Above the small poems

  Åter en tisdag med kortare dikter. Det blir ett besök hos "häckplantorna". Eller "Hedgerow : a journal of small poems" som webbmagasinet heter på engelska. Sen uppmärksammar jag barnboksförfattarinnan Margarita Engle och så avslutar jag med en hösttanka, trots att vi nyss passerat vårdagjämningen.

*

  Hedgerow är en ambitiös journal med olika diktformer representerade. Förutom tanka, haiku och mikropoesi så bjuder de på tanshi art och väldigt korta prosadikter. Från deras 19:e nummer har jag valt ut en haiku (den fria engelska sorten, som inte är stavelsebunden) och en kort prosadikt.

Indiska Archana Kapoor Nagpal har publicerat fyra böcker och varit medredaktör till tre antologier. Hon bor i Bangalore.

reunion ...
sailing in every puddle
thunder clouds

*

  Zee Zahava hittar vi i Ithaca, New York. Hon är redaktör för Brass Bell Haiku, en online haiku-journal. Men här har hon skrivit en kortare prosadikt.

Strangers

I sit on the front steps waiting for my ride. I have to be careful not to get into the wrong car. Strangers pull up in front of my house all the time and I jump up and greet them like long-lost friends. Sometimes this scares them and sometimes it scares me. I'm always having to explain about being nearsighted.

***

  Margarita Engle blev 2009 den första latinamerikanska författare som erhöll Newberymedaljen, ett pris som ges till den mest framstående barnboken från förra årets utgivning. Hon fick priset för sin bok "The Surrender Tree: Poems of Cuba's Struggle for Freedom". Hon är ett namn som svischat förbi när jag besökt engelskspråkiga webbplatser som tar upp barnlitteratur. Men jag har inte läst någon av hennes böcker. Den senaste hon gett ut har den roliga titeln "Orangutanka", och består så klart av tanka-dikter för små barn. Hos Goodreads har den emellertid "bara" fått medelbetyg. Hennes bidrag i min blogg är inte tanka och inte för barn.

Memory, by Margarita Engle (f. 1951)
(Published in Terrain.org, 2005.)

When songs were alive
they needed no mouths
to send them flying.

Melodies grew
their own wings.

Rhythms knew
how to leap.

The lost tribe
of lyrics
rose without effort
seeking its own form
of peace.

***

  Margarita Engle är själv en aktiv bloggare som gärna delar ut uppgifter åt sina läsare. Nyligen gav hon dem uppdraget att skriva en tanka under rubriken "five-line travel diary".

Rosi Hollinbeck skickade in följande:

Autumn tanka

chilled winds chase summerhorsetail clouds etch azure skies
showy leaves float free
chevrons of geese sail above
winter knocks at the window

Stjärnhimlen, del 4 - Fiskarna

  Dags för vårdagjämningens stjärntecken, Fiskarna. Det är i den stjärnbilden som ekliptikan (solens bana över stjärnhimlen) skär himmelsekvatorn. Detta sker omkring den 20 mars.

  Stjärnbilden Pisces är en av de svagast lysande, och en mycket otydlig konstellation. 
  Myten säger att Afrodite och hennes son Eros blev en dag skrämda av monstret Tyfon. Då odjuret inte unde leva under vatten förvandlade sig de båda till fiskar och dök djupt ner i havet. För att de inte skulle tappa bort varandra knöt de ett band mellan sig.

*

Pisces Come Home, by Tim Ryerson
(Published in webbsite poetrysoup.com, 2013.)

On troubled, moonless nights 
Restless journeys along her shores 
Foaming and frothing her warning 
Her heart beating the pounding surf 
Her heart beating dark and dangerous 
She broods, she beckons, she calls 
Calls me to her cold, deep waters 
Come, come home to me if you dare…

***

  Stjärntecknet Fiskarna sträcker sig från 19 februari till 20 mars. Personer födda i tecknet sägs vara fantasifulla, lyhörda och ytterst mottagliga för intryck vilket gör att fisken har en djup förståelse och medkänsla för sina medmänniskor. Källa: astroguide.se

  Det stämmer väl hyfsat väl för nästa poet, Naomi Shihab Nye. Hon har redan förekommit tre gånger i bloggen. Av det förstår ni att jag gillar hennes poesi.
  Naomi Shihab Nye föddes den 12 mars 1952 i St Louis, Missouri, till en palestinsk far och en amerikansk mor. Under sina high-school år bodde hon i Ramallah i Palestina, och i Jerusalem, och i San Antonio, Texas, där hon senare tog en BA i engelska och världsreligionerna från Trinity University.
  Nye är författare till ett flertal diktsamlingar, däribland Transfer (BOA Editions, 2011) ; You and yours (BOA Editions, 2005), som gjorde att hon fick Isabella Gardner Poetry Award. Hon är också författare till flera böcker av poesi och skönlitteratur för barn. Källa:  Academy of American Poets

Two countries, by Naomi Shihab Nye
(from Yellow glove. Portland, OR : Breitenbush Books, 1986.)

