"En himmel i en portgång"

  Idag putar bloggen ut en aning när graviditet är ämnet för lördagens inlägg. Boken Himlen i magen har sedan länge varit planerad för Motherhood-rubriken men jag har fått vänta på att den skulle bli återlämnad. Det var den värd.

***

  "Ioana Nicolaie, född 1974 i Rumänien, är poet och prosa­för­fat­tare. Hon har givit ut sju böc­ker varav fyra dikt­sam­lingar. Himlen i magen, som utkom i Rumänien 2005, blev hen­nes lit­te­rära genom­brott och en femi­nis­tisk sym­bol. I djärvt egen­sin­niga bil­der målar Ioana Nicolaie fram sin för­und­ran över fost­rets liv i krop­pen, sam­ti­digt som hon minns sin egen barn­dom i Ceaușescus diktatur." Källa: 10tal.se

Ioana Nicolaie
Bokmässan i Göteborg, 2013

***

Ögonblicksbilder (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.

(...)

Jag drömde att jag var utan kropp men är inte ledsen för det, jag gled fram genom stan, popplarna hade bark och knoppar här och var. Jag lärde mig koncentration, punkter samlade på vissa ställen.
Jag var lugn, skärpt och oberörd. Människorna var ett klistermärke på bussar, bilar. De rörde sig livligt åt motsatt håll, visste i förväg vart de skulle. Jag såg häpet efter dem, jag tyckte jag var en gammal gumma med sönderrivna jeans till vintern. Och granar med kulor i stod och väntade surrade uppe på lastbilsflak.

Kvinnorna dricker vin, kaffe, röker finare och finare cigaretter. Jag går genom rummen, går sakta över gatan, klockvisare är kluvna markeringar, jag går och känner mig som gäst överallt. Och när jag blir trött väntar jag helt enkelt. Liksom fåtöljens plysch med tiotals märken på. Liksom fotbollsläktaren som hamnat på ett tåg.
Som om jag sjöng tillsammans med en alldeles för stor barnkör.
Handleden svullnar och jag känner det knappt. Ena vaden är mer svullen och jag ser det knappt. Under nedre ögonlocket sitter en försynt trötthet. Jag stryker smink på det och låter bli att se mig i spegeln. I himlen krockar små plyschkoppar. Jag åker slalom och tycker det går bra.

(..)

***

  Det är rätt sällan som jag och bokrecensenten bernur delar uppfattning om en bok. Men den här gången skriver jag under på hans beskrivning: "Hennes bok vilar inte, är ingen stillsam betraktelse, utan mer ett upprört och ifrågasättande tillkännagivande, hälften häpnad och resten resolut beslutsamhet." bernur: "Himlen i magen", 1 okt. 2013.

Hälsokort (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.

(...)

Jag lever mest bland ofödda barn. Jag tycker jag är rädd som hos fotografen. Inuti finns du, en pojke med detaljer, en som planerar sin utbrytning. Jag rotar spakt under presenningar av is. En bågfil filar ihärdigt mot kanterna. Jag är rädd och så häpen. Hur ska jag förhandla med smärtan?

Värkarbetet pågår i genomsnitt tolv timmar. Man kan vara fräknig, man kan ha rött hår, tatueringar på axeln eller brustna blodkärl kring vristerna. Förlossningen är ett skal av skräck. Förlossningen är en vägbana som står under vatten och saknar vakt. Man kommer inte undan, mutor kan inte ges. I tomrummet i klockan finns tusen ambulanser. I sekundvisare finns färdiga sterila rum. Och sängar på hjul och en tid som betsel.
Förlossningen är ett hyreshus med sprucket golv. Jag är livrädd för att bli ensam kvar i porten.

(..)

***

  Maken Mir som omnämns i dikterna är författaren Mircea Cărtărescu (f. 1956). Han har gett sitt perspektiv på graviditeten i Dagboken från 2011.

I nionde månaden (utdrag), av Ioana Nicolaie

(Ur Himlen i magen ; översättning: Inger Johansson ; [efterord: Aase Berg]. Stockholm : 10TAL : 2013.)

