Clap your hands and steer with your knees

  Ett nytt debutalbum singlar in i fredagsstudion. Vi drar till de kanadensiska stålfabrikerna och de långsträckta motorvägarna. Veckans soloartist är Jay Pollmann som släppte sitt debutalbum "Head in the clouds" i januari. Albumet finns på Spotify.

  Det blir två videoklipp. Först ut "Steerin' with my knees". Håll i hatten! Nej, jag menar ratten.

***

**

  [Born in Hamilton Ontario and raised just outside the small town of Cayuga, Foot Stompin’ Rootsy Blues musician and songwriter Jay Pollmann is making great strides in finding his sound as a solo artist.

After a 10-year career with dirt rock trio GRUVE, playing hundreds of shows and festivals, touring Canada and the United States and releasing four well received albums, Jay set out to launch a solo career in 2013 in search of an outlet for his musical ideas.

Jay Pollmann has created his own unique ‘Foot Stompin’ Rootsy Blues’ sound produced through the use of his acoustic guitar, brass slide, harmonicas, the odd tambourine and of course the stomp of his feet.] 
From www.jaypollmann.com

***

  Den andra videon är en livespelning från Shared Harvest Farm's April Barn Session. Sången heter "Sick and tired".

Ett liv som bär och ögon som brinner

  Till veckans Utblick har jag bläddrat i Hanna Hallgrens nyutgivna bok; en intressant liten skapelse. Sen uppmärksammar jag en föreläsning/workshop vid Stanza Poetry Festival och så avslutas inlägget med PEN Internationals kamp för hotade författare som stod i fokus under världspoesidagen.

***

  Hanna Hallgren är sedan 2016 professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Hon är verksam som poet och har också en bakgrund som litteraturkritiker och kulturskribent. 2008 doktorerade hon vid den tvärvetenskapliga institutionen Tema Genus vid Linköpings universitet, vilket gör en f.d. Linköpingsstudent extra glad. Jag gillar dessutom den tvärvetenskapliga modell som arbetat fram vid Linköpings universitet. Jag kom själv i kontakt med Tema Hälsa när jag studerade där.
Under perioden 2016-2018 kommer hon vara ledamot i kommittén för konstnärlig forskning, Vetenskapsrådet. Helt suveränt med en genusvetare och poet i det sammanhanget. Källa: Hanna Hallgrens presentation inom Göteborgs universitets webbplats

  Hennes nya bokprojekt, Det som övar annorlunda likt ett hjärta (endast 26 sidor lång), hämtar sitt motto från ett citat av Ingeborg Bachmann. Det gjorde även hennes förra bok. Recensenten Göran Sommardal upplever den som "ett paradoxalt utdrivande av poesin ur poesin, samtidigt som den förblir en känslo­starkt hårdsträngad dikt."

  Jag vill nog inte dra analysen om utdrivningen så långt som Sommardal gör, när det handlar om ett projekt på blott 26 sidor. Däremot har han helt rätt i att det rör sig om hårda strängar.

(Ur Det som övar annorlunda likt ett hjärta, av Hanna Hallgren. Malmö : Pequod Press, 2016.)

(..)

om orden kunde fyllas i
och handen lyftas för att skriva
genom eld och blod
bli spjut, ett liv som bär sig självt
och skär sin egen himmel
men ingenting kan skrivas eller sägas
till en död som lever
själv eld, själv blod
själv skugga
för orden blir så stilla då de släcks
i sig själva silhuetter

om orden inte var så stilla
eller redan stelnat i droppar
kring en sammanpressad mun
om de kunde resa sig, gå före
för att väcka husen
i kvarter som tiden lämnat kvar en trädgård i
eller följa efter, som grönska
genom stenarna

men orden och stenarna
kan inte riva murarna
att skriva i bettet
och hjärtats muskel
vi byter astrakaner
mot löften om eld och blod
tårarna hårda, söta
hinna, ett gömsle för tid
lik ett brustet granatäpple
är din kind

***

  Vid årets Stanza Poetry Festival i St. Andrews, Skottland arrangerades en sorts workshop med filipin-amerikanen R.A. Villanueva. Han interagerade med publiken och de skapade ett diktverk tillsammans. En av arrangörerna som deltog i eventet beskrev det som ritualistiskt. R.A. är en mycket lovande poet som fått mycket uppmärksamhet på kort tid. Han är sedan en tid bosatt i London. 

*

Archipelagic, by R.A. Villanueva
(Originally published by the Academy of American Poets, www.poets.org.)

Not vinegar. Not acid. Not

sugarcane pressed to mortar by

fist, but salt: salt, the home taste; salt,

the tide; salt, the blood. Not Holy

Ghost, but a saint of coral come

to life in the night crossing a

field of brambles and thorns, the camps

of pirates beat back to the bay

with hornets. Not Santo Niño.