Skin remembers how long the years grow
when skin is not touched, a gray tunnel
of singleness, feather lost from the tail
of a bird, swirling onto a step,
swept away by someone who never saw
i was a feather. Skin ate, walked,
slept by itself, knew how to raise a
see-you-later hand. But skin felt
it was never seen, never known as
a land on the map, nose like a city,
hip like a city, gleaming dome of the mosque
and the hundred corridors of cinnamon and rope.

Skin had hope, that's what skin does.
Heals over the scarred place, makes a road.
Love means you breathe in two countries.
And skin remembers - silk, spiny grass,
deep in the pocket that is skin's secret own.

Even now, when skin is not alone,
it remembers being alone and thanks something larger
that there are travelers, that people go places
larger than themselves.

***

  Jag avslutar med en av de mer omsusade författarna inom litteraturhistorien.

  Den amerikanske författaren Jack Kerouac, egentligen Jean-Louis Lebris de Kerouac, föddes i textilindustristaden Lowell i Massachusetts, 12 mars 1922. Föräldrarna var av fransk-kanadensiskt ursprung, vilket medförde att Kerouac inte lärde sig engelska förrän vid sex års ålder. Han undervisades bland annat av jesuiter, och började 1940 på Columbia University i New York. Han avbröt dock studierna och gav sig ut i världen, till att börja med som sjöman.

  Jack Kerouac började redan i elvaårsåldern skriva små berättelser. Som författare tog han djupa intryck av framför allt Thomas Wolfe och Jack London. 1950 debuterade han med romanen "The Town and the City". Kerouac kom genom åren att publicera sig med en mängd romaner med resan och resandet som centralt motiv. Han skrev även poesi, bland annat haikudikter, vilket också kan ses som ett tecken på de förbindelser med österländsk kultur och litteratur som han intresserade sig för under sin karriär. Källa: Alex författarlexikon

Ur San Francisco blues, av Jack Kerouac (1922-1969)
(hämtad från Livet är min konst / Jack Kerouac ; översättning: Bernt Sandström. Lund : Bakhåll, 1989.)

13

Denna vackra vita stad
I landets andra ände
Kommer inte längre
Att finnas kvar för mig
Jag såg himlen öppnas
Sa: "Nu är slutet här"
För att jag var trött
På alla förebud
Och närhelst du behöver
    mig
Lyft luren
   Jag kommer att finnas
                     där
Väntande
    vid den sista muren

Spända strängar och penseldrag

  Jag är lite tagen efter kvällens hockeynyhet. Det blev en besk eftersmak till mitt favoritlags avancemang när bilderna från torsdagsmatchens uppvärmning visades.
  Men jag har satt ihop en Tria Carmina åt er. Jag ger er tre dikter av Henrik Nordbrandt, samtliga på originalspråket danska.

Porträtt av en ung kvinna, 1485
Sandro Botticelli (1445-1510)

Tria Carmina
med
Henrik Nordbrandt (f. 1945)

*

  Henrik Nordbrandt, föddes i Fredriksberg 1945. Fadern var kommendörkapten och modern jurist. Nordbrandt har bedrivit universitetsstudier i orientaliska språk (Köpenhamn) och sedan debuten mestadels varit bosatt utomlands; Grekland, Spanien, Italien och Turkiet.

  Henrik Nordbrandt är en av Skandinaviens främsta poeter. Redan som 16-åring bestämde han sig för att bli poet och han debuterade 1966 med "Digte". Samlingen blev ett omedelbart genombrott och Nordbrandt närmast geniförklarades.

 Flera av hans diktsamlingar finns på Nobelbiblioteket i Stockholm, dock inte debutboken - den fick jag fjärrlåna från Malmö högskola. Dikten jag valt ur hans första samling är väldigt mörk i tonen. Dikten är bra, liksom boken, även om tekniken att låta bildliga beskrivningar av det mörka (ögonblicket/sinnesstämningen) - överlappa varandra, kan ge läsaren för många intryck. I senare böcker använder han mer en teknik där han liksom river ner, eller bygger upp, språket och känslorna i dikterna, istället för att lägga "flera lager på en redan vacker vägg".

fordi det er oktober, av Henrik Nordbrandt
(från Digte. København : Gyldendal, 1966.)

fordi det er oktober
og aftenen har indhentet
vinden og fuglenes skygger

som vinden fejede gennem de                           (fejede=svepte)

døde frugtbunker opsøgende
forrådnelsens billede

fordi vinduerne er meget høje                 (vinduerne=fönstren)
og de fleste blade endnu tilbage
går lyset gennem det døendes prisme
er væggene gyldne
og gammel gråd over et tabt
og tilbagevendende billede
udkrystalliseres
i urernes støv                                                (i klockornas damm)

føler du dig forladt                                        (forladt=övergiven)
som en violin med knækkede strenge
på et museum når dørene lukkes
og de besøgende går

og er dette ikke et alt for smukt
epitafium over strømmende
og snavset vand                                               (snavset=smutsigt)
is bemærket af ingen i sin klarhed

se nu statuerne i haven                                (haven=trädgården)
er svømmere fanget i rav                                      (rav=bärnsten)
se fuglene er suldrende
brød på bordet
se dit hår i blæsten
er bittersød vin

se digtet i træerne
fanget i dette øje
som skar sig ind
i mistrøst
og tiltagende mørke

***

  Nitton år senare kom den hyllade, och prisbelönta, diktsamlingen "Violinbyggernes by". Den har fått en helt suverän titel, inte enbart för att en av dikterna kallas så - utan också för att författaren lyckas bygga satser och få till övergångar så att anslaget blir renare och intressantare.

