppen

Alfabet: Båtar                                     Motherhood

                                         Ekfrasis                     Minoritetsspråken

Tria Carmina                                  Tio Förlag

                       Ecopoetry                                  Aforismer

Estradpoesi                       Pulitzer Prize History          PMC

                                  I din bokhylla

samt "Nedräkning till redaktörens femtioårsdag" - en topplista med femtio böcker av femtio olika poeter, en bok för varje år 1967-2016.

***

  Nu önskar jag er alla ett GOTT NYTT ÅR! och skickar ut 2016 med Naomi Shihab Nye.

The Rider, by Naomi Shihab Nye
(From Fuel : poems. Rochester, New York : Boa Editions, LTD, 1998.)

A boy told me

if he roller-skated fast enough

his loneliness couldn’t catch up to him,

the best reason I ever heard

for trying to be a champion.

What I wonder tonight

pedaling hard down King William Street

is if it translates to bicycles.

A victory! To leave your loneliness

panting behind you on some street corner

while you float free into a cloud of sudden azaleas,

pink petals that have never felt loneliness,

no matter how slowly they fell.

Stjärnor & Kyssar

  Den femte och avslutande krönikan handlar om språk, träd och trädgård. Men först måste jag berätta att vi träffade härliga Linda Bondestam idag på Kulturhuset. Vi överräckte Diana Sudykas målning och Micha Archers bok "Daniel finds a poem". Och fotografen Ryan Lundberg fångade ögonblicket. På bilden håller Linda i sin och Ulf Starks fina bilderbok Djur som ingen sett utom vi.

***

  Nu övergår inlägget till Årets Språk - den ordlösa kyssen.

I like to think of your silence as the love letters you will not write me,

as two sax solos from two ages across a stage, learning the languages

of kissing with your eyes closed.

(From "A Bronze God, or a Letter on Demand", by Clifton Gachagua. Madman at Kilifi / Clifton Gachagua ; foreword by Kwame Dawes. Lincoln : Univ. of Nebraska Press, 2014.)

Words (extract), by Dana Gioia (f. 1950)

(from 99 poems : new & selected. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)

The world does not need words. It articulates itself

in sunlight, leaves, and shadows. The stones on the path

are no less real for lying uncatalogued and uncounted.

The fluent leaves speak only the dialect of pure being.

The kiss is still fully itself though no words were spoken.

And one word transforms it into something less or other –

illicit, chaste, perfunctory, conjugal, covert. 

Even calling it a kiss betrays the fluster of hands

glancing the skin or gripping a shoulder, the slow

arching of neck or knee, the silent touching of tongues.

***

  Flera träd förekom i bloggens trädgårdsalfabet. Det inleddes med astrakaner och det jag utnämner just äppelträd till Årets Träd.

Var bor vi, av Nelly Sachs (1891-1970)

(Ur Nelly Sachs samlade dikter / [översättning: Rolf Moberg]. Stockholm : MånPocket, 2001.)

Det ryker

Tag grundstenen från fasaden

sedan åderlåtning

för att muren skall stå

och bygg med bilden

som ditt andra ljus förlänar sig

och plantera äppelkärnan

ur alfabetet

Trädgården vet

varifrån växtkraften kommer

*

  Till och med i en dikt om tulpaner nästlade sig äppelträdet in i första raden.

Hora Stellatrix, by Amy Lowell (1874-1925)

(from A dome of many-coloured glass. Boston : Houghton Mifflin Co., 1912.)

The stars hang thick in the apple tree, 

The south wind smells of the pungent sea, 

Gold tulip cups are heavy with dew. 

The night's for you, Sweetheart, for you! 

Starfire rains from the vaulted blue. 

***

  Apropå trädgård, så utnämner jag Sanna Tahvanainens doldis till Årets Trädgård.

