Modiga flickor tar hand om sin sorg

  2. Det blir både allvar och trams i bloggens andra inlägg efter omstarten. Jag har läst två mycket starka diktböcker, "Välsigna dottern" av somalisk-brittiska Warsan Shire samt Katapultpristagaren Burcu Sahins bok "Broderier".
  I bluesavsnittet blir det trams och snusk från skivan "Rough guide to Hokum Blues". Sen avslutar vi med ett nytt schackspel, ett hantverk inspirerat av fängelsefilmen "Nyckeln till frihet".

*****

Det som inte dödar dig

  Av olika skäl dröjde det andra inlägget tills nu. Jag påminner er om mina upplevelser som jag beskrev i den förra texten - att ordet självbevarelsedrift känns starkt förknippat med dessa diktsamlingar. Då var det Jo Shapcotts avspända hållning till svåra ämnen och hennes introspektiva funderingar som höll döden stången. En sorts kyla inför den brännande faran.

  Idag möter vi två andra strategier. Vi har Warsan Shire, den vilda Amasonen som tämjer vilka bestar som helst och så har vi Burcu Sahin som ritar sin egen karta utifrån dubbla syften - att hitta vägen framåt och för att komma vidare ur sorgen. 

  Warsan Shire är ingen ny bekantskap för mig. Jag har läst hennes chapbook "Teaching My Mother How to Give Birth" och sett och lyssnat till flera av hennes uppträdanden och videoklipp. "Välsigna dottern" (Aska Förlag, 2022) är hennes första fulla samling och den är översatt av Judith Kiros. 

  Boken låter dig inte få någon andhämtning. Det är en kamp från första till sista sidan - för flyktingen, för kvinnorna och för den så viktiga självkänslan. Samlingen är uppdelad efter fyra olika rubriker; där jag främst uppskattade det inledande avsnittet "Det som inte dödar dig" men också de avslutande dikterna under rubriken "Vittnesbörd".

  Flyktingens resa och upplevelser i det främmande landet speglas oförglömligt i dikten "Assimilation".

...

Flyktingens hjärta utvecklar ofta
ett yttre lager. En assimilation.
En kokong kring organet. Kan man inte gro den extra huden
dör man inom de första sex månaderna i värdlandet. 

  Och två sidor längre fram är förtvivlans röst än starkare och självbevarelsedriften än tydligare när hon sammanfattar den oåterkalleliga förlusten av ett hem.

...

Jag vill hem, men mitt hem är hajens mun. Hem är en pistolmynning.
Ingen skulle lämna sitt hem om inte hemmet jagade dig mot stranden
(ur dikten "Hem")

**

  Andra delen av boken fokuserar på modern - hennes historia och minnen, men också på alienationen mellan dem och deras upplevelser i det nya landet. Jag fastnade för den effektfulla dikten "Fotografier på Hooyo" (Hooyo betyder moder på somaliska) och dess avslutande rader:

...

Hooyo i sängen håller upp negativ
i ljuset, kisar mot oframkallade spöken,
de dödas namn kastade bakom henne som
salt, hennes atrofierade ungdom i lager,
...

  I den sista delen präglas texterna av sorg och saknad men innehåller också rader av nyvunnen feministisk styrka, som i dikten "Välsigna Grace Jones".

...

vi välsignar dig, härskaren av himlande ögon.

Vi lägger våra bördor vid dina fötter,
försiktigt, för att inte tynga ner dig,
                                från dig lär vi oss
att sätta oss själva först.

**

  Men det är inte Grace Jones som är den verkliga superhjälten. Hon heter Warsan Shire. Jag känner till få motsvarigheter när det gäller hennes livsresa. Nu står hennes namn sida vid sida med megastjärnan Beyoncé. Hon har besegrat kränkningar och alienation. Hon har handskats med förluster av släktingar och vänner. Ord har makt att förändra. Det vet Lejondrottningen. Om ni läser hennes diktsamling så förstår ni det också.

*****

  Dagens andra diktsamling är betydligt stillsammare. Här ägnar sig poeten åt skira tankar och sömnad. Burcu Sahin, född 1993, mottog Katapultpriset för boken "Broderier" och arbetade vid det tillfället på Biskop-Arnös författarskola.

  Boken "Broderier" beskrivs av förlaget så här: "Burcu Sahins dikter börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt – men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv."

  En favoritpassage på temat minnen:

färdvägar        lapptäcke
sida vid sida

den asymmetriska kärleken

*

hon matar mig med johannesbröd

kullerstenar        sandfärgad mark
lekplatsen utanför

(ur dikten "Nazar")

**

  Migrationen leder till andra styrkeförhållanden och upptäckter för dem båda. Slutraderna i samma dikt:

hon vaknar i mig



nu förstår jag

jag följer inte henne
hon följer mig

**

  Burcu Sahin formulerar så vackra fraser och väver samman dem till en historia som inte värjer för något. Här finns både sorg och konflikter. Trådarna leder hela tiden vidare, likt nycklar öppnar de upp kända och dolda rum. Det är ingen renodlad askungesaga vi bjuds på men lik väl växer texten till den skiraste klänning jag någonsin beskådat. Eller så kan vi helt enkelt beskriva boken som en karta över livets mödor och en riktning för navigering.

