Dancing, springtime and lost sardines

  Dagens ekfras-källa är boken: Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Titeln ger vid handen att den även innehåller dikter som inspirerat konstnärer till deras verk.

***

  Det råkar faktiskt bli en dikt av William Carlos Williams som inleder kvällens inlägg. Ni har fått flera exempel från honom under 2017.
  Konstnären som inspirerat till dikten är Pieter Bruegel d.ä. (1525-1569). Han var verksam i Antwerpen, där han blev mästare 1551, och senare i Bryssel. Han mottog tidigt intryck från Hieronymus Boschs konst, och en studieresa till Italien inspirerade honom särskilt till landskapsteckningar. Källa: NE

The wedding dance (1566)
Pieter Brueghel the Elder

The wedding dance in the open air, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

Disciplined by the artist
to go round
and round

in holiday gear
a riotously gay rabble of
peasants and their

ample-bottomed doxies
fills
the market square

featured by the women in
their starched
white headgear

they prance or go openly
toward the wood's
edges

round and around in
rough shoes and
farm breeches

mouths agape
Oya!
kicking up their heels

***

  Nästa dikt är skriven av den begåvade Rachel Wetzsteon, hon som lämnade oss alltför tidigt. Inspirationskällan är målad av en konstnär som hittills var obekant för mig.
  Joseph Stella (1877-1946) var 1905–06 tidskriftstecknare och gjorde bl.a. industrimiljöbilder. Avgörande för hans stil och rang som modernistpionjär i USA blev kontakten med italiensk futurism under en vistelse i Europa 1909–12. Efter ca 1925 arbetade han i flera andra stilar. Källa: NE

Spring (The Procession) 1914-1916
Joseph Stella

Spring (The Procession), by Rachel Wetzsteon (1967-2009)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

And had it come to this?
All winter the leaves clung to the branches
and snow, withheld as an angry god's
or and old globe's accusation, never fell.
Fierce disorder followed: sleds languished;
sidewalks smelled of pine and lilac;
coats hung - dusty, comical - on high pegs.
White was a memory. And when spring came
it was only a name, a fact on a page
without the corresponding colors
that blared their message over town, shouting
You struggled through the cold, hard winter
new bloom on cue: be like me, be this green.

***

  Dagens avslutande dikt är härligt finurlig, så som Frank O'Haras texter oftast är. Denna gång känner poet och konstnär varandra väl. Det märks tydligt i den familjära andan i texten.
  Michael Goldberg (1924-2007) var en amerikansk expressionistkonstnär och lärare, känd för sina effektfulla verk, abstraktioner och stillebenmålningar. Källa: Wikipedia

Sardines (1955)
Michael Goldberg

Why I am not a painter, by Frank O'Hara (1926-1966)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

I am not a painter, I am a poet.
Why? I think I would rather be
a painter, but I am not. Well,

for instance, Mike Goldberg
is starting a painting. I drop in.
“Sit down and have a drink” he
says. I drink; we drink. I look
up. “You have SARDINES in it.”
“Yes, it needed something there.”
“Oh.” I go and the days go by
and I drop in again. The painting
is going on, and I go, and the days
go by. I drop in. The painting is 
finished. “Where’s SARDINES?”
All that’s left is just
letters, “It was too much," Mike says.

But me? One day I am thinking of
a color: orange. I write a line
about orange. Pretty soon it is a 
whole page of words, not lines.
Then another page. There should be
so much more, not of orange, of
words, of how terrible orange is
and life. Days go by. It is even in
prose, I am a real poet. My poem
is finished and I haven’t mentioned
orange yet. It’s twelve poems, I call
it ORANGES. And one day in a gallery
I see Mike’s painting, called SARDINES.

Wishes sealed with a kiss

  För 29 månader sedan publicerade jag en dikt ur Rebecca Goss andra diktsamling Her birth som handlade om hennes dotter Mollys födelse. Det jag glömde att berätta var att boken handlar om två döttrars födelse och om den tidiga död som drabbar deras förstfödda. Det tar jag igen idag.
  Boken är en känslomässig resa, en kombination av dokumentation och bekännelsebok.