And not a belt of storms, but this:

girls singing, an avocado

in each open palm, courting doves;

a moth drawn to the light of our

room you take to be your father.

***

  Den 21 mars var det Världspoesidagen. Organisationen PEN International uppmärksammade åter författare som på något sätt blivit hotade eller dömts till repressalier för sina åsikter eller för sina relationer med regimkritiker. Den kinesiska författarinnan Liu Xia är gift med fredspristagaren Xiaobo och hon har suttit i husarrest sedan 2010. Andra författare som uppmärksammades var:  Amanuel Asrat (Eritrea), Dareen Tatour (Palestina).

Shadow, by Liu Xia
(From Empty chairs : selected poems. Translated from the Chinese by Ming Di and Jennifer Stern ; foreword by Herta Müller and introduction by Liao Yiwu. Minneapolis, Minnesota Graywolf Press, 2015.)

- for Xiaobo

One morning as I was sleeping,
a shadow hovered over me like a dream.
This shadow still blocks my vision.
Time goes by, seasons change,
but that long, cruel morning
hasn't ended.

A chair and a pipe
wait for you in vain.
No one sees you walking down the street.
In your eyes, a bird is flying,
green fruit hangs from a tree without leaves -
since that morning, the fruit refuses
to ripen in the fall.

A woman with burning eyes
starts writing day and night
with endless dream-words while the bird
in the mirror falls into a deep sleep.

Caravans of poets went to Paris

  För lite drygt en vecka sedan avslutades den nittonde upplagan av festivalen Le Printemps des Poètes i Paris. Det är ett gigantisk och rätt oöverskådligt evenemang. I år var temat Afrika. Jag kan inte franska och har svårt att sätta mig in i det som skrivs på deras webbplats. Dessutom har jag varit upptagen med Rögles hockeymatch (Vi är kvar i SHL!!!) på TV12 i afton. Jag redovisar dikter av tre poeter som deltog i festivalen.

***

  Amina Saïd föddes i Tunis 1953 till en tunisisk pappa och en fransk mor under kampen för tunisiska självständigheten, som uppnåddes när hon var tre år gammal. Hon växte upp tvåspråkig, skolad i både arabiska och franska, med den dialektala arabiskan från hennes födelseland som en del av hennes liv och fantasi. Källa: Poetry Foundation

even if I must unlearn the world, by Amina Saïd
(From The present tense of the world : poems 2000-2009. Boston, MA : Black Widow Press, ©2011.)

to discover which elsewheres we come from
of what elsewheres we dream
towards which elsewheres we go
which perhaps dream of us
even if I lose Ariadne's thread
and find it again a hundred times
I will stand up in the light

even if my dreams don't let me sleep
if there's nowhere I find rest
even if I know that time
grants us only a sigh
across desire's deep waters
I will thank life for each joy
each sorrow each look
each word each silence shared

even if our journey continues
between day and night
beneath a sky which stays strange to us
if the past fades away and expires despite itself beneath our feet
even if words leave me inconsolable
joyful infatuated despairing
till the arrival of the great night
I will stand up in the light

even with my spirit crushed
by night's dark prisons
even with my flesh nailed down
by the world's grasping hands
even when the date and the place
of my birth are forgotten
I will stand up in the light

***

  Den prisbelönta marockanska poeten, Abdellatif Laâbi är allmänt erkänt som en av de viktigaste poeterna idag. 
  Laâbi föddes i Fez 1942. Han började skriva i mitten av 1960-talet, och publicerade sin första roman 1969. År 1966 grundade han den berömda litterära tidskriften Souffles, en tidskrift om litteratur och politik som skulle rendera honom som redaktör ett åttaårigt fängelsestraff (1972-1981) under det auktoritära styret från Hassan II. När han släpptes ut från fängelset lämnade Laâbi Marocko 1985 och har bott i Paris sedan dess. Källa: Poetry Translation Center

*

The Blue Gate to Fes

(From "Fragments of a forgotten genesis", by Abdellatif Laabi. [In praise of defeat : poems selected by the author]. New York : Archipelago Books, 2016.)

[...]

Unfortunately for me
I learnt to read and write

What was the meaning
of that text scribbled
in a forgotten
and accursed language?

Only the escape could decipher it

Give me your hand oh my banished brother
I do not have your courage
for I still fear for my kin

At your side I am afraid to find
only a mineral landscape
without the touch of a woman
without the prodigal daughter of the grape

I find it hard to quit
what hurts me
and braces me to fight it

***

  Véronique Tadjo är född 1955 och kommer från Elfenbenskusten. För närvarande är hon bosatt i Sydafrika. Hon har skrivit ett flertal romaner och är också verksam som barnboksförfattare och konstnär. På svenska finns bland annat barnboken "Mamy Wata och monstret". Källa: Leopard förlag

*

Det är dags att ge sig av, av Véronique Tadjo
(Ur Människosaker : dikter och noveller på liv och död från Afrika, Asien och Latinamerika / redaktörer: Birgitta Wallin och Maria Lannvik Duregård. Stockholm : Karavan, 2008.)

