söndag 30 april 2017

In her natural world

  Jag strävar alltid efter att dikterna jag väljer ut till Tria Carmina ska säga något om författaren och/eller hänga samman på något sätt. Dagens inlägg handlar om Louise Glück. Jag tycker att textexemplen visar hennes utveckling som författare men där finns också en tydlig barn-förälder-linje att följa.


Tria Carmina
med
Louise Glück
(f. 1943)


***

  Louise Glück föddes i New York City 1943 och växte upp på Long Island. Hon studerade vid Sarah Lawrence College och Columbia University. Hennes första poesibok, Firstborn (1968), fick ett bra mottagande. Hon krediterades för sin tekniska skicklighet samt för samlingens trovärdiga berättande. Källa: Poetry Foundation



The tree house, by Louise Glück
(From Firstborn. Northwood, Middlesex, 1969.)

The pail droops on chain, rotten,
where the well's been
rinsed with bog, as round and round
the reed-weed rockets down Deer Island
amid frosted spheres of acid: berry pick-
ing. All day long I watched the land break
up into the ocean. Happened long ago,
and lost - what isn't - bits of jetty go
their private ways, or sink, trailing water.
Little's left. Past this window where
my mother's basil drowned
in salad, I can see our orchard, balsams
clenched around their birds. The basil flourished on
neglect. Open my room, trees. Child's come.


***

  I en recension av Glücks The triump of Achilles, noterade Wendy Lesser i Washington Post Book World att "direkt är det operativa ordet här: Glücks språk är ständigt okomplicerat, anmärkningsvärt nära talspråket. Men hennes noggranna känsla för rytm och repetition, och hennes specifisering av idiomatiskt svävande fraser, ger hennes dikter en tyngd som är långt ifrån det banala." Källa: Poetry Foundation



Metamorphosis, by Louise Glück
(From The triumph of Achilles. New York : Ecco Press, 1985.)

1. Night

The angel of death flies
low over my father's bed.
Only my mother sees. She and my father
are alone in the room.

She bends over him to touch
his hand, his forehead. She is
so used to mothering
that now she strokes his body
as she would the other children's
first gently, then
inured to suffering.

Nothing is any different.
Even the spot on the lung
was always there.

2. Metamorphosis

My father has forgotten me
in the excitement of dying.
Like a child who will not eat,
he takes no notice of anything.

I sit at the edge of his bed
while the living circle us
like so many tree stumps.

Once, for the smallest
fraction of an instant, I thought
he was alive in the present again;
then he looked at me
as a blind man stares
straight into the sun, since
whatever it could do to him
is done already.

Then his flushed face
turned away from the contract.

3. For my father

I'm going to live without you
as I learned once
to live without my mother.
You think I don't remember that?
I've spent my whole life trying to remember.

Now, after so muck solitude,
death doesn't frighten me,
not yours, not mine either.
And those words, the last time,
have no power over me. I know
intense love always leads to mourning.

For once, your body doesn't frighten me.
From time to time, I run my hand over your face
lightly, like a dustcloth.
What can shock me now? I feel
no coldness that can't be explained.
Against your cheek, my hand is warm
and full of tenderness.


***


  I flera av sina diktsamlingar har Louise Glück inspirerats av grekisk och romersk mytologi. Det går att följa sådana trådar i såväl "The triumph of Achilles" som i boken Averno (2006). Romarna trodde att kratersjön Averno i södra Italien var ingången till underjorden.
  Glück lyckas på ett mycket trovärdigt sätt sammanväva det mytologiska med en sorts fenomenologisk psykologi. Jag är väldigt förtjust i Averno, hennes tionde bok. Det är också genom den samlingen som hon introduceras på svenska av Rámus förlag. För den svenska översättningen står Jonas Brun. Boken utkom i förra månaden men jag har ännu inte läst den. Avslutningsvis en dikt ur sviten "October" som passar bra in i Louise Glücks "tidskedja".

*


October, by Louise Glück
(From Averno. New York : Farrar, Straus and Giroux, 2006.)