***

  Första dikten jag har valt handlar om kroppens återhämtning och "utsuddandet" av det liv som fötts och förlorats.

Stretch marks, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

My swims kept those scars at bay,
two thousand lengths it took, to form

my mapless globe. No trace she was here,
her travels around me refused to surface

as she dived between poles, lapped
that black belly ocean. Once born, meridian

of my achievements, she went off course.
I followed her divergent route, but this was not

her geography. I have wished for them,
a record of her tracks, all snowed over, gone.

***

  Efter att Molly har kommit till världen så får vardagliga händelser extraordinär betydelse.

Moon, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

All day you've waited,
running from one end

of the house to the other,
as if controlled by its distant

pull. After bath, blanket
at your shoulders, we duck

the washing line, offer up
your goodnight wishes

from the centre of the lawn.
I forget my calendar

of scars, so eager are you
for the next night and the next,

your palm reaching
for its milky light.

We turn to scale stairs,
come to the cot's edge

where I set you down
on the low tide of your day.

Rebecca Goss reading from her book Her birth

***

  Men hon har svårt att ta in att Molly är ett friskt barn med en möjlig framtid. Tvivlet följer henne ända till samlingens avslutande textrader.

Last poem, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

So extraordinary was your sister's
short life, it's hard for me to see

a future for you. I know it's there,
your horizon of adulthood,

reachable across to stretch
of ordinary days, yet I can't believe

my fortune - to have a healthy child
with all that waits: the bike, school,

mild and curable diseases.
So we potter through the weeks

and you relax your simian cling,
take exploratory steps, language

budding at your lips. I log the daily
change, another day lived

with every kiss goodnight; wake
relieved by your murmurs at dawn.

Come and hold my hand, little one,
stand beside me in your small shoes,

let's head for your undiscovered life,
your mother's ready now, let's run.

They know how to write (and sing) a blues

  Musikfredagen har ännu en gång bläddrat i Kevin Youngs urvalsantologi Blues poems. Om två veckor får ni prov på hans egen produktion då jag väljer texter ur hans Jelly Roll.

***

  Jayne Cortez (1934-2012) var en afrikansk-amerikansk poet, aktivist, förläggare och Spoken word-performancekonstnär vars verk firas för sina politiska, surrealistiska och dynamiska innovationer i lyricism och intuitiva ljudbilder. Hennes verk är en betydande del av Black Arts Movement. Källa. Wikipedia

  I dikten/sången "You know" omnämns två av de stora rösterna inom blues- och soulmusiken. Jag fyller upp inlägget med en spellista i vilken såväl Big Mama Thorntons originalversion av "Hound Dog" som Aretha Franklins "Respect" ingår. 
  Värt att notera: Aretha Franklin fyller 75 år den 25:e mars.

***

You know (extract), by Jayne Cortez
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

(For the people who speak the you know language)

You know
i sure would like to write a blues
you know
a nice long blues
you know
a good feeling piece to my writing hand
you know my hand that can bring two pieces of life together in your ear
you know
one drop of blues turning a paper clip into three wings and a bone into a revolt
you know
a blues passing up the stereotype symbols
you know
go into the dark meat of a crocodile and pin point the process
you know
into a solo a hundred times like the first line of Aretha Franklin
you know
like Big Mama Thornton
you know
i sure would like to write a blues
(...)

***

Sonia Sanchez

  Sonia Sanchez (född Wilsonia Benita Driver, 1934) är en afrikansk-amerikansk poet oftast förknippad med Black Arts Movement. Hon har gett ut över ett dussin diktsamlingar, samt noveller, kritiska essäer, pjäser och barnböcker. Källa: Wikipedia

Blues, by Sonia Sanchez
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

in the night
in my half hour
negro dreams
i hear voices knocking at the door
i see walls dripping screams up
and down the halls
                                   won't someone open
the door for me? won't some
one schedule my sleep
and don't ask no questions?
noise.
            like when he took me to his
home away from home place
and i died the long sought after
death he'd planned for me.
Yeah, bessie he put in the bacon
and it overflowed the pot.
and two days later
when i was talking
i started to grin.
as everyone knows
i am still grinnning.

