The point of no return for Anna Karenina

  Jag hade två arkiverade dikter av Sharon McCartney i min dokumentsamlare och beslöt mig för att göra ett litet inlägg om Lev Tolstojs roman "Anna Karenina". Hennes dikter härstammar från samlingen "Karenin sings the blues".

Keira Knightley som Anna Karenina

  Romanen utgavs 1873–77. ”Anna Karenina” är en skildring av samtidens ryska samhälle där konflikter mellan landsbygd och storstad, förkonstling och äkthet sätts i centrum, inte minst genom gestaltandet av förhållandet mellan adeln och bönderna på den ryska landsbygden.

  Historien inleds med den odödliga sentensen: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt."

  Anna kommer till sin bror Stiva för att hjälpa till i hans äktenskapskris. Stiva är nämligen ofta otrogen, men nu har hans fru Dolly kommit på honom och är mycket upprörd.

  Romanens två huvudpersoner, Konstantin Levin och Anna Karenina, blir gestaltade moraliska exempel på skilda livshållningar. Levin uppnår, genom sin religiösa övertygelse, balans i livet, medan Anna Karenina försöker bryta sig fri från sociala och äktenskapliga förpliktelser, begår äktenskapsbrott och drivs till självmord. Källa: NE

*

Levin's complaint (two stanzas), by Sharon McCartney
(from Karenin sings the blues. Fredericton, N.B. : Goose Lane Editions, 2003.)

...

Domhnall Gleeson som Konstantin Levin

My own character? I cannot thank you for that.
You might have made me less awkward,
more generous, more like Stiva, not his profligacy
but his poise, his understanding, his delight
in all kinds of company, of misfits and morons,
of jackasses like me.

Have I the capacity to change, to rewrite
what is written? Perhaps suffering is the point.
Observe how Kitty reads and reads the same sad story, how it pleases her to cry. Are we your proxies, your agents, in the estates of pain?

***

  Under sin otrohetsaffär blir Anna Karenina gravid. Annas make ställer allt på sin spets och Anna bekänner att hon är Vronskijs älskarinna. Vid nedkomsten av dottern är Anna mycket sjuk och både hon och Vronskij ber Karenin om förlåtelse. Vronskij gör ett misslyckat självmordsförsök och då han tillfrisknar beslutar han sig för att avstå Anna. Men Anna vill inte släppa honom och de slår sig ner på Vronskijs gods. Förhållandet blir aldrig vad de hade tänkt sig. Anna saknar sonen som har tillsammans med Karenin och lyckas inte finna någon kärlek till sin dotter. Osäker på Vronskijs känslor och förtvivlad över att inte få träffa sin son, kastar sig Anna framför ett tåg. Källa: Berömda böcker : en litterär uppslagsbok : återger innehållet i över 700 verk. (Bokförl. DN, 2002)

*

Vronsky's revolver, after Vronsky's unsuccessful attempt at suicide, by Sharon McCartney
(from Karenin sings the blues. Fredericton, N.B. : Goose Lane Editions, 2003.) 

I am tossed aside, shabbily, excised, amputated,
while he spills his lubricants on the Astrakhan,
roseate bubbles of drool,edema-eyed,
till Varya comes shrieking with a surgeon,
a coterie of physicians and aides.

Aaron Taylor-Johnson som Greve Vronskij

                                                             Their alarm
is infectious - I am anxious, deciphering expressions,
harking for the bitten tongue, the recoiling
that even the experienced physician can't mask.
The butler spies me under the divan, belly bared
like a tremulous dog, unloads me, one eye
on the Count, places me high on a shelf.

Their concern for him so touching - how they fuss,
bandaging his tattered shoulder, propping him,
cadaverous, on cushions, a basin of broth spooned
to swollen lips. Why the struggle to preserve?
as if each is a universe unto himself, rather 
than the truth - they vanish as effortlessly
as the mist that lifts off the Neva in autumn,
the needle that pirouettes to the forest floor.

They think he sleeps. They leave us alone.
Why does he weep through his fingers?
He looks so abashed. Can a man be humbled
by kindness, by generosity, the no-nonsense love
of anonymous people? Listen to him cursing
his foolishness, ingratitude, vanity, how he swears
he will live more rationally.

                                                           But those
who give him his future impose no conditions.
Nothing expected of him, nothing to resent.
He quiets, lifts his eyes briefly, as if he glimpses
his pure new life bathing before him, buoyant,
an exultation, alluring as the elusive beluga,
snub-nose briny bullet, pale spectre that surfaces,
blows, then dips back under the deep.

