torsdag 24 december 2015

Rhyme award, a fight in tune but no sword

  En del julklappar förärades med rim för att höja "spänningsnivån". Hos "Poetry with Blues" premieras andra sorters rim. Alla tre kandidaterna har blomtema och samtliga författare levde för ett tag sedan. Det är så att utmärkelserna Årets Metafor och Årets Rim kan vinnas av en dikt vars original publicerades för väldigt länge sedan. 

  Efter filmen får ni ytterligare två bidrag på rimmad vers.


**

The Chinese Nightingale (three stanzas), by Vachel Lindsay (1879-1931)
(from Poetry Magazine. February, 1915.)

“How, how,” he said. “Friend Chang,” I said, 
“San Francisco sleeps as the dead— 
Ended license, lust and play: 
Why do you iron the night away?


Your big clock speaks with a deadly sound,         
With a tick and a wail till dawn comes round. 
While the monster shadows glower and creep, 
What can be better for man than sleep?” 

“I will tell you a secret,” Chang replied; 
“My breast with vision is satisfied,         
And I see green trees and fluttering wings, 

And my deathless bird from Shanghai sings.”
Then he lit five fire-crackers in a pan. 
“Pop, pop,” said the fire-crackers, “cra-cra-crack.” 
He lit a joss stick long and black.         
Then the proud gray joss in the corner stirred; 
On his wrist appeared a gray small bird, 
And this was the song of the gray small bird: 
“Where is the princess, loved forever, 
Who made Chang first of the kings of men?”         

And the joss in the corner stirred again; 
And the carved dog, curled in his arms, awoke, 
Barked forth a smoke-cloud that whirled and broke. 
It piled in a maze round the ironing-place, 
And there on the snowy table wide         
Stood a Chinese lady of high degree, 
With a scornful, witching, tea-rose face … 
Yet she put away all form and pride, 
And laid her glimmering veil aside 
With a childlike smile for Chang and for me.
...

***

My shadow, by Robert Louis Stevenson (1850-1894)
(from A child's garden of verses. London : Longmans, Green, 1885.)

I have a little shadow that goes in and out with me,
And what can be the use of him is more than I can see.
He is very, very like me from the heels up to the head;
And I see him jump before me, when I jump into my bed.

The funniest thing about him is the way he likes to grow—
Not at all like proper children, which is always very slow;
For he sometimes shoots up taller like an india-rubber ball,
And he sometimes gets so little that there's none of him at all.


He hasn't got a notion of how children ought to play,
And can only make a fool of me in every sort of way.
He stays so close beside me, he's a coward you can see;
I'd think shame to stick to nursie as that shadow sticks to me!

One morning, very early, before the sun was up,
I rose and found the shining dew on every buttercup;
But my lazy little shadow, like an arrant sleepy-head,
Had stayed at home behind me and was fast asleep in bed.

onsdag 23 december 2015

A blooming zucchini-award

  Dopparedan är bara några timmar bort. Vi har ägnat oss åt sista minuten-inköp och nästa nomineringsfilm. Den här gången handlar det om Årets barnpoesi. Som jag tidigare har berättat tillägnas priset den betydande barnboksförfattaren Lennart Hellsing. Jag har valt att kalla priset "Hellsings gurka". De åtta nominerade författarna (och redaktörerna) presenteras i filmen.


**

  Utöver de åtta kandidaterna får ni exempel från två andra barnpoesiböcker.

  Den mycket begåvade ungdomsförfattaren Benjamin Zephaniah har tre bidrag med i boken "Give the ball to the poet". Bland annat den här:

This Orange Tree, by Benjamin Zephaniah
(from Give the ball to the poet : a new anthology of Caribbean poetry. London : Commonwealth Education Trust, 2014.)


I touched my first rose
Under this orange tree,
I was young and fruity
The sweet rose was blooming.

I found faith
Under this orange tree
It was here all the time,
One day I picked it up
Then I realized
How great you are.

