lördag 20 februari 2016

A memory of youth

  Sjunde kvinnan i lördagsbloggen är irländska Eavan Boland. Hon har förekommit tidigare, men den här gången blir det hennes senaste bok A woman without a country.

Holy Child Secondary School
Killiney, Dublin

***

  Fast hon är född och utbildad i Dublin, och bildade sin familj där, så har Eavan Boland också bott i USA och i London som barn. Hennes senaste diktsamling, A woman without a country, upptar några av de kontraster och motsägelser som kommer från att leva på en plats utan att känna att man tillhör det till fullo. Källa: Stanford University

  Men för den sakens skull så hindrar det inte henne att skriva så här vackert om födelselandet.

As, by Eavan Boland
(from A woman without a country : poems. New York : W.W. Norton & Company, 2014.)

A squeak of light. Ocean air looking
to come inland, to test its influence on
the salty farms waking.

Mist lifts. The distance 
reappears. In an hour or so

someone will say crystal clear 
even though there is 
no truth in it since even now
the ground is clouding its ions and atoms.

The sun is up; day begins. 
Someone else says dry as dust.
But this is outside Dublin in 
summer: last night’s storm 
left clay and water mixed together.

Phoenix Park

The afternoon is long and warm.
The branch of one tree angles to 
its own heaviness. While everywhere,
everywhere it continues: language 
crossing the impossible 
with the proverbial —

until no one any longer wants 
a world where as is not preferred 
to its absence. Nor a fiddle not fit, 
nor a whistle not clean,
nor rain not right again.

I am walking home. A quarter moon 
rises in the whitebeams.
At the next turn houses appear,
mine among them.

I walk past leaves,
grass, one bicycle. I put my key in the lock.

In a little while I will say safe as.

***

  Genom att problematisera frågor om nation och kön i boken, så har hon funnit ytterligare ett tillvägagångssätt för att bearbeta de teman som har varit utgångspunkter under hela hennes karriär. Källa: Stanford University

  Och det blir knappast mer symboliskt än i nedanstående dikt.

An Island of Daughters, by Eavan Boland
(from A woman without a country : poems. New York : W.W. Norton & Company, 2014.)

Always the same dream,
the one in which
I unstitch the gall ink
and script
from great books,
unbuild Georgian squares,
push aside the waters
the Vikings sailed
and find myself
at last on
an island of daughters.

In which the river, the millrace,
the mulberry trees
stripped of leaves,
stripped of history, the breeze,
even the war memorials
to who we fought
and who fought us
speak with one voice
about the sadness,
the remembrance,
the wretchedness of daughters.


In which there is only
monochrome on
the edge of evening, at
the end of the horizon,
not the thigh-deep grasses
of Ferguson, the magenta seas
of Mangan's dirge,
no refrain, no celebration,
just shadows
of women in
the shadow of a nation.


River Liffey, Dublin

In which a girl
makes her way home in
the predawn,
to a street near the Liffey,
lets herself in, sensing
the blue air of reprimand
that goes with moonlight;
her foot falling
on the one step on the stair
that makes noise,
then a pause; then a voice calling.

torsdag 18 februari 2016

Fantastisk förebild

  Utblicken uppmärksammar Kjell Espmark som nyligen kommit ut med ett dikturval om kärlek. Dessutom fyller han 86 år i morgon. Sen låter jag Bodil Malmstens text tala i bloggen. Avslutningsvis besöker vi skogen tillsammans med sextonåriga Julia Jansson.

Bodil Malmsten (1944-2016)
Bild: Dan Hansson/TT/SvD

***

  Poeten, författaren och litteraturvetaren Kjell Espmark debuterade 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin. Han är sedan 1981 ledamot av Svenska Akademien, har publicerats på ett tjugotal språk och tilldelats flera internationella priser. I januari utkom hans nya diktsamling Dikter om kärlek. I dag var han i Kulturhusets centrum under ett intervjusamtal med Bonniers litterära chef Daniel Sandström. Källa: Kulturhuset

[Till sist:] , av Kjell Espmark (f. 1930)
(ur Dikter om kärlek : ett urval. Stockholm : Norstedt, 2016.)