1.
Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag svettsjö. I tystnaden föreställer jag mig stöd för ryggen. Nu är morgnarna frusna dukar på klädstreck. Och en liten tändsticksborg som darrar av anspänning.

På eftermiddagarna går vi ut och går på tre man hand. Vi stiger in i en atlas med flygplatser och stationer. Rätt som det är ger vi oss iväg alla tre. Med ett expresståg på ett torg, med en folktom spårvagn mot en viss stadsdel. I nionde månaden är vi ljus under en uppochnervänd kopp. En himmel i en portgång, en sol inne på en bakgård

En gråsparv håller leksaker i näbben. Fjättrade som vi är inuti kan vi nätt och jämnt andas.

(..)

An American Noir

  Ikväll blir det dystert i överkant, inga musikslingor i bakgrunden - bara Charles Simic gråskaliga bluesdikter.

***

At the night court, by Charles Simic (f. 1938)
(From Unending blues : poems. San Diego : Harcourt Brace Jovanovich, 1986.)

You've combed yourself carefully, 
Your Honor, with a small fine-tooth comb 
You then cleverly concealed 
Before making your entrance 
In the splendor of your black robes. 

The comb tucked inside a handkerchief 
Scented with the extract of dead roses - 
While you took your high seat 
Sternly eyeing each of the accused 
In the hush of the empty courtroom.

The dark curly hairs in the comb 
Did not come from your graying head. 
One of the cleaning women used it on herself 
While you dozed off in your chambers 
Half undressed because of the heat. 

The black comb in the pocket over the heart, 
You feel it tremble just as ours do 
When they ready themselves to make music 
Lacking only the paper you're signing, 
By the looks of it, with eyes closed.

***

The fly, by Charles Simic
(From Unending blues : poems. San Diego : Harcourt Brace Jovanovich, 1986.)

He was writing the History of Optimism
In Time of Madness. It was raining.
One of the local butcher's largest
Carrion fanciers kept pestering him.

There was a cat too watching the fly,
And a gouty-footed old woman
In a dirty bathrobe and frayed slippers
Bringing in a cup of pale tea.

With many sighs and long pauses
He found a bit of blue sky on the day of the
         Massacre of the Innocents.
He found a couple of lovers,
A meadow strewn with yellow flowers.  .  .  .

But he couldn't go on.  .  .  . O blue-winged,
         shivering one, he whispered.
Some days it's like using a white cane
And seeing mostly shadows
As one gropes for the words that come next!

Brutna rosor i Paterson

  Utblicken går på bio, kollar in New York Times rekommendationer och läser brevväxling mellan Gunnar Lundkvist och Nina Hemmingsson.

***

  Jag utlovade i måndags att ni skulle få ytterligare ett diktexempel av William Carlos Williams. På självaste Trettondedag jul hade filmen "Paterson", svensk premiär. Filmen utspelar sig i staden Paterson, New Jersey och även huvudpersonen i filmen heter Paterson. Snacka om att regissören Jim Jarmusch har inspirerats av poeten William Carlos Williams författarskap. Dock ska det direkt sägas att inget av filmens handling har med poeten att göra.
  William Carlos Williams skrev en diktsvit (fem delar) om staden Paterson och dess invånare. Den här heter passande nog "Handlingen".

Handlingen, av William Carlos Williams (1883-1963)
(Ur Dikter / i urval och översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder. Staffanstorp : Cavefors ; 1974.)

Där stod rosorna, i regnet.
Bryt dem inte, bönföll jag.
                De varar inte länge, sa hon.
Men där de står
                är de så vackra.
Äh, alla var vi vackra en gång, sa
                hon,
och bröt dem och gav dem till mig
                i handen.

***

  Krönikören David Orr i New York Times presenterade nyligen tio diktsamlingar ur förra årets utgivning som han varmt rekommenderade. Urvalet var dessutom reglerat så att listan inte innehöll de mest sålda diktsamlingarna eftersom han ansåg att de får uppmärksamhet ändå. 
  En av böckerna var debutanten Donika Kellys, Bestiary. Jag har läst boken och jag uppskattade den, i synnerhet den andra halvan. Genomgående har boken en smärtsam underton och det är rätt uppenbart att författaren (eller någon närstående till henne) har varit med om hemska upplevelser.