Botticelli kunne ikke, av Henrik Nordbrandt

(från Violinbyggernes by. København : Gyldendal, 1985.)

Botticelli kunne ikke have gjort det bedre:
Du går ud i aftenens regn
og mister langsomt dine farver
til jorden og den næste dag.

Bagefter sniger du dig ind i min drøm
og får den fremkaldt på ny
af klavermusikkens rustne toner.
Lyset blafrer i trækken. Det øser ned.

O, skumfødte! Vandets forestilling om vand!
Du skal forsvinde mellem fingrene på mig
inden jeg finder dit hjerte
- og gå ud og finde dit eget leje.

***

  På senare år har Henrik Nordbrandt allt mer övergett lyriken, för att istället ägna sig åt essäer, journalistik och kriminallitteratur. Fast det kommer fortfarande en liten diktbok, vart tredje år sådär. År 2007 utkom "Besøgstid", en rätt cynisk diktsamling, där han framställer sina ståndpunkter för läsaren. Dessutom tycker jag att den, till skillnad mot hans tidigare, saknar en röd tråd eller åtminstone en tydlig tanke om vart han vill komma. 

Sår, av Henrik Nordbrandt
(från Besøgstid : digte. København : Gyldendal, 2007.)

En vind fra et fjernt efterår                                   (efterår=höst)
forsøger rejse sig.

Bag gule birkekroner glimter solen               (birkekroner=björkkronor)
nu og da i den rustning
der trækker den ned i skovbunden.

Aftenen kommer som et angreb
fra en hær uden mennesker.

Mørket og stilheden
suger sig ind i hinanden
gennem hver sit sår.

***

Påskdagens poet: Bob Dylan

Tack för tonen. Tack för takten. Tack för orden.

  I går var det Musikfredag (åtminstone var det tänkt så) i bloggen. Men i stället blev det en sorgens dag.
  Det finns fyra svenska diktare vars verk jag regelbundet återvänder till: Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin och Tomas Tranströmer.
  Han som fick mig att älska metaforer lämnade oss i torsdags. Jag skulle kunna fylla bloggen vecka efter vecka med Tranströmer-dikter. I det här minnesinlägget gör jag en koppling till hans stora musikaliska intresse. Den inledande dikten är en, i den långa raden, av dem som blivit tonsatta. Dessutom innehåller den flera av hans kännetecken: naturen, ljuset-mörkret, livsfrågorna och metaforerna. "Jag är en stupränna för intryck" är för mig observatören Tranströmers sigill. 

Tomas Tranströmer (1931-2015)

Genom skogen, av Tomas Tranströmer
(från Den halvfärdiga himlen : dikter. Stockholm : Bonnier, 1962.)

En plats som kallas Jakobs kärr
är sommardagens källare
där ljuset surnar till en dryck
som smakar ålderdom och slum.

De svaga jättarna står snärjda
tätt så ingenting kan falla.
Den knäckta björken multnar där
i upprätt ställning som en dogm.

Från skogens botten stiger jag.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.

I skogsbrynet är luften ljum. -
Stora gran, bortvänd och mörk
vars mule gömd i jordens mull
dricker skuggan av ett regn

***

  Tomas Tranströmer trakterade själv piano, och musiken har influerat hans dikter i både ord och rytm. Tydligast visar han i dikten "Allegro" hur mycket musiken betydde för honom. Den är fantastisk, och de två avslutande meningarna var nog de första diktraderna av honom som jag lärde mig utantill. Jag bifogar ett ljudklipp med en härlig saxofonkvartett som spelar Joseph Haydn's "String Quartet No. 5, op. 20: Finale: Fuga a due Soggetti".

Allegro, av Tomas Tranströmer
(från Den halvfärdiga himlen : dikter. Stockholm : Bonnier, 1962.)

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

***

  Jag avslutar med ett utdrag av den långa dikten "Schubertiana". En fulländad dikt som spelar på flera strängar och plan, samtidigt. Och så ett ljudklipp med violinvirtuosen Joshua Bell (Schubert's Serenade), mitt farväl till Tomas.

(Ur dikten Schubertiana från diktsamlingen Sanningsbarriären. Stockholm : Bonnier, 1978.)

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i
   framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
   utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
   ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
   yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan, och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret.