***

  A. Van Jordan (f. 1965) har gett ut fyra diktsamlingar. Han har tilldelats ett Whiting Writers Award, en Anisfield-Wolf Book Award och ett Pushcart Prize. Han är också mottagare av John Simon Guggenheim Fellowship och United States Artists Fellowship. Källa: Wikipedia

Cheating woman blues haiku, by A. van Jordan
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

In whipping noon sun,
a black snake dances through grass
to warm milk in bowls.

In biting noon sun,
a black snake dances through grass
to warm milk in bowls.

Daisies in her hair,
my woman crosses the tracks
to another man.

Cuttin' trees all day,
sweat and sawdust in my eyes;
she thinks I can't see.

Cuttin' trees all day,
sweat and sawdust in my eyes;
she thinks I can't see.

In a field of grass,
she lays her head down to dream
of muddy waters.

Livfull teater, döende blommor & fiskben

  Veckans Utblick rör sig över vida områden såväl geografiskt som tematiskt. Det blir värmländsk teater, afrikansk litteraturblogg och en tidskrift från New England.

Berättarladan, Västanå Teater, Sunne kommun

***

  Västanå Teater och BerättarLadan är en av Sveriges absolut största sommarteatrar och under vinterhalvåret en turnerande teater. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmlands län och därmed en länsinstitution. Teatern har sina lokaler och kontor i Sunne. Under vinterhalvåret turnerar Västanå Teater med sitt mongoliska nomadtält, den sk yurtan, och under sommarmånaderna spelar teatern på sin egen hemmascen, BerättarLadan. Konstnärlig ledare och teaterchef är Leif Stinnerbom. Källa: Västanå teater

  Föreställningen "Livs levande" är ett möte mellan två spelmän, den ena med ord och den andra med musik. Poeten Anders Broqvist (Ismael Ataria är artistnamnet) och musikern Sophia Stinnerbom möter varandra i en föreställning där ord och ton står sida vid sida.

  "Namnet ”Livs levande” kan stå för flera saker. Dels det uppenbara, att detta är en liveföreställning inför publik.
– Sen finns det en tydlig livsnerv genom alla texterna. Kanske har de också något gemensamt tema men det är inte så viktigt. Det är sju små världar, säger Anders Broqvist." (Citat ur "Atarias poesi tar plats på Västanå", Värmlands Folkblad, Erik Segerpalm, 20 januari 2017.)

Bokstavsängeln (utdrag), av Ismael Ataria
(Ur Bokstavsängeln : asfalt, stjärnor och allt däremellan : dikter. Torsby : Heidrun, 2013.)

I
Jag rättade till ryggsäcken
låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen
och gled återigen in över skolgården
med mina vingar bakom huden,
skavande, klagande,
tiotusen röster inom som skrek
[Snälla, kan vi inte skita i det här?]

Genom korridoren som en ostadig, osalig ande
gled jag ända fram till mitt låsta skåp,
ett stenblock med hällristningar i tusch
som påminde att det inte fanns något inuti mig
värt att tycka om

Jag var innanför och utanför precis lika gömd,
en täckstiftdold Frankenstein
som varje dag försökte vända blad
med hopsydda fingrar

Jag var en tyst mus i acneförpackning
som satt plank över själens fönster
och reste kravallstaketshög ensamhet i biblioteket
i försök till att hålla de andra på behörigt avstånd,
då rasterna var långa och asfalten hård

(...)