He gave her the name Lolita

  En romanklassiker som inte är särskilt synlig i bibliotekssammanhang är Vladimir Nabokovs "Lolita". I min värld, skolbibliotekens, är det naturligt att låta bekännelserna bli referensexemplar. Men i upplysningssyfte kommer här en genomgång av handlingen, ackompanjerad av tre dikter.

Vladimir Nabokov, Lolita, [1991]
Book cover by Waldemar Świerzy

  För exakt sextio år sedan kom Vladimir Nabokovs parodiska och tragiska passionshistoria Lolita ut på det beryktade förlaget Olympia Press i Paris, efter att fem amerikanska förlag refuserat den.
  I dag är Lolita självklar på alla listor över världslitteraturens största klassiker. Flödande intelligenta lekar med genrer som bekännelseroman, romantisk roman, dubbelgångarskräckberättelsen, detektivromanen med flera.   En vild och grotesk fars i sin hejdlösa kritik av modern kärlek: Hos Nabokov är objektifieringen av den andre hänsynslös, monstruös, till och med totalitär. Men inte minst också en chockerande historia, den om hur Humbert Humbert dyrkar, exploaterar och utnyttjar den tolvåriga flickan Lolita. Källa: Bokförlaget Modernista

*

  Dikten Lilith skrevs 1928 och föregick alltså romanen, men Nabokov förnekade att fantasierna i poemet hängde samman med den berömda romanen. Jag tycker det är svårt att frigöra författaren från karaktären när han uttrycker tankegångarna så här:

Lilith (first part), by Vladimir Nabokov
(Another version is published in Poems and problems. London : Weidenfeld & Nicolson, 1972. This version translated by Andrey Kneller.)

I died. Aeolus beat upon
The trees and shutters, full of heat.
I walked on down the dusty street
with fauns beside me. In each faun,
I made out Pan. I contemplated:
“This must be heaven, I have made it...”

From sunlight hiding, shinning softly
with russet armpits, standing bare,
a girl was looking from the doorway
with water-lilies in her hair.
She stood up - slender, womanly,
her nipples - rosy, I recalled
one day in spring, still of this world, 
I sat behind the alder-tree
observing closely, all perplexed,
the town miller’s younger daughter, -
as she emerged out of the water,
a beard was drying in her legs.

And now, in yesterday’s attire,
the coat I wore when I was killed,
I, with a playboy’s lustful smile,
walked to my Lilith downhill.
Over her shoulder with a distant
green eye, she cast her gaze on me,-
my clothes caught fire in an instant
and turned to ash. 
And I could see
a shaggy Greek divan nearby, 
and pomegranates, and the wine,
and frescoes painted on the wall.
With two cold fingers, lacking shame, 
the child took me by the flame:
“Come over here,” - she softly called.
...

***

  Romanen, med undertiteln "En änklings bekännelser", berättas av en medelålders man som använder pseudonymen Humbert Humbert. Han skriver sina bekännelser i häktet efter ett mord. Här beskriver han sin livslånga kärlek till vad han kallar nymfetter, en viss typ av unga flickor, och hur han gifte sig med en änka för att få komma hennes 12-åriga dotter närmare. Källa: Wikipedia

  I boken förekommer en dikt som beskriver Humberts sorg över Lolitas (eg. Dolores Haze) uppbrott. Här följer sex strofer från den.

(From Lolita. Chapter 25. [six stanzas].)

Sue Lyon (Lolita, 1962)
Regi: Stanley Kubrick

Wanted, wanted: Dolores Haze.
Hair: brown. Lips: scarlet.
Age: five thousand three hundred days.
Profession: none, or "starlet"

Where are you hiding, Dolores Haze?
Why are you hiding, darling?
(I talk in a daze, I walk in a maze
I cannot get out, said the starling).

Where are you riding, Dolores Haze?
What make is the magic carpet?
Is a Cream Cougar the present craze?
And where are you parked, my car pet?

Who is your hero, Dolores Haze?
Still one of those blue-capped star-men?
Oh the balmy days and the palmy bays,
And the cars, and the bars, my Carmen!

Oh Dolores, that juke-box hurts!
Are you still dancin', darlin'?
(Both in worn levis, both in torn T-shirts,
And I, in my corner, snarlin').

Happy, happy is gnarled McFate
Touring the States with a child wife,
Plowing his Molly in every State
Among the protected wild life.
...