Det är dags att ge sig av
längs resenärernas leder
Plocka samman det du söker
och se till att du är redo
Var än vi färdas
kommer det att finnas karavaner

Översättning från franska av Birgitta Wallin

P.K. with compassion for Planet Earth

  Den här veckan är initialerna bestämt P.K och de står för Patricia Kathleen, med det tillhörande efternamnet Page.

***

  P.K. Page var poet, prosaförfattare och bildkonstnär. Hon föddes i Dorset, England 1916. Med lämnade England 1919 med sin familj och de bosatte sig i Red Deer, Alberta. Hon utbildade sig i Calgary och Winnipeg och studerade senare konst i Brasilien och New York. I slutet av 1930-talet bodde hon en kort stund i Saint John, New Brunswick; i början av 1940-talet flyttade hon till Montreal och arbetade som arkivassistent och historisk forskare. Källa: University of Toronto

  Det yrkesvalet tycker jag influerar hennes texter också.

My chosen landscape, by P.K. Page

(From Poetry Magazine, May 2007.)

                I am a continent, a violated geography,
                Yet still I journey to this naked country,
                to seek a form which dances in the sand,
                This is my chosen landscape.
                                                  - Gwendolyn MacEwen

Sand dunes, interminable deserts, burning winds
the night temperature bitter, a land of grit;
and floating above me stars as violent
as fire balloons, tactile and brilliant.
The all-enveloping sky, a cloak of soot.
This is my story, my brief biography.
The sum total of my experience. I travel –
a compass useless in my useless hand –
through a sandscape, a singular topography.
I am a continent, a violated geography.

Restless in all this emptiness, I seek
a fellow traveller, search for a sign –
a secret handshake, a phrase, some unusual colour
like periwinkle, for instance, or bright citrine,
but the monotony of sand persists
and nothing improbable finds entry
into the appalling platitudes of speech –
the lingua franca of everyone I meet –
in this land devoid of flags and pageantry.
Yet still I journey to this naked country,

for something in its nakedness has a beauty
so pure it is as if I thrust a knife
into my immaculate flesh and drew it forth
without a drop of blood being spilled.  It is
abstract and invisible as air
this empty geometry, this ampersand
upon ampersand that leads me on
as if I were zero or minus sign,
through ‘and’ and ‘and’ and ‘and’,
to seek a form which dances in the sand

But nothing formal dances.  Only the wind
blows – unchoreographed – a floating ghost
across the dunes.  The sand molecular,
airborne and free, is faint with the scent
of absolute dryness, a small mineral smell.
And this almost scentlessness, this shape without shape
is a violated country, one in which
I am both exile and inhabitant
and though I would escape
this is my chosen landscape.

***

  Den amerikanska poeten och kritikern Edward Hirsch kännetecknade henne, i Washington Post, som en av de "finest and most exuberant Canadian poets... a celebratory writer with a keen eye, a roving intelligence and a compassionate sensibility."

  Page förklarade själv sin poetik så här:
"the idea [for a poem] diminishes to a dimensionless point in my absolute centre. If I can hold it steady long enough, the feeling which is associated with that point grows and fills a larger area... It is from here that I write - held within that luminous circle." Källa: University of Toronto

*

Motel pool, by P.K. Page
(Published in Canadian Poetry Online)

The plump good-natured children play in the blue pool:
roll and plop, plop and roll;

slide and tumble, oiled, in the slippery sun
silent as otters, turning over and in,

churning the water; or-seamstresses-cut and sew
with jackknives its satins invisibly.

Not beautiful, but suddenly limned with light
their elliptical wet flesh in a flash reflects it

and it greens the green grass, greens the hanging leaf
greens Adam and Eden, greens little Eve.

***

  P.K. Page var "en medborgare inte bara i världen, men på jorden", som Eric Ormsby påpekar i sin inledning till hennes verk Planet Earth (1994). I själva verket så förutspår hon global uppvärmning redan i sitt visionära prosastycke "Unless the Eye Catch Fire", som publicerades första gången 1972.
  "Planet Earth" is a celebration: "It has to be made bright, the skin of this planet/ till it shines in the sun like gold leaf."

  Patricia Kathleen Page dog 2010, vid en ålder av 94 år.

**

  Jag avslutar med en dikt om poesins eviga frågeställning. 

P.K. Page

Single traveller, by P.K. Page
(Published in Canadian Poetry Online)

What is this love that is my life's companion?
Shape-changer, sometimes faceless, this companion.