***

  Brittle Paper  är en väldigt ambitiös blogg om afrikansk litteratur. Redaktör är Ainehi Edoro. Hon har en doktorsgrad i engelska från Duke University (North Carolina) och har nyligen anslutit till den engelska fakulteten vid Marquette University (Milwaukee) som biträdande professor.
  Hennes blogg uppdateras med flera nya inlägg per vecka. Det blir både som nyhetsinlägg, publicering av novellutdrag och dikter, recensioner och intervjuer. Imponerande!
  Dock kan jag tycka att dikterna som publiceras håller väldigt ojämn kvalitet. Ett av de intressantare exemplen:

Dying flowers, by Martins Ekong
(Published in Brittle Paper, 2017-01-17.)

I DON’T know how I got here
believe me, yesterday I lived in birds’ songs
which means my heart once had feathers
today I’m a house
filled with questions
and children cry into my bones
covering their mouth
I don’t know if they cry
of sorrow or shame

an ocean grows in me
I’m the water, filling myself
with tempest that drags me from the shore
I am a wave clashing into myself
into muddles of puddles

I swear I don’t know when
this heart became a hijacked ship
taking people far away from home
and I dissolve in a mirage
into a shadow of drowning sun

I once saw a garden
bloom with breasts and beards
my mother said, one day
you will build home in petals
of hibiscus. and I became
gloves and watering can

today the garden wilts
in a venom of vermilion.

***

  New England Review grundades av poeterna Sydney Lea och Jay Parini i New Hampshire 1978. Under hösten 1982 etablerade de ett samarbete med Bread Loaf Writers’ Conference och antog namnet NER / BLQ (New England Journal / bröd Loaf Quarterly). År 1987 kom tidningen under full sponsring av Middlebury College, och 1990 återtog tidskriften sitt ursprungliga namn, New England Review.
  De sprider fortfarande information om fakultetens konferenser.

  I senaste utgåvan publicerades följande text.

Bone atlas (extract), by Nandini Dhar
(Published in New England Review. Vol. 37, No. 4, 2016.)

Along the mud seam of the pond, our friend Babua and my sister Tombur are lining up the fish bones. A fistful of earth inside my left palm, a fistful

of salt in my right: I am counting the silver glint of the dead. Three hundred and fifty, and we know these fish are just like us: refugees. Family trees

with dug up roots, torn and burnt. Inside my ears, the sound of water rippling in the crevices of the mangrove. The swollen belly of the koi,

the shadows of the late evening sun on my sister’s brows, Babua’s chisel-sharp fingers. In between the moss and the duckling’s feather,

the broken pieces of wine bottles—a bloated green, impossible to reproduce

in nature. Our older cousins had dared us to break those glass-shards open.

(...)

Andas in, andas ut

  Kroppsalfabetet har kommit in i andra andningen och i afton blir det bokstäverna T, U, V och W.

***

T som i Tinning - det plana partiet på vardera sidan av pannan där benet är särskilt tunt.
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. thynninger; jfr isl. þunnvangi med samma bet., trol. till þunnr 'tunn' och vangi 'kind'. Källa: NE

Sommarkväll efter regn, av Krister Gidlund (1943-2010)
(Ur Jord som drömmer : dikter ; efterord av Staffan Söderblom. Torsby : Heidrun, 2012.)

I
Näckros ur näckros,
sländor ur sländor,
ur vass bläddras vass efter vass

denna sommarkväll efter regn
med svalor
från höger tinning svepande tätt över älven.

Himlen är grå, gräset är vått,
på andra stranden hörs råma
en tvåtusen år gammal ko.

Vi är lite gräs,
lite älv,
lite moln
där vi går i det stilla tätnande mörkret.

Av alla myrstackar bjuds vi
bara en enda.
Och björkarnas moltysta vithet.