Jag känner hur du tänker i mig –

det ilar som månstrimman hit över vattnet.
Jag svarar med några definitioner:

Ditt ansikte är som en darrande spegling

i en skål med vatten.
Jag vill bära det genom åren
utan att spilla.


Mina tankar på dig är utan tyngd.
De roterar och glimmar som dammkornen
i strimman morgonsol genom fönstret.

Som tack för sitt rustika kvällsmål

lät vänliga gudar oss bli två träd
som åldras med kronorna i varandra.

***

  Den 5 februari somnade Bodil Malmsten in. Hon gav ut ett trettiotal böcker under sin långa karriär och skrev även dramatik. Dessutom hann hon få en låt dedicerad till sig: "Blues för Bodil Malmsten", av Eldkvarn.
  Hon debuterade redan 1970 med barnboken Ludvig åker. Hon kom att bli mycket folkkär och genombrottet kom med diktsamlingen Damen, det brinner (1984). Bodil Malmsten skrev främst lyrik i början av sitt författarskap. Hennes romandebut kom 1994 med Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån för vilken hon även nominerades till Augustpriset. Förra året kom diktsamlingen Det här är hjärtat. Källor: Bonnier, Expressen


(Ur Det här är hjärtat : dikt / Bodil Malmsten. Stockholm : Rönnells antikvariat i samarbete med Bonnier, 2015.)

Mitt liv 
började när jag mötte dig

Får lilla hjärtat komma ut 
och leka?

När du blir stor, mitt hjärta
hjärtat mitt

Jag älskar dig mer än - 
vad finns det?

Den blomstertid

Kärlek är att jag vill
att du finns


***

  Om en månad äger poesimässan rum i Stockholms stadsbibliotek och programmet börjar ta form. Det blir uppläsningar av bl.a. Gunnar Harding, Jonas Ellerström och Elis Burrau. 
  Dessutom kommer det att bli program med musikinslag, och ett block med ung poesi i form av tidskriften Ponton, Brombergs debutantologi för unga poeter och OEI:s diktantologi "Det fanns flera namn och någon bad om tydlighet".

  Jag har funnit en talang i det senaste numret av Ponton.

*

Skogen, av Julia Jansson (Mölndal)
(från Ponton, nr 4 / 2015.)

granarna lutar sig över stigen
de vill ha varandra
granarna längtar efter närhet men
klarar inte av den
de kvävs
barren faller av
de blir bruna

alla träd strävar efter att bli ekar
men har du någonsin sett en ek bredvid en annan



ekarnas svaga rop på hjälp hörs inte
de bara ekar
ekarna är för vackra
de är för stora
de har lyckats alldeles för mycket
de står som en fantastisk förebild
ensamma och ledsna

ett par rådjur betraktar mig
de tycker jag är onödig
vad fasen gör hon här
i röd regnjacka
och lila gympaskor
de är inte rädda för mig
jag är rädd för dem
skogens prinsessor

en fågel klagar envist
en annan skruvar upp sig själv
som en klocka

onsdag 17 februari 2016

Hear him harmonize

  Om veckans åttiotalist har jag hört mer om hans verk än om honom själv. Han är främst musiker och har skapat sig ett namn inom musiken. På senaste albumet kallar han sig för "Behaving".  Jag har läst Idiot verse av Keaton Henson.


***

Duvet dancing, by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

selfless lovers may stare at clouds
and whisper prose in soft, clean ears
but I selfish itch and dream and hear
of you and I dancing in duvets my dear

listen, white rabbit, Brooklyn-bound
care, care less, come care for me
I live restless all for thee
come, let's be normal, I'll make tea

I lay still sick, ill of chairs
restless is as restless seems
limbs frenetic, swarms of bees
unable to finish movies


From Springmaid bedding

longing for you, in longer hours
knowing you still live in daylight
preemptively I sit and write
of all our duvet dancing nights


***

  I mellanakten bjuder jag er på ett musikstycke av Keaton Henson. Jag tycker om hans musik. Jag är inte lika överväldigad av den rim-tyngda poesin i Idiot verse.