(Ur Allting är amerikanskt, av Sanna Tahvanainen. Helsingfors : Schildts, 2010.)

en gång på en teater

såg jag en underbar scenografi

en dörr som ledde in i en vägg

inuti väggen ett rum

i rummet en flickas hemliga värld

fåglar hängde i fiskelina

fjärilar, blommor

det var som en dold trädgård

insidan av en hårt sluten hand

som öppnar sig och blottar ett födelsemärke

som ingen någonsin har fått se

En gränslös arabesque

  Bloggåret har haft en härlig mix av inlägg i år. Det har handlat om skiljetecken och olika dansstilar. Det blev dans även i det första avsnittet av rubriken "I din bokhylla". Sen har Tio förlag getts extra utrymme. De två sistnämnda kategorierna återkommer under 2017.

***

Årets Fråga: "Tänker du lämna mig här i mitt eget våld?"

  Den frågan ställdes i en dikt av koreografen och poeten, Gunilla Witt. Även i det inlägget fanns alltså en koppling till dans.

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter, av Gunilla Witt. Torsby : Heidruns, 2009.)

Blir jag som är feg förlåten? Får jag som aldrig vågat
lov att leva mitt färglösa liv? Jag frågar dig, Sömn.

Du som viskar om sammetsrött, guld och södergransgröna skogar. Jag grät i fiskdammskön på barnkalasen
när jag förstod att hemvägen börjat skymma
och jag snart skulle gå vilse i livet.

Jag hör stegen i trappan. Jag slänger av mig dagen
i en hög på golvet. Lägger mig naken i sängen och drar
upp täcket mellan benen.

Får jag följa dig in i pigmenten? Tänker du lämna mig här
i mitt eget våld? Jag frågar dig, Sömn.

Du som släpper greppet om handen så att tåget stannar
och jag slängs ut på den övergivna gryningsperrongen.
Den enda värme som finns kvar är från duntäckets ådror.

Jag rullar in mig som en överlevande i glömskan.

***

Årets dans: Balett

  Vilken var den mest framträdande dansen? Svaret måste bli balett. Elin Kristoffersson, från I din bokhylla, har studerat vid Balettakademin. Systern till de sammanväxta tvillingarna i boken One är duktig balettdansös.
  Och snön dansade balett ...

Names for snow (extract), by Katherine Young
(from Day of the border guards : poems. Fayetteville : University of Arkansas Press, 2014.)

There are hundreds of names for snow, you say,
unlatching the fortochka in morning light.
Let's name them all, love, along the way.

Last night snow danced its boreal ballet
of whorls and swirls, fine arabesques in white—
you know hundreds of names for snow, you say.
(...)

*

  Liksom islommen i en flod i Minnesota.

Boundaries (extract), by Kimberly Blaeser
(from Apprenticed to justice : poems. Cambridge, U.K. : Salt Pub., 2007.)

Ballet in endless acts:
Paddling a small bay on the Kawishiwi
River, we watch the four figures -
checker-backed and web-footed -
glide in classical lines through the waters
their slick feathers glimming
as they swim or drop like sinkers in a dive
turning beaks and bodies with an instinct
of actors in a centuries-old drama.

***

  Det har varit mycket prat om gränser i nyhetsflödet i år. Jag tycker att Bengt Erasmie har en talande dikt på ämnet: Årets Gräns

(Ur På jorden, av Bengt Erasmie. Stockholm : Atlantis, 1979.)

Min ensamhet
landet jag härskar över
gränsar till
din ensamhet
landet där du härskar

Lång är gränsen och täckt av djupa skogar

Ibland tränger ett rop, nästan ohörbart
över gränsen - från dig eller mig
Då lägger vi av våra tunga mantlar
och smyger ut ur våra slott
till skogarna vid gränsen
och vi möts
och vi vet inte var, i min ensamhet
eller i din, under trädens tätnande kronor

***

  Idag har jag och barnen varit på biografen och sett filmen "Sing". De fick sina favorittilltugg och jag fick mina popcorn. I bloggen har det tuggats på lim för bokbindning, marshmallows, sockervadd och papaya. Men ...

Årets tilltugg: Ritzkex

(Ur "om du undervisade i litterär gestaltning, frågade han, vad skulle du råda dem till?" (utdrag) / Charles Bukowski. Från Kärleken är en hund från helvetet. Göteborg : Lindelöws bokförlag, 2016.)