***

U som i Utandning - latin 'exspiration'. Då andningsmusklernas aktivitet avbryts återvänder systemet lungor/bröstkorg till sitt gemensamma elastiska jämviktsläge. Detta innebär att utandningen sker passivt, dvs. utan muskelkraft. Andningscentrum, som finns hos alla ryggradsdjur, är en grupp nervceller i hjärnstammen, vilkas impulser via celler i ryggmärgen reglerar andningen. Separata cellgrupper för inandning och utandning styr andningsrörelsernas rytm och styrka. Källa: NE

*

Andning, av Gabeba Baderoon (f. 1969)
(Ur Tystnaden innan vi talar ; i urval och tolkning av Roy Isaksson. Stockholm : Tranan, 2008.)

Språk är andning,
är beröring, är saliv,
är tystnaden innan vi talar.

Ryska
En kvinna som lär sig ryska beskriver
den nya böjningen på huvudet,
bröstkorgen, händerna,
åtstramningen av överläppen
som bistick runt munnen,
musklernas förändringar i tungan
en invasion från insidan.

Arabiska
Jag lär dig att säga första bokstaven i mitt namn,
ett ljud mellan g och h,
som inte har någon bokstav på engelska.

Andas in,
ta en klunk vatten,
andas ut.

Ljudet av andning som lämnar strupen
är början på mitt namn.

***

V som i Ven - är ett blodkärl som leder syrefattigt blod från kroppens olika delar tillbaka till hjärtat. I kroppens armar och ben finns vener som ligger ytligt precis under huden och det finns vener som ligger djupare ner i musklerna.
  För att blodet ska rinna åt rätt håll och komma till hjärtat har venerna en sorts klaffar som hindrar blodet från att rinna tillbaka. Blodets tryck i venerna är väldigt lågt, men muskler hjälper till att driva blodet framåt.

  Det finns ett fall där vener leder syrerikt blod. I det lilla kretsloppet, som även kallas lungkretsloppet, hämtar blodet syre i lungorna och vener leder sedan det syrerika blodet till hjärtats vänstra förmak. 
  HIST.: sedan 1611; av lat. vena 'åder'; jfr intravenös. Källa: NE

*

Vinter, av Linn Lundqvist
(Ur "Visa oss din poesi 2009". Solna Stads poesitävling: andrapristagare i kategorin 15-20 år.)

Luften smakar järn och frost,
luktar torrt av fabriksutsläpp,
av timmer och frusna skogar
Tårar fryser till is

Blod stelnar i förfrusna vener,
för ljuset har övergivit -
Konturer drunknar i mörkret
och känslor begravs i snön.

Beläggning av is krossas av en mansfot,
knäcks i förtvivlan
Kvävs av tyngden.

Vithet klär ytor
med solida lager av bitter kyla
Allting hårdnar -
det är en överlevnadsstrategi.

***

W som i Womb - engelska uttrycket för livmoder. Ordet wambo är ett riktigt gammalt germanskt uttryck som betydde, mage eller buk. Det har sedan förändrats och utvecklats till ordet 'womb'. Källa: Online Etymology

About my birthday, by Marie Ponsot (f. 1921)
(From Springing: New and Selected Poems. New York : Alfred A. Knopf, 2003.)

I’d like to assume
from my April birthday,
I quickened the womb
on the 4th of July.

If you suffered as I
a sternly fought tendency
to endless dependency
you’d know why.

Nya bokfrön till glädje och nöje åt barnen

  Nya svenska bilderböcker i veckans avsnitt av barnpoesi, men bara en av dem är berättad på rimmad vers. Det blir texter av Martin Widmark, Marc Eastmond och Lizzy Stewart. Den sistnämnda är översatt av Sara Jonasson.

***

  Jag är måttligt nyfiken på nya delar av långköraren med LasseMajas Detektivbyrå. Men Martin Widmark har andra skrivprojekt igång, tack och lov. Ett annorlunda frö i hans stora mängd av alster är den senaste: Huset som vaknade.
  Den handlar om farbrorn som kallas Larson och som helt uppenbarligen är tyngd av sorgearbetet efter hustruns bortgång. Inledningen av boken handlar om hur Larson går genom huset för att släcka inför kvällen och då minns vad de gjort tillsammans. När han krupit till sängs ringer det plötsligt på dörren.