3.

Snow had fallen. I remember

music from an open window.

Come to me, said the world.

This is not to say
it spoke in exact sentences
but that I perceived beauty in this manner.

Sunrise. A film of moisture

on each living thing. Pools of cold light
formed in the gutters.

I stood

at the doorway,
ridiculous as it now seems.

What others found in art,

I found in nature. What others found
in human love, I found in nature.
Very simple. But there was no voice there.

Winter was over. In the thawed dirt,

bits of green were showing.


Come to me, said the world. I was standing
in my wool coat at a kind of bright portal —
I can finally say
long ago; it gives me considerable pleasure. Beauty
the healer, the teacher —

death cannot harm me

more than you have harmed me,
my beloved life.

lördag 29 april 2017

Space, earth and a moonwalk

  Hittills i år har några av barnböckerna svikit en aning, eller så har förlagens beskrivningar gett mig fel indikationer. Även lektörerna hos Bibliotekstjänst använder ordet poetisk lite väl frekvent.
  Idag blir det en bilderbok som är mer faktabok än den är skönlitterär. Och så blir det ytterligare en sådan där samling av småroliga dikter av en manlig författare med gott renommé där glansen bleknar vid direkt syn.

***

  Boken The world's greatest space cadet är utgiven av Bloomsbury Education. Det gör att man som läsare har stora anspråk på innehållet.

  Författaren James Carter är en frekvent besökare av brittiska skolor och deras skolbibliotek. Det ska han ha en stor eloge för. Det sägs att han har besökt 1200 skolor på 14 år.
  Jag har inte läst något av honom tidigare så jag har inga tidigare verk att jämföra med. Men jag kan säga så mycket som att jag gillade fjolårets "Carry me away" av Matt Goodfellow bättre.

  Temat för verserna är huvudsakligen universum och vår planet, även om Carter gör några avstickare. Två exempel bjuder jag er.



Play it again, by James Carter
(From The world's greatest space cadet : poems / James Carter ; illustrated by Ed Boxall. London : Bloomsbury Education, 2017.)

Earth is an orchestra,
haven't you heard?
What are you waiting for?
Play me the world!

Play me the wind,
its whine and its whistle,
an egg as it cracks,
a sausage, its sizzle.

Play me the chatter
of children in class,
the plink of a pencil,
the chink of a glass.

A snap of a twig,
two wings in a flap.
Play me the drip
of a drop of a tap.

The rustle of paper,
the crash of a wave,
an echo (yes, echo),
from far in a cave.

If time is our rhythm,
then life is our song -
inviting us all
to go play along...


***



A hill, by James Carter
(From The world's greatest space cadet : poems / James Carter ; illustrated by Ed Boxall. London : Bloomsbury Education, 2017.)


A hill if you will
is where times stands still
is where land kisses sky
is where kites learn to fly
is where clouds start to cry
where we walk you and I
to escape for a while
up the street now the stile
up a steep jagged mile
then we stop then we sit
at the top for a bit
and we chat this and that
looking down at the town
such a thrill it's brill is a hill

***


  Upplägget för dagens andra bok påminner om sagan "Hej på dig, Måne! ur sagosamlingen som jag skrev om för tre veckor sen. Med den skillnaden att faktatexten tar större plats. Den är så signifikativ att boken bör räknas som facklitteratur.


  Så här kan det se ut.

(Ur If you were the moon, by Laura Purdie Salas. Illustrated by Jaime Kim. Lerner Publishing Group 2017.)

If you were the moon, you would ...

light a pathway to the sea.



{  When sea turtle eggs hatch onshore, the hatchlings
      instinctively scurry toward the brightest light. That
      is usually moonlight sparkling on the ocean, calling
      the tiny turtles to their home in the sea.                        }

fredag 28 april 2017

Waiting for next release by Vera Blue

  Vera Blue (egentligen Celia Pavey) släppte en singel i februari. Vid det här laget hade jag räknat med att hennes första fullängdsalbum under alter egot skulle ha släppts. Men så är inte fallet. Åtminstone är det inte tillgängligt via Spotify. Istället får ni nöja er med singeln och en låt från den EP som släpptes 2016.