(...)
och sen skulle jag råda dem att ge sig in i
ännu en olycklig kärleksaffär
och att aldrig använda färgband av siden
i skrivmaskinen,
att undvika familjepicknicks
och att låta sig fotograferas i en
rosenträdgård;
läsa Hemingways böcker bara en gång,
strunta i Faulkner
ignorera Gogol
stirra på foton av Gertrude Stein
ligga i sängen och läsa Sherwood Anderson
och tugga Ritzkex.

Pay the purple prize

  Den tredje årskrönikan handlar om konst och färg. Inläggen om konst och poesi har varit väldigt populära och därför planerar jag för en ny omgång med ekfrasis (alltså poesi om konstverk) under 2017.

 Årets konstnär: Dante Gabriel Rossetti

... var inte uteslutande en fantastisk konstnär utan skrev även lyrik. I bloggen fick han ett eget Tria Carmina-avsnitt. Han bidrog även till sonett-temat. Dessutom publicerade jag ett av hans konstverk i samband med Morten Söndergaards dikt "The lovers".
  Jag ger honom ytterligare en chans att visa upp sitt mästarsigill, en sonett om sonetter.

'A sonnet is a moment's monument', by Dante Gabriel Rossetti
(From 101 sonnets : from Shakespeare to Heaney. Edited by Don Paterson. London : Faber, 2012.)

A Sonnet is a moment's monument, -
Memorial from the Soul's eternity
To one dead deathless hour. Look that it be,
Whether for lustral rite or dire portent,
Of its own arduous fulness reverent:
Carve it in ivory or in ebony,
As Day or Night may rule; and let Time see
Its flowering crest impearled and orient.
A Sonnet is a coin: its face reveals
The soul, - its converse, to what Power 'tis due:
Whether for tribute to the august appeals
Of Life, or dower in Love's high retinue
It serve, or, mid the dark wharf's cavernous breath,
In Charon's palm it pay the toll to Death.

***

Årets färg: Purple

  Det är väl inget snack om vilken färg som dominerat bloggens färgskala i år. Den långa dikten "Fuchsia" av Mahtem Shiferraw innehåller flera nyanser av violett. I dikten "Ett bloss för Moster Lillie" av Bodil Malmsten förekommer en referens till Prince och hans låt "Purple Rain". 
  Till dessa kan vi addera följande dikt, som ingick i inlägget om clematis.

Song for a Viola d'Amore, by Amy Lowell (1874-1925)

(Published in Harper's Magazine, november 1922.)

The lady of my choice is bright 
As a clematis at the touch of night, 
As a white clematis with a purple heart 
When twilight cuts earth and sun apart. 
Through the dusking garden I hear her voice 
As a smooth, sweet, wandering, windy noise, 
And I see her stand as a ghost may do 
In answer to a rendez-vous 
Long sought with agony and prayer. 
So watching her, I see her there. 

I sit beneath a quiet tree 
And watch her everlastingly. 
The garden may or may not be 
Before my eyes, I cannot see. 
But darkness drifting up and down 
Divides to let her silken gown 
Gleam there beside the clematis. 
How marvellously white it is! 
Five white blossoms and she are there 
Like candles in a fluttering air 
Escaping from a tower stair. 

Be still you cursed, rattling leaf, 
This is no time to think of grief. 

The night is soft, and fire-flies 
Are very casual, gay, and wise, 
And they have made a tiny glee 
Just where the clematis and she 
Are standing. Since the sky is clear, 
Do they suppose that, once a year, 
The moon and five white stars appear 
Walking the earth; that, so attended, 
Diana came and condescended 
To hold speech with Endymion 
Before she came at last alone. 

The lady of my choice is bright 
As a clematis at the fall of night. 
Her voice is honeysuckle sweet, 
Her presence spreads an April heat 
Before the going of her feet. 
She is of perfectness complete. 
The lady whom my heart perceives 
As a clematis above its leaves, 
As a purple-hearted clematis. 
And what is lovelier than that is?