**

Louise (two stanzas), by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

Louise lives in heaven
her kindly voice ringing through wood panelled walls
out of the window
down through the valley
and mingles in forests with fox calls


I play piano
the notes harmonising with hissing of snow
passing through woods
over the roads
mixing with tunes from a decade ago

...

***

  Bäst tycker jag han lyckas i den avslutande, lätt repetitiva dikten, "To". 


To, by Keaton Henson
(from Idiot verse. Eyewear Pub, 2015.)

to plant flowers
and leave, never to see the grow
to pretend to pretend you're important
but secretly feel that you are
to sleep reluctantly
and believe the hours will miss you
to wake grudgingly
and believe the day has nothing for you
to never dance
and envy those who do
to eat with friends and lovers
to eat alone and taste nothing
to swim
in lonely self importance
to count
to two
and then lose your temper
to be yourself
knowing you do it the best

to live
to pretend you're not dying

to die
and be carried away on the wind

tisdag 16 februari 2016

En sten. En viskning. Den eviga sömnen

  Jag försöker genomgående att bredda "det poetiska språket". Jag har tagit upp: poetisk film; sambanden mellan konst och poesi; och jag har ägnat många fredagar åt musiklyrik. Dans är ytterligare en konstart där poesin kan finna en partner.

  Idag låter jag koreografen Gunilla Witt ta plats i bloggen. Fast i inlägget är hon främst poet. Senare i vår kommer sambandet mellan dans och poesi bli ännu tydligare när jag presenterar Elin Kristofferssons dansföreställningar.

***


  Koreografen och poeten Gunilla Witt, född 1955 i Göteborg, har gjort sig känd för sina egensinniga solon och duetter, där hon blandar dans och poesi. Hennes solon skapas i nära samarbete med dansaren Anna Westberg. 
  Gunilla Witt är en av grundarna till scenen Atalante i Göteborg 1987, där hon var en av de konstnärliga ledarna fram t.o.m. 2006.

  Hennes viktigaste soloverk är Det lyser på gränsen (1990), Lögnsolo (1992), Köttätare (1993) samt solotrilogin för dans och lyrik: Den installerade kvinnan (1994), Perforera honom! (1997) och The madwoman in the attic (1998). Källa: Heidruns Förlag

*

Så, just så - Gunilla Witt
(från Allt hon begär : en lyrisk berättelse. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1997.)


Gunilla Witt

Så faller ditt ansikte in och röjer din ofödda form. Jag stryker min kind mot din kind. Så lämnar du orden tillbaka i ny och främmande ordning. Jag försöker förstå var du är. Du blundar och glömmer. Redan på väg. Att bli ting. En sten. Lite aska. Ett namn.


*

  En av de vackraste bokrecensioner jag läst är Tom Hedlunds finstämda text om Halvvägs nerför Vasagatan, Gunilla Witts andra diktsamling. Han sammanfattar boken så här:

"De sex sviter samlingen innehåller kan tänkas kretsa kring lika många, på olika sätt utsatta jag, och det är inte svårt att tänka sig flera av dem sceniskt ackompanjerade."
(Citat ur "Energiska dikter med suverän precision", Svenska Dagbladet 2009-07-09.)


(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Blir jag som är feg förlåten? Får jag som aldrig vågat
lov att leva mitt färglösa liv? Jag frågar dig, Sömn.

Du som viskar om sammetsrött, guld och södergransgröna skogar. Jag grät i fiskdammskön på barnkalasen
när jag förstod att hemvägen börjat skymma
och jag snart skulle gå vilse i livet.

Jag hör stegen i trappan. Jag slänger av mig dagen
i en hög på golvet. Lägger mig naken i sängen och drar
upp täcket mellan benen.

Får jag följa dig in i pigmenten? Tänker du lämna mig här
i mitt eget våld? Jag frågar dig, Sömn.