(Ur Huset som vaknade / Martin Widmark, Emilia Dziubak. Stockholm : Bonnier Carlsen, 2017.)

Larson låser upp den stora dörren och öppnar.
  - Vad ska det här betyda ..., börjar han argt.
  Utanför dörren står en liten pojke med en
blomkruka i handen. Högt upp i ett träd sjunger
en koltrast.
  - Hej farbrorn, säger pojken.
  Larson brummar något till svar.
  - Jag är din granne, fortsätter pojken.
  - Grannar ska inte störa varandra, svarar Larson.
Speciellt inte så här sent.
  Pojken tittar på Larson och ler.
  - Nu ska vi åka på semester, säger pojken.
  - Så roligt för dig, svarar Larson.
  - Och då tänkte jag att farbrorn kunde ta hand om 
min blomma.
  Larson tittar ner i krukan, men ser ingen blomma,
bara brun jord. Pojken sträcker fram blomkrukan till
honom.
  - Den måste ha vatten varje dag, säger han.
  Sedan springer han iväg.
  Larson står med blomkrukan i handen och tittar
efter pojken med öppen mun.
  - Men ..., ropar han. Jag kan inte ta hand om
någonting längre! Jag ska ju ...

  Det här blir upptakten till att det mörka oket lättar från farbror Larsons axlar och hans nyfunna livsglädje symboliseras i boktiteln Huset som vaknade. 
  Illustratören Emilia Dziubaks bilder har hyllats i olika recensioner men jag vill faktiskt rikta mig direkt till Martin Widmark.
  - En sådan här bok visste jag inte att du hade inom dig. Den kommer att stå sig länge och jag och barnen kommer att njuta av den i flera omgångar.

***

  Nästa bok är årets första braksensation och den har en titel som slår alla andra: [Bättre än] Världens bästa bok

Bättre än världens bästa bok
Marc Eastmond & Jonas Karner
Sävedalen : Speja Förlag, 2017

  Den är skriven av Marc Eastmond. Han är låtskrivare och sångare i ett antal band, manusförfattare för SVT’s ungdomsredaktion, driver en designstudio och är numera även författare. Boken är illustrerad av Jonas Karner.

  Efter den första genomläsningen för barnen blev det jubel. Den här boken gillades verkligen, både av sjuåringen och av tioåringen. Även om de egentligen har lämnat bilderboksåldern så läser jag fortfarande bilderböcker för dem. Den handlar om Loppan som ber pappa att hitta på en ny saga som ska handla om allt möjligt, och flickan i hans berättelse ger sig ut på ett sällsynt strapatsrikt äventyr. Hon besöker tomten (som inte är hemma), fäktas med Kapten Krok, rider på en krokodil, och så vidare ...
  Ett utdrag:

Sedan gjorde hon nånting som ingen annan gjort,
hon liftade med tomtens renar fram till tomtens port.

Men på en skylt vid porten stod: Till alla kära gäster,
kom tillbaka i december. Jag är på semester!

Då surfade hon på en istapp ner för bergets vassa brant.
Isen smälte, men hon tog sig fram till havets kant.

På en stor röd hallonbåt som låg vid hennes strand
stod en hes kamel och skrek: - Kom, vi lämnar land!

De seglade mot solen och träffade konstiga krabater,
sjöhästar och flygfiskar och enögda pirater.

***

  Dagens besvikelse undslipper vi inte. En tiger i trädgården, av Lizzy Stewart, visade sig inte vara särskilt originell. Boken har ett snarlikt tema som Beatrice Alemagnas Dagen när inget hände, för även i den här boken har barnet svårt att acceptera en tråkig dag. Nora, som flickan heter, skickas ut i trädgården "inspirerad" av mormors fantasifulla beskrivningar av djurlivet som kan upptäckas där.