***

  Slutligen redovisar jag min favoritrubrik. Jag tycker inte att jag har varit lika kreativ i mina rubriksättningar 2016. Några som jag är nöjd med:

"Tonsatt poesi är helt Åkej"

"Vaggande skog och gungande gräs"

"För ett litet förlag kan en åker bli ett hav"

"Only some sonnets sliced from the past"

"Filling up with women's poetry"

samt

Årets rubrik 2016: "With a deck of unknown letters"

(den användes i samband med Andrej Sen Senkovs dikt om HIV som deltog i årets PMC)

Berättelser om sorgsna hjärtan

  2016 har på många sätt varit ett dystert år. Min andra årskrönika berör detta. Bloggen har haft två alfabet under året, ett för fjärilar och ett för trädgården. Dags att välja årets bokstav.

Årets bokstav: B

... som i blues, beige, Bowie, Bodil, begravning, blod, botten, buxbom, blåvinge, bergslag, bibliotek, bok

"Ingen är illegal" (utdrag), av Nina Rashid

(Publicerad i Tidskriften Verkligheter, #2 Tema: Gränser.)

Och inget Medelhavsvatten i världen kan

tvätta bort blodet från politikers händer.

Ansvariga för förekomsten av instabila

flyktingbåtar

och de 2000 liv som varje år begravs i

dess botten.

*

Bergslag (utdrag), av Werner Aspenström (1918-1997)

(ur Hundarna : dikter. Stockholm : Bonnier, 1954.)

Sista blåvingen kryssade mellan tuvorna.

Över skogsåsen lyfte sig månen,

blodig, som en nyss framdragen kalv.

***

Årets känsloläge: hjärtesorg

Sträng (utdrag), av Farhad Shakely

(ur Avlägsenhetens strängar / Farhad Shakely ; översättning och förord av Bo Gustavsson ; efterord av Bo Utas. Göteborg : Lindelöw, 2015.)

Om natten

kurar jag ihop mig

likt kupolen på en gammal moské

och samlar alla mina drömmar, minnen och hemligheter

i mitt huvud.

Jag söker en molnstrimma

till skydd.

Jag söker solsken

för att torka mina regnvåta känslor.

Jag var en pil, en envis pil;

jag rusade genom en hemsk gryning

och träffade ett mål som var giftigt . . .

Detta är hemligheten om min tystnad;

sådan är sägnen om mitt sorgsna hjärta.

*

Efter katastrofen, av Ann Jäderlund

(Ur Den svenska högtidsboken / redaktion: Göran Palm, Marie Lundquist, Carl-Johan Kleberg. Stockholm : En bok för alla ; 2000. Originaldikt från Vimpelstaden, Bonnier 1985.)

Över takåsarna hänger mitt svarta

hjärta

I hjärtat finns åtta hål

Allt blåser där,

En liten vind

tar tag

I hela den oerhörda sorgen

Så dunkar det

Så dunkar det

*

Skogens famn (utdrag), av Folke Isaksson (1927-2013)

(Ur Tecken och under : dikter. Stockholm : Bonnier, 1981.)

Skog, stora trösterska

Jag går ut med min sorg

och lägger den vid din fot

Träden glöder. Jag räknar

lönnens löv, ett efter ett

Jag står under trädet

där livet räknar dödens sekunder,

en efter en, med den bultande

näven i mitt bröst

som skickar ut smärta i mitt blod

i stöt efter stöt

Three women in the spotlight

  Nio vinnare har klivit fram i rampljuset och den tionde ska snart kallas upp på scenen. Jag är riktigt nöjd med hur bloggen utvecklats under året och väldigt tacksam över responsen som jag får. Jag hoppas ägna mer tid åt högerspalten under jullovet, den är lite eftersatt. 
  Sen drar ett nytt år igång med fem perioder, en galavecka och några avslutande krönikor. Bloggen följer sin rutt och redaktören inväntar sin femtioårsdag.

***

  Det blir tre kvinnliga kandidater till Årets Poet 2016. Det är svårt med bildrättigheter för personer, så jag avstår foton på kandidaterna. Avslutningen innehåller ett filmklipp där vinnaren avslöjas.

Kandidat 1:
Alice Oswald (f. 1966), Storbritannien

  Hon är nominerad för sin senaste bok Falling awake.