tårar kan inte bli en flod att flyta på

det som finns är en öppen hand
som aldrig slutar ge

*

trådar hänger
guldskimrande tyngda

berättelser i stygnen
...

mormor vänder tygstycket
det här är den obegripliga baksidan

*

jag skriver mig in i det sönderslitna stycket

*****

Sött eller sliskigt

  Dagens blueslista är hämtad från skivan "Rough guide to Hokum Blues" (World Music Network, 2018). Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. I vissa artiklar används ordet hokum för texter med sexuella anspelningar. Men i ordboken förklaras det såsom nonsens eller trams. Oavsett så var skivan en stor besvikelse. Det var inte mycket som föll mig på läppen. Jag bjuder er en låt med Bessie Smith och en med Lucille Bogan. Två kvinnliga sångerskor som gärna ägnade sig åt lite "dirty lyrics". Det bästa arrangemanget hittar ni i spellistans avslutande spår, "Candy Man Blues" med Mississippi John Hurt.

  Erotik eller snusk, döm själva av sista versen:

He sold some candy to sister Bad

The very next day she took all he had

If you try his candy, good friend of mine

You sure will want it for a long long time

His stick candy don't melt away

It just gets better, so the ladies say

*****

A Chess Set for Redemption

  Ni har säkert sett filmen "Nyckeln till frihet" med Tim Robbins i huvudrollen. Jag har säkert sett den fem-sex gånger. Även min son älskar den. I filmen börjar huvudkaraktären, den fängslade Andy, att karva fram schackpjäser ur alabaster och täljsten. Det har inspirerat en person att tillverka pjäser av samma snitt. Den uppsättningen hade jag gärna ägt.

Källa: etsy.com (SsdesignerShop)

Vinglar in i föränderligheten

  Efter fem års tystnad är jag och bloggen tillbaka. Mitt liv är lika instabilt som tidigare men drivkrafterna och lustarna är de samma. I det nya formatet får alla tre passionerna utrymme och bloggen får en ny titel: Poetry with Blues & Chess moves.

  Poesin kommer i stor utsträckning vända sig till vuxna läsare och varje inlägg tar upp två böcker eller två perspektiv. I bluesavsnittet får ni spellistor, historik och analyser av min favoritgenre, bluesmusiken. Slutligen får ni hänga med in i mitt innersta kluriga rum där mystiken kring schackspelet huserar. Ni får ta del av strategier, utsökta drag och konstnärlig prakt.

  Texterna om Poesi följer en orange tråd medan Bluesavsnittet så klart färgas blått. Svart blir schackets kulör. 

*****

Att känna igen döden

  Det är inte ofta ett ensamt ord dyker upp när jag jämför eller sammanfattar olika läsupplevelser. Men såväl dagens inlägg som morgondagens kommer röra sig bland självbevarelsedrifternas strategier och beskriva hur de fyra poeterna navigerar bland dem.

  I dag möter ni Jo Shapcott och boken "Pissblomma" (Rámus 2022, svensk översättning: Aris Fioretos) samt Ingela Strandberg och boken "Att snara en fågel" (Norstedts, 2018).

  Norstedts har gett oss en kort men insiktsfull beskrivning av Strandbergs bok, "Den är indelad i två sviter som handlar om frihet. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism. I den andra står själar på kö för att finna en en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i."

  Dikterna i "Pissblomma" är främst hämtade från fyra av Shapcotts diktsamlingar och urvalet följer den tyska översättningen från 2020 (Mein Leben im Schlaf). Glädjande nog är ungefär en tredjedel hämtade från samlingen "Of Mutability" (Faber & Faber, 2010), i vilken flera av dikterna visar prov på detaljrikedom och avspänd introspektion.

  Jag hade läst Jo Shapcott på engelska och var bekant med hennes växlande stil där studierna ibland går från ett inre till ett yttre perspektiv och ibland vice versa. Fantasi och ironi är viktiga beståndsdelar vilket inte minst präglar dikterna som är signerade "den galna kon".

Jag är inte galen. Det ser bara så ut
för att jag raglar och lätt irriteras.
Det finns underbara hål i min hjärna,
genom vilka idéer från utsidan färdas
i högsta fart och röster,
ibland hela människor, talar med mig
om universum. De flesta hjärnorna är alltför
hoptryckta. Man behöver denna svamplika
storsinthet för att släppa in andra.
(ur "Den galna kon talar tillbaka")

**

  Hos Ingela Strandberg är det kopparödlan som lär ut tricksen. Om du vill undgå det som förväntas av dig bör du lära dig att spela död. Lättare sagt än gjort måhända.

Jag står vid ett hav av putsad mässing
Jaget är en myt
...
En mus
springer in i fältet
och försvinner

  en annan bildsekvens

Kappan slår runt vaderna
Som en fisk som vill bryta
sig in i vattnet

  I mitt eget liv strävar jag efter att möta det svåra och dra lärdom. Jag förändrades väldigt mycket under sen tonårstid, från en rätt inbunden individ till en öppen bok. Förändringen begränsade flyktmöjligheterna men stärkte min självbild. Jag förstår Ingela Strandbergs anslag men jag vill hellre se en annan lösning på problemet, både ur ett naturfilosofiskt perspektiv och ur ett psykologiskt. Ändå hittar jag en öppning i hennes text när misslyckandet kommer närmare:

Dimman tar stryptag
på mig mossen nästlar sig in
i kroppen men allt det osynliga
som skrattande ser på mig vad
det än är lever jag av det

  Andra sviten tänker jag inte beröra. Resonemanget i den delen av boken är alltför främmande för mig. Redan i de första raderna har Ingela Strandberg förlorat mig: "I ögonblicket mellan att vara och att inte vara uppträder världen framför oss". Nej, sådan är inte min uppfattning av födelsen.