***

  I romanen skildras Lolita genom Humbert Humberts blick, som en sexuellt brådmogen flicka utan större moraliska reflektioner. Ordet Lolita har också inom exempelvis populärkultur och pornografi kommit att bli synonymt med en oskuldsfullt förförisk och samtidigt skenbart mycket ung flicka.

  Sara Stridsbergs roman Darling River är inspirerad av Lolita och har Dolores Haze från romanen som huvudperson. Källa: Wikipedia

  Poems for Men who Dream of Lolita, av Kim Morrissey innehåller dikter som utger sig för att vara skrivna av Lolita själv, i vilka hon reflekterar över händelserna i historien, en slags dagbok i poesiformat. Morrissey porträtterar Lolita som en oskyldig, sårad själ. I Lolita Unclothed, en dokumentärfilm av Camille Paglia, beklagar Morrissey att Lolita "saknar röst" i romanen. Källa: Wikipedia

  Ett exempel på Morrisseys tolkningar av Lolitas upplevelser.

Last night in the hammock, by Kim Morrissey
(from Poems for Men who Dream of Lolita. Regina, Sask.: Coteau Books, 1992.)

Last night in the hammock
he called me "Lolita"
playing hand over hand over hand

No. My name is Dolores, age twelve
grade six, size three
my friends call me Dolly

Lie still little apple pie sweet
your name from now on is Lolita
leg over leg over leg
and you need your cheeks pinched
like a pie crust     pressed down
two fingers two fingers two

Just a prick and she's done
says my mother and purses her lips
peering into her mirror
as she puts on her eyes
Dumpy Dolly

My name is Dolores

My friends call me Dolly, but
My name's really Dolores

My name is Dolores, age twelve

Glädjekällan ger en bitter eftersmak

  Det händer många positiva saker i mitt privatliv för tillfället, men dessa innebar också att höstlovet drog snabbt förbi och att min ambition att läsa veckans berömda roman, Gravitationens regnbåge, stannade vid en förhoppning. Jag ska ändå försöka redogöra lite för handlingen och ge er tre diktutdrag som författaren hänvisar till i boken.

Gravitationens regnbåge / Thomas Pynchon ;
översättning: Hans-Jacob Nilsson.
Stockholm : Bonnier, 1996.
Originalutgåvan "Gravity's rainbow" gavs ut 1973.

  "Thomas Pynchons romaner är konstruerade kring besynnerliga och oväntade samband som sådana, vilket också ökar ens uppmärksamhet och känslighet för dem. Såtillvida påminner de om hur stjärnbilder friläggs och urskiljs som ”tecken” på natthimlen.

  I ”Gravitationens regnbåge”, som inledningsvis utspelar sig i London under blitzen, beskrivs hur huvudpersonen Tyrone Slothrop, amerikansk underrättelseofficer som har i uppdrag att dokumentera V2-raketernas förödelse, fördriver tiden på sitt kontor med att på en Londonkarta klistra upp stjärnor för varje erotisk erövring. För varje ny brud en stjärna på kartan: pin-up-stars på ungkarlens himmel ...

  Nu visar det sig att Slothrops stjärnor i förväg markerar V2-raketernas nedslagsplatser; Slothrops stjärnkarta överensstämmer exakt med raketbombernas spridning över London.

Mittelbau-Dora, var ett tyskt koncentrationsläger
och underjordisk raketfabrik belägen norr om Nordhausen.

  Pynchon tar fasta på det faktum att det koncentrations- och slavarbetsläger där den tyska V2-raketen tillverkades låg insprängd i berget i Nordhausen i Harzbergen nära Brockberget, dit häxorna i den tysk-germanska mytologin tog sig, och där enligt tyska medeltidslegender fru Venus härskar och lockar män i fördärvet ..." Citat ur När Venus ställer sig framför Apollo, av Magnus Bergh. Artikel i Svenska Dagbladet, 2012-06-05.

**

  Den poet som bidrar med flest citat i boken är Rainer Maria Rilke. I de inledande Tysklandsrapporterna i del ett av Gravitationens regnbåge citeras den "Tionde elegin" (ur Duinoelegier).

Tionde elegin (utdrag), av Rainer Maria Rilke
(från Duinoelegier ; [tolkning av Camilla Hammarström]. Stockholm : Lejd, 2010.)

...

Men vidare måste den döde, och den äldre Klagan
för honom under tystnad ner i dalens klyfta,
där den skimrar i månskenet:
glädjens källa. I vördnad
benämner hon den, säger: - Hos mänskorna
är den en bärande ström. -

Stående vid bergets fot.
Och där omfamnar hon honom, gråtande.