  Poeten Alice Oswald har klassisk utbildning vid universitetet i Oxford. Hennes första diktsamling, The Thing in the Gap-Stone Stile (1996), erhöll Forward Poetry Prize för bästa debutsamling.

  Följande ord är hämtade från The Guardians recension av Alice Oswalds senaste diktsamling Falling awake. Boken har nominerats till; T.S. Eliot Prize, Costa Book Award och Forward Poetry Prize.

"Her characteristic, Ted Hughesian voice is in full song. Once again she delivers us from the quotidian, and offers instead a West Country landscape that is sometimes dreamlike, sometimes pure dream, and is always “sliding at the speed of light straight […] on to the surface of the eye”.

The second thing to say is that Falling Awake really is a poetry collection. No other contemporary poet of note has proved as resistant as Oswald to the charms of this form; no other British poet writing in the lyric mainstream has managed to dodge its specific constraints so successfully. Since her crystalline debut, 1996’s The Thing in the Gap-Stone Stile, she has published two book-length river poems, an album of flower poems, the astonishing performance piece Memorial about Homer’s dead, and just one further, relatively slight “straight” collection. This restless experimentation has more in common with North American poets such as Claudia Rankine than with anyone else writing in the UK." (Fiona Sampson, August 2016)

A Rushed Account of the Dew, by Alice Oswald
(From Falling awake. London: Jonathan Cape, 2016.)

I who can blink
to break the spell of daylight

and what a sliding screen between worlds
is a blink

I who can hear the last three seconds in my head
but the present is beyond me
listen

in this tiny moment of reflexion
I want to work out what it’s like to descend
out of the dawn’s mind

and find a leaf and fasten the known to the unknown
with a liquid cufflink
and then unfasten

to be brief

to be almost actual

oh pristine example
of claiming a place on the earth
only to cancel

***

Kandidat 2:
Ann Jäderlund, Sverige

  Hon är nominerad för sin senaste bok, djupa kärlek ingen, som Augustnominerades, och för andra bidrag i bloggen.

  Ann Jäderlund, född 1955 och bosatt i Stockholm, är framför allt lyriker men har också skrivit dramatik. Ända sedan sin debut med Vimpelstaden 1985 har hon konsekvent följt en egen linje: hon låter inte bara orden ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon orden nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen är viktig i hennes dikter och hon dröjer gärna vid vissa ord som vartefter får starka laddningar. Källa: Albert Bonniers Förlag

*

Några rader ur Aftonbladets recension av djupa kärlek ingen.

"År 1985 debuterade Ann Jäderlund, trettio år gammal, med diktsamlingen Vimpelstaden, och slog genast an en egen ton i den svenska lyriken. Tre år senare avfärdades hon som obegriplig av Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet och Jäderlunddebatten bröt ut, utmynnande i en diskussion om kvinnligt och manligt skrivande. Jäderlund har dock fortsatt att följa sin egen stig, att skriva sin egen dikt. För som ingen annan skriver hon dikt. Och även om hennes förra diktsamling, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar utkom 2009, är frågan om inte Jäderlunds enastående översättning av Emily Dickinson, Gång på gång är skogarna rosa från 2012, också ska räknas.
Den diktsamling jag nu har i min hand och som genast naglar fast sin läsare med den uppfordrande och allvarsamma titeln djupa kärlek ingen, rymmer dikter från 1992 fram till 2015, en period på hela 23 år under vilken Jäderlund publicerat flera andra böcker." (Jenny Högström, april 2016)

(Ur djupa kärlek ingen, av Ann Jäderlund. Stockholm: Bonniers, 2016.)

Ljuset som speglar ansiktet
Oåtkomligt dina sinnen
Här inne i örat
Håret bakom öppnar sig
och uttrycker flera
olika känslor
i en särskild våg
Det är färgerna
Fantasin om att få vara
Så ökar tätheten
Driver syrener fram
Genom förträngningarna
i hjärnan

***

Kandidat 3:
Liz Howard, Canada

  Hon är nominerad för att hon som debutant tilldelades det högt ansedda Griffin Poetry Prize för boken Infinite citizen of the shaking tent. Följande biografiska uppgifter är hämtade från Griffin Poetry Prize webbplats.