**

  Jo Shapcott förhåller sig på ett annat sätt till livet och döden. År 2003 drabbades hon av bröstcancer och det ämnet berör hon med olika instick i texterna. En sårbarhet utan förklädnad.

Jag trodde att jag kände min död,
så när regnet började
efter ett bisurr till eftermiddag
och de fina håren reste sig i nacken
och de långa håren drog i skalpen
och munnen stank av sjögräs
och en kittling for kring handlederna,
kände jag inte igen henne.
(ur dikten "Dödarna")

  Men min favoritdikt är "Komposition" som med sitt fokus på detaljer och sina typiska Shapcott-uppenbarelser bildar en sorts handlingsplan för överlevnad.

...
jag drunknade i möjligheter
medan en ishylla

föll i havet under världen
och en katt med vit svanstopp
sprang förbi och någonstans i min kropp

samlades de förändrade cellerna
och håret var fuktigt i nacken
och jag bad om att bli störd

och orkaner virvlade och väste,
näsan kliade, öronen gjorde ont,
och sedan var där detta.
(ur dikten "Komposition")

**

  Jag har tidigare varit ganska förtjust i Ingela Strandbergs poesi, men boken "Att snara en fågel" tilltalar mig inte nämnvärt. Främst för att våra utgångspunkter skiljer sig allt för mycket.
  Då är det skönt att vända blad och låta vinden väsa fram mellan diktraderna i "Pissblomma". Shapcotts svenska debut får ett mycket högt betyg. Jag har inte många invändningar mot Aris Fioretos översättning, dock saknar jag lite schvung i titeldiktens svenska klädedräkt. Originaltexten "Piss Flower" ger sken av att ha en starkare stråle.

*****

Måndagsblues och Elvis föregångare

  Inför mitt första bluesinlägg har jag lyssnat på de två CD-skivorna som ingår i "Century of the blues", från Chrome Dreams, 2003. De utgör en underbar introduktion till bluesens tidiga historia. I min spellista kan ni lyssna på Sidney Weavers historiska "Guitar Rag" (original 1923). Det är den tidigaste inspelningen av en instrumentell country blues-låt. Det är samtidigt den första inspelningen någonsin av en "bottleneck-style slide guitar". Ännu äldre är faktiskt den fina "Downhearted Blues" med Alberta Hunter, som spelades in 1922. Även om det var Bessie Smith som fick en hit med låten, då med Clarence Williams pianoarrangemang. I Lovie Austins och Albertas version får vi ett vackert samtal mellan blåsinstrumenten.

  Andra godbitar i min spellista är förstås:

*  Jimmie Rodgers "Blues Yodel" (a.k.a. Mule Skinner Blues) där till och med Dolly Parton ligger i lä.
*  Den märkliga flöjten i "Bulldoze Blues".
*  Lightnin' Hopkins klassiska "Katie Mae Blues"
*  Blind Willie McTells ljuvliga röst i "Mama Tain't Long 'Fo Day"

  Men det går inte att komma ifrån att de verkliga milstolparna dyker upp i slutet av spellistan. 

  Frågan är om det finns ett snyggare, men likväl sparsmakat, arrangemang från den tiden (40-tal och tidigt 50-tal) än Big Bill Broonzys "Key To The Highway".

Jag hade faktiskt aldrig lyssnat på originalet till det som sedermera blev Elvis Presleys "That's Alright Mama" förrän jag upptäckte Arthur Crudups version på Century-skivorna.

Little Walter (eg. Marion Walter Jacobs) är den ende munspelaren som är invald i Rock and Roll Hall of Fame. Han finns med på många bluesvänners album men här får ni njuta av hans instrumentala "Evans Shuffle". Avslutningen på låten är mästerlig.

Spellistan går i mål med Elmore James "Dust My Broom", B.B. Kings "3 O'Clock Blues" och inte minst T-Bone Walkers "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

Tänk på alla Elmore James efterföljare bland världens gitarrister.
Tänk på att B.B. King fick en flygande start på karriären, 26 år gammal. Sen höll han på i yppersta blueseliten i drygt 60 år.
Tänk på att T-Bone Walkers hit fått en förkortad titel i många covers, exempelvis Eric Claptons ("Stormy Monday").