Ensam går han dit bort, in bland ursorgens berg.
Och inte ens hans steg ekar ur det klanglösa ödet.

*

Men om de ändlöst döda ville väcka en bild i oss,
se, då visade de kanske på den kala hasselns
nakna hängen, eller
månne regnet som faller över mörkt jordrike om våren. -

Och vi, som tänker på lyckan som
stigande, förnam en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller.

***

  Upplösningen i den fjärde delen inleds med att Slothrop befinner sig i bergen i den tyska efterkrigszonen och har ett munspel i handen. Han hör, och reflekterar över hur vattenströmmarna i bäcken påminner om musik. I det stycket har Pynchon en referens till Sonetterna till Orfeus, av Rilke. Jag väljer att publicera den engelska versionen av Andra delens, Tjugonionde sonett.

Quiet friend who has come so far [Part Two, Sonnet XXIX]
(from In praise of mortality : selections from Rilke's Duino elegies and Sonnets to Orpheus. Translated and edited by Anita Barrows and Joanna Macy. New York : Riverhead Books, 2005.)

Quiet friend who has come so far,
feel how your breathing makes more space around you.
Let this darkness be a bell tower
and you the bell. As you ring,

what batters you becomes your strength.
Move back and forth into the change.
What is it like, such intensity of pain?
If the drink is bitter, turn yourself to wine.

In this uncontainable night,
be the mystery at the crossroads of your senses,
the meaning discovered there.

Okertal i Sachsen, Tyskland

And if the world has ceased to hear you,
say to the silent Earth: I flow.
To the rushing water, speak: I am.

***

  I slutet på ”Gravitationens regnbåge” tänker Slothrop ångerfullt på sina eskapader i den tyska efterkrigszonen: ”Det bästa du kan likna dig vid är Tannhäuser, den sjungande dumskallen – du har varit under ett berg i Nordhausen /…/ nån Venus i nåt berg” – och på Venusnjutningarna: ”Somliga av oss älskar att lockas in under berg”. Citat ur När Venus ställer sig framför Apollo, av Magnus Bergh. Artikel i Svenska Dagbladet, 2012-06-05.

  Boken avslutas med en dikt (Pynchon's egen, tror jag) vars tankegångar påminner om zen-buddhism.

Det finns en Hand som vänder tiden,om än ditt Timglas runnit ut,
tills Ljuset som har Tornen slagit
funnit var sista Förtappad själ ...
Tills ryttarna i vår drabbade Zon
har somnat bredvid varje vägren,
med ett ansikte på varje berg
och en Själ i varje sten.

Mr Darcy gets a second chance at love

  Det förekommer en kort sekvens i kvällens berömda roman, Stolthet och Fördom, där poesins roll diskuteras. Det är allmänt känt att Jane Austen var inspirerad av poeter, bland annat William Wordsworth, när hon skrev sina böcker. Jag har hittat dikter som funnit näring ur hennes bok.

  Den engelska författaren Jane Austen föddes 1775 i Steventon, Hampshire som det näst sista av sju barn. Fadern var en välbärgad kyrkoherde som hade litterära intressen och med hans hjälp lärde sig dottern att läsa och skriva. Jane Austen och favoritsystern Cassandra gick 1785-86 i en flickskola i Berkshire och efter återkomsten till hemmet påbörjade Austen sin första litterära produktion av komiska essäer och korta berättelser som skrevs och lästes för familjen. Källa: Alex författarlexikon

  Romanerna är kärleksromaner i den meningen att de skildrar de tvivel, frågor och förhoppningar som upptar unga förälskade människor. Austen bygger skickligt upp förvecklingar och gåtor som håller spänningen uppe till det givna lyckliga slutet. Kvinnans utsatta ställning som omyndig var ett tema hon genomgående återkom till och kvinnor i hennes ställning kunde ofta tvingas acceptera att göra ett så kallat "gott parti". 

  I "Stolthet och fördom" (1813, Pride and Prejudice), försöker mrs Bennett få sina döttrar lyckligt bortgifta. 
  Fitzwilliam Darcy är den manliga huvudpersonen i romanen. Han är 28 år gammal och en intelligent, rik och stilig man. Främlingar uppfattar honom ofta, även Elizabeth Bennet först, som för stolt och snobbig, medan han egentligen är väldigt vänlig och generös till naturen. Källa: Wikipedia

**

  Chris Webster har tagit starka intryck från Austen's roman och gett ut en diktsamling med titeln "The Pemberley poems - a tribute to Jane Austen's Pride and Prejudice". Pemberley är Fitzwilliam Darcy's herrgård. I de inledande dikterna låter han Darcy komplimentera Elizabeth's ögon.