Single traveller, I wander a wasting world
awaiting the much anticipated Companion.

A trillium covered wood one April day
served as a nearly consummate companion.

A horse, two dogs, some cats, a blue macaw 
each in its turn became a loyal companion.

Behind the loved embrace, a face of light-
demon or angel-lures me from my companion.

The street of love is neither wide nor narrow.
Its width depends on me and my companion.

Am I too bound and blinded by coarse wrappings
ever to know true love as my companion?

O Poet, squanderer of time and talents
why do you search for love as your Companion?

”Persiska är (sött som) socker”

  Persiska är veckans modersmål. Persiska (persiska: فارسی, farsi, /fɒːɾsiː/), är ett iranskt språk inom den indoiranska grenen av de indoeuropeiska språken. Det talas främst i Iran (där kallat "pârsi" eller "fârsi"). I dag talas persiska av ca 120 miljoner människor, varav knappt 80 miljoner lever i Iran. Persiska är officiellt språk inte bara i Iran, utan även i Afghanistan och i Tadzjikistan.

Persisk saffranglass

***

  I Sverige talas persiska av omkring 120 000 personer. Språkets markanta utbredning utanför Iran under de senaste decennierna beror till stor del på att persisktalande har emigrerat från Iran på grund av den sociala, politiska och religiösa situationen i landet.

*

  Aḥmad Shamlū, 1925–2000, räknades från debuten 1947 som en av de ledande modernistiska poeterna i Iran. Hans diktning bygger i formellt hänseende på den fria vers som skapats av Nima Yushij och är till sitt innehåll ofta politiskt engagerad men rymmer också vackra kärleksdikter, där bl.a. hustrun Ayda besjungs. På svenska finns samlingsvolymerna Allomfattande kärlek (1994) och Bortom kärleken (1999). Den förstnämnda har parallelltext på persiska. Källa: NE

Ahmad & Ayda Shamlū

Om kärlek, av Ahmad Shamlū
(Ur Allomfattande kärlek : dikter ; översättning av Azar Mahloujian. Stockholm :Arash,1994.)

Den som säger "jag älskar dig"
är en sorgsen sångare
som har förlorat sin röst

          Om ändå kärleken
          hade en tunga att tala med

tusen glada tofsvipor
finns i dina ögon
tusen tysta kanariefåglar
i min hals

          Kärleken
          om den ändå hade en tunga att tala med

--

Den som säger "jag älskar dig"
är nattens sorgsna hjärta
som söker sin måne

          Om ändå kärleken
          hade en tunga att tala med

Tusen skrattande solar finns i din gång
tusen gråtande stjärnor
i min önskan

          Kärleken
          om den ändå hade en tunga att tala med

***

  Historiskt sett har persiskan utövat ett betydande inflytande på andra språk utanför Irans moderna gränser, främst turkiska, hindi, urdu och arabiska. Under medeltiden fungerade persiskan som gemensamt kulturspråk, lingua franca, för olika folk i Iran, Centralasien, Indien, Anatolien och Balkan. Längs Sidenvägen användes det som handelsspråk och de äldsta bevarade texterna på nypersiska skrevs ned av judiska köpmän från Bukhara. Med tiden inrättades lärda akademier som befrämjade språkets studium och spridning i städer som Samarkand, Nishapur och Shiraz. Persiskan har frambringat några av världslitteraturens främsta författare och dikten åtnjuter en särskild kulturell prestige bland persisktalande. Till de fem främsta klassiska diktarna räknas i regel Ferdousi, Ḥāfeż, Rumi, Sa‛di och Neżāmi. I poesins symbolspråk kom persiskan att liknas vid socker, qand-e pārsi, för sin ljuva ton. Källa: Ashk Dahlén, fil.dr. i iranska språk vid Uppsala universitet

*

  Asad Rokhsarian, poet och översättare, bosatt i Uppsala.

Ett regn av fjärilar, av Asad Rokhsarian
(Ur Persisk poesi i Sverige. 1 ; Ett regn av fjärilar : elva iranska poeter i Sverige /översättning: F. Abdollahzadeh, S. Mazandarani, T. Eklund. Lund :Roya,1998.)