*

Farväl Tomas!

Ett plagg, en knuten näve och en ko

  I dag författar jag veckans egentliga poesifestivals-inlägg. Gårdagens Utblick skulle ju ses som en rättelse, kan man säga. Det blir faktiskt festival i Göteborg igen, två veckor efter Textival. Mer om det i slutet av inlägget.
  Först åker vi till USA, som snart går in i The National Poetry Month (april månad). Det blir än mer tydligt när man kollar in festivalkalendern. Det erbjuds en hel del under april månad.

*

  I Miami kör man en "månadsfestival". Åtminstone marknadsförs den så. Jag tycker den känns rätt spretig med en rad olika endagsprojekt. Därför tänker jag inte gå in på någon speciell rubrik, utan lyfter fram en av de deltagande poeterna.

  Kay Ryan, född i Kalifornien 1945 och erkänd som en av de mest originella rösterna i samtidens litterära landskap. Hon har gett ut åtta diktsamlingar, och tilldelades Pulitzerpriset 2010 för sin bok "The Best of It: New and Selected Poems".
  Hennes tätt komprimerade, rytmiskt täta poesi jämförs ofta med den som Emily Dickinson och Marianne Moore skrev. Jag är inte lika övertygad. Det är väldigt stora ord att jämföra henne med Dickinson, för stora i mitt tycke. Källa: Poetry Foundation

Chemise, by Kay Ryan
(from Say uncle : poems. New York : Grove Press, 2000.)

What would the selfdisrobed look like,
the form undraped?
There is a flimsy cloth
we can't take off -
some last chemise 
we can't escape -
a hope more intimate
than paint
to please.

***

  Från Miami tar vi oss till Austin, Texas. Här blir det internationell fyradagarsfestival, 9-12 april. Evenemanget är årligt återkommande och programpunkterna är helt enkelt indelade i kategorierna Internationella, Nationella, staten Texas samt staden Austin, och inbjudningarna av poeter följer samma mönster. En författare får dessutom en inbjudan som "Distinguished poet". I år är den rollen tilldelad Nikki Giovanni. Henne hade jag dålig koll på, så jag lånade "The selected poems of Nikki Giovanni" från Stockholms stadsbibliotek. Än så länge har jag bara läst en tredjedel av boken (~100 sidor), men jag kan redan nu säga att jag har fått en ny afro-amerikansk favoritpoet. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa henne. Förmodligen var jag för ung vid hennes storhetstid under 1960-talet och 1970-talet.

For two Jameses (Ballantine and Snow), by Nikki Giovanni (f. 1943)
(from The selected poems of Nikki Giovanni. New York : William Morrow and Co., cop. 1996.)

In iron cells

        we all start
        as a speck
        nobody notices us
        but some may hope
        we're there
        some count days and wait

        we grow

Tommie Smith och John Carlos
med knutna nävar i Mexico 1968.
Silvermannen Peter Norman
från Australien främst.

        
        in a cell that spreads
        like a summer cold
        to other people
        they notice and laugh
        some are happy
        some wish to stop
        our movement

        we kick and move
        are stubborn and demanding
        completely inside
        the system

        they put us in a cell
        to make us behave
        never realizing it's from cells
        we have escaped
        and we will be born
        from their iron cells
        new people with a new cry

***

  Om två veckor går alltså en ny festival av stapeln i Göteborg. Den heter MerciPoesi och har underrubriken WorldWide Poetry. Den pågår 10-12 april. Bland de medverkande finns fyra iranska poeter, däribland Korosh Hamekhani; isländska Kristín Bjarnadóttir, Laura Popa (ursprungligen från Rumänien), estradpoeten Nino Mick (som förekom i bloggen 2014-12-04) och Jerker Sagfors. Helena Boberg och Helena Eriksson uppträder också på nytt. Men de fick plats i gårdagens inlägg. Idag blir det en KO-lossalt rolig dikt, skriven av Jerker Sagfors. Det är alltid eftersträvansvärt att sticka hål på myten om att poesi är svårt och tråkigt. Den här kan mycket väl vara en kandidat till "Årets dikt" när bloggåret summeras.

(ur Grön, grön : [dikter] / Jerker Sagfors. Monolit, 2007.)

De sista veckorna på lovet var Marija Radic
uttråkad och förklarade
att det var dags för något att hända.

Marija föreslog att vi skulle leka STASI
och spionera på korna i Wallgårds hage.
Vi lagrade uppgifter och överlämnade dem
med en honnör till en förbryllad bonde
att göra med uppgifterna
vad han behagade.

- Allt finns på papper. Du kan förhöra dem, men inte
en kossa kan neka. Ko nr 12 har under veckan gjort
flera försök att gå igenom taggtråden. Vi tror att slakt
kan vara lämpligt som statuerande exempel.

Snart ångrade vi vår angivning.
Bonden hade varit så allvarlig
att vi misstänkte att han verkligen
skulle skicka ko nr 12 till slakt.
Vi hade ju bara lekt!

