Släpp mesarna loss

I kväll kan nog Fågelfredagen upplevas som lite mesig. Men det vägs upp av två vackra sparvdikter.

*

Jag inleder faktiskt med ett stycke ur en prosatext. Författaren Niklas Rådström (f. 1953) och hans familj tog hand om en liten blåmesunge som fallit ur sitt bo, vid deras sommarhus. Livet tillsammans med blåmesen Absint dokumenterades i boken "Absint - Historien om en blåmes". Så småningom blev fågeln starkare och flygsäkrare och gjorde turer mellan familjens bur och den omkringliggande trädgården. När de kallade på honom återvände han alltid "hem", tills ...

     Och så en kväll blev det för sent. Middagen drog ut på tiden och de spanska skogssniglarnas armada som angrep från den övervuxna tomten runt det öde grannhuset behövde mothugg och plötsligt var det skymning och tyst i träden. Det enda som hördes var tornseglarnas svirranden där de rusade över skymningshimlen för att jaga bland de insekter som stannat uppe i kvällen. Vi lockade överallt på Absint, men det var tyst i träden. I persikobusken satt ringduvan ruvande på sitt bo, knäpptyst lyssnande som en mediterande eremit. Men Absint var försvunnen - inget pipande svar på våra lockrop som vi vant oss vid de senaste veckorna, inget plötsligt prassel vid en gren och så den lätta fjäderbollen som kom glidflygande mot oss i grund båge, inget plötsligt krafsande av små klor i hårbottnen när han satte sig på ett huvud. Till sist fanns inget annat att göra än att lämna buren öppen vid dess plats intill köksdörren. Vi fyllde matskålen med valpfoder och bytte vattnet i den andra skålen. Och så gick vi ännu några varv runt trädgården i gräset som blev alltmer nattligt daggfuktigt, pep, visslade och ropade. Men det var naturligtvis lönlöst.

...

Absint återvänder några vändor till innan det slutliga avskedet. Jag tycker gott ni kan låna och läsa hela boken, men tänk på att den står bland faktaböckerna i biblioteket, under signum Ugg.

Absint : historien om en blåmes / Niklas Rådström ; bilder av Catharina Günther-Rådström. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2003.

***

Blåmesen är en av de fåglar som kan urskilja ultraviolett ljus mycket bättre än människor. Det är så de ser skillnad på hanar och honor i busken. Här kommer Mads Rydmans fyndiga vers om en blåmes.

Det skulle vara en blåmes, av Mads Rydman (1930-1991)

(Från Karavanföraren : dikter. Stockholm : Bonnier, 1977.)

Jag ligger och tänker på

telefonsamtalet från Himalaya

som jag fick i natt.

Konstigt.

Det skulle komma en blåmes

till Bagarmossen.

Den skulle flyga över

Gobiöknen och tappa en

blågrå fjäder.

Vid Bajkalsjön skulle

den dricka lite vatten,

och sedan skulle den flyga

över Gorkij och Riga

och sedan direkt till

Bagarmossen.

Det skulle vara en blåmes.

***

Jag måste göra en korrigering av ett tidigare påstående i bloggen. Jag angav att svalorna var den näst populäraste fågelfamiljen i antologin "Bright Wings". I själva verket delar svalorna förstaplatsen med sparvarna. Nu följer två fina sparvdikter. Den första är skriven av antologins redaktör, Billy Collins.

Christmas sparrow (fem verser), by Billy Collins (f. 1941)

(From Nine horses : poems. New York : Random House, 2002.)

The first thing I heard this morning

was a soft, insistent rustle,

the rapid flapping of wings

against glass as it turned out,

a small bird rioting

in the frame of a high window,

trying to hurl itself through

the enigma of transparency into the spacious light.

A noise in the throat of the cat

hunkered on the rug

told me how the bird had gotten inside,

carried in the cold night

through the flap in a basement door,

and later released from the soft clench of teeth.

Up on a chair, I trapped its pulsations

in a small towel and carried it to the door,

so weightless it seemed

to have vanished into the nest of cloth.

But outside, it burst

from my uncupped hands into its element,

dipping over the dormant garden

in a spasm of wingbeats

and disappearing over a tall row of hemlocks.

...

***

Det blir en vers ur Mark Jarman's dikt "Old acquaintance", också.

Old acquaintance (verse 1), by Mark Jarman (f. 1952)

(To the green man : poems.  Louisville, Ky. : Sarabande Books, 2004.)

White throated sparrow, the century is beginning.

The years ahead are waiting like white seeds.

History is your silvery evening call,

Whistling the name of another place you love

As you return, then go back into hiding,

The browns and brights of winter in your feathers.

Hållplats Sverige

Även idag blir det en Utblick. Men den här gången håller jag mig inom Sveriges gränser.

Den 7 oktober hade Sveriges första internationella spoken word-klubb premiär på Göteborgs stadsteater. Initiativtagare är estradpoeterna Olivia Bergdahl och Oskar Hanska. De utlovar en klubbafton i kvartalet. Premiärkvällen hade besök av bl.a. Andrea Gibson från USA och sydafrikanen Tswi Hlakotsa, som nyligen flyttat till Sverige.

Ett smakprov signerat Andrea Gibson, som blev den första världsmästarinnan i "Women's World Poetry Slam" 2008, kan ni läsa nedan. Visuella exempel på Andreas kraftfulla framträdanden kan ni se på hennes webbplats, www.andreagibson.org/poems/

Wasabi (verses 1-2), by Andrea Gibson (f. 1975)
[Wasabi är en japansk pepparot. Min kommentar]

The plan was to play hard to get, that’s right.
I wasn’t just gonna go giving myself away. I’m no easy catch.
Can you really see me in fishnets?
No.
I always find myself slippin’ out the holes, swimmin’ back out to sea.
I’d never been anybody’s sushi roll. 
But she, has lips like wasabi.
My eyes water every time we kiss.
Makes me wish we had a porch swing and a little home.
Makes me wish I could (write)/right wrongs, instead of poems.