*****

Ayo-inspirerat schackspel

  För länge sedan hade jag en dröm om att samla på mig vackra schackspel. Jag fick ett av min farfar och jag köpte två under min Afrikaresa 1989. Men efter att ha flyttat runt en hel del och efter att vårt föräldrahem har sålts vidare så har också mina schackspel kommit på avvägar. Bloggens fyra inledande schack-inlägg kommer beskriva olika uppsättningar av bräden och pjäser som jag suktar efter (eller nyligen har införskaffat). 
  Ett spel med väldigt enkel design, förutom det faktum att rutorna är "skålformade", sprids just nu i sociala medier. Det är utformat av nigerianske Philip Oluwatobi Nwachukwu i hans Philion CGI Studio. Han har inspirerats av det afrikanska brädspelet Ayo. Här följer en länk till hans skapelse:
 https://designwanted.com/chess-sets-minimalistic-alluring-twist/

  En liknande tankegång hittar man hos UMBRA:s Wobble Chess som har blivit en populär inredningsdetalj och numera går att hitta hos åtskilliga återförsäljare. Adin Mumma skapade denna design. Här ser ni en videosnutt på de vinglande pjäserna. 

I nästa inlägg tar vi en titt på schackspelet i filmen "Nyckel till frihet".

Not to be anymore

I morgon får vi reda på vem som blir Nobelpristagare i litteratur. Bloggen kommer inte följa upp utmärkelsen. För med det här korta slutanförandet avslutar jag bloggen "Poetry with Blues". Det är ett halvdyrt och väldigt otacksamt arbete jag lagt ner. Jag har bokgåvor och ett gitarrsmycke som inte blivit utdelade för att mottagarna inte vill ha dem. När jag skickar förfrågningar till författare eller förlag får jag väldigt sällan svar, eller tomma löften som inte leder någonstans.

Jag har kvar en "Fågel Blå" som skulle delats ut i december det här året. Nu på lördag skulle jag ha berättat om den starkaste kandidaten "The Grotlyn" av Benji Davies. Nu får ni själva köpa den fantastiska rimmade bilderboken. 

Jag vill tacka Nobelbiblioteket som varit en stor hjälp för att hålla inläsningen igång, och drivit på mitt engagemang.

Nästa gång ni hör från mig så har jag gett ut en barnbok och blivit en lika svårtillgänglig kulturfigur som alla de poeter, låtskrivare, illustratörer och regissörer som jag försökt få kontakt med.

Det engelska språket får sista ordet.

THE END

Med ett öga för den nakna verkligheten

  Nordiska återtågets slutdestination blir Färöarna och författaren Rói Paturssons verk "Som". Nästa tisdag återkommer rubriken "poeten och översättaren".

***

  Ibland gillar jag en diktsamling mer för dess innehåll än för dess språk eller form. Den färöiska författaren Rói Paturssons prisade bok "Som" är ett sådant exempel. Boken tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1986.

   "Rói Patursson föddes 1947 i Torshavn. Han började skriva lyrik mycket tidigt och redan som 13-åring publicerade han sina första dikter. Som 16-åring gick han till sjöss och var ute i två år runtom i världen. Därefter arbetade han ett år på Island, på gården Bessastaðir, där presidenten bor. Han liftade omkring i Europa och försörjde sig genom olika arbeten på Färöarna och i Danmark innan han började studera vid universitetet i Köpenhamn. 1985 var han klar med sin magisterexamen i filosofi och flyttade tillbaka till Färöarna där han bland annat undervisade och gjorde olika radioprogram. Efter ett år på Skrivkonstakademin i Bergen i Norge började han som rektor på Färöarnas Folkhögskola."
Citat ur artikel i Alex författarlexikon, skriven av Áslaug Myhrberg. Publicerad: 19 september 2005.

*

bild och avbildning, av Rói Patursson
(Ur Som : dikter / Rói Patursson ; i svensk tolkning av Jan Karlsson ; illustrationer av Tróndur Patursson. Bromma : Fripress, 1987.)

alltid är det nånting
jag får flytta den där bilden
det är fuktigt bakom den
tapeten liknar inget

det lider mot en stilla
och stor kväll
och fjällen står
kloka och gröna
här dröjer tiden
i milda sjöar
med djupa bilder
av himlar och källor
och hela havet är
otroligt naket
ljusa fåglar
svävar glada
i blå tystnad
här finns gräs
och lydiga får
här finns tigande klippor

och sjungande forsar
här finns ett röse
i eftermiddagssol
här finns en värld
som alltid är hemma
detta är sanningen
vacker och ren
som barnaögon

tapeten liknar inget
det är fuktigt bakom den
jag får flytta den där bilden
alltid är det nånting

***

  Det går inte att gå förbi diktsviten "solens öga" när man ska summera intrycken från diktsamlingen. Den speglar en drömlik resa men har rötterna djupt förankrade i verkligheten.

(Del av "Solens öga", ur Som : dikter / Rói Patursson ; i svensk tolkning av Jan Karlsson ; illustrationer av Tróndur Patursson. Bromma : Fripress, 1987.)

II:

jag är avresan
jag är skeppet vid horisonten
jag är jorden
jag är skruven som roterar
som löser gåtan
med datumlinjen
jag är virveln
som drar mot botten
i stimmet av ord
jag är havet
mellan födelse och död
jag är hjälplösheten
och dumdristigheten
mellan blindskären

jag är inte ett du
du kommer att känna

jag är inte språket
som alla kan förstå

jag är inte förändringen
du kan anpassa dig till

jag finner min egen väg
utan att känna mig själv

jag är tvivlet
som drabbar dig
i natten

jag är det vilda
som krossar ditt försvar

jag är flykten
över isvidden
av skuldkänslor
och tystnad

(...)