Greer Garson i filmatiseringen av Pride and Prejudice (1940)

Sonnet to Elizabeth's fine eyes, by Chris Webster
(from The Pemberley poems - a tribute to Jane Austen's Pride and Prejudice. CreateSpace, 2013.)

I have been meditating on the pleasure
That fine eyes in a fair face can bestow.
Nothing is more beautiful! No treasure
Is more precious! No diamond can glow
More brilliantly! For in those shining eyes
I see her soul, reflecting that in me;
Except it is more gentle and more wise,
Putting my pride to shame with modesty.
And if her eyes are gems, what of the setting?
Her face, I mean; 'tis like a cameo
Of purest ivory. This world of getting
And spending has no finer thing to show.
Whose eyes, you ask, inspired me in this tenet?
Only the eyes of Miss Elizabeth Bennet.

***

  [Redan i kapitel nio uppkommer den lilla dispyt som jag omnämnde i ingressen.] Så här faller replikerna i boken:

  "And so ended his affection", said Elizabeth impatiently. "There has been many a one, I fancy, overcome in the same way. I wonder who first discovered the efficacy of poetry in driving away love!"
  "I have been used to consider poetry as the food of love", said Darcy.
  "Of a fine, stout, healthy love it may. Everything nourishes what is strong already. But if it be only a slight, thin sort of inclination, I am convinced that one good sonnet will starve it entirely away."

(From Pride and Prejudice, by Jane Austen.)

**

  Så småningom ställer Mr Darcy den viktiga frågan om äktenskap till Elizabeth. Men han blir avvisad.

  Den händelsen har gett barnboksförfattaren och poeten Kelly Ramsdell Fineman material till en "etheree". Den sortens dikt är uppbyggd av fallande eller stigande antal stavelser över textraderna.

Pride & Prejudice, by Kelly Ramsdell Fineman
(from website "Writing and Ruminating")

You
walk in,
so sure of
your welcome, so
confident that I 
would jump at your offer.
As if I could. As if your
attitude did not matter, your
prior actions did not signify.
Sorry, Mr. Darcy, I must decline.

It never occurred to me that you might
decline my proposal, or that my
recitation of my concerns
might be inappropriate.
I thought that you were on
the same page as me.
I can’t believe
that I may
have lost
you.

***

  Efter ett besök på Darcy's herrgård och efter att ha läst ett brev som ställer honom i en annan dager, så mjuknar Elizabeth och accepterar så småningom hans andra frieri.

  Den avslutande dikten om relationen hämtar jag från Chris Webster's diktsamling.

The moment of which I had long since dreamed, by Chris Webster
(from The Pemberley poems - a tribute to Jane Austen's Pride and Prejudice. CreateSpace, 2013.)

The moment of which I had long since dreamed
When all her loveliness was in my arms,
Took place so unexpectedly, I seemed
At loss before her overwhelming charms.
I had often fantasised what I would say;
The words that I would whisper in her ear,
But never thought to have the chance one day:
When I at last should hold her sweetness near!
Yet in that hour I thought would never come,
My heart was so enthralled with ecstasy,
That, though a would-be poet, I was struck dumb;
And though a gentleman, lacked courtesy.
I hope she understood, and put it down
To love, which makes the proudest man a clown.

Captain Ahab's quest for revenge

  Och på den tredje dagen skapade han ännu en kategori. Onsdagarna kommer fortsättningsvis delas mellan bortglömda poeter och dikter som har anknytning till kända romaner. De sistnämnda får rubriken "Famous Books". Först ut blir "Moby Dick" av Herman Melville.

  "Scenen är livet på ett valfångstfartyg och jakten på valar i allmänhet (för späcket och ambran) och jakten på spermacetivalen (kaskeloten) Moby Dick i synnerhet. Startpunkten – och slutpunkten? – är valsjömansön Nantucket. I persongalleriets centrum står först och främst kapten Ahab, en numera (men inte tidigare) starkt hämndlysten man, som gjort det till sin livsuppgift att ta död på den vita valen Moby Dick, som en gång tog kapten Ahabs ben. Berättaren är Ismael, som står i centrum som just berättare, och som den ende överlevande i slutet, men som faktiskt spelar en mycket perifer roll egentligen – och alltmer så efterhand som handlingen framskrider." [Citat från Den vita valen och kapten Ahab, av Carsten Palmer Schale. Ur Tidningen Kulturen, 2013.]