Vera Blue / Celia Pavey

***

  Celia Pavey (född 23 januari 1994), med artistnamnet Vera Blue, är en Sydney-baserad sångerska och låtskrivare. Hennes folkinspirerade album This Music nådde nummer 14 på australiensiska ARIA Charts i juli 2013. Hon slog igenom med en tredjeplats i säsong 2 av The Voice Australia. Vid sin audition för programmet sjöng hon en en helt otrolig version av Simon & Garfunkels "Scarborough Fair". Sedan gjordes en video till den.


***

 Hon har en sångröst som jag ALDRIG kommer att tröttna på, även om hon i sin skepnad av Vera Blue väljer ett skarpare register.




***

Settle, performed by Vera Blue
(Lyrics & Music: 
Celia Pavey, Andrew Macken, Thomas Macken, Helen Croome. From Fingerprints, 2016. Universal Music Australia.)

Oh, I felt a release
And I feel, yellow becoming me

Oh oh, standing all this while
Makes me realise I am alive
And I won't settle

Move on, and up
Now that, I've found
My way back from you

I keep parts belonging to me
And I steal the better ones I need

Oh oh, standing all this while
Makes me realise I am alive
And I won't settle

Move on, and up
Now that, I've found
My way back from you
Ooh

Move on, and up
My mind is clear
Remembering all the things I've done
Done
All the things I´ve done

torsdag 27 april 2017

The Countdown

  Idag är det tjugo veckor kvar tills jag fyller femtio år. Varje torsdag, samt ytterligare tre dagar, kommer bloggen presentera 50 verk av 50 poeter. 


  Det blir ett verk från varje år, från 1967 (mitt födelseår) till 2016. För att även 2017 ska få vara med på ett hörn kommer jag att tillfoga en aforism/kortdikt från Marie Lundquists senaste bok "Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det" i varje inlägg.
  Utblicken försvinner inte helt. Jag kommer att ha ett sådant inslag också fram tills vecka 26.

*********************************************************

Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret

Marie Lundquist (2017)

**

Utblicken (v.17)

  Den 11 april tillkännagav Griffin Poetry Prize de korta listorna med kandidater till de båda prisen, det som går till inhemsk författare samt den internationella utmärkelsen.
  De fyra som nominerats för det internationella priset är: Jane Mead, USA för "World of made and unmade" ; Abdellatif Laâbi, Marocko för "In praise of defeat" i översättning av Donald Nicholson-Smith ; Alice Oswald, Storbritannien för "Falling awake" samt Denise Riley, Storbritannien för "Say something back".
  Vi kan konstatera att två av dessa redan har förekommit i bloggen. Alice Oswalds bok är bra men översättargärningen av Abdellatif Laâbis dikter är förträfflig. Jag hoppas verkligen att "In praise of defeat" tilldelas priset i juni.

  Abdellatif Laâbi är en poet, romanförfattare, dramatiker, översättare och politisk aktivist. Han föddes i Fez, Marocko, 1942. På 1960-talet var Laâbi grundare och redaktör för Souffles, eller Breaths, en väldigt inflytelserisk litterär tidskrift som förbjöds 1972, samtidigt som Laâbi fängslades i åtta och ett halvt år. Källa. World Literature Today
  Följande dikt skrev Abdellatif Laâbi under fängelsetiden.


Abdellatif Laâbi

Four years, by Abdellatif Laâbi
(From In praise of defeat : poems selected by the author / Abdellatif Laâbi ; translated from the French by Donald Nicholson-Smith. New York : Archipelago Books, 2016.)