Du som släpper greppet om handen så att tåget stannar
och jag slängs ut på den övergivna gryningsperrongen.
Den enda värme som finns kvar är från duntäckets ådror.

Jag rullar in mig som en överlevande i glömskan.


***

  Jag som älskar Karin Boyes diktning berördes starkt av den avslutande sviten om två dikter, benämnd "Du, Karin". De innehåller referenser till den berömda poetens liv.
  Gunilla Witt hade redan 2008 skapat danssolot Karins krig, som handlar om Karin Boyes sista timmar i livet en kall aprilnatt 1941. Dansaren Anna Westberg (se bilden) skildrar författarens ensamhet under eken.

Foto: Kari Jantzen 

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Det finns nynnande stigar in mot huset och aftonlampan.
De är igenvuxna och du vet inte var. Du slår med en pinne
över gräset och liljekonvaljerna. Någonstans. Det var en gång.
Någon läste för dig när du skulle somna. Någon släckte lampan, strök dig över håret och gick ut. Boken låg kvar på stolen. Du luktade på lädret.

Du slår med pinnen fram och tillbaka över blommorna.
Det är alltid kväll. Någon skall alltid komma in i rummet
och läsa för dig.

måndag 15 februari 2016

"Det ska böjas i tid ..."

  Idag blir det barnpoesi för de allra yngsta. Böcker på engelska av Michael Rosen, Spike Milligan och Fred Sedgwick.

***

  Michael Rosen föddes 1946 i norra London. Han är en av de mest välkända författarna inom barnboksvärlden. Han har som författare och genom att välja andra författares verk för antologier varit inblandad i över 140 böcker.
  Han var under perioden 2007-2009 utnämnd till Children's Laureate. Källa: Children's Laureate org.


Bendy Man, by Michael Rosen
(from A great big cuddle : poems for the very young. Somerville, Massachusetts : Candlewick Press, 2015.)

Bendy Man, Bendy Man
He's a long leggy man.
Bendy Man, Bendy Man
In a baked-bean can.

Bendy Man, Bendy Man

Wraps round trees
Bendy Man, Bendy Man

Can't find his knees.

Bendy Man, Bendy Man

Creeps round town
Bendy Man, Bendy Man
Creeps underground.

Bendy Man, Bendy Man

Under the bridge
Bendy Man, Bendy Man

Sitting in the fridge.

Bendy Man, Bendy Man

Bends in two
Bendy Man, Bendy Man
Asleep in a shoe.

***

  Vi fortsätter med en versbok från 1959 som kom i nyutgåva 2015.

  Spike Milligan (eg. Terence Alan Milligan) föddes 1918 i Ahmednagar, Indien. Han växte upp i brittiska Indien och flyttade till England som tonåring.   Efter sin militära tjänst under andra världskriget, roade han och en vän trupperna med komiska handlingar. Andra anslöt sig, och BBC började sända gruppens arbeten i programmet "The Goon Show" under 1950-talet. Han agerade också på scen och i film, och skrev poesi,  krigsmemoarer och en teaterpjäs. Spike Milligan dog 2002. Källa: Förlagsbeskrivning

The ABC (four stanzas), by Spike Milligan
(from Silly verse for kids. [London] Puffin, 2015.)

It was midnight in the schoolroom
And every desk was shut,
When suddenly from the alphabet
Was heard a loud "Tut-tut!"

Said A to B, "I don't like C;
His manners are a lack.
For all I ever see of C
Is a semi-circular back!"

"I disagree", said D to B,
"I've never found C so.
From where I stand, he seems to be
An uncompleted O."



C was vexed, "I'm much perplexed,
You criticize my shape.
I'm made like that, to help spell Cat
And Cow and Cool and Cape."

...


***

  Fred Sedgwick är poet, tidigare rektor, och författare till många böcker inom områdena litteratur, expressiv konst, utbildning och kreativt skapande. Boken "Here Comes the Poetry Man : Poems for Young People" var nominerad till CLPE Poetry Awards 2012. Källa: Förlagsbeskrivning

Hunky-Dory Daly, by Fred Sedgwick
(from Here comes the poetry man : poems for young people. London : Salt, 2011.)