It was under this
Very orange tree
That I read
My first Martin Luther King speech.
How great the word,

It was here
Under this very orange tree,
On this very peace of earth
That I first sang
With a hummingbird.
How great the song.


This orange tree knows me,
It is my friend,
I trust it and
It taste good.


***

(Ur "Livet på en pinne", av Maria Nilsson Thore. Stockholm : Bonnier Carlsen, 2015.)

Vilar i mitt varma mörker,
undrar så vem jag ska bli.
Fågel? Fisk? Nej, mittemellan?
Huggorm eller kolibri?

Har jag fjädrar eller fjäll?
Blir jag omtyckt, blir jag snäll?
Ska jag flyga eller gå?
Jag vet vad jag hoppas på ...



Kläcks jag mitt bland hundra andra?
Alla lika dunigt små?
Alla liknar vi varandra,
om man tittar utanpå.

tisdag 22 december 2015

Metaforerna fyller tomrummen

  En metafor är ett bildligt uttryck. En av de bästa på det området var Tomas Tranströmer. Han är dock inte nominerad till den "Blå Rosetten", Årets Metafor. Jag har valt ut fem kandidater.


**

  Två som hamnade utanför var de här ...

Löven faller sent, av Patti Smith (f. 1946)
(ur Oskuldens tecken ; översättning: Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Stockholm : Brombergs, 2010.)


Löven faller sent, platanerna
är klädda att föra luften i dans.

De håller ut i det kalla ljuset,
från stjärna till stjärna, där musiken silas.

För två händer sedan var fingrarna dina
och höll en gitarr som räckts dig av vår son.

Han blundade, en metronom
slog takten som en vilsen vind

medan ögonlocken rytmiskt slöts
som årets minne och minnets slut.

I stigande cirklar valsar
luftströmmar kring den ostyriga stammen,

klänningarna lossas, de faller
skimrande, en efter en,

som för att ge sitt ord:
någonstans är du bortom allt ont.

***

(ur verket Gitanjali. [Mitt hjärta dansar ; dikter i översättning och urval av Kristian Carlsson ; med förord av Anisur Rahman och efterord av Kristian Carlsson. Malmö : Smockadoll, 2014.]. Engelskt original: Gitanjali (1912).)

Ljus, åh var finns ljuset? Antänd det med begärets ljungande eld!
  Fotogenlampan står där men inte en enda låga vill fladdra - är det ditt öde, mitt hjärta? Åh döden vore långt bättre för dig!
  Misären knackar på din dörr med budskapet att din herre håller ett vakande öga och att han kärleksfullt ska möta dig på andra sidan nattens mörker.
  Molnen har höljt himlen och regnet faller oupphörligt. Jag vet inte vad det är som rör sig i mig - förstår inte innebörden.
  Ett plötsligt blixtnedslag sänker ett djupare svårmod över mitt synfält och mitt hjärta trevar efter stigen som leder mig i riktning mot nattens lockande toner.


  Ljus, åh var finns ljuset? Antänd det med begärets ljungande eld! Vid åskan skyndar sig den vrålande vinden genom tomrummen. Natten är mörk som svart sten. Timmarna får inte förrinna i svärtan. Antänd kärlekens lampa med ditt liv

måndag 21 december 2015

Spegel, spegel på väggen där ...

  Premiären är avklarad. Puh! Det blev väl rätt amatörmässigt, men jag hoppas att ni får någon behållning av den dryga sju minuter långa nomineringsfilmen till "Årets översättare".


  Två översättare som nämns i filminslaget och figurerar som "runners up" är Anders Bodegård och Lasse Söderberg. De blev alltså inte nominerade men två tolkningar från deras utgivning kommer här ...


Spegel, av Wisława Szymborska (1923-2012)
(ur Nog nu ; översättning och efterord: Anders Bodegård. Lund : Ellerström, 2013.)

Ja, jag minns den husväggen
i vår raserade stad.
Den stack nästan upp till sjätte våningen.
På den fjärde hängde en spegel,
en otrolig spegel,
den var ju inte trasig, den var väggfast.