Four years soon now since
I was snatched from you
                                              from my comrades
                                                                                from my people
they tied me up
                               gagged me
                                                      blindfolded me
they banned my poems
                                            my name
they exiled me to an island
of concrete and rust
they placed a number
on the back of my absence
they deprived me of
the books I love
                              of news
                                              of music
and let me see you
fifteen minutes a week
through two sets of bars separated by an alley
and they were always there
drinking the blood of our words
with a timer
instead of a brain

***

  I kvällens två verk på 50-listan handlar det om samhällsfrågor och politik. I den ena blir det lättsam vers för en ung publik av barnens bästis Lennart Hellsing. I den andra tar kommunisten Pentti Saarikoski ton.


50-listan : Plats 50

Bananbok, av Lennart Hellsing,
med bilder av Tommy Östmar.
Boken utkom 1975 på Rabén & Sjögrens förlag.

Arg ung banan, av Lennart Hellsing

En ung banan stack huvut ut ur klasen
och gormade: O vilken menlös mildhet!
Vi göds som svin och förs sen till kalasen.

Hur länge ska vi tjäna de förnäma?
Försök nu visa litet mänsklig vildhet!
Vi ska bli mycket mera obekväma!

Tänk, om vi kunde sno oss - som en kringla
då skulle vi bli svårare att skala.
Hur länge ska vi hänga snällt och dingla!

Vi borde inte kunna ätas råa.
Låt oss bli bittra, taggiga och hala
och otäcka att se på - kanske blåa!

Ni orkeslösa, ni som inget gitter!
Ni blir ju inget annat än bananer
så länge som ni sitter där ni sitter!


***

50-listan : Plats 49


Jag går där jag går, av Pentti Saarikoski
dikter i urval av Mauritz Nylund
och med inledning av Pekka Suhonen ;
tolkningar av Claes Andersson, Bo Carpelan,
Christer Kihlman, Mauritz Nylund
och Nils-Börje Stormbom.
Stockholm : Bonnier, 1969

(Utdrag)

    Det här vore enkelt om jag var regeringsmedlem och
                                                    varje mitt ord
            som en sädessäck, men vad är regeringen?
Dina stegs sax klippte luft!
Mänskor pratade om hur illa de trivs här,
                när jag slöt ögonen tänkte jag på mörkret,
        hur många platser har jag inte besökt innan jag nu
är här, med hjärtat i halsgropen, svett på pannan, sinnet
                                                      tyst och orörligt!
Jag har alltid varit mycket skeptisk inför erbjuden livsglädje,
                             och nu är jag i en ålder
                                 när det vore hög tid att börja
                dubbel bokföring, jag vandrar
                            i mänskors och bilars
                                trängsel, oljud, förvirring,
       saktar stegen, försöker
                    andas jämt, låter händerna svänga,
                             ser opp mot spetsen
           på Järnvägsstationens torn, är nära att svimma,
               vilka är ni!
       Det finns ingen utväg ur världen.

onsdag 26 april 2017

Vorstellungen aus Hausach

  Om jag hade behärskat det tyska språket flytande så hade jag nog redan besökt litteraturfestivalen i Hausach. I år anordnas den för tjugonde gången. Det som gör den extra attraktiv för en skolbibliotekarie är det faktum att de lyfter fram barn- och ungdomslitteraturen. Bland programpunkterna finns högläsningsstunder för olika åldersgrupper. Uppläsningen utförs av författarna själva!!

Hausach

  Här i bloggen fokuserar vi på poeterna som uppträder på festivalen. Årets upplaga äger rum 5-14 juli, men programmet är inte helt spikat. Så dikterna nedan är skrivna av poeter som besökte festivalen 2016.


***


  År 1998 väckte poeten José F. A. Oliver, född i Hausach och Gisela Scherer idén till festivalen och i kreativ samverkan med staden Hausach, i hjärtat av Schwarzwald, anordnades premiärupplagan.
  Sedan dess erbjuder Hausacher LeseLenz spännande möjligheter att uppleva litteratur. Festivalens olika program lockar en bred publik.
  Ett speciellt fokus har arrangörerna för eleverna på de olika skolorna i staden Hausach och hela Schwarzwald. Därför kopplas författarnas offentliga framträdanden alltid med möjligheten att läsa på skolor och/eller skrivarkurser.
  Framgångarna med ett ungdomsfokus har lett till en annan programpunkt i LeseLenz: Ungdomslitteraturveckan "kinderleicht & lesejung", som besöks av skolgrupper från hela regionen. År 2016 kom över 2500 studenter till Hausach för att besöka uppläsningarna och seminarierna. Källa: Versopolis

  Bär i minnet att Hausach har bara drygt 5000 invånare.