  Ovanliga djur i ovanliga miljöer är ingen ny storyline. Jag tänker direkt på mästerverket Gruffalon av Julia Donaldson.
  Ett kort textexempel om fem rader får det bli. Sen säger jag godnatt.

"Okej.
Det FINNS trollsländor stora som fåglar och
den där busken ville definitivt äta dig, men
jag ser ingen isbjörn och det finns inga spår
av den där löjliga tigern någonstans."

"I korseld mellan två språk"

  Dags för Tornedalens språk, Meänkieli, i måndagsserien om minoritetsspråk. Meänkieli talas främst i sex kommuner i norra Sverige, de egentliga Tornedalskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala samt Kiruna, Gällivare och Kalix. Antalet talare i dessa kommuner brukar uppskattas till 25 000–60 000. För hela Sverige kan antalet uppskattas till cirka 75 000. Källa: Institutet för språk och folkminnen

Tornedalsflaggan

**

  Även språket meänkieli har en stark kulturföreträdare, nämligen Bengt Pohjanen. 
  Bengt Pohjanen föddes 1944 i Pajala kommun, i byn Kassa, som ligger alldeles intill den finska gränsen. Idag bor han i Haparanda, i Norrbotten, där han verkar som trespråkig författare av romaner, pjäser, libretton och filmmanus, han arbetar också som översättare av prosa, dramatik och lyrik.
  Ett genomgående tema i Bengt Pohjanens författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett  ”gränsens tredje rum”, dess muntliga berättartradition (finsk och meänkielispråkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Källa: Norstedts förlag

*

En av hans mer kända dikter handlar just om språktillhörighet och jag återger den på såväl meänkieli som svenska.

Kielettömänä syntyny, Bengt Pohjanen
(Ur Karkaavia runoja = Flyende dikter. Överkalix : Barents, 2015.)

Olen kielettömänä syntyny
mykkänä
kieletön paarmuska
katkasi naparihman

Kasusin rajala
kahen kielen traakissa
jonka viimassa
olematon kieleni
mykisty

Minut kasuatethiin
olheen ihmisiksi
oppimhaan ruottin
ja tunnusthaan kansalisuuen

Minua piiskathiin koulussa
oppimhaan ruottin,
olheen ihmisiksi
kunnon alamaisena
Minua piiskathiin häpeämhään
sitä mikä oli minun ommaa:
kielettömyys
ja raja

Minut rakennethiin
ulkoa päin suunatulla
väkivallala
ja sisäsellä pakola
lyhenyksilä
ja väärinkäsityksillä
Multa otethiin oma lekitimasuuni

*

Jag är född utan språk, av Bengt Pohjanen
(Ur Flyende dikter. Överkalix : Barents, 2015. Först publicerad i Vår Lösen, 1973.)

Jag är född utan språk
stumt navlad
av en språklös barnmorska

Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet

Jag är uppfödd
med krav på redlighet
språk och nationalitet

Jag är piskad i skolan
till språk, redlighet
nationalitet

Jag är piskad till hån
för det som var mitt
språklösheten
och gränsen

Jag är byggd av yttre
våld
och inre tvång
på förkortningar
och missuppfattningar
Jag är berövad min legitimation.

***

  Kaamos Nordkalottförlag är Svenska Tornedalingars Riksförbunds eget förlag som publicerar författare och musiker som uttrycker sina tornedalska bryderier på meänkieli eller annat sätt. Källa: Svenska Tornedalingars Riksförbund

  Det finns flera andra kända författare från Tornedalstrakten. Jag tänker exempelvis på Mikael Niemi (även han från Pajala), David Vikgren från Övertorneå och Katarina Kieri  som är född i Luleå men som har sina rötter i den finsktalande Tornedalen. Även hon har skrivit en intressant dikt om språk, den heter "Modersmål".