Den speglade ingens ansikte längre,
ingens händer som ordnade håret,
ingen dörr mittemot,
ingenting som kunde kallas för
en plats.


Det var som på sommarloven -
där speglade sig en levande himmel,
rörliga moln i en vildsint luft,
ruiners damm blött av glänsande regn,
fåglars flykt förbi, stjärnor, soluppgångar.

Och liksom varje välgjort föremål
fungerade den felfritt,
med yrkesmässig brist på häpnad.


***

The Moneylender and his Wife
by Quentin Matsys

Den konvexa spegeln (andra dikten), av Yves Bonnefoy
(ur Språket, stenarna ; urval, översättning: Lasse Söderberg. Lund : Ellerström, 2012.)


II

De älskar att komma sent hem, som nu. De skönjer
knappt längre stigen bland stenarna
varifrån en rödockraskugga ännu väller.
Dock hyser de tillit. Vid tröskeln
är gräset lätt och ingen död finns.

Och nu står de under höga valv.
Det är mörkt där i rasslet av torra löv
som blåser över stenhällarna
i vinden som från sal till sal inte vet
vad som har namn och vad som är blott ting.

De vandrar, vandrar. Där bland ruinerna
finns landet där stränderna är stilla,
vägarna orörliga. I rummen
skall de placera blommorna, nära spegeln
som måhända förtär, måhända räddar.

söndag 20 december 2015

Och vi springer på taniga ben ...

  Jag har alltid vetat att tjugoett är oslagbart, åtminstone i kasinosalen, men hade ingen aning om att min sista växelläsning av Poeten och hennes översättare skulle bli en sådan fullträff. 
  Jag har tidigare bara läst ett fåtal av Margaret Atwoods dikter, trots att lyriken var genren hon slog igenom med hemma i Canada, men vilken upplevelse jag fick genom tolkningarna av Heidi von Born och Hans Nygren. Och sen fick jag en praktfull diktbukett till, i form av Heidi von Borns "Jordväxling". Vilken läshelg!! Låt oss raskt hoppa in i "Morgon i det brunna huset", och begrunda en dikt om döden.


Margaret Atwood

Väntan, av Margaret Atwood
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)

Här är den då, den svarta saken,
den svarta sak du väntat så länge på.
Du fixade jämt såna melodramer.

Du trodde den skulle ha sitt eget dis,
skugga dig i en fuktig svepning, som den mögliga
slöjan över bröd. Eller du trodde att den skulle gömma
sig i din garderob bland kläder du växt ur får åratal sen,
byggande bo bland dammråttor och hårtussar,
tappande blod ur den ena efter den andra
av dina fuskpälsar och växande sig större,
slipande sina tänder mot dina kasserade
kläders liv, och sedan skulle den störta
ut därifrån och ditt hjärta
skulle fyllas av rytande

eller så skulle den komma snabbt och ljudlöst
men med ett obarmhärtigt gloende öga,
som ett expresståg, och ett enda slag i huvudet
och så blackout.

I stället liknar den på ett märkligt sätt mitt hem.
Som ditt eget hem, för femtio år sen,
i december, tidig kväll
när inomhusbelysningen gick från klar till beslöjad,
en beslöjad tjock gulhet, som en äggula av svavel,
och läslampan var tänd

med sin bruna sidenskärm, sin doft
av het koppar, vardagsrummet
flämtande i ångorna från middagen på spisen,


och du hopkrupen på ekgolvet, smutsiga armbågar,
och fjällande knän över serietidningarna,
lyssnade på radion, nyheter om olyckor
som fick dig att känna dig trygg,
som din mors röst
som än en gång uppmanade dig att duka
och som du gjorde ditt bästa för att inte låtsas om,
och du insåg för första gången
i ditt liv att du skulle bli gammal

en dag, en dag skulle du bli
så gammal som du är nu,
och huset där du läste serierna
i det tjocka gula ljuset skulle vara borta
med alla människor som en gång var där, också du,
också du i din unga, otvättade kropp
med sin lukt av trycksvärta och smutsiga
knän och tvättad bomull,
och du skulle ha en annan kropp
vid det laget, en gammal dyster,
en främlings kropp som du inte ens kunde föreställa dig,
och du skulle vara vilsen och ensam.