Santa Rosa, by Donika Kelly
(From Bestiary : poems. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)

The red rock rises, a muscle
meant to replace what is no longer found
in air. Each butte and bitter lake

marks us, and there are men here.
I am afraid, but they are only fishing,
their poles divining water from sky.

We boulder over the lake,
far from home, and I cannot
lose you, though I shake like a wet cur.

I've forgotten which way is west,
how we ended up in this cooling desert.
I've forgotten, nearly, what I'm meant

to grieve. I am lost.
Walk with me, love,
that I might know what is real.

***

  Jag är en stor supporter till serietecknaren Nina Hemmingssons verk, och som ni minns har även hennes diktsamling Det var jag som kom hem till dig fått plats i bloggen. 
  Förra året kom också en bok med brev, som skickats av Gunnar Lundkvist till Nina Hemmingsson. De har brevväxlat (eller framför allt så har Gunnar skickat brev) i fjorton år.
  Jag tyckte breven hade en skön stämning och passade för läsning när man sitter och snörvlar i soffan (vilket jag gjort i dagarna tre).

  Serieskaparen Gunnar Lundkvist är mest känd för sina serier om Klas Katt och Olle Ångest. Även om han faktiskt debuterade som poet, 1974.

*

(Ur Min kompis Gunnar / Nina Hemmingsson ; [Gunnar Lundkvist (text) ; Nina Hemmingsson (bild)]. Stockholm : Kartago, 2016.)

Det är onsdag. En onsdag utan nåd. Jag är trött. Jag satt uppe inatt. Jag såg en film. Jag drack lite vin som jag råkade ha hemma. Kanske drack jag för mycket. Idag är jag lite skör. Skör som ett äggskal. Skör som en gris utan framtid.
  Det var trevligt att ses igår. Trevligt att vara social. Jag träffar ju inte så många människor. Jag har nog med alla mina låtsaskompisar som tar upp alltför mycket av min tid.
  Jag önskar att jag hade något klokt att säga men jag kommer faktiskt inte på något att säga. Min hjärna är full av damm. En hjärna utan ambition. Usch för att finnas till! Menar jag det? Både och. Jag tycker om att finnas till. För det mesta.

En sked för farmor

  Det är väl inte helt passande att skriva om gommen när ens smaklökar entledigats. En förkylning har många bieffekter. Alfabetet har nått G-H-I.

***

G som i Gommen - munhåletak, vilket består av en främre bendel, hårda gommen (palatum durum), och en bakre muskeldel, mjuka gommen eller gomseglet (palatum molle).
Källa: NE

Julia Child (1912-2004)

**

När ett språk föds (utdrag), av Kjell Espmark (f. 1930)
(Ur Det andra livet. Stockholm : Norstedt, 1998.)

När ett språk föds
finns allt som en dag ska sägas
som en klåda under gommen.
Herdarna som hukar kring elden
och prövar ett läte för detta som värmer
känner en hel litteratur i munnen
men har svårt att ta den på allvar.
De fnittrar åt släktskapen mellan ett rop
och getternas ögon ute i mörkret.
Man kan ta kring ett infall med ord!

(...)

***

H som i Hypofysen - en körtel, belägen i anslutning till hjärnan, som styr produktionen av viktiga hormoner bl.a. köns- och tillväxthormoner; ofta benämnd "undre hjärnbihanget"
HIST.: sedan 1905; bildn. till grek. hypo 'under' och physis 'natur; växt', alltså eg. 'växt under (hjärnan)'. Källa: NE

hjärnceller

(Ur Öar i ett hav som strömmar : dikter / Henrika Ringbom. [Helsingfors] : Schildts & Söderströms, 2013.)