"Liz Howard was born and raised in northern Ontario. She received an Honours Bachelor of Science with High Distinction from the University of Toronto. Her poetry has appeared on Canadian literary journals such as The Capilano Review, The Puritan, and Matrix Magazine. Her chapbook Skullambient was shortlisted for the 2012 Nichol Chapbook Award. She recently completed an MFA in Creative Writing through the University of Guelph and works as a research officer in cognitive psychology at the University of Toronto."

Summary (regarding her debut book): "In Liz Howard’s wild, scintillating debut, the mechanisms we use to make sense of our worlds – even our direct intimate experiences of it – come under constant scrutiny and a pressure that feels like love. What Howard can accomplish with language strikes us as electric, a kind of alchemy of perception and catastrophe, fidelity and apocalypse."

Thinktent (Extract), by Liz Howard
(From Infinite citizen of the shaking tent. Toronto : McClelland & Stewart, 2015.)

I am my world. (The microcosm.)
– Ludwig Wittgenstein

Hospitality: the first demand
what is your name?
the city bound me so I entered

to dream a science that would name me
daughter and launch beyond
grief, that old thoracic cause

myocardium: a blood-orange foundry
handed down by the humoral
anatomists and not be

inside my own head perpetually
not simply a Wittgenstein’s girl
but an infinite citizen in a shaking tent

***

I ljuset av minnen

  Galaveckan har nått epicentrum, "The Boxing Day". Det blir två avslutande prisinlägg. Först avslöjar jag vilken dikt som blev årets favorit. Senare i afton får Durs Grünbein (2014) och Warsan Shire (2015) sällskap i bloggens Hall of Fame när Årets Poet 2016 proklameras.

***

  Inför slutspurten så har Vinnartablån följande utseende:

Fågel Blå: Synne Lea, Norge för Night Guard

Årets Illustratör: Linda Bondestam, Helsinki

Bästa Poesiantologi: Hwaet! - 20 years of Ledbury Poetry Festival (editor: Mark Fisher)

Årets Metafor: Joan Brossa, Katalonien för
"Jag vill också att versraderna
i denna dikt skall vara identiska
med slagen från alla tornur
världen
över."

Årets Tonsättning: Stina Nordenstam för musiken till "Det är inte nog". Text: Arsenij Tarkovskij. Sång: Freddie Wadling.

Årets Rim: Inger Christensen, Danmark för Sommerfugledalen et requiem (VII)

"Og foregøgler universets tåbe
sig selv, at der er andre verdner til,
hvor guderne kan både gø og råbe
og kalde os tilfældigt terningspil,

Så mind mig om en sommerdag på Skagen
da engblåfuglen under parringsflugten
fløj rundt som himmelstumper hele dagen
med ekko af det blå fra Jammerbugten,"

Årets Översättare: Marie Lundquist för översättningarna av Jon Fosses Fyra pjäser och När en ängel går genom scenen

Årets Webbplats: Sveriges Radio - Dagens dikt (Producent: Lena Birgersdotter)

Annandagen: Årets Poet och Årets Dikt

***

  Kandidaterna till årets dikt är väldigt olika sinsemellan. Vi har en rytmisk och innehållsmässig serenad. Nästa bidrag har ett dramatiskt anslag och viktigt budskap. Den tredje dikten är en lång prosadikt som involverar såväl syn- som luktsinne. I slutet av inlägget läser jag upp vinnardikten i ett filmklipp.

Kandidat 1:
Aubade, av Alvin Pang (f. 1972)
(ur När barbarerna kommer ; översättning & efterord: Henrik C. Enbohm. Malmö : Rámus, 2015.)