"Marija och jag bestämde möte vid midnatt -
det är en tidpunkt för dylika ärenden,"
skrev jag allvarligt i Marijas dagbok.

Månen sken på oss som den skiner på partisaner
då vi klippte upp taggtråden
och jagade ut en råmande ko nr 12.

De fann henne två dagar senare
hos en bonde i grannbyn
(som hävdade att det var hans ko nr 12.)
Men först av alla fann tjuren henne.
Vi gladdes. Ingen bonde är så dum
att han slaktar en dräktig ko.

Marija Radic sa att vi hade räddat ett liv.

*

- Vi är skyttegravar, precis som Lorca.

Poeterna har intagit Litteraturhuset

  Det blir två inlägg om litterära festivaler den här veckan. Skälet till det är minnesluckan jag drabbades av för tre veckor sedan. Självklart borde jag då ha skrivit om Textival, litteraturfestivalen över två dagar i Göteborg, som äger rum 27-28 mars. Men det tar jag igen idag, när Utblicken [från en onsdag] studerar innehållet i festivalens program.

  Under fredagseftermiddagen kommer Jenny Wrangborg att läsa ur sina två diktsamlingar, och tala om arbetarlitteraturen som genre.

  Jenny Wrangborg (f. 1984) är utbildad kallskänka. Hon är uppvuxen i Kristianstad tillsammans med tre syskon. Jenny har arbetat som kallskänka sedan gymnasiet. Hennes erfarenheter från arbetslivet har varit hårda, vilket fått henne att reagera på orimliga arbetsförhållanden; hon har både sagt upp sig i protest och blivit uppsagd på grund av att hon ställt krav. Efter att ha varit arbetslös under en period gav hon sig iväg till Kanada och arbetade där ett år, men arbetar nu halvtid i ett daghemskök i Stockholm. I debutboken, diktsamlingen "Kallskänken" (2010), förmedlar hon på ett enkelt och rakt språk tankar och bilder om klassförtrycket inom restaurangbranschen. Källa: Alex författarlexikon

  Hennes andra diktsamling "Vad ska vi göra med varandra" (2014), är annorlunda. Här finns konkret poesi rotad i arbete och liv, men också mycket av en mer abstrakt, mer stereotypt poetiskt diktning som har ett mjukare tilltal och mer fokus på känslor och existentiella erfarenheter. Citat från Litteraturmagasinet, Sebastian Lönnlövs recension, 2014-02-13.

[Lyssna, stråkarna borta vid idrottshallen ...], av Jenny Wrangborg
(ur Vad ska vi göra med varandra. Stockholm : Ordfront, 2014.)

Lyssna
stråkarna
borta vid idrottshallen
pianot
över gräsmattorna

du ligger i en förstad till mitt augusti
pratar om livet som om allting redan var för sent
tittar på mig som om allting redan blivit sagt

ljuset rör sig bort
jag ställer mig på balkongen
sjuksköterskorna går av nattskiftet
någon spelar klassisk musik över
den här staden i natt

ingen sjunger i den här dikten

***

  Under festivalens sista programpunkt (före efterfesten) äntrar Helena Boberg, Mara Lee och Helena Eriksson scenen i Litteraturhuset, för sina uppläsningar. Här följer bidrag från Helena B. och Helena E.

  Helena Boberg kommer garanterat att läsa ur sin andra diktsamling "Sinnesvåld" (2013).
  Helena Boberg är född 1974, bosatt i Stockholm, och verk­sam som poet och skri­bent. Hon debu­te­rade 2011 med den hyl­lade dikt­sam­lingen Repuls på 10TAL Bok. Så här beskriver hon sin andra bok:

  Den är en medvetandeström, där våld och skönhet blandas i en drömlik väv, och en poetisk samhällskritik. Jag har arbetat med ett ganska brett spann i tonläget: brutalitet, suggestion, vrede, depression, humor. Den här boken är vildare än min förra.
Källor: Förlaget och bokhora.se

                                              Det
                                              alltför mjuka håret
                                              som inte vill

                  växa

                                             En Botticelliängel

                  Ensam
                  som
                  en silkesstrumpa
                  i grynings-
                                              gråten


                                                Snuddar vid ett minne av en fågel
                                              med utspärrade fjädrar
Rundade
som rosenblad
Vid roten
blekt röda
                                                            Jag ville inte förstöra

***

  Och så Helena Eriksson (f. 1962) som är född i Nyköping och uppvuxen på landet. Hon har studerat filosofi och ägnat sig åt målning. Sedan jobbade hon på ett laboratorium för odontologi och var sångerska i rockbandet "Poppy Love". Musiken tog för mycket tid från skrivandet så hon slutade och nu skriver hon nästan på heltid med hjälp av ett stipendium. Hon har varit med i tidskriften Ord & Bilds redaktion och deltar i redaktionskommittén för kulturtidskriften OEI.
  Den bokliga debuten kom 1990 med diktsamlingen "En byggnad åt mig". Hennes senaste diktsamling, den nionde i ordningen, "Täthetsteoremet" kom ut 2012. Den handlar om att läsa och om att skriva. Källor: Alex författarlexikon och Bonniers förlag

läsaren ger sig av med boken
kliver på ett skepp
det är natt och det går höga vågor
Vart far vi?
Vi far långt in i en skog
När kommer vi tillbaka?
Vi skall aldrig komma tillbaka
Skeppet verkar sjunka, det är hål i botten
nej, det sjunker inte, men behöver tätas, ge mig
boken

(ur Täthetsteoremet. Stockholm : Bonniers, 2012.)