”Jag är hemma vid åtta, trött, ser på tv, Law and Order, läser om hypofysen och nybildningen av hjärnceller, lägger mig i hippocampus, i natthavet föder den ståndaktiga sjöhästen slingor av ljus som lindar, flätar mig in i flödet av liv, av död.”

***

I som i Influensa - en smittsam virussjukdom med hög feber och vanligen muskel- och huvudvärk.
HIST.: sedan 1783; av ita. influenza 'inflytande, påverkan; farsot, ...
Källa: NE

Influensa (utdrag), av Henry Parland (1908-1930)
(Ur Idealrealisation. Helsingfors : Söderström, 1929.)

1.

Influensa
någonstans i ryggen
ungefär samma känsla
i stortån.
En roman
som aldrig slutar
emedan hjältens kärlek
är hopplös
och hjältinnans
utan mål.

Sokrates, Vivaldi och färgglada peruker

  Det verkar vara en bra tid för förkylningsvirus den här vintern. I förra veckan var det Ryan och nu har jag fått en ny omgång. Jag ska ändå försöka ge er tre barnböcker på svenska.

***

  Jag inleder med en bilderbok om människans historia. Erik Magntorn har skrivit texten till En ballongfärd genom tiden. Två barn får delta i en tidsresa med luftballong. De lämnar sin lekplats och svävar iväg genom historiens luftlager. De landar i romarriket, hos grekerna i Athen och slutligen så gör det ett besök i Egypten. Boken får inget högt betyg, men ett textexempel får det bli.

(Ur En ballongfärd genom tiden : Skandinavien, Rom, Grekland och Egypten / Erik Magntorn, text ; Martine Castoriano, bild. Stockholm : Lindskog, 2016.)

Ballongen far mot öster.
Där borta syns Athen!
En stad med stolta anor,
en stadig stad av sten.

Högt över alla gränder
står templet till Athena,
den mäktiga gudinnan,
den starka, kloka, rena.

Och nedanför på torget,
bland pelare och hus,
går pigga filosofer
på gulnat gräs och grus.

De pratar och funderar,
de kliar sig i nacken
och vandrar några meter,
sen vänder de på klacken.

Se, Sokrates! Därnere!
En skallig liten man.
Det sägs att ingen tänker
så vidunderligt som han.

Om hur man bäst ska leva,
om hur man styr ett land,
om hur man ska förstå
universums bortre rand.

***

  Nästa bok bygger på Vivaldis verk De fyra årstiderna. Det går också att lyssna till musiken om man sätter i ett batteri av rätt sort. Flickan som rör sig genom årstiderna heter Isabelle och över (nästan) hela berättelsen så bär hon på ett litet äppelträd i en kruka. Hur det slutar vill jag inte avslöja.

Hösten inleds så här (för övrigt är första satsen i "hösten" min Vivaldi-favorit):

(Ur Fyra årstider på en dag : Sagoorkestern / illustrationer av Jessica Courtney-Tickle ; [text: Katie Cotton ; översättning och sättning: Sara Jonasson]. Stockholm : Känguru, 2016.)

Efter en stund avtar stormen och en bris blåser bort molnen. Alla suckar av lättnad. Det är dags att samla in höstskörden!
Här finns blanka, röda äpplen, knapriga orange morötter och mjukt gyllengult hö. Isabelle och Selma (valpen) hjälper till att samla in mat inför vintern och plockar äpplen från sitt eget träd. Omkring dem skördar djuren också.

***

  Kvällens roligaste berättelse är den som handlar om Mamma Måd och hennes borttappade hår. Det är en bilderbok på vers om Måd som vaknar en morgon utan något hår på huvudet, och hur hon försöker lösa situationen. Hon testar att använda golvmopp, igelkott, hästsvans, kanelfläta och spagetti innan hon hamnar hos Per Uk.
  Okej, det ska erkännas att en del rim tycks ha värpts fram av nöden.

(Ur Hellre skallig än mallig! : mamma Måds hårresande äventyr / Maud & Martin Cederlöw, Lena Forsman. Stehag : Kulturfamiljen, 2016.)