Min älskade, jag fruktar dina händers tystnad.
                                                 - Mahmoud Darwish

Över en natt, min kära, har skogen blivit kallare
och varje löv darrar inför vetskapen om sitt snara fall,
darrar av gult och lönnrött och mauve, minnet av sommar
förklingar i djupaste rött. När jag går längs floden nu

bär den knappt ens de lättaste fotsteg, min kropp vajar
för att balansera i den nyckfulla brisen. Jag tvingades lämna dig
på den fjärran stranden, en varm fägring i vassruggarna,
ett lösligt, skimrande öga. Hur vi skiljs åt

vet bara morgonen och allt vi sagt redan blivit dagg.
Morgondag efter morgondag kommer vi att finna ett språk
för att minnas våra tystnader, eller låna ord ur nattens
suckande vokabulär. Sorgen kommer att lära dig nya namn

och jag kommer att svara, ihåligt, med trumrytmer och ekon,
med fotsteg och försiktigt stängda dörrar, utan att titta
på dig, aldrig tillbaka. Jag placerar nu dessa ord i sömnens
kassavalv innan den anländer. Innan jordfästningen och blodet.

***

Kandidat 2:
The Pacific Ocean is one big tear, by Andrej Sen-Senkov (f. 1968)
(First published in Poetry International's website, 2016. Translation: Ainsley Morse.)

the sailor waves the signal flags
surrounding himself with the multicoloured letters of the word love

he doesn't know he's hiv-positive

falling onto the deck
the letters form a line

the sailor throws ropes around them and leads them to the hold
to show them to the photographs of his lovers

they walk without looking at one another
like how animals in times of drought walk to be watered

the pacific ocean rolls down its own cheek

***

Kandidat 3:
Fuchsia, by Mahtem Shiferraw
(from Fuchsia. Lincoln : University of Nebraska Press, 2016.)

It’s a deep purple thought;
once it unraveled prematurely
and its tail broken, leaving a faint trail
of rummaging words.

When I was little, growing up 
in Addis Ababa, my father bought
the fattest sheep from street vendors
for the holidays. He would

pull its curled horns, part the wet
rubber lips to check the sharpness
of its teeth, grabbed its tail, separate

hairs in the thick bed of fur. Later, he will
bring it home, unsuspecting creature, 
tie it to a pole in the garden, feed it the greenest
grass until its sides are swollen and heavy. It will be
slaughtered in the living room, kitchen knife

cutting in a precise angle through its neck, 
the blood splattered on the blades of grass gently laid
by my mother on the cement floor, one last
comfort before its end. Come afternoon, it will
hang upside down, viscous wet smell emanating 

from its insides, and knife slashing between slabs of organs,
all to be eaten differently — bones of the rib cage
deep fried, bleeding texture of kidneys minced 
into bite-sized shapes and soaked in onion and pepper oil,
small blades of the stomach dutifully cut into long
strips, and mashed with spiced butter and berbere. Even
the skin, bloodying fur, will be sold to passing vendors, 
its head given away to neighbors who will use it for soup.

In September, the street shoulders of Addis Ababa
flood with yellow daisies, creating patches of sunlight
in rainy days. But every so often, a mulberry daisy 
is spotted, its head barbarous in a field of gold, 
dirty purple in its becoming.

The first time I saw a plum, it was lying in a pool
of swollen mangoes and papayas at a local grocery store,
and I held it in my hand, wanting to pierce the luminous
nakedness of the skin with my nails and teeth.

If you ask how to say “burgundy” in Tigrinya, you will be told
it’s the color of sheep-blood, without the musty smell
of death attached to it. It’s also the color of my hair, dipped
in fire. And the greasy texture of clotted arteries, and the folding
skin of pineapple lilies, and the sagging insides of decaying roses,
and the butterfly leaves of blooming perennials, and spongy
strawberries drowning in wine.

*

Right before dusk, when the skies are incised with a depression 
of shades, oranges escaping from one end into the mouth of the horizon, 
freckled clouds unclog suddenly, giving shape to the pelvis
of the sky, its sheep-blood visible only for a second, then bursting 
into flames of golden shadows. In days like these, when
the sun’s tears are fat and swollen, descending obliquely into the city, 
we say somewhere a hyena is giving birth, and perhaps it is.

And then, you ask, what is fuchsia — and there’s a faint smile, a sudden remembrance, an afterthought in hiding, forgotten smells
of wildflowers and days spent in hiding, in disarray. And mulberry
daisies carried by phosphorescent winds into the warm skin of sleeping
bodies; moments spent between here and there, pockets of emptiness - without sound, without reckoning.

***