My name is Hunky-Dory Daly.
  I ride the weather out.
I see the thunder through the trees
  and hear the lightning shout.

I'm gifted with these useless gifts -
  to smell the bright snowfall,
to taste spring rain on a winter day
  and the cuckoo call.



My name is Hunky-Dory Daly.

  My gifts I'll give to you
if you will ride the storm with me
  and see the winter through.

söndag 14 februari 2016

Det bultar så befriande

  Jag känner att bloggen fått lite lokalpatriotisk slagsida. Vi är bara i sjätte veckan av året men fem skåningar har redan haft bidrag med i bloggen, och inför söndagsinlägget har arkeologen kollat in Litterära Studentklubben i Lund. Det var i deras kalender Vox som Göran Sonnevi (1960) fick sina första dikter publicerade.

Göran Sonnevi, 2006
Foto: Johannes Jansson

  Göran Sonnevi föddes i Lund 1939 men växte upp i Halmstad. Han bedrev universitetsstudier i Lund med fil.kand. 1963. Efter det utbildade han sig till bibliotekarie, men han är sedan länge verksam som fri författare. Han har också verkat som översättare, bland annat av Ezra Pound, Paul Celan och Hans Magnus Enzensberger. Källa: Alex författarlexikon

*

En annan öppenhet, av Göran Sonnevi
(Publicerad i Vox : VI, 1960.)

Det är natt. Regn
faller i de vidöppna
blommorna.
                      Dem
gives mitt seende; befriade
stiger dofterna
i min kropps mörker.

Med sina droppar
                        faller regnet.


***

  Även i nummer 7 och 8 av Vox förekommer dikter av Göran Sonnevi. Nedanstående dikt omarbetades mellan de båda utgåvorna, fler strofer lades till. Men i samlingsvolymen från 1974 är det den första versionen som publicerats, då med titeln "Elegi".

Dröm - elegi, av Göran Sonnevi
(först publicerad i Vox : VII, 1961)

Då var morgonen klar av fåglar.
Träden stod som ådror fyllda av jord.
Allt bultade!
Jordhjärta, jordfågel!


Foto: Hasse Holmberg/TT

Andra dagar som under svartnande löv
Havsstranden kantad av döda flugor.
Förmörkade solen.
Ute på havet skedde explosioner i drömmen.
Trälådor seglade upp. Klipporna
rasande i brungult.

En väg mellan sluttande, flata klippor,
i skrevorna ginst, grönt gräs. Vägen vit.
Förvandlades landskapet i en dunge med
skimrande grönt.
Därinne påskliljor! - Slutade i ett vatten
klart över bottnens stenar.

Havet som stiger. Fåglarna sjunker!

Jord fyller ögat till hälften i synfältet.
Hårdfrusen jord

bryts sönder i det helnande ögat.
Vaknande baklänges in i drömmen.


***

  Han gjorde bokdebut med diktsamlingen "Outfört" (1961) och fortsatte med "Abstrakta dikter" (1963), båda skrivna i en ordknapp, senmodernistisk tradition. Genombrottet kom dock med samlingen "ingrepp – modeller" (1965), i vilken "Om kriget i Vietnam" ingick. Källa: Alex författarlexikon

  Från Outfört hämtar jag en lämplig "Alla hjärtans-text", dagen till ära.

När jag kan älska
står tingen vänliga omkring mig.
Oförmedlade
tränger de in i min kropps sinnen
som de är, i sin finhet,
bortanför varje innebörd,
slungar mig i ett rus av nykterhet -


(Ur Outfört, av Göran Sonnevi. Stockholm : Bonnier, 1961.)

lördag 13 februari 2016

Sky view of Paris

  Kvällens författarinna är mycket skärpt, vilket avspeglas i såväl hennes språkliga formuleringar som hennes bildningsnivå. Hon är numera pensionerad professor efter att ha undervisat i engelska vid City College of New York. Hon tilldelades National Book Award (1974) för sin debutsamling Presentation Piece, och hon har vunnit priser för sina översättningar. 