Orange blooms and horse shadows

  I kväll blir det tre nedslag i barnpoesins värld. Först presenterar jag faktiskt en kollega från Kanada, som gjort sig ett namn som redaktör för olika antologier med barnpoesi. Mellanakten består av dikter som barn har skrivit i Nya Zeeland. Avslutningen ägnas åt vinnaren av Elsa Beskow-plaketten för 2014.

  Jag kommer troligen att fylla de tomma lördagarna under veckorna 13-17 med barnpoesi från Carol-Ann Hoyte's hyllade antologier, And the Crowd Goes Wild! (med dikter om sport) samt den nyligen utkomna Dear Tomato.
  Carol-Ann Hoyte jobbar som skolbibliotekarie vid Selwyn House School in Westmount, Quebec. Hon har publicerat egna dikter, i ett skolmagasin i Australien. Jag har lyckats hitta ett av hennes alster.

Chinese Jack-o’-Lantern Plant, by Carol-Ann Hoyte
(Published on World Poetry Reading Series of Canada, January 2013.)

Your pumpkin-orange blooms
decorate my autumn walk;
those puffed and papery lights
glow on lampposts of green stalk.

But I think it’s funny
that your bright and sunny tops
blossom in the shape of
upside-down tear.


                                     drops.

***

  En annan eldsjäl, eller ska jag säga tvillingsjäl, är Paula Green (f. 1955). Förutom att ge ut egna dikter för barn så driver hon webbsajten Poetry Box - a New Zealand poetry page for children. På den publicerar hon ständigt diktbidrag hon fått in från olika skolor och deras elever.
  Just nu gör hon dessutom reklam för en engelsk översättning av en svensk bilderbok. Boken är När pappa visade mej världsalltet  av Ulf Stark (text) och Eva Eriksson (illustrationer). På engelska har den fått titeln When Dad Showed Me the Universe.
  Paula Green hyllar boken gränslöst på sin webbplats.

  Här följer ett par av barndikterna som Paula Green har publicerat. Den första får mig att tappa hakan. Den är skriven av en 7-åring!! Vad månde bliva av henne?

Storm Horse, by Sophia D Age 7, Ilam School, Year 3.

A storm is showing
it shouts and screams
there is a light
it’s a horse

The horse is a raindrop
in the storm
the howl of a wolf
is in my shed
a creak and there is silence
the storm disappeared
my storm horse is delivered

*

  Eller vad sägs om den här femåringen.

Whispering Whispering, by Vesper W Age: 5 Year: 2 Ilam School

In the storm I
heard whispering
echoing across
the valley going wooooooo
woooooooooooooooo

The dog
hit his
leg and
howled and
howled

***

  Elsa Beskow-plaketten instiftades 1958 och utdelas årligen till den konstnär, som framställt föregående års bästa svenska bilderbok för barn eller den bäst illustrerade svenska barnboken. De nominerade för 2014 var: 
Viveka Sjögren för boken Vi blåste bort ibland, 
Per Gustavsson för boken Skuggsidan, 
Emma Virke och Grete Rottböll för boken Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta.

  Jag gillade både Viveka Sjögrens bok och Per Gustavssons. Priset gick till Skuggsidan av Per Gustavsson (f. 1962). (Stockholm : Natur & kultur, 2013.)

  I den får man följa Ragnar som fått en penna på sin födelsedag. Först utspelar den sig på dagen då skuggorna inte är så skrämmande. Men sen blir det mörkare och bland träden finns ett okänt hus. Men tack vare pennan kan Ragnar rita "liv" åt skuggorna.

Ragnar ritar fönster i rummet.
Då blir det lite ljusare.
Och himlen utanför fönstret får moln som svävar.
Han ritar en lång stund.
Tills han får hemlängtan.

- Jag måste nog gå hem nu, säger han.
- Du är nog redan hemma, säger skuggan. Du behöver bara rita hem dig.

Ur den fjärran havsensamheten

  Jag hade flera valbara dikter för mitt andra inlägg om Stilla Havet. I slutändan fastnade jag ändå för chilenaren Pablo Nerudas diktsamling "Den stora oceanen". De 24 dikterna i boken håller hög kvalitet och täcker olika geografiska områden. Läsaren får möta människor i olika miljöer och dikterna innehåller beskrivningar av såväl djur- som växtliv.