***

  Först blir det norskt.


  Sigbjørn Skåden, född 4 januari 1976 i Tromsø i Norge, är en samiskspråkig författare. Han växte från fyra års ålder upp i byn Planterhaug i Skånland. Han utbildade sig i litteraturvetenskap på Universitetet i Tromsø och i brittisk litteratur på University of York i Storbritannien.
  År 2007 blev Skuovvadeddjiid gonagas (Skomakernes konge) nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Källa: Wikipedia

*

The King of Shoemakers, part 4, by Sigbjörn Skåden
(English translation published in versopolis.com. Sami original in Skuovvadeddjiid gonagas. Skániid girjie, 2004.)


Thea, my Thea,
you cannot imagine
the mildness
Jusup’s imaginary
noted at your side
as I watched you sleeping at night,
as I dwelled in the palm of your breath,
as the scent of your skin sent me
to Thea’s kingdom,
to Jusup’s kingdom;
the gaze in your eyes
and your squeaky voice singing
songs you did not know:
you brought me peace,
and I,
mindless Jusup,
crawled into a southern girl’s heart
and went to rest.

“Joseph, I think you can hear my thoughts”
and so I could.
Kitchen,
attic,
chapel,
dinghy,
shoulders,
fingers,
hamstrings,
thingy,
Jusup’s able hands brightened
the soul of the charmer
and tied the fingers harder to the sinews.
Grandfather’s wise voice:
“Never venture south…!”
but so I did;
discounting the crapmouthed elders
“I am Jusup,
I am Jusup,
I am Jusup,”
and so I ventured.

Honored Terra South,
within you I floated in the sweetest sleep;
your descentress
a soft mattress,
the outside world nowhere in sight,
draped as I was inside a cocoon,
but good Terra South,
a man does not sleep forever
and when morning came
I finally glimpsed
the vast horizon of Terra North,
and on the watery membrane of the eyepool awakened
the spirit.

***

  Tysk poesi går väldigt bra just nu. Tyska författare omtalas till höger och vänster. En av de som hyllats är Ron Winkler.
  Ron Winkler föddes 1973 och bor i Berlin och Jena. Han slog igenom som poet 2004 med samlingen vereinzelt Passanten (Here and There Passers-by). Berlin Verlag publicerade hans samling Fragmentierte Gewässer 2007, följt av Frenetische Stille (Frenetic Silence) 2010.
  Han har fångat intresset hos smartphone-generationen och hans användning av gemena bokstäver i inledningen av meningar är ett fullt medvetet val.
  Han definierar sina verk så här: “the security protocols meant to guarantee the regular paths of communication have been disabled”, as poems which are “hyperlinks to a reality of one’s own making”.
  I denna självgjorda verklighet arbetar Winkler med humor och ironi. Källa: Poetry International

  Om jag hade haft ett pris till årets roligaste dikt vid galan i december så hade följande dikt garanterat blivit nominerad.

*


little house on the Saale, by Ron Winkler
(From Fragmented waters. Translated from German by Jake Schneider. Bristol : Shearsman Books, 2016.)

for itself


the sandbox was where we built our first Mount Hyperbole.
we huffed and puffed and kissed it down.
in that chalk circle's co-kingdom, we could still stand
in Heaven and Hell at the same time.
and no one suspected the hackbird.
__

mother was the first variable constant we encountered.
her life an inequation with her husband.
we claimed the pasture as our own private lawn.
for rounds of ramstones, Batman badminton, and so on.


