Eufori är känslan vi söker i Parken

  Efter några dagars slit är nu bostadsflytten genomförd och jag kan ge "Poetry with Blues" lite kvalitetstid. I kväll står Sverige och Danmark mot varandra igen. Jag hoppas att domaren inte får en avgörande betydelse. När det gäller bloggens landskamp så kan den sammanfattas i en fråga: Vem vann egentligen?

  Danmark fick flest tyckarröster men Sverige vann tre av de fem duellerna. Så här slutade det hela.

Naja Marie Aidt - Lina Ekdahl, 3-0 till danskan
Marina Cecilie Roné - Lotta Olsson, 2-1 till Lotta
Pia Tafdrup - Katarina Frostenson, 3-0 till danskan
Pia Juul - Ingela Strandberg, 2-1 till Ingela
Ursula Andkjaer Olsen - Katarina Kieri, 2-1 till Katarina

***

  Som uppvärmning till kvällens drabbning ger jag er den klassiska Boye-dikten som Tommy Svensson reciterade under fotbolls-VM i USA 1994. Den passar extra bra nu när jag brutit upp från mitt liv i Märsta.
  Därefter följer jag upp med min favorit bland de svenska poeterna. Dikten "Eufori" av Gunnar Ekelöf är bland det vackraste som någonsin skrivits på svenska.

Thomas Ravelli
Foto: Sveriges Radio

I rörelse, av Karin Boye (1900-1941)
(ur Härdarna : dikter. Stockholm : Bonnier, 1927.)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

***

Eufori, av Gunnar Ekelöf (1907-1968)
(ur Färjesång. Stockholm : Bonnier, 1941.)

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas. 

Aftonrodnad över insjölandskap
Mauritz Lindström

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

Nabos gör upp på Friends

  Historien upprepade sig. En dansk duellseger med 3-0 och en svensk duellseger med 2-1. Det var Pia Tafdrup som vann giganternas kamp och sedan vann Ingela Strandberg den fjärde duellen mot Pia Juul. Efter fyra dueller har Danmark skrapat ihop åtta läsarröster och Sverige endast fyra, men länderna har vunnit vardera två fajter. 

  Läsaren Jakob sa bland annat så här om Pia Tafdrups dikt:
Känns som om den ligger i samklang i tiden med moderna perspektiv på vad en relation och vad ett jag ska vara.

  I den sista duellen möts Katarina Kieri för Sverige och Ursula Andkjær Olsen för Danmark. Temat för den är Livet (med referenser till litteratur).

(ur Slutet sällskap : dikter, av Katarina Kieri. Stockholm : Norstedt, 1993.)

I rum på dessa
breddgrader.
Livet bläddrar i oss,
vi har hårda pärmar;
en tystnad
som inte kommer ut.

Jag vill gå,
lägga huvudet mot barken
och lyssna efter
himmel.

**

(ur Lulus sånger och tal / Ursula Andkjær Olsen ; översättning: Marie Pettersson ; efterord: Catharina Gripenberg. Malmö : Rámus, 2006.)

Och jag slutar som en bok i min bokhylla.
En som aldrig blev färdig, men ändå en som likt Atlas
bär hela världen på sina axlar, även om det bara är min egen.
Intill varandra på hyllan våndas vi.
Vi har ont i axlarna.

***

  På tisdag avslöjar jag resultatet i den sista duellen.

Blod, korv och tårar

  De första två duellerna är avklarade i den "uppdiktade" landskampen mellan Sverige och Danmark. Naja Marie Aidt vann den första duellen åt Danmark med tyckarrösterna 3-0. Den andra togs hem av Lotta Olsson för Sverige med siffrorna 2-1. 

Naja Marie Aidts dikt fick följande kommentar av läsaren Jakob: 
Förmedlar sommarens flykt och flyktighet, att det kanske bara är en dröm mitt upp i allt mörker. Sommaren som det mest verkliga och det mest overkliga på en och samma gång.

Ikväll börjar vi med två giganter på temat relationer. Katarina Frostenson (f. 1953) möter Pia Tafdrup (f. 1952).




Duhunger, av Katarina Frostenson
(ur Tal och regn. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2008.)

Inlevelsen är ett djur
djurisk är inlevelse
hungrig på den andre
blod och sorg jag
äter för att gröpas ur

jag vill leva i ditt ställe, självglömsk kall förlåten

så, var sårig
innerligen säger jag och med
berått mod
sörj ut  lev fram
lägg nu
ut
din skälva här

på denna filt
blå
säger jag och njuter dina mjukdelar
alltid lika gott A

(Ur Salamandersol, av Pia Tafdrup ; översättning: Jonas Rasmussen. Lund : Ellerström, 2013.)

Jag är timglaset i vilket sanden
inte lägger sig för att sova.
Jag önskar att få vila på en vild ström,
lyssna till ditt blods rytm,
    ditt hjärtas slag.
Jag önskar mig ett famntag
som inte formar den famnades väsen
    efter den som omfamnar.
Önskar tro på det
som inte kan tillintetgöras
    och som inte tillintetgör.
Jag är vinge och uppbrott
från ett avstannat liv.
Drömmen om ett möte
    finns,
vallmons eld på ett vetefält.
Drömmen om att uppnå
kollektivt minne
    utan att förlora sig själv.
Jag vill gärna tro att det är möjligt,
men det är det kanske
    bara i en dikt?
Till att börja med nöjer sig tunga och läppar
med att viska det
    genom en reva i tiden.