  Det finns mellan 20000 och 30000 öar i Stilla Havet. Dessa delas in i tre grupper, Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Till den första gruppen Melanesien ("de svarta öarna") räknas jordens näst största ö, Nya Guinea.

  Den första dikten jag valt ut från boken, tycker jag mycket om. Den säger en hel del om livet i Stilla Havet.

*

Människorna och öarna, av Pablo Neruda (1904-1973)
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

De oceaniska människorna vaknade, vattnen
sjöng kring öarna, mellan de gröna stenarna:
de vävande jungfrurna överskred kretsen
där elden sammanflätad med regnet
gav upphov till diadem och trummor.
                                               Den melanesiska månen
blev en hård korallsten, svavelblommor
uppsteg ur oceanen, jordens döttrar
skälvde likt havsvågor
vid vindarnas bröllop i palmerna,
och harpunerna trängde in i köttet,
förföljande livsformerna i skummet.

Kanoter vaggade i dagens ödslighet
ända från öarna, som liknade prickar av frömjöl,
till det nattliga Amerikas metalliska massa:
försvinnande små stjärnor utan namn,
doftande som hemliga källor,
överfyllda med fjädrar och koraller,
när de oceaniska ögonen upptäckte
den höga, mörka kopparkusten, det branta
tornet av snö, och lerans människor
såg de fuktiga fanorna dansa,
och de snabba, luftiga sönerna kom
ur den fjärran havsensamheten

                                                 med apelsinblommans
förlorade gren, kom med den oceaniska
magnolians vind, med sötman
hos den blå sporren i höfterna,
kyssen av öarna utan metaller,
rena som den orörda honungen,
ljudande som rymdens lakan.

***

  Vi färdas österut från Melanesien till Rapa Nui (Påskön). I Pablo Nerudas bok räcker det med att vända blad.

  Påskön (spanska: Isla de Pascua, rapa nui: Rapa Nui) är en ö i sydöstra Stilla havet väster om Sydamerika, i den chilenska regionen Valparaíso. Påskön har fått sitt namn av att Jakob Roggeveen och hans besättning firade påskdagen den 5 april 1722 utanför ön innan de klev i land. Ön är nästan triangulär till formen. Avståndet till närmaste bebodda ö är omkring 2 000 km. Antalet invånare är ungefär 5000 (2011), och de flesta av dem bor i staden Hanga Roa med cirka 3 304 invånare (2002). Ön är känd för sina drygt 1 000 stenstatyer, moai, av varierande storlek som bl.a. står utplacerade längs kusten vanligtvis en stenplattform (kallad áhu), helt eller delvis uthuggna ur vulkanen Rano Rarakus båda inre och yttre sluttningar, eller ligger övergivna på väg därifrån till sin slutdestination. Källa: Wikipedia

Rapa Nui (två verser), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Tepito-te-henua, det stora havets navel,
havets verkstad och slocknade diadem.
Ur din lavas slagghög reste sig
människans panna högt över oceanen,
stenens spruckna ögon
mätte det cykloniska universum
och mitt i oceanen reste handen
dina statyers rena väldighet.

Din religiösa klippa höggs ut
mot oceanens alla linjer
och människans ansikten framträdde,
uppstigna ur öarnas innandöme,
födda ur de tomma kratrarna
med fötterna omslutna av tystnaden.
...

***

  Vi vänder norrut och når så småningom slutdestinationen, Acapulco i Mexiko.

  Dess vackra läge, fina stränder och behagliga klimat har gjort Acapulco till en populär turiststad, och staden kallas ibland "Mexikos Riviera". Hit kommer många inhemska turister, men med stort inslag av amerikaner och kanadensare. Sevärt är dykarna, clavadistas, som slänger sig ut från 45 meters höjd vid de branta klipporna vid La Quebrada.

Hamnarna (första delen), av Pablo Neruda
(från Den stora oceanen ; i svensk tolkning av Artur Lundkvist. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1956.)

Acapulco, skuren som en blå sten:
när du vaknar dagas havet i din hamn
färgskiftande och broderat som en snäcka,
och mellan dina stenar skjuter fiskar likt blixtar
som skälver laddade med havets prakt.

Du är det bländande ljuset, utan ögonlock,
den nakna dagen, vaggad som en sandens blomma
mellan vattnets ändlösa vidder
och rymden som upplyses av lerlampor.

Nära dig har lagunerna skänkt mig kvällens
kärlek, den heta kvällen med djur och snår,
med fågelbon som knutar i grenarna
varifrån hägrarnas flykt lyfte i skummet,
och i det röda vattnet som ett sjudande brott
ett folk fängslat av munnar och rötter.
...

Genom minnenas kamrar

  I kvällens Tria Carmina är det inte lika lätt att urskilja dikternas utgivningsperiod. Det har delvis att göra med att Eva Runefelt frekvent använder barndomen som inspirationskälla i sina diktsamlingar. Inte heller titlarna ger någon vägledning. Jag märker dock en skillnad på prosadikterna i debutsamlingen "En kommande tid av livet" (1975), och de hon presenterar i "Minnesburen", 2013. De senare har en "bouquet" och en renhet, om jag får prata vinspråk, som den första diktsamlingen saknar. "Minnesburen" är för övrigt en av de bästa diktsamlingar som jag har läst på senare år.