Det regnar
ett regn av fjärilar mot den vita sidan

lille pojkens skål
fångar mynt

en fotgängare utan regnkappa
flyr av rädsla
och jag
kastar mig i regnets kokong

***

  Många persiska ord har tydliga släktskap med sina svenska eller engelska motsvarigheter, vilket beror på det gemensamma genetiska ursprunget. Några kognater eller ord som är ursprungliga i både persiskan och engelskan är följande:
pedar ”father”
mādar ”mother”
barādar ”brother”
doxtar ”daughter”
do ”two”
Källa: Ashk Dahlén, fil.dr. i iranska språk vid Uppsala universitet

  Exempel på lånord från persiskan i det svenska språket: sjal, schack och paradis. 
  Persiska var 2004 det fjärde vanligaste språket att blogga på, det beräknades samma år finnas mer än 75 000 persiskspråkiga bloggar. Källa: Wikipedia

*

  Sohrab Rahimi (1962-2016) var en svensk författare och översättare.
  Sohrab Rahimi flyttade till Sverige 1986. Han skrev flera diktsamlingar och en roman. Han översatte även många diktsamlingar och romaner till svenska och persiska. Han var medlem i Författarcentrum, Sveriges Författarförbund och Svenska PEN. Han var gift med poeten Azita Ghahreman. Källa: Wikipedia

Azita Ghahreman & Sohrab Rahimi

(Ur Persisk poesi i Sverige. 2, Klaustrofobi för omsluten kropp / Sohrab Mazandarani, Robab Moheb, Sohrab Rahimi. [I rummets tomhet, av Sohrab Rahimi]. Lund : Roya, 1998.)

I rummets tomhet
stirrar jag
på den lugna döda bilden
räknar stegen
i sömnen
och i minnets nederbörd
planterar jag
en ny tanke
istället för gamla

Pusselbitar till Ortmans poesi

  Veckans skribent i Tria Carmina vet jag väldigt lite om. Jag borde kanske ha frågat min vän Henrik om han kände till Peter Ortman, eftersom han är cineast och Ortman var medförfattare till boken "Att se film". Känslan för att skapa en scen märks även i Peter Ortmans poesi.

Tria Carmina

med

Peter Ortman

(1939-2008)

***

  Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle använda hans första bokpublicering i min genomgång. Den skedde nämligen under pseudonym och i samarbete med Christian von Scheele. Från början (under studenttiden i Lund) var de tre musketörer som skrev under beteckningen "Håkan Al". Den tredje var Joel Ohlsson.

  Boken Käre N N utkom 1966 och innehåller en salig blandning av texttyper, några av dem skulle jag nog snarare klassificera som kortprosa än poesi. Bäst gillade jag en sekvens med dikter om träd. Jag har ingen aning om Peter Ortman, eller Christian von Scheele, är upphovsman till mitt valda exempel.

(Ur Käre NN / Håkan Al, pseud. för Peter Ortman och Christian von Schéele (författare). Stockholm : Bonnier, 1966.)

IV.
Om träden som syns på ett tjugo år gammalt vykort.

De växer längs en flod.
Floden rinner genom en stor park.
Snart kommer den in i ett vidsträckt fabriksområde.
Det syns inte men jag vet att det finns där.
Under ett av träden syns två figurer.
De är klädda i grå vindtygsjackor med mörkblå axlar,
golfbyxor, och diagonalrutade kvartsstrumpor.
På fötterna har de blå gymnastikskor med svarta sulor.
De står stilla under trädet.
De står i skuggan.
Jag kan inte urskilja deras ansikten.
- - -
Man kan se det på gamla fotografier.
T ex vindtygsjackorna som
var grå med mörkblå axlar
och till det golfbyxor och
diagonalrutade kvartsstrumpor
(det kunde ta bortåt fem minuter på morgonen att få strumporna att sitta så att det inte syntes att man hade långkalsonger.
Ofta hände det att det syntes ändå.)
Sen kommer alltihop forsande:
Alfatabletter, Gunder Hägg,
gymnastikskor
(de var blå och hade svarta sulor och golvet i gymnastiksalen
var svartstrimmat av dem. Och man minns plötsligt hur det
luktade i omklädningsrummet och hur det kändes att gå balansgång)
och ransoneringskort och beredskap
och salmiak och en båt med bananer
och den första serietidningen,
den hette Karl-Alfred,
violer till mor och Olle Johnny
och Farbror Sven och
Mulle Holmqvist, och hans brorsa, Masse,
som var större och kraftigare,
och matinéköer och Johnny Weissmüller.
Det var då det.

Tid är egentligen ett avstånd.

***

  Peter Ortman föddes i Gävle och växte upp i Södertälje. Han studerade i Lund och tog en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria 1970. Under åren 1964-72 arbetade han som universitetslärare i litteraturvetenskap och drama-teater-film, därefter som forskarassistent. Senare flyttade han till Stockholm. Peter Ortman var också verksam som kritiker och dramatiker, bl.a. skrev han litteraturkritik i Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, NT och BLM. Källa: Alex författarlexikon

  Som ni vet så väljer jag verk från olika tidsperioder av författarens liv. Mellanakten ägnas åt "fyrtioårsåldern". I Ortmans fall innebär det boken Molnet i krokodilskinnsväskan, från 1979. Två år tidigare skilde han sig från sin första fru Maria. Jag vet inte om den händelsen har påverkat texterna i boken. Tonläget är grått och krisartat men uppblandat med ironi och förnumstighet. 