__

apron was a border as porous as twilight.
we could sense kisses behind it like mute crickets
though that quiet cream hardly trickled.
__

I had evangelephant ears on a buzzard head.
maybe I really was an animal pilot.
__

when I prayed through Jehovah's Windows
in that unquantifiable epoch of night,
I'd form an atheist barn with my hands
complete with dream goats, that special milk.
__

now and then we'd settle in for a civic visit.
the near and dear relations, our aunts with their hangers-on.
teabirds, we dubbed them. beak streets.
__

those may have been Mercedes-flavored
afternoons of excellence, taken to heart and yet to pen.
until a hand smashed in somewhere. categorical error.
then ruckus, then Pyrrhic silence.
__

sometimes we'd hand in ideals like model citizens. other times
we were party poopers. played war as the bad guys.
only base stations for the sequel.


***

  Slutligen ytterligare en talangfull poet från Polen. Vart kommer alla de polska poeterna ifrån? Hur odlas de fram?

Jakobe Mansztajn

  Jakobe Mansztajn (född 1982) är poet och bloggare. Han är redaktör för bloggen Make Life Harder och författare till diktsamlingen Wiedeński High Life (Vienna High Life, 2009), som tilldelades 2010 Silesius Wrocław Poetry Award för "Årets debut" och även blev nominerad till Gdynia Literary Prize. Källa: Versopolis

*


Nothing personal, by Jakobe Mansztajn
(From 
Studium przypadku. Poznan, 2014. Translated by Marek Kazmierski.)

the world of connotations is cruel – a sign is lit
over the apartment, or to be precise it isn't
lit, but instead blinks neurotically like a bulb
over a liquor store (though this isn't the happiest

of connotations). outside the apartment, dariusz,
our accident of the imagination and victim
of loose associations, all of which hurt dariusz's
head and all of dariusz hurts, as if it was gripe

or some little regret that though he sort of knows
the narrator of this poem, he is not elsewhere,
or more precisely: he's not on a beach close to
bikini, with a prettier view and kinder connotations.

tisdag 25 april 2017

Wheeled winner of round 2

  Poem of the week, round 2. Förra året tyckte jag att Times Literary Supplements urval hade lite väl hög akademisk svansföring. I år har de faktiskt chockerat mig på ett positivt sätt. 


  Nedanstående dikt av den nyligen blogg-omskrivne X.J. Kennedy publicerades av TLS i januari. I min genomgång fick dikten full pott.

  Ställningen efter två omgångar:

Times Literary Supplement, 4 poäng
The Guardian, 3 poäng
Griffin Poetry Prize, 3 poäng
Vallum Magazine, 3 poäng
Inpress Books, 2 poäng
Vinyl Poetry & Prose, 0 poäng

***


At a low mass for two hot-rodders, by X.J. Kennedy

(From Cross ties : selected poems. Athens : University of Georgia Press, 1985.)


Sheeted in steel, embedded face to face,
They idle in a feelingless embrace,
The only ones at last who had the nerve
To crash head-on, not chicken out and swerve.
Inseparable, in one closed car they roll
Down the stoned aisle and on out to a hole,
Wheeled by the losers: six of fledgling beard,
Black-jacketed and glum, who also steered
Toward absolute success with total pride,
But, inches from it, felt, and turned aside.

***


  Den kanadensiska poeten Jane Munro har skrivit en diktsvit om sitt liv med en alzheimer-drabbad make. De omtalade dikterna finns med i diktsamlingen Blue Sonoma (2014).
  En av texterna utsågs till veckans dikt hos Griffin Poetry Prize i slutet av januari.


Old man vacanas (extract), by Jane Munro
(From Blue Sonoma. London, Ontario : Brick Books, 2014.)


5

The old man who picks up the phone
does not get your message.

Call again.
Please call again.

The cats leave squirrel guts
on the Tibetan rug.
Augury I cannot read.

You’ve got to talk with me.
I scrape glistening coils
into a dust pan,
spit on drops of blood and spray ammonia.

The blood spreads into the white wool.

I am so sick of purring beasts.