Hos Per Uk kan man fina frisyrer shoppa,
i dem finns garanterat inte en enda loppa.

Jag provade en sort som hette "Mohikan"
och en annan som var grön som en fotbollsplan.

Per lät mig prova varenda modell,
alla var snygga och saknade mjäll.

Så bra att man kan skaffa peruker så fina,
men hårstråna kändes inte riktigt som mina.

Banbrytare för de nödvändiga orden

  Dagens två litterära motiv ingår i Torsten Ekboms ambitiösa essäbok Experimentfälten. I den porträtterar han åtskilliga banbrytare inom de olika konstarterna. Det går att läsa om Stravinskij och John Cage (musik), Ludwig Wittgenstein (kritik), Max Ernst och Francis Bacon (konst), Gaudí (arkitektur), Charlie Chaplin, Samuel Beckett, m.fl.
  Litteraturkonsten är den mest omfattande och innehåller sjutton essäer. Jag har valt Raymond Queneau och William Carlos Williams.

***

  I texten om Raymond Queneau får vi oss bakgrunden till hans märkliga litterära stilövningar som till en början bara möttes av hånfulla kommentarer. Ni som följer bloggen vet att Queneau har redan förekommit hos bluespoeten och då berättade jag om hans andra experiment, de (nästintill) oändliga sonettvariationerna som bygger på ett antal valbara textrader. 
  Men känd blev han för sina 99 stilövningar, i vilka han upprepar (i princip) samma historia om och om igen fast i vitt skilda stilarter. Idén fick han i samband med en Bach-konsert då det spelades flera varianter på samma fuga-teman.
  Grundstoryn är ett möte på en välbesatt buss och ett återseende av samma främling lite senare. Nu får ni två av Queneaus stilövningar.

*

Presens, av Raymond Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)

Vid middagstid krullar sig hettan runt busspassagerarnas fötter.
Om en dumskalle, placerad på en lång hals och utsmyckad med
en grotesk hatt, skulle hetsa upp sig bryter genast ett gräl ut.
Dock för att mycket snart upplösas i en atmosfär alltför tjock
för att från mun till öra livligt kunna bära förolämpningar av
högsta rang. Sålunda går man och sätter sig inne i bussen där det
är svalt.
       Senare, framför stationer med ett par öppna platser, kan
klädesspörsmål uppträda beträffande en eller annan knapp som
svettslippriga fingrar självsäkert hanterar.

***

Hörsel, av Raymon Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)

Smattrande och puttrande saktade den gnissliga S-bussen in
längs den tysta trottoaren. Solens trombon mollade tolvtonen.
Fotgängarna, bölande säckpipor, ropade ut sina nummer. Somliga
steg upp en halvton, vilket räckte för att bära iväg med dem
mot Champerret med dess sjungande arkader. Bland de flåsande
utvalda fanns en klarinettpipa, vilken tidens ogynnsamhet hade
givit mänsklig form och vilken en hattmakares perversitet hade
givit att på pukan bära ett instrument som påminde om en gitarr
som eventuellt hade strängarna sammanflätade för att på så
sätt bilda ett band. Plötsligt, mitt i några mollstämmor från
några företagsamma passagerare och några samtyckande
passagerarinnor och mitt under bräkande tremolon från den snikne
dirigenten, bröt en skrattretande kakofoni ut i vilken kontrabasens
vrede blandades med trumpetens irritation och basunens
stora skälva.
       Sedan, efter suck, tystnad, paus och dubbelpaus, ringdes en
triumferande melodi fram från en knapp i färd med att gå upp
en oktav.