(Ur Molnet i krokodilskinnsväskan : dikter / Peter Ortman ; [teckningar av Cilla Ericson]. Stockholm : Bonnier, 1979.)

Det är så enkelt
Det är ju så enkelt
Man måste göra det bästa av livet

                                                Normala kläder
                                            Den rätta blå färgen
                                        Den underbara urspårningen
                                    Kyss nummer fyra
                                Dånet i skorstensröret
                            En tankfull tystnad
                        Det perfekta molnet

            Så enkelt
        Men aldrig tillräckligt nära
    Tam-tara-taj
Melankoli

Så enkelt så ensamt så kort och så meningslöst
Jag vill att du för mig till rätta

***

  Från vad som kan beskrivas som en satiriskt munter vardagspoesi övergick han senare till en formellt allt stramare, kärnfull och existentiellt färgad poesi i samlingar som "Epikris" (1993), "Ögla" (1999) och "Gnistgömma" (2001). Grundstämningen är ofta melankolisk. Det hela kan påminna om Ekelöf och Tranströmer, men med ett omisskännligt eget tonfall. Källa: Alex författarlexikon

  Jag håller helt med det utlåtande som går att läsa i Alex författarlexikon. Jag tycker dessutom att boken Ögla (1999) är riktigt bra. Det fanns flera tänkbara exempel att lyfta fram. Jag valde en dikt om våren.

Vår, av Peter Ortman

(Ur Ögla : dikter. Stockholm : Bonnier, 1999.)

Det drar ihop sig till
det eviga livet

Mörkertal, ingen tröst
för tics och trasiga tankar

Fullmånens isboll
speglas inte i sjön

Pusselbitar och spinkeved
Inkapslad väntan

Eld och gestalt
En tid som är vår

Städa, städa, varje fredag

  Det blir lite av städtema i veckans avsnitt med barnpoesi. Först en mycket bra bok om grävlingen Per som vill ha rent och snyggt i skogen. I mellanakten blir det känslostormar signerade Ulf Stark och kvällens tredje bok är också skriven av honom, i den får vi återse karaktären Elmer.

***

  Dagens första bok, Städa, är en suverän historia om att hålla rent. Den är både författad och illustrerad av Emily Gravett.

  Det handlar om grävlingen Per som gillar att hålla snyggt i skogen. Men han går lite för långt under lövfällningen när vintern närmar sig. Han samlar in alla löven i säckar, men sen ledsnar han på de spretiga träden och gräver upp dem allihop. Han satsar på att asfaltera området, men vad händer då . . .

(Ur Städa / Emily Gravett ; översättning: Sara Jonasson. Stockholm : Känguru, cop. 2016.)

Ingen lera, inget bök,
inga löv och inget stök.

"Så välstädat, rent och fint här är!
Till slut blev skogen perfekt", säger Per.

Nu känner Per hur det knorrar i magen.
Han har knappt hunnit äta på hela dagen.

Men de mumsiga maskarna han brukar äta
finns långt ner i jorden, under det släta.

Så Per får gå hemåt utan nån mat
och drömma om smaskiga maskar på fat.

Men just när han står och ska öppna sin dörr
så finns ingen dörr där dörren var förr!

***

  Ulf Stark har skrivit tre böcker om Kanel och Kanin. I år gav En bok för alla på nytt ut boken "Kanel och Kanin och alla känslorna". Genom fjorton rimmade verser får man följa hur känslor kan växla och vilka fallgropar som finns för vänskapen.

  Jag gillar konceptet för boken om Kanel och Kanin, att återge en berättelse genom karaktärernas tankar. Det svåra ligger i att få till versformatet. Jag tycker att det blir för stora skillnader emellan dem. Bäst gillar jag följande rader om ånger.

Ånger, alla gånger / Ulf Stark

(Från boken Kanel och Kanin och alla känslorna / Ulf Stark och Charlotte Ramel. Stockholm : En bok för alla, 2017.)

En gång sa jag: Dumma lort!
Jag ångrar mycket som jag gjort
nu när Kanel är väck.

Som att jag skrek: Vad du är tjock!
Och slängde lera på hans rock
så att den fick en fläck.

Och när han somnat i sin bädd
skrek jag BU! så han blev rädd.
Det var fräckt.

Åh, vad jag ångrar allt det där!
Och nu så är han inte här
när jag vill be om ursäkt.

***

  Förra året bjöds vi på middag i Ulf Starks och Lena Geffenblads gemensamma projekt, Elmer Kock. Nu har uppföljaren anlänt. Den här gången är Elmer städexpert. Jag blev inte begeistrad av första boken, och den här historien är ännu tunnare. Gulligast blir det när han gör hembesök hos en gammal dam som känner sig ensam.