Don’t tempt me, old man.
Today I have four arms
and weapons in each hand.

måndag 24 april 2017

Nya bokstäver lägger till vid alfabetskajen

  Det blir säkerhetstänk i sjölivets alfabet idag, och samtliga upphovspersoner är kvinnor. Finns det ett samband? Är kvinnor mer säkerhetsmedvetna?


***

D som i Dreja bi - av (medel)lågty. dreien, dreigen, draien ’vrida’, ’vända’, sjömansuttryck för att upphäva ett fartygs fart genom vattnet och sedan hålla det kvar i ungefär samma läge. Seglande fartyg drejar bi genom att gå upp i vind och skota eller brassa back i något eller några segel. Källa: NE



*

Dreja bi, av Rita Brunner (f. 1951)
(Ur 181 dikter till Tranströmer. Stockholm : Tolvnitton förlag, 2011.)


Det ena gav mig liv, det andra livet
i lugnet ut i skrovets salta famn.
Jag skrek och bad om nåd i varje hamn
likt fåret utav vargar illa rivet.

Nu tryggt jag vilar här i era händer

och känner inte rädsla eller hot.
I havets botten väntar mig en rot
som binder fast mig mellan tvenne länder.

Så fira ner min urna över reling,

men vänta tills kapten har drejat bi
om vinden piskar vågors toppar vita.

Låt dansmusiken flöda runt omkring

och raska på, beställ en drink med sprit i.
Min sista drink, den vill jag ha på krita!

***

E som i Ekolod - ekolod är ett mätinstrument som bygger på att ljud skickas i väg och sedan studsar tillbaka. Ekolod används ofta när man fiskar med stora båtar. Mätinstrumentet finns i båten och mäter hur lång tid det tar från det att instrumentet skickat ut en ljudpuls till dess att ljudpulsen studsat mot ett fiskstim och kommit tillbaka till instrumentet.

  Ekolod används även vid navigering. Ubåtar behöver ekolod för att kunna navigera under vatten.


HIST: grek. ēkhō 'buller; ljud; genljud' ; HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. lodh; av lågty. lot 'bly; kula'; jfr löda, lödig. Det sammansatta ordet ekolod har använts sedan 1923.
Källa: NE

*

Porträtt, av Rut Hillarp (1914-2003)

(Ur Dina händers ekon. Stockholm : Bonnier, 1948.)

Du lyfter ditt ansikte
och tystnaden sliter kläpparna ur alla klockor

Återkastande ditt leendes spiral

över havet av döda kvinnokroppar
vrider sig rymdens speglar
ljudlöst
för dina ögons ekolod

Vid dina fötter en ung flicka

med lemmarna förlorade i rysande drömmar

***

F som i Flytväst - livräddningsutrustning i form av väst eller jacka. Flytförmågan kommer från mjuka eller hårda inmonterade flytkroppar eller från blåsor som kan fyllas manuellt eller automatiskt med luft eller gas. Av de olika flytvästar som finns är räddningsvästen den säkraste då den förmår hålla en medvetslös persons ansikte över vattenytan.
Historiskt använt sedan 1919. Källa: NE

*


Jag tror att jag har ett behov, av Lina Ekdahl (f. 1964)
(Ur 59 dikter. Mariefred : Gavrilo, 1999.)


Jag tror att jag har ett behov
Jag tror att jag behöver vara ensam
Jag tror jag skall åka till Kiel
Jag tror jag skall åka med Kielfärjan
Jag tror jag skall åka ensam med Kielfärjan


Jag tänker på vad jag tror
om hur det ser ut
om vad jag tror att jag får
jag tror jag får fläskpaj i baren
jag tror jag sitter
på en bänk av flytvästar
och jag tror att jag
planerar att jag njuter

Sen tror jag att jag kräks fläskpaj

och jag tror att jag känner mig ensam
och jag tror att jag slänger mig i hytten

Jag tror nog inte att jag har nåt behov

Jag tror nog inte att jag behöver vara ensam
Jag tror inte att jag åker ensam med Kielfärjan
Jag tror inte att jag åker med Kielfärjan
Jag tror inte att jag åker till Kiel