  Kvällens bok är Desesperanto: Poems 1999-2002, av Marilyn Hacker.


***

  Marilyn Hacker (f. 1942 ) är en poet vars verk kombinerar det politiska och det personliga, det traditionella med det radikala. Hon är en New Yorker, född i Bronx till judiska föräldrar. Hacker var en brådmogen student, hon inledde sina studier vid New York University, när hon var bara femton år. Hennes kärnämnen var naturvetenskap men hon utvecklade också intressen för filosofi och fransk litteratur. Källa: Poetry Archive

  Jag älskade verkligen det tredje och avslutande segmentet i boken, som gett samlingen dess namn. De tjugofyra dikterna i tredje delen är skrivna i Frankrike, och flera av dem har franska titlar. Mitt första diktval präglas av en delikat rytm.

Explication de texte (four stanzas), by Marilyn Hacker
(from Desesperanto : poems, 1999-2002. New York : W.W. Norton, 2003.)

Paris is wintery gray.
The small rain spits and sputters.
Before the break of day
when green trucks hose the gutters
lights go on in the bakery.

The days go on, routine
light lingers on the clocks
Yellow and red and green
crowd in the window box
impermanent and benign.



The tiny sans-abri
and her more substantial friend
arrive from a night on the quay
at their avenue, extend
their hands to earn their pay,

each on her opposite side.
They've been on the street together
for over a decade
while others jettisoned other
partners and promises made.


***

  Och hur många poeter är kapabla att skriva fyra sonetter på ämnet migrän. Jag ger er den första ...


Migraine Sonnets (first sonnet), by Marilyn Hacker
(from Desesperanto : poems, 1999-2002. New York : W.W. Norton, 2003.)

It's a long way from the bedroom to the kitchen
when all the thought in back of thought is loss.
How wide the dark rooms are you walk across
with a glass of water and a migraine
tablet. Sweat of hard dreams: unforgiven
silences, missed opportunities.
The night progresses like chronic disease,
symptom by symptom, sentences without pardon.
It's only half past two, you realize.
Five windows are still lit across the street.
You wonder: did you tell as many lies
as it now appears were told to you?
And if you told them, how did you not know
they were lies? Did you know, and then forget?


***

  Nedanstående citat från Poetry Archive utgör en träffande beskrivning av hennes poetiska stil, och den avslutande dikten följer mallen. Även huvudvärken återkommer hos författaren.

  "Her use of form has been interpreted by some critics as subversive, a "taking on" of traditional male territory, but Hacker has denied this, saying her love of form is "purely hedonistic". What is incontrovertible is her technical brilliance in allying form to a brash, contemporary language so that her poems seem both spontaneous and perfectly controlled. The stuff of life - people, places, food, politics - has remained her material, her poems busy with incident and restless energy.". Citat från poetryarchive.org

February 10, by Marilyn Hacker
(from Desesperanto : poems, 1999-2002. New York : W.W. Norton, 2003.)

Inarticulate, the dream subsides in growls.
Nothing as human as clean sentences.
Nothing as cleansing as repentance.  Was
some life left folded into plush blue towels
and 200-plus thread all-cotton sheets
like a housewifely sachet of lavender?

I've learned the answer or I haven't, or
the question balances, repeats, repeats
day after night into the cotton's cool
and solitary folds, the resurrected
light I look into with unprotected
eyes.  Sometimes the sky is beautiful.
Sometimes despair is as habitual
as walking in the morning to the train
station to be in class on time, as plain
yogurt, as grapefruit juice, steady and dull
as the seventeenth hour of a migraine
all evening long, still with me when I wake.
And don't I often trigger a headache
refilling glass on solo glass of wine?
Isn't there something clearer about pain
than year-old grief gone tarnished with its dull
blade, with its blotched skin, with its bad smell?
The dusk recedes again, or afternoon
extends itself, life measured against light:
how new, how much repeated, for how long,
whether, and how profoundly, I was wrong,
whether, in what ignorance, I was right.