Modersmål, av Katarina Kieri
(Ur Nio : Katarina Kieri, David Vikgren, Mona Mörtlund, Anita Nilsson, Peo Rask, Stina Inga, Maria Vedin, Gunnel Javåsen, Mattias Alkberg / text: Andreas B Nuottaniemi ; foto: Nicke Johansson ; inledning av Bengt Berg. Luleå : Black Island Books : 2002.)

De nedåtgående tonfallen. Den liksom salta vinden i mars i en slalombacke på kvällen. Gamla kök där bara en klocka tickar tungt. Männens blickar snett förbi ut genom fönstret fixerande en punkt som heter jag hör vad du säger men du ska inte tro att det berör mig särskilt mycket. Galenskapen i juni när dagen vägrar dra sig tillbaka till och med på natten. Storspoven. Storspoven. Längtan som bultar lågar i slutna bröst. Byar som någon lämnade vid sexton för en flicka. Byar dit någon återvände och kunde dansa argentinsk tango men ville glömma. Att det inte är någon idé. Att det är något så gud förbannat. Att man jävlar tar och går hela vägen själv om det skulle behövas. Att man står på en busshållplats på Storgatan och fryser i för tunna byxor. Isbrytaren Ymer som assisterar i Bottenviken. De milda atlantvindarna från andra hållet. Skrattet som en kniv. Gråten som voj voj i mörka skogen och på Olivers Inn strax före stängningsdags. Och att man slår näven i bordet. Och att man fan inte tänker säga någonting. Och att tallheden spänner ut sitt sköte och vi drunknar i den stigande lingondoften och lossnar från norrskenet från de sörjande från strandpiparen och våra kroppar bara våra kroppar. Det språket menar jag.

*

  En annan författare från Tornedalen som likt Pohjanen behärskar meänkieli är Mona Mörtlund.
  Mona Mörtlund är Kangosbon som vågade börja skriva på meänkieli och fick sin första pjäs uppspelad på Dramaten. Hon bor i Luleå och satte 2015 upp den första trespråkiga pjäsen någonsin på Norrbottensteatern. Det var också första gången som Norrbottensteatern, Samiska teatern och Tornedalsteatern gjorde en gemensam produktion. Källa: Minoritet.se
  I sina dikter har hon ibland bytt språk mitt i, eller låtit ord från meänkieli slinka in. [Citat ur Nio. Black Island Books, 2002.]

ett brev från mormor har jag hittat
skrivet till en äldre syster och det börjar

Tulen tykösi muutamalla rivilä

Jag kommer till dig med några rader

Tulen tykösi muutamalla rivilä

Snart är också orden döda

Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by

och det var världen

(Ur Nio : Katarina Kieri, David Vikgren, Mona Mörtlund, Anita Nilsson, Peo Rask, Stina Inga, Maria Vedin, Gunnel Javåsen, Mattias Alkberg / text: Andreas B Nuottaniemi ; foto: Nicke Johansson ; inledning av Bengt Berg. Luleå : Black Island Books : 2002.)

***

  "Mona Mörtlund är i grunden förskolelärare och det var också det som satte igång hennes författarådra. Hon saknade material på meänkieli för barnen på förskolan och det blev grunden till hennes författardebut bok 1986 Moron, moron, ostaks' poron som hon gjorde tillsammans med Monica Johansson. En bok fylld av ramsor, sånger och lekar på meänkieli som blev möjlig tack vare en omfattande insamling från gamla människor och med hjälp av skolor och förskolor." (Citat ur intervju med Mona Mörtlund på minoritet.se publicerad 2015.)

*

Piika pieni palleroinen
äitin silmäterä
isän ilo, faarin valo
mumman kultakerä.

-

Liten piga, rultig stumpa
mammas ögonsten
pappas glädje, farfars ljus
mormors guldnystan

(Traditionell ramsa. Översatt till svenska av Mona Mörtlund. Ur Tio pinnar i luften : sagor, sånger och gåtor på nationella minoritetsspråk och svenska / [sammanställd av:] Gunilla Lundgren ; [illustratör:] Amanda Eriksson. Stockholm : Skolverket : 2010.)