'Stand' against injustice and oppression

  Serien som jag kallar studenttidskrifter avslutas med det professionella, Stand Magazine. Tidskriften har haft olika redaktionella säten och finansiärer genom åren. Sedan 1999 har de ett nära samarbete med University of Leeds.

University of Leeds

***

  History:

"Stand first appeared in 1952 when Jon Silkin used his £5 redundancy money, received after trying to organise some of his fellow manual workers, to found a magazine which would 'Stand' against injustice and oppression, and 'Stand' for the role that the arts, poetry and fiction in particular, could and should play in that fight.

  In its 50 plus years, Stand has published early work by many writers who have gone on to become established figures. The magazine has also played a major role in bringing the work of Russian and East European writers in translation to an English-speaking audience.

  The search for inventive or radical or experimental work goes on, as Stand appears quarterly, featuring the best in new writing, poetry, fiction and criticism." 
Källa: standmagazine.org

***

  Jag har studerat vårnumret av Stand Magazine. Det hade tema; "Chinese Journeys: a special issue on new Chinese writing".

  Första poesibidraget är skrivet av Wang Xiaoni, författarinnan som deltog för Kina i bloggens PMC förra året.
  Hon föddes 1955, i Changchun, Jilinprovinsen. Wang Xiaoni skickades till landsbygden under kulturrevolutionen och började skriva poesi 1974. Hon var en del av den löst sammanhållna Menglong (Obscure), en grupp poeter med bland annat Bei Dao, Yang Lian och Gu Cheng. Hon har arbetat i en filmstudio i Changchun och undervisar nu på Hainan-universitetet i södra Kina. Källa: The Guardian

*

Seeing the Ocean from a Night Flight, by Wang Xiaoni
(Published in Stand magazine, Issue 213, March-May 2017. Translated by Eleanor Goodman.)

Everything becomes small 
only the ocean makes the night’s leather clothes 
open up the further out it spreads. 

Flying north 
to the right is Tianjin 
to the left is Beijing 
two clusters of moths flinging themselves at fire. 

Then the East China Sea suddenly moves 
the wind brings silver bits that couldn’t be more shattered 
and many thick wrinkles whip up 

I see the face of the ocean 
I see the aged seashore 
trembling and hugging the world too tightly. 

I have seen death before 
but never before seen the dead come back to life.

***

  I samma utgåva publiceras två genmälen från Helen Mort till Wang Xiaoni. Jag gillade båda hennes bidrag, och här följer texten som bildar par med ovanstående dikt .
  Även Helen Mort har omnämnts tidigare i bloggen. Hon var en av de tjugo utvalda till nomineringen "Next Generation of 20 hotly-tipped poets" utnämnda av Poetry Book Societys jury, 2014. En utlysning som organisationen utfärdat med tio års intervall sedan 1994 (första året innehöll listan namn som Simon Armitage och Carol Ann Duffy).
  Jag tycker att Helen Mort är en mycket lovande poet.

*

Transpennine, by Helen Mort (f. 1985)
(Published in Stand magazine, Issue 213, March-May 2017.)

(in response to Wang Xiaoni)
‘…only the ocean makes the night’s leather clothes open up’ 
- Wang Xiaoni 

Back in the town where I grew up, 
daybreak undresses the dark canal. 

Its banks have papery skin. Its bones 
are reeds, a trolley with the wheels removed. 

A heron makes a mystery of the scrap yard, 
soundless, blue then gone. 

On the bridge at dawn, a man walks 
with a plastic bag of clothes held at his chest. 

We’ll meet, sooner or later. One of us 
will reach the other side.

***

  Jag avslutar med ett diktbidrag av Qin Xiaoyu. Han är poet, kritiker och litteraturteoretiker. Han föddes 1974 i Hohhot i Inre Mongoliet i norra Kina. När han studerade på college för att bli ingenjör startade han den litterära tidningen New Century och han publicerade själv sin första poesisamling, Degrees of Emptiness. Hans kritiska arbete Poetry After '70, publicerad 2006 av Dunhuang Art and Literature Press, beskrevs som att ha "öppnat nya dörrar för genren poetisk kritik". Källa: Paper Republic - Chinese literature in translation

Statue at the Wang Zhaojun Tomb

*

Music of the Mountains, by Qin Xiaoyu
(Published in Stand magazine, Issue 213, March-May 2017. Translated by Jia Liu.)

In the east of the village, a yard of yellow mud where a lamppost has collapsed forms my first impression of the Universe. 
The small returning wagon, from which the whip is wielded, 
is no longer the one in the Year of Harvest. 
From the tannoy flows a loud tune of Twin Streams, its sweet whisper turned into shrill singing. 
To my heart’s joy, such is the music that shakes the ground and pierces the sky, 
The poem that is the village north of the Yin Mountains. 
A few window panels, their latticework a fleeting beauty, 
are left behind in the cold storage room where I must have lingered. 
I brush my fingers across their cracks and holes, the most beautiful in the world, 
As if by touch to feel the starlight that has stained the window paper. 
The crow’s nest behind the house is a drop of ill-shaped tear 
burning in the distant eyes not so far away. 
As I approach the end of the poem, my grief for the dead hangs like red chillies, conspicuous, above the door.