Och nu är det nu
och den svarta saken är här,
och när allt kommer omkring är det ingen nyhet;
det är bara ett minne, trots allt:
ett minne av skräck,
en barnslig skräck som över gulnade papper
som du för länge sen har glömt
och som nu blivit verklighet.


***

  Heidi von Born föddes den 13 maj 1936 i Stockholm. Hon flyttade på 70-talet till Länsmannagården i Risby i Rö tillsammans med sin man, tonsättaren, text-ljudpionjären och poeten, Sten Hansson och tre barn. En bit från storstaden fick paret arbetsro i det stora huset. Heidi bodde kvar i Rö till 2011.

  Sedan 17 års ålder har hon varit tidningsskribent på bl.a. Vecko-Journalen och Dagens Nyheter. Hon debuterade som 18-åring med en diktsamling och har sedan dess skrivit diktsamlingar, noveller, tv- och radiopjäser och romaner. Hon är framförallt känd för sina självbiografiska skildringar av femtiotalets Stockholm.
  Hon har även fått t.ex. SvD:s litteraturpris 1981 och Lars Ahlin-priset 1996 och läsarnas Sverige medalj 2013

  Heidi von Born arbetade också som tolk och översättare. Som kritiker har hon bland annat ägnat sig åt att introducera kanadensisk och japansk litteratur. Hon är hedersdoktor vid University of Victoria i Canada och vid Stockholms Universitet. Källa: Wikipedia

*

Den olydiga pojken (eller Porträtt av Max Möller), av Heidi von Born
(ur Jordväxling : dikter. Stockholm : Norstedt, 1983.)

Men inte har han öron med sig,
men inte hör han, den lilla
plommonbyxpojken med sitt tunnband
och sin sockerstrut. Resåren släpper
i hakbandet och det är lätt att stå
på näsan i den hatten.




En svagt syrlig lukt för han springer
gott den lilla kanaljen, junkern med
sina gunstiga barkknän. Han har inte
öronen med sig ute idag och
Nanny-Granny bannar innanför rutan
med smala läppar som knipsar cirkusbesöket
och luftskeppsföredraget.

Nej Max, nu stänger vi om söndagen!
Nu planterar jag dig som en liten
undulat på pinne här vid vattgröten
och den breda kanalen sirap.
Den får du simma över! Det sprattet
spelar jag dig!


***

  Tillbaks till världsförfattaren och nobelpriskandidaten Margaret Atwood (f. 1939). 

  Hon är född och uppväxt i Ottawa. En stor del av sin ungdom vistades Margaret Atwood i det fransktalande Quebecs ödemarker, där hennes far forskade på insekter och modern var läkare. Hon började skriva vid sex års ålder och visste att hon ville bli författare vid sexton. 1957 började hon studera vid University of Toronto, där hon stiftade bekantskap med litteraturkritikern Northrop Frye, vars Jung-inspirerade analys av myter har kommit att få stor betydelse för hennes författarskap. Efter att ha avslutat sina studier vid Harvard i Massachusetts arbetade hon som universitetslärare vid olika kanadensiska universitet innan hon på 70-talet slog sig ned i Toronto. Där är hon fortfarande bosatt. Hon är sambo med den kanadensiske romanförfattaren Graeme Gibson. De är båda politiskt engagerade i Green Party of Canada (GPC).