(Ur Elmer Städare / Ulf Stark, Lotta Geffenblad. Publicerad: [Stockholm] : Berghs, 2017.)

Han åker till en gammal dam
som ger honom en darrig kram:
"Kära Elmer! Vad du är snäll!"

Så stökigt är det inte där.
Ensam är vad damen är,
varje dag och varje kväll.

Så pratar damen vitt och brett
om släktingar hon aldrig sett
och vänner som hon inte har.

Elmer gnor en TV-bänk,
tanten spiller kaffestänk -
så att han ska stanna kvar.

Krizan, Kravitz och Chucken

  Veckans solodebut består av titelspåret från Anthony Krizans album "Dust and bone". Sen fyller jag på med en låt av Lenny Kravitz som Anthony bidragit till. Avslutningsvis kan ni lyssna till den första låten som Chuck Berry spelade in.

***

  Anthony Krizan blev först känd 1994 som gitarrist för det kommersiellt framgångsrika jambandet Spin Doctors. Han samproducerade bandets tredje album, däribland "You’ve Gotta Believe In Something" - ledmotivet till Michael J. Fox TV-show "Spin City". Fem av Krizans sånger finns med på Spin Doctors "greatest hits collection" inklusive "Miss America".
  Anthony följde upp de inledande framgångarna med två stora låtar; först Lenny Kravitz klassiska "Stand By My Woman," från Mama Said (Virgin Records), som också finns med på Lenny Kravitz Greatest Hits (Virgin) samt John Waites "When You Were Mine" (Rena Records). Källa: Sonic Boom Studios

*

  Hans solodebut har fått fin kritik. Jag gillar verkligen titelspåret.

Dust and bone, performed by Anthony Krizan
(Lyrics & music: Bruce A. Wallace, Steve Pasch, Anthony Krizan. Album: Dust and bone. Sonic Boom Records, 2016.)


Rolling with a little bit of scratch
Throwin' on a red and a black
Dealer ain't cutting no slack
Once you gone, baby can't come back
Sicker than a heart attack
Saying boy you ain't got jack
Jack went late on a railroad track
Now he's gone and he can't come back

Can't take it with you when you gone
Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Going home to all my kin
Soaking in the old cold gin
I keep on descending and the devil keeps grinning
Cause he knows that I just can't win

Can't take it with you when you gone
Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Yeah, dust and bone
Can't take it with you when you gone
Dust and bone

Caught between the rock and the roll
Feeling like I sold my soul
I ain't ready to go but I lost control
Laying face down in a hole

Can't take it with you when you gone
Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Can't take it with you when you gone
Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone
Yeah, we all turn to dust and bone

Dust and bone

Can't take it with you when you gone
All turn to dust and bone
Yeah you can't take it with you when you gone
We all turn to dust and bone

Dust and bone
Yeah, we all turn to dust and bone

***

Mänsklighetens ökenvandring

  Utblicken tänker på sommarens skrivkurser, för att sedan lyfta fram en mycket värdig pristagare och avsluta med att åter tipsa om en detalj på Poetry Foundations webbplats.

***

  Jag har tidigare omnämnt ett par författarskolor i bloggen, exempelvis den som ges vid Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö. En annan folkhögskola som driver poesikurs är Ölands folkhögskola. Tyvärr är årets utbildning redan fulltecknad, men lägg kursen på minnet och ansök nästa år. Kursansvariga är poeterna Johan Nordbeck och Sara Hallström. 
  Sara är verksam som poet och skrivarkurslärare. Hon undervisar bland annat på Ölands Skrivarskola sedan 2007, samt med jämna mellanrum på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. I Göteborg där hon bor arbetar hon som pedagog på Göteborgs Konsthall. Hon har gett ut 4 diktsamlingar samt två böcker ihop med tecknaren Vanja Larberg, varav en är barnboken 'Sjung den!'. 2007 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Källa: Ölands folkhögskola

Konstens hus, Ölands folkhögskola

*

(Ur Rötter smälter, av Sara Hallström. Stockholm : Norstedt, 2007.)

Koncentration. Hela natten glömde jag, såg jag: era ansikten
strålar och rinner över, rinner ur mig. Jag slår upp knät när jag
tar mig in där.

Uppvaknandet påminner om att det är jag som ska hålla mig
borta ifrån er. Bo i den öknen, styrkan är att gå i dagar utan
att se nåt, gå rakt utan träd pölar eller väggar att hänga mot,
aldrig fler skyltar.

***

  Den 1 mars tillgännagavs mottagarna av Windham-Campbell Prize från Yale University. Det är femte året som man premierar författare inom olika genrer och i år ingick poesigenren för första gången. Inom varje kategori: fiction, non-fiction, poetry och drama väljer man ut två pristagare. De första poeterna att erhålla utmärkelsen blev Ali Cobby Eckermann (Yankunytjatjara Aboriginal/Australien) och Carolyn Forché (USA).