Iowa City open doors for creative writing

  Iowa City utgör dagens UNESCO-besök. Det är en stad som jag har väldigt dålig koll på. Förutom den omtalade bokhandeln Prairie Lights Books och deras reading series kände jag inte till så mycket om staden innan jag förberedde det här inlägget. Nu vet jag lite mer.

***

  Iowa City är en stad i Johnson County i delstaten Iowa, USA med 67 862 invånare (2010). Det är den femte största staden i Iowa. Här finns delstatens största universitet, University of Iowa (1847), till vilket också ett stort medicinskt centrum är knutet. Iowa City grundades 1839 och var 1846–57 delstatens huvudstad då Des Moines blev huvudstad. Källor: NE och Wikipedia

  Universitetet är världsberömt för sin högklassiga Iowa Writers Workshop, grundad 1936 som världens första mastergradsprogram i kreativt skrivande. Examenskonceptet har spridit sig till mer än trehundra amerikanska universitet och till universitet i många andra länder.

  Mer än 25 Pulitzer-pris i litteratur har vunnits av akademiker som varit knutna till University of Iowa sedan 1955.
  Författare som levt, undervisat och studerat i staden inkluderar Kurt Vonnegut, Philip Roth, Robert Penn Warren, Robert Lowell, Rita Dove, Jane Smiley, Robert Hass, John Irving, Flannery O'Connor och T.C. Boyle.

  Iowa City firar Paul Engles födelsedag årligen; en poet som är känd för sin bästsäljande poesibok, American Song. Engle arbetade beslutsamt för att bygga upp Writers Workshops rykte vid University of Iowa och lyckades med att få författare som Philip Roth till staden. År 2000 blev Paul Engle utnämnd till Iowa's Century Poet, och hans födelsedag utsågs till Paul Engle Day.

  Paul Engles popularitet ledde till att Iowa City of Literature inrättade två projekt i hans namn: Paul Engle-priset och Glory of the Senses High School Project. Källa: UNESCO

*

Door, by Paul Engle (1908-1991)
(Published in Poetry Magazine, July 1990.)

I walk around with a door in my hand.

It opens in all directions.
Whenever I want to go through,
I gently open it with my key.
The key is lovingly notched like a liar's tongue.
It turns without a sound at the softest touch.
Without the key, I would have to throw away my door.
In my pocket, the key beats like a living heart.

Sometimes I hear growling on the other side.
I never find a dog there.

Sometimes I hear weeping.
I never find a woman there.

Sometimes I hear rain.
Nothing is ever wet there.

Sometimes I smell fire.
Never smoke. Nothing burns there.

Sometimes I even knock on the door myself.
My key caresses the lock.
I never find myself there.

Sometimes the door is hard to hold,
wanting to run away,
haunted by its memory of hinges.

I hear a small sound, and one more time
I put the patient key in the lock.
The door trembles as it opens:

A boy's shadow grieves on the bare ground.
When I start to close the door,
its dark hand reaches toward me.
I bang the door on the hand.

***

  Iowa City är hem för flera spännande litterära festivaler, som alla tjänar till att stärka stadens litterära talang. Iowa City Book Festival körs över fyra dagar varje oktober och organiseras av Iowa City UNESCO City of Literature som en hyllning till böcker och skrivande.
  Även den årliga One Book Two Book-festivalen för barnlitteratur står Iowa City UNESCO City of Literature som värd för. Festivalen erkänner inte bara verk av framgångsrika barnboksförfattare, utan syftar också till att premiera barnens skrivande, som ett sätt att uppmuntra lokala barn att vara intresserade av böcker och konsten att skriva.
Källa: UNESCO

  Ett led i ovanstående uppmuntran är det unika projektet "Iowa City’s Poetry in Public Project" som är inne på sitt femtonde år. Varje år inbjuds stadens invånare att bidra med egna dikter till projektet, och sedan väljs ett antal ut för att smycka offentliga platser, bussar och byggnader.
  Ett sådant initiativ för att öka allmänhetens kreativa skrivande har jag aldrig tidigare stött på. Jag har valt två texter ur fjolårets skörd, en dikt av naturhistorikern och multikonstnären D.L. Pughe samt en limerick av trettonåriga Isis.

*

[I heard that entropy ...], by D.L. Pughe
(From "Iowa City’s Poetry in Public Project", 2016.)

I heard that entropy was like a
drop of ink falling into a white basin of clear water,
a measure of disorder in the universe,
absorbed, irretrievable—but also, possibly, beautiful.

I hold my brush of brown ink, made from stewing and
straining black walnuts, touch it to paper then wait,
wait for a thicket of a forest to grow in crooked lines.

***

Man from Mars, by Isis McClintock, Southeast Junior High, Grade: 8
(From "Iowa City’s Poetry in Public Project", 2016.)

There once was a man from Mars,
He liked to eat chocolate bars,
He didn’t understand,
that they melt in your hand,
So now he eats peppermint cars. 

Du, den underbara

  Årets näst sista inlägg med barnpoesi. Det blir två rutinerade rimsmeder, Lena Sjöberg och Julia Donaldson. Fast jag inleder med en tonårsroman (utom tävlan för Fågel Blå) där dikter spelar en central roll.