***

  Den fjärde fajten handlar om att vara lycklig/olycklig. Danmark representeras av Pia Juul (f. 1962) och för Sverige diktar Ingela Strandberg (f. 1944).

(ur "sade jag, säger jag", av Pia Juul ; tolkad till svenska av Jörgen Lind. Ystad : Kabusa böcker, 2003.)

Jag förstår inte
att du vill vara en annan
Är det mig
du vill vara? Varför då?
Jag är inte lycklig
det vill säga jag själv
det vill säga vad vet jag om det?
det vill säga kanske är det dig
jag vill vara
Jag är en blomma så besk
i munnen på den sjuke
att jag spottas ut
och besöks av gråten
och fruktan
Hos dig går solen upp
de nickande backsipporna
brinner av ljus
din silvertunga
din fröjdesång

**

Vråkblick, av Ingela Strandberg

Vråkkungen sitter
på ekens nedersta gren,
har ingen världsbild
men riket är hans.
Vinden blåser upp honom
underifrån och snön
ryker under fjädrarna.

Jag är intagen i hans blick,
ett djup, svart som sot mot min
snöklänning som jag provar
utanför min människoboning.

Hela mitt liv
ligger samlat i hans blick nu.
När han lyfter tar han
mitt liv med sig in i skogen
och jag kommer att flyga
omkring där
var jag än befinner mig.

Landskamp Sverige - Danmark

  Redan inför Poetry Slam Team Contest hade jag en idé om en poesilandskamp mellan Danmark och Sverige, som en aperitif. Det blev av olika anledningar aldrig av. 
  På lördag möter Zlatan & Co det danska fotbollslandslaget i en viktig kvalmatch. Nu passar det än bättre med en förmatch i lyrikens värld. Det blir fem dueller, mellan tio olika poeter från de båda länderna, och tre läsare som ger sina röster.

***

Första fajten gäller tema Vardag/Fest och står mellan Naja Marie Aidt för Danmark och Lina Ekdahl för Sverige.

(Ur En  morgon är det plötsligt sommar, av Naja Marie Aidt (f. 1963). ; urval, översättning och kommentarer: Lars Gustaf Andersson. Lund : Ellerström, 2002.)

Många saker försvinner i den upplysta staden
tappas bort
i de stora skogarnas
gröna
oro.
Något annat samlas upp för något
måste man ju ha med sig
små, vassa knivar
obekanta nycklar
en flaska god absint att dela.
Ord som utan anledning får oss att sörja
och skrattet som stiger som en sångfågel ur köttet,
därinne i mörkret slår ju våra hjärtan.
Och sommarregnen är vinterns lätta drömmar
Och snön är det blå ljuset i juni
Och medan vi sover blir det oktober.
Allt sprids för alla vindar.
Så att vi kan finna det.

**

Midsommar (inledningen), av Lina Ekdahl (f. 1964)
(Ur Fram på dagen : dikter. Ljungskile : Gavrilo, 1994.)

Så mycket sill som bara går in
gräddfil gräslök gräsanäs
små små potatisar
ber om ett liv på andra sidan stången
ge oss mer sprit
det är inte kul vi vill ha

det kommer att bli ostadigt i hela landet
liksom alla andra år
du kommer att ligga där
sju dvärgar under kudden

detta är inte sant
detta är ren och skär dikt
en domedagspredikan
publicera den inte

för nej
det brukar inte vara så
det brukar vara så att Lill-Stina kommer först
med krans och bulle
vi tar det första doppet den enda tid på dygnet
då ingen ser vårt fläsk vårt bleka bröst vår tysta längtan
vi är alltid som vackrast
det är ingen dröm
…

***

  Andra diktmatchen handlar om längtan, saknad eller minnen. I dansk ringhörna hittar vi Marina Cecilie Roné (f. 1967) och i den svenska Lotta Olsson (f. 1973).

(Ur Kaktushænder, av Marina Cecilie Roné. Lindhardt og Ringhof, 2000. Svensk översättning: Marie Pettersson.)

Vintersolen vågrätt
mot en gammal mans
panna öppen dansande med ljuset
ser jag honom mellan två
spruckna ekar
vid sjön i svart skugga
Fånga! Säger han och kastar
tomma händer efter mig

**

(Ur Himmel i hav : dikt [2 strofer], av Lotta Olsson. Stockholm : Bonnier, 2012.)

Min barndoms hav är alltid höstligt grånat
och slår mot fjolårstång och musselskal.
Jag huttrar i en jacka jag har lånat,
men jag är ännu inte blek och smal.
Min barndoms vantar: evigt genomvåta.
Jag kliver ut på bryggan, som är hal.

Nej, ännu är det inte tid att gråta.
Än doftar världen hav och sött och häst,
och än är allting möjligt att förlåta.
En tillförsikt. Det minns jag allra bäst.
Förtröstan. Annat anade jag föga.
Nu kommer jag som vuxen som en gäst.