  Margaret Atwood inledde sitt författarskap som lyriker. Hon debuterade 1961 med "Double Persephone". Därefter publicerade hon ytterligare 6 diktsamlingar, bl.a. den prisbelönade "The Circle Game" (1964, reviderad 1966). Källa: Alex författarlexikon


  Titeldikten i boken "Morgon i det brunna huset" är suverän, ändå tycker jag att den överskuggas av den tredelade sviten "Formers förändring om vintern". Jag tror knappt att det går att beskriva förgängligheten bättre än så. Men jag får inte plats med hela sviten, så det blir enbart den avslutande tredje dikten.

Formers förändring om vintern, av Margaret Atwood
(ur Morgon i det brunna huset ; i tolkning av Heidi von Born och Hans Nygren. Stockholm : Rabén Prisma, 1996.)


3

Detta är solståndet, solens stilla punkt,
dess vändpunkt och midnatt,
tröskeln och ingången till året,
där det förflutna släpper taget och blir framtid;
platsen där man håller andan, dörren
till det bleknade huset som lämnats öppen.

Vi fattar varandras händer som barn
som gått vilse i en sexdimensionell
skog, vi går in.
Husets väggar veckar ihop sig
och huset vänder
ut och in på sig som en tulpan
i sin sista fulla blomning, och vårt ljus
flammar till och slocknar, och det enda vettiga
att göra som återstår för oss är beröring,

som det kommer att vara, senare, något annat
århundrade, när vi kommer att betyda
så mycket mindre
än vi en gång gjort för varandra.
Men knepet är att härda ut
bakom alla fasader: det gör vi ju,
och visst, jag vet att det är du;
och så kommer vi att bli, förr eller
senare, när det till och med är mörkare
än nu, när snön är kallare,

när det är som mörkast, och kallast
och vi inte längre behöver ljus
och sikten är noll: Ja.
Det är fortfarande du. Det är fortfarande du.

Jag längtar till julens rosetter

  Idag låter jag min julkalender flytta in i inläggsflödet. Men det hindrar inte mig från att servera ytterligare ett i afton.

  I lucka 20 får ni vackert rimmade verser av Birger Sjöberg, som en liten aperitif till högtidsstunderna i nästa vecka. Och då menar jag förstås inte tomtens ankomst ;-) ,  utan de sex nomineringsfilmerna till bloggårets utmärkelser.

21 december: Årets Översättare (tre nominerade)

22 december: Årets Metafor (fem nominerade; många fina metaforer i år, missa inte dem!)

23 december: Årets Barnpoesi (åtta nominerade, fem på engelska och tre på svenska)

24 december: Årets Rim (tre nominerade klassiker gör upp om utmärkelsen)

Avslutningsvis de två tyngsta priserna:

25 december: Årets dikt (tre nominerade)

26 december: Årets poet (tre nominerade)

**

  Det finns alltså mycket att se fram emot under julveckan. Men en del av er vill kan kanske fly julstressen och då kan Birger Sjöberg sätta stämningen ...


Längtan till Italien, av Birger Sjöberg (1885-1929)
(ur Fridas andra bok. Stockholm : Bonnier, 1929.)

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, 
där små citroner gula, de växa uppå strand, 
där näktergalar drilla 
allt uti dalen stilla, 
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand. 

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå 
så doftande och höga med gröna blader på, 
där gossen spelar luta 
invid sin flickas ruta, 
när aftonstunden kommer med många stjärnor små. 

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod, 
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod. 
Jag ser i mina drömmer 
de silvervita strömmar 
med tusende gondoler uppå den klara flod. 

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken 
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren, 
och hur i aktern sitter 
beglänst att stjärnans glitter, 
en späd italienska med röst så ljus och len. 

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land, 
där små citroner gula, de växa uppå strand, 
där näktergalar drilla 
i dalen, mörk och stilla, 
när solen sjunker ner bak Vesuvius'es rand.

lördag 19 december 2015

The devil's song comes with a chilly twist

  Efter lång väntan fick jag tag i de två återstående böckerna som var planerade för rubriken "Split this rock". 
  I kväll lyssnar vi till djävulens radio, vår värd är Jacob Rakovan. Han är fullständigt okänd för mig och boken "Devil's Radio" är hans debutverk. 
  Jag brukar inte varna vuxna läsare för att läsa en viss typ av texter, men jag kan säga så mycket att Rakovans texter innehåller inte många ljusglimtar.