***

  Den andra essän jag valt ut handlar om poeten William Carlos Williams. Jag tycker det är lite festligt att jag har anammat samma fågelliknelse som Torsten Ekbom använder, när jag beskriver dikter med alltför akademiskt prål, utan att ha läst hans essä (fram till helt nyligen). Enligt Ekbom står Williams för raka motsatsen vilket han tydligt exemplifierar. Citatet lyder:

"T.S. Eliot och Ezra Pound drog in högar av kulturbråte i sina dikter med förklarande notapparat, diktskrivandet upphöjt till lärdomsprov att doktorera på. Vid sidan av dessa påfåglar föreföll Williams gråsparvar väl obetydliga. Dikterna påminde mest om lyriska dagboksnotiser. Ett sjukbesök (Williams var läkare i Rutherford, New Jersey) hos en havande kvinna, en negress som passerar förbi på gatan som "ett sändebud från en annan värld", hustrun Flossie i trädgården, fotbollsmatchen, begravningsföljet."
(Ur Experimentfälten : visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler / Torsten Ekbom. Stockholm : Bonnier, 2000.)

  Hur kan det se ut i Williams dikter? Tja, som nedan eller som exemplet från diktsviten Paterson (fem delar) som presenteras i torsdagens Utblick. Det blir alltså Williams gånger två den här veckan.

Ripost, av William Carlos Williams
(Ur Dikter / i urval och översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder. Staffanstorp : Cavefors ; 1974.)

Kärlek är som vatten eller som luften
kära medborgare;
den renar, och befriar från stank.
Den liknar poesi också
och av samma skäl.

Kärleken är så dyrbar
kära medborgare
att om jag vore ni skulle jag
förvara den bakom lås och bom -
som luften eller Atlanten eller
som poesi!

Vinterfrost och skuggor

  Åter förenas penslarna och orden i söndagsbloggen. Veckans ekfrasis-inlägg har hämtat sina poem från antologin Wordstroke : the poetry of art. 

***

How often does it happen, by Jane Draycott
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

after 'Lunar Eclipse' by Scott Kahn, 2010

[Scott Kahn (född 1946 i Springfield , Massachusetts) är en amerikansk målare.]

that every silver thing is turned gold
          that reservoirs and railways burn like copper
in the dark of winter's infra-red

that frost is fire, and forests
          are a nerve-machine of birch and blood,
that for a few hours all falls quiet

as wind drops like a child in sudden sleep
          and earth's hair stands on end,
that in the amnesty of moon's blind eye

the world confesses to the stars
          those secrets it would rather hidden
in the deep red ocean of electric dark?

***

Polyphemus and Galata, by Linda France
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

(After Odilon Redon)

[Odilon Redon, född 22 april 1840 i Bordeaux, död 6 juli 1916 i Paris, var en fransk målare och tecknare. Han var medgrundare av Société des artistes indépendants.]

The Cyclops (1914)

He looks at her as he loves her,
with the tenderness of the wounded.
As if she were treasure he'd found
in a cave - sapphires, emeralds, amber,
the jewels of her flesh, sleeping.
All looking and no touching,

he's sated with the taste of desire;
but saved from the sadness of having.
His single eye drifts over her
like a moon, its amethyst shadow
bruising the horizon. His one eye.
A single tear. His left hand steadies

the hillside, a door he'll never open.
One kiss would kindle an earthquake.
Stroking her breasts, he'd crush her
like a grape. The love in his look
belongs to a child. One lost in another room.
Locked in his enormous eye. Howling.

***

Sur la terrasse, by Neil Powell
(From Wordstrokes : the poetry of art. Edited by Deborah Gaye. Avalanche Books, 2015.)

a painting by David Hockney

[David Hockney, född 9 juli 1937 i Bradford, West Yorkshire, är en brittisk konstnär som bor och verkar i Kalifornien. Hans verk är mestadels personliga och självbiografiska, av vilka målningarna av swimmingpooler i Los Angeles tillhör hans mest kända verk.]

Sur la terrasse (1971)

Limits: distance and near edge; 
here you are contained, and yet 
hills and trees delineate 
a further world. The curtains 
know their place and hesitate, 
held back, restrained: open doors 
are the best we can hope for. 

But listen. Don't turn. There is 
another distance within 
where the eye shapes, translating 
image into imagery: 
beyond the curtains, casting 
a separate glance and now 
a shadow within shadow. 

Being and seeing are more 
than the best we could hope for:
now all the generous light
is yours. On the terrace you
keep distance and edge in sight
and are them, contained: see how
the shadows bend towards you.