***

  Maria Frensborg har skrivit sju böcker för barn ur mellanåldern, alltså 9-12 år. Alla mycket uppskattade av mina skolelever. Speciellt debutboken "Eller, Sorken och hemligheten" (Bonnier Carlsen, 2012) har varit ett uppskattat inslag vid bokprat och högläsningsstunder. 

  Hennes senaste bok "Mina smala axlars längtan" vänder sig till betydligt äldre ungdomar.

  Den handlar om Magda som går på gymnasiet och önskar sig mer av allt. Framför allt mer av Jens, som är två meter lång och en vandrande dröm. När Magda får en hemlig inbjudan till Kvinnliga Gymnasieföreningen som säger sig syssla med konst, litteratur och musik är hon inte sen att tacka ja. Samtidigt går hon med i skoltidningen där Jens är chefredaktör. Och han verkar vara intresserad tillbaka … eller?

  Vid varje möte som Kvinnliga Gymnasieföreningen har ska någon av medlemmarna recitera en dikt. Vid ett tillfälle deklameras de här raderna:

"Jag hoppas du ligger vaken som jag och känner dig lustigt glad och rörd och yr och ängslig och mycket störd . . ."

(Diktraderna är ur "Från en stygg flicka", Karin Boye. Härdarna, Bonniers, 1927.)

  Romanen är på över 370 sidor men det är en av de tunnaste historier för gymnasieåldern som jag har läst. När jag slog ihop boken var den redan glömd. 

***

  Vi går raskt vidare till en bok för de yngsta barnen. Lena Sjöbergs böcker är ofta författade på rimmad vers. Två lyckade sådana är "Tänk om ..." (2010) och "Cirkusloppor på luffen" (2013). Hade jag haft en blogg då och om Fågel Blå varit född, så hade de varit starka kandidater till priset.

  Hennes senare utgivning har inte tilltalat mig lika mycket.

  Nu har hon gett ut en gullig liten bok (16 sidor kort) med verser för småbarnsåldern som handlar om kärleken till ett barn. Jag läste faktiskt den för mina barn i afton och vände mig ömsom åt dottern och ömsom åt sonen när vi hade vår sagostund.

  Trots att min son snart är 11 år så la han sitt huvud på min axel när jag kom till:

Aldrig har jag sett någon glupskare än du.
Med kålrot och potatis runt hela munnen, ju.
Och majskorn i din haklapp och ärtor här o där.
Min mätta lilla unge, vad rund och fin du är!

***

  Vi avslutar med ett besök på savannen. "The ugly five" är Julia Donaldsons tredje bok för i år. På boksajter har den fått recensioner som pekat på att den skulle vare den bättre av de tre. Jag håller inte riktigt med och mina barn är eniga med mig. Vi tyckte att "The everywhere bear" var en intressantare bok och att den hade bättre flöde i de rimmade textraderna.

  "The ugly five" handlar som titeln antyder om fem mindre populära djurarter i savannens fauna. De är gnu, vårtsvin, hyena, gam och maraboustork. Boken beskriver varför de har ett skamfilat rykte, men de fem håller ihop genom berättelsen. I slutet får de upprättelse när deras avkommor stolt berättar varför de älskar sina föräldrar, och proklamerar "You're the lovely five". Ändamålet med boken, att stärka barns självkänsla och förklara insidans betydelse i livet är verkligen godhjärtat. Men jag tycker faktiskt att ordvalen kunde övervägts noggrannare. Dessutom blir historien mer en kombination av fem djurarters porträtt än en löpande berättelse. Noterbart är att illustrationerna är gjorda av den fantastiska bildkonstnären Axel Scheffler som även var upphovsperson till Gruffalons utseende.

  Sista ordet går till vårtsvinet:

"Hello! I'm the warthog, as ugly as sin,
With two pairs of tusks and a bristly chin.
My tail stands on end and my body is dumpy.
My head is too big and my skin is too bumpy.
People are shocked by my deafening snorts
and my face that is covered in horrible warts.
I'm the worst-looking creature from here to Japan."

Then the other three shouted, "Yippee! Join the clan!"

Storytelling by Nas and others

  Näst sista kapitlet i Adam Bradleys bok och näst sista avsnittet i bloggens serie om rap poetry handlar om "Storytelling". Jag upplever att den verkliga dynamiken i rap, och genrens styrka gentemot andra musikgenrer ligger i deras historieberättande.
  Det finns ett par underbara formuleringar och citat i "Book of rhymes" som belyser Bradleys slutsatser. 

"To tell a familiar narrative in a new way is the motivating impulse behind a lot of rap storytelling. With a storyteller's mind, rappers create poetic narratives with character and setting; conflict, climax, and resolution. They do all of this while rhyming many of their words, and usually in less than four minutes."

**

  Så först ut på scenen i afton: Grandmaster Flash and the Furious Five "The Message", med en berättelse om storstadslivets utsatta tillvaro.
  Albumet "The Message" räknas till de första hiphop-albumen och det har blivit en klassiker. Titel-låten är en av de mest kända hiphop-låtarna och placerades 2004 på 51:a plats i tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa låtarna genom tiderna. Källa: Wikipedia
  

The Message (extract), performed by Grandmaster Flash and the Furious Five
(Låtskrivare: Ed "Duke Bootee" Fletcher, Grandmaster Melle Mel, Sylvia Robinson, Clifton "Jiggs" Chase. Sugar Hill Records, 1982.)