  Windham-Campbell Prize etablerades 2013 genom författaren Donald Windham, till minne av sin partner sedan 40 år, Sandy M. Campbell, för att uppmärksamma litterära prestationer och ge författare som arbetar på engelska en möjlighet att fokusera på sitt arbete oberoende av ekonomiska förutsättningar. Varje mottagare tilldelas $165,000. Källa: Yale University

  Jag är väldigt glad att Carolyn Forché fick äran att mottaga detta pris. Hon har ända sedan hon blev skribent ägnat sitt värv åt att exponera tyranni och orättvisor, samt vittna om mänskliga grymheter som utspelats i världen. Det har hon gjort både som journalist och som poet-of-witness.
  I maj 1978 var hon på plats i El Salvador och tog upp vittnesskildringar från inbördeskriget. Men det tydligaste beviset på grymheterna fick hon själv bevittna efter en middagsbjudning hos en militärledare och det återgav hon osminkat i den kända dikten "The Colonel".

*

The Colonel, by Carolyn Forché (f. 1950)
(From The Country Between Us. HarperCollins Publishers Inc, 1981.)

Colonel Inocente Orlando Montano

WHAT YOU HAVE HEARD is true. I was in his house. His wife carried 
a tray of coffee and sugar. His daughter filed her nails, his son went   
out for the night. There were daily papers, pet dogs, a pistol on the 
cushion beside him. The moon swung bare on its black cord over 
the house. On the television was a cop show. It was in English. 
Broken bottles were embedded in the walls around the house to 
scoop the kneecaps from a man's legs or cut his hands to lace. On 
the windows there were gratings like those in liquor stores. We had 
dinner, rack of lamb, good wine, a gold bell was on the table for 
calling the maid. The maid brought green mangoes, salt, a type of 
bread. I was asked how I enjoyed the country. There was a brief 
commercial in Spanish. His wife took everything away. There was 
some talk then of how difficult it had become to govern. The parrot 
said hello on the terrace. The colonel told it to shut up, and pushed 
himself from the table. My friend said to me with his eyes: say 
nothing. The colonel returned with a sack used to bring groceries 
home. He spilled many human ears on the table. They were like 
dried peach halves. There is no other way to say this. He took one 
of them in his hands, shook it in our faces, dropped it into a water 
glass. It came alive there. I am tired of fooling around he said. As 
for the rights of anyone, tell your people they can go fuck them- 
selves. He swept the ears to the floor with his arm and held the last 
of his wine in the air. Something for your poetry, no? he said. Some 
of the ears on the floor caught this scrap of his voice. Some of the 
ears on the floor were pressed to the ground. 
                                                                                     May 1978

***

  Även Poetry Magazine (utgiven av Poetry Foundation) ägnar sitt senaste nummer åt "Poems of war". Jag vill uppmärksamma er på att webbplatsen även erbjuder så kallade "Discussion Guides" till varje temanummer. Det kan både vara i form av skriftliga kommentarer till dikterna eller som poddsändningar. Till nedanstående dikt av den libanesiska poeten Zeina Hashem Beck, som handlar om kriget i Syrien, finns det en inspelad podcast med uppläsning av författarinnan. Det arabiska ordet "maqam" i diktens titel betyder plats, läge eller position.

*

Maqam, by Zeina Hashem Beck
(Published in Poetry Magazine, March 2017.)

If I die, you say you will let your hair
turn silver, grow long, and you will go
into the dark place, for you’ve already begun
to forget what Mecca means.

Where we come from, you and I,
maqam means home, means music; the Qur’an
can only be read as a song; a sheikh recites the Fatiha
as if he has built a house among the lines, the ayas.

We’ve both called our daughters Aya, and when they ask
about their name, we play holy verses for them, listen
to how the sheikh lingers long enough on each letter,
how the audience claps and whistles — Is it Umm Kulthum?

our daughters ask. He knows all his maqamat,
this sheikh, says God is greater, and Allah, Allah,
reply the faithful and the unfaithful alike,
for the earth is such a small planet, and look,

there is Ithaca, almost always on the horizon — 
float, my friend. Ithaca — It is rough, but raises good
men, says Homer, but oh, the women, the women
know how to house the bodies of the drowned. They sing,

In the Name of the Cross, of God, the Merciful. A child
in Syria has amputated legs because he has ventured
into a minefield to eat grass. He still has two eyes,
two arms, a mouth. God is greater, is greater, stay

with me in the light a little longer. You light two cigarettes
at the same time, give me one. Tomorrow you will fly to Lesbos
to translate. The refugees will say shai, and you will say
tea, home, Mecca, Ithaca, maqam, maqam, maqam.