Tria Carmina

med

Eva Runefelt (f. 1953)

*

Tyngden bär mig (första delen), av Eva Runefelt
(från En kommande tid av livet. Stockholm : Bonniers, 1975.)

Tyngden bär mig
Från att ha legat över nacke och rygg
från att ha pressat axlarna mot kinderna
och format kroppen krokig
går tyngden in,
som en knuten näve rusar genom glas
ner i huden
och sprätter ut fingrarna
till en hård solfjäder över bröstkorgen
- den flaxar genom kamrarna
likt en fladdermus
och dörrarna rör sig nervöst än hit,
än dit som rådvilla barn

Det första såret har stängt sin mun om blodet
- det tumlar runt i gommen som en berusad
över en regnhal kullerstensgata

Fingertopparna trycker sig utåt uppåt framåt

Den tunga pulsen som spänner sitt röda band
från tinning till tinning i varje steg
formas till ett runt rytmiskt dunkande
likt sången i kroppen som springer över nysnön
i en rät linje
- förbinder skogen och staden med kedjan av fotsteg

...

***

  Efter fem diktsamlingar gjorde Eva Runefelt ett uppehåll från lyriken. Det varade i elva år, tills hon 1997 gav ut "Mjuka mörkret". Samlingen är indelad i fyra avdelningar som rör sig från liv till död och tillbaka till liv igen. I "Mjuka mörkret" framträder döden inte som någonting på andra sidan en gräns, utan något som hela tiden finns kring och med oss. Boken mottogs av en entusiastisk kritikerkår och Eva Runefelt hyllades som en av våra mest betydande poeter. Källa: Alex författarlexikon

  Jag har valt en dikt som speglar väl tematiken och stämningarna i boken. 

Spädbarn, av Eva Runefelt

(från Mjuka mörkret. Stockholm : Bonniers, 1997.)

                                      Den spädas ryckningar
                                      över kvinnans ansikte
                                      Genom dem världen utan tal

Varje natt föll du ifrån mig
in i det som krälar
In under skalbaggarnas matta sköldar
Spindelns darrande buk

Gatlyktans mjölkblå bård
som delade rummet
Jag höll dig på min sida
och djuren kröp tvärs genom min hand

De små ätarna
vid den mjuka dödligheten

Jag ville bära dig vidare under skinnet

***

  Så kommer vi fram till hennes fantastiska bok från 2013. En diktsamling som blev en av Sveriges två nominerade böcker till Nordiska Rådets Litteraturpris 2014. Priset gick som bekant till Kjell Westö från Finland.

  ”Minnesburen” är en tredelad lyrisk berättelse om en flickas och en kvinnas väg från barndom till vuxenhet och till litteraturen, inte bara den hon tidigt läser, utan till den hon kommer att skriva. Citat från Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet, 2013-09-23.

  Det är inte så ofta jag publicerar hela prosadikter. Men idag måste jag göra ett undantag. Den här är så fin!

Minne, av Eva Runefelt

(från Minnesburen. Stockholm : Bonniers, 2013.)

Blixtsnabbt lär han sig alla sagor utantill, tappar aldrig ett endaste ord. Han står med handen lyft, Ali Baba med sina fyrtio rövare bakom sig. Den buskiga rösten byter han till sig, fiskar fort upp och sväljer. I fåtöljen framför radiogrammofonen står han och hoppar till Den siste mohikanen, eller en cowboy från Bonanza. Nej, ta den om dockskåpet och rövarna igen! Pärlor av oskattbart värde!

Jag lyssnar med huvudet inne i dockskåpet. Han springer så långt in i sagan, det skrämmer honom inte alls, han vill vara djupt in. Djup är också vattenpussen han cyklar mot så knäna slår i styret, han är snabbare än cykeln och vattengropen så långt borta att jag inte vet om han försvinner bara ur mina ögon. "Jag heter Minne", säger han framför spegeln i hallen och försvinner. Jag kommer inte att hinna fram, jag skäms och blir ett elektriskt pulver men hinner inte, det är grannpojken som sneddar förbi mig med långa ben och lyfter upp cykeln med bror sittande på. Jorden hinner inte svälja.

Minne, säger du, fortfarande Minne efter etern som lyfter dig ur din kropp före operation. Du lyftes upp, lyftes bort och kom tillbaka. Som om du hittat en utväg. Det finns alltid en trakt som rör sig bredvid den vi tror är den enda och som du kan gå in i och ut ur som du vill. Du börjar springa dig in i den, djupare springer du och springer, det finns en stillhet i ditt sätt att springa, som den lilla bubblan i vattenpasset.

***

Nästa veckas poet: dansken Henrik Nordbrandt