It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from goin' under
Broken glass everywhere
People pissin' on the stairs, you know they just don't care
I can't take the smell, can't take the noise
Got no money to move out, I guess I got no choice
Rats in the front room, roaches in the back
Junkies in the alley with a baseball bat
I tried to get away but I couldn't get far
'Cause a man with a tow truck repossessed my car
Don't push me 'cause I'm close to the edge
I'm trying not to lose my head
It's like a jungle sometimes
It makes me wonder how I keep from goin' under
Standin' on the front stoop hangin' out the window
Watchin' all the cars go by, roarin' as the breezes blow
Crazy lady, livin' in a bag
Eatin' outta garbage pails, used to be a fag hag
Said she'll dance the tango, skip the light fandango
A Zircon princess seemed to lost her senses
Down at the peep show watchin' all the creeps
So she can tell her stories to the girls back home
She went to the city and got so so seditty
She had to get a pimp, she couldn't make it on her own

(...)

***

  Adam Bradley anser att den mest inflytelserika historieberättaren inom genrens föränderliga utveckling är den brittisk-amerikanske rapparen Richard Martin Lloyd Walters, mer känd som Slick Rick, MC Ricky D och Rick the Ruler. Jag håller till viss del med om det. Men jag hoppar över honom i bloggens rap-lyrik eftersom jag tycker att han är en sämre textförfattare än Nasir Bin Olu Dara Jones (a.k.a. Nas) och André Lauren Benjamin (a.k.a. André 3000) som avslutar det här inlägget.

  Slick Ricks omtalade sång "Children's story" går att lyssna till genom spellistan (om Spotify får till överföringen).

***

  Innan vi tittar på sånglyriken till två av mina "favorithistorier" så bifogar jag ytterligare ett tänkvärt citat från Adam Bradley:
"If we understand rap simply as fact - as it would seem many Americans do - then it's no wonder that so many are scandalized by it. But if we treat it as fantasy, as entertainment, then its offensiveness becomes indistinguishable from that of other explicit material that those very same Americans who criticize rap seem to have a voracious appetite for consuming when it comes in the form of movies or television, books or graphic novels." (Ur Book of rhymes : the poetics of hip hop. BasicCivitas, 2009.)

*

  Den mest naturliga berättelsen är väl självbiografin. Bäst utförd som rap-story av Nas i låten "Fetus", en beskrivning av hans egen födsel.

*

Fetus (extract), Performed by Nas
(Låtskrivare: Nasir Bin Olu Dara Jones, Deric Angelettie, Allan Wayne Felder, Norman Ray Harris. Album: The Lost Tapes. Ill Will Records and Columbia Records, 2002.)

I existed in a womb, just like an abyss
Came from behind the sun, my hands balled in a fist
Punching on my moms stomach, kicking on her cervix
Twitching cause I'm nervous
Though my intended purpose
Was to be born to reign, not in scorn or vain
But to take on a name, my pops chose for me
Bloodstream full of indo
Developing eyes nine months process
Infant size, a Prophet in his early stages
Mother in her early thirties, was married to pops
Wishing what she carried would drop
I'm not worthy to come from a woman so pure
Ann-Jones, flesh of her flesh, blood of her blood
Her blood and bones, hearing prayers
She asking for my good health
That I'd become a man and learn to make a way for myself
Nervous she was and her paranoia got in my blood
Mixed with mariujana from my daddies geenes
'Lotta screams I'm hearin', it's crazy
Both parents is scrappin', I'm not even a baby
A miscarriage could happen

(...)

***

  André Lauren Benjamin (född 1975), mer känd under sitt artistnamn André 3000, är en amerikansk rappare, sångare, låtskrivare, skivproducent, dansare och skådespelare, mest känd för att vara del av hiphop-duon Outkast tillsammans med rapparen Big Boi.

***

  Som skådespelare har Benjamin gjort framträdanden i ett antal tv-serier och filmer, inklusive 
Families, The Shield, Be Cool, Revolver, Semi-Pro, Four Brothers, och den ledande rollen som Jimi Hendrix i All Is by My Side. Källa: Wikipedia

*

(First verse of) A Life In The Day Of Benjamin Andre (Incomplete), performed by Outkast
(Låtskrivare: André Lauren Benjamin. Album: Speakerboxxx/The Love Below. LaFace Records, 2003.)

I met you in a club in Atlanta, Georgia
Said me and my homeboy were coming out with an album
You looked at me like "Yeah, nigga, right"
But you gave me your number anyway
You were on the talcum...
Powder — How's about them oranges?
Moved away from home to school with big plans
By day, studied the history of music
By night, just to pay for that shit, you'd dance
To get your pants was a Mission Impo-ssible
We were both the same age, but I
Suppose wasn't on the same page, but in
The same book of life, so I'd page you when
I felt you that were getting off of work
Or either when you're on your way to school
We started hanging like Ernie and Bert
And in my idle head I'm thinking: "cool"
Just when I think I'm going down your shirt
You're hiking up your skirt now
The events that followed had me volley if your hometown would be
Heaven or hell
The angelic nastiness you possessed made you by far the best
Therefore hard to tell

(...)