***

The river is for drowning girls (first part), by Jacob Rakovan
(from The devil's radio. Portland, Oregon : Small Doggies Press, 2013.)

Every song says it's true. Hair blooms in the cold current.
The little fish rise like angels to meet them.
They go down in the dark
in the good, black mud.
They roll, white-eyed through brown water.
Arms out in benediction.
Fish-pale bellies and breasts like a basement full of mushrooms
roots and blind things.

They say there are catfish big as Volkswagens near the dam,
that divers come up and never go down again.
They say when drought drops the water low enough
the old carved stones break the surface.

... and only say that you'll be mine
and in no other's arms entwine
down beside where the waters flow
down by the banks of the Ohio


Ohio River Bridge at sunset

Here, once, they humped the earth
like new dug graves in the shape of serpents
eggs, moons, wheels and bears.
Buried bones, copper axes, obsidian hands.
The river is for drowning girls.
Every song says it's true.

....

***

  Om jag tillåter mig själv att ha en favorit bland dessa mörka dikter, får det bli följande dikt "Arcadia" - som först publicerades i Mirror Dance.
  Mirror Dance är en nättidskrift med kvartalsutgivning som har specialiserat sig inom fantasigenren för såväl fiktion, poesi som konst. Deras första utgåva publicerades 2008.

Arcadia, by Jacob Rakovan
(from The devil's radio. Portland, Oregon : Small Doggies Press, 2013.)

You queen of the flowering dark come crawling
from mud, a supplication of satellites.
Lily in the graveyard, flight of doves.
You are the skin's book
the dance of farmwives on the mountain.

I am black gravepit.
Bonepile and ash, knife edge
black goat and cockerel, blood in the furrow.
I am terror, and slaughter of lambs
The winter's teeth.


Build fires of old doors, unloved books
Unsent letters, linen closet of ghosts.
Let her come pale out of dark.
Her bones, her flowers, green tendrils twist from cold mud.
Flowering bulbs, swollen and strange, a wolf's purse.

A man, standing on a mountaintop in the right light
throws his shadow on the clouds, a Colossus.

Crown him, wrap him in hides
Still I know him, let them dance back to back
In the dark, still I know them
Bring your book, devil, your stained turnips, your black wine


John Coulthart:
Lovecraft-Illustrations

Turn the world over and burn it down
the rotted scraps of history in an atomic singularity,
a bonfire of yesterdays.

Still I know you, cold May morning sun
Lonely shepherd, scarecrow on a stick
Crown of black-winged birds.


Here is a dish of milk in the hedgerow.
Here is a twist of salt in your pocket.
Here is iron and bright silver.
a rhyme against the dark
a prayer for spring.


***

  Jag avslutar med en fantasifylld dikt som har en 'touch' av humor. Den har fått sin titel från Dick Clark (1929-2012), legendarisk amerikansk programledare och TV-producent.

Dick Clark, by Jacob Rakovan
(from The devil's radio. Portland, Oregon : Small Doggies Press, 2013.)

It is New Years Eve in the city of the dead
and they are playing all your favorite records
the 45s your sisters broke, your grandfather's box
of 78s that burned with the house.
The tape unspooled in your first car.

When the ball drops, it is the sun itself
going down into the wintry dark.
The dead stand crowded in the street
The cold blows ticker tape through them

He is the oldest teenager,
His teeth reflect the borrowed light
like the moon's silver
and the kids twist

He plays the unsaid apologies,
plays all the thrown away declarations of love
the burned letters, the swallowed words.
He is officiate of this rite,
and without him, the world has lost a priest
for the living, the years have stopped
rock and roll, contrary to expectation, has died.
In the city of the dead, they stay up late.

Let's twist again, like we did last summer



and you taste it in your mouth
cicadas and lemon, wild Irish rose
crackle of the radio.