**

  Robert Lowell (1917-1977) har skrivit en diktsvit med titeln "The Quaker Graveyard in Nantucket" och den andra dikten av dem passar bra som reling i kvällens inlägg.

The Quaker Graveyard in Nantucket (second part), by Robert Lowell
(from Lord Weary’s Castle. New York : Harcourt, Brace and Co., [1947],)

II

Whenever winds are moving and their breath   
Heaves at the roped-in bulwarks of this pier,   
The terns and sea-gulls tremble at your death   
In these home waters. Sailor, can you hear   
The Pequod’s sea wings, beating landward, fall   
Headlong and break on our Atlantic wall   
Off ’Sconset, where the yawing S-boats splash   
The bellbuoy, with ballooning spinnakers,   
As the entangled, screeching mainsheet clears   
The blocks: off Madaket, where lubbers lash   
The heavy surf and throw their long lead squids   
For blue-fish? Sea-gulls blink their heavy lids   
Seaward. The winds’ wings beat upon the stones,   
Cousin, and scream for you and the claws rush   
At the sea’s throat and wring it in the slush   
Of this old Quaker graveyard where the bones   
Cry out in the long night for the hurt beast   
Bobbing by Ahab’s whaleboats in the East.

***

  "Skurken i Herman Melvilles Moby Dick är inte den monstruösa vita valen utan mannen som vill döda honom : Kapten Ahab. Melville låter inte honom framträda i boken förrän efter drygt 100 sidor. Till en början är han bara ett namn, sedan en ruvande men osynlig närvaro, instängd i sin hytt." [Citat från Baddies in books: Captain Ahab, the obsessive, revenge-driven nihilist, av Chris Power. Ur The Guardian, oktober 2014.]

Whale song, by Jordie Albiston (f. 1961)
(Published in A pod of poets. ABC Radio National, Australia.)

Cast off like a choirboy on the 
celestial crescendo I ride my leviathan 
through testaments of deep.    With my 
good leg astern and my ivory bone 
propped like a flag in the spiracle

of this beast I am Ahab still plowing 
the vast body of then.    Three quarters 
of me splutters in a fishbowl of water- 
siege yet I am captain of this voyage 
revenge my first mate, ancient memory

my faithful crew.    It is a teary expanse 
that drenches my sight, eye of salt 
lung of salt, my whole structure a tottery 
pillar of fear-crusty salt.    Balanced 
on the bulk between heaven and dismay

I sway, broken mast, mad harpoon, stuck 
like a limpet on the hoary back of pain. 
But do your worst, cetacean shadow 
I have flukes of my own, and when you 
sound I can hold breath for a lifetime.

Steeped in purpose precious as spermaceti 
and morbid as ambergris, I am bound 
in blubber no loving barb can frustrate. 
Throw up what past treasure you can. 
Blast me with your blowhole, I will not

jump ship until the sun itself drowns 
and the moon becomes fish for I am one- 
legged Ahab with no shore for my soul 
only this ocean of opalescence to mirror 
and mirror an old and landless heart.

***

  En viktig scen i boken spelas upp i kapitel 36 när Kapten Ahab kallar upp samtliga män till däck och först ställer allmänna frågor om valjakt till dem, för att sedan övergå till att beskriva sin intention: jakten på den vita valen. Genom att visa upp och sätta fast en gulddublon i masten lyckas han få sjömännen att acceptera huvudmålet med resan. Den besättningsman som upptäcker valen utlovas guldmyntet i belöning.

  Detta avsnitt inspirerade Paul Muldoon (f. 1951) till följande haiku.

(Ur Hay, by Paul Muldoon. New York : Farrar, Straus, Giroux, 1998.)

I, too, nailed a coin
to the mast of the Pequod.
A tiny pinecone.

***

  Till sist kan jag inte låta bli att citera ett stycke ur Herman Melvilles original. Han publicerade för övrigt flera fascinerande dikter och det finns passager i Moby Dick som är väldigt poetiska.

(Ur Moby Dick, av Herman Melville (1819-1891). Originalupplaga 1851.)

“The long-drawn virgin vales; the mild blue hillsides; as over these there steals the hush, the hum; you almost swear that play-wearied children lie sleeping in these solitudes, in some glad May-time, when the flowers of the woods are plucked. And all this mixes with your most mystic moods; so that fact and fancy, halfway meeting, interpenetrate, and form one seamless whole.”