The heart is a bullet that’s terrified of blood.
Love is a windshield wiper in a hurricane; nothing is ever clear.
You mistake her name for the moon, mistake porch lights for the stars and sometimes they are.
Her constellations lead me home, ten thousand shades of open.
And if there’s one thing in this world I’ve ever known for sure it’s that this girl is gonna crush me like a small bug.
...

***

I förra veckan ägde 16:e upplagan av poesY, Västernorrlands poesifestival, rum. Några av de deltagande poeterna har tidigare förekommit här i bloggen, såsom Lars Lidén, Thomas Tidholm och den underbara Pernilla Berglund vars debutbok jag recenserade 1 juni.

I kväll lyfter jag istället fram Pär Hansson (f. 1970) som erhöll Norrlands litteraturpris 2013 för boken "Vi plockar bär i civilisationen". I samlingen ligger dikter med natursköna norrländska motiv "skavföttes" med dikter om den urbana tillvaron. Så här beskrivs storstadspulsen.

(Ur Vi plockar bär i civilisationen / Pär Hansson. Stockholm : Norstedt, 2012.)

Du drar magnetkortet i spärren

sensorerna reagerar glaset delar sig

och du träder in

ett med strömmen ett djur i den urbana fållan

du har blivit

din egen boskap

låter dig transporteras i systemet du vill inte

dit du vill inte dit du vill hit

***

På tisdag, 21 oktober, blir det föreläsningar och poesi när Finland-Sverige tur och retur arrangeras på Helsingborgs stadsbibliotek. Bland de medverkande finns Dick Harrison (professor i historia), Johanna Koljonen (kulturjournalist och författare) och Solja Krapu (estradpoet och författare).

Apropå kollektivtrafiken, här får ni inledningen på Solja Krapus roliga dikt "Jag behöver busschauffören". Hela dikten (med finsk översättning) kan lätt googlas fram och laddas ned.

Jag behöver busschauffören, av Solja Krapu (f. 1960)
(Från Jag behöver busschauffören : dikter. Skellefteå : Ord & visor, cop. 2002.)

Jag behöver: 
busschauffören 
Som låter bli att starta enligt tidtabell 
fast jag VET att jag är sen 
springer över iskanan 
med väska kasse påse portfölj schal 
hunnit 
inte 
stänga jackan 

busschauffören behöver: 
sin hustru 
som låter honom ta tidningen först 
varenda morgon 
släta oöppnade nyheter till kaffet 

busschaufförens hustru behöver: 
grannen, 
tanten i nästa port 
som hon kan springa över till 
och låna tre ägg och lite sojasås 
till nasi goreng favoriträtten i familjen 
och det går så bra så, 
och ingen fara 
och alls inte till något besvär 

tanten behöver: 
vaktmästaren 
som sandat sluttande isgången 
och visst har vintern varit 
och snart går vi väl mot ljusare tider igen 
...

Sprickor och stämmor

Kvällens inlägg blir en Onsdagsutblick. Materialet var planerat att användas till Utblicken 2 oktober. Men bättre sent än aldrig. Jag vill åter lyfta fram poesins status i de engelskspråkiga länderna. Kvällens inlägg handlar till största delen om utbudet vid Culture Night i Dublin och Wicklow, 19 september. Bakom arrangörsskapet av kulturnatten står bland annat organisationen Poetry Ireland.

Bland programpunkterna syntes "storytelling for children", en "open mic session" ledd av Dermot Bolger, och "spoken word and music performances". Självklart erbjöds även diktuppläsningar av inbjudna författare. En av dessa var Colm Keegan. Han förekommer frekvent på webben i form av ljud- och/eller videoklipp. Hans accent är obetalbar. Läs hans dikt "The Crackle" och lyssna sedan på hans uppläsning av "The Crackle" via förlagets hemsida.

The Crackle, by Colm Keegan
(From Don't go there. Cliffs of Moher, County Clare, Ireland : Salmon Poetry, 2012.)

There's a party full of 'Fat-Frogs'
and coke all over the table.

There's a man out by the Liffey
getting out while he's able.

There's a fight starting somewhere
a fellah getting stabbed.

There's a car doing hand-brakers
two girls jumping a cab.

There's twitchy bouncer hacks
keeping an eye on the door.

That poor lad in the jacks stuck
cleaning puke off the floor.

The country's getting locked.
There's nobody to care.

There's a slut going down
and there's danger in the air.

There's men drowned in money
girls who'll never bend.

There's a beggar whispering 'honey'
but that's nothing down his end.

There's the gentle sound of heartbeats.
There's alleys full of death.

There's a man after your brother.
There's a lightness to your breath.

All these people hanging around
everybody acting cool
and the night-times fucking freezing
but don't let that fool you.

There's a crackle to this city
There's a steam of dreams that rises

and it gets behind your eyeballs
and it kind of compromises
the concrete
the shell
all the bits that sing 'to hell with it.'

There's another bit
a hoping bit
that screams out
Make a difference.

The city's
electricity.

It shines on us.

We're sparkling!
And love it man
'cause further out
there's nothing
only darkness.

The Crackle, by Colm Keegan

***

En välkänd amerikansk estradpoet, bosatt i Irland, är Erin Fornoff. Hon deltog också i kulturnatten. I april 2013 tilldelades hon tredje pris vid Strokestown International Poetry Awards för dikten "Hymn to the Reckless (For my Brother)".

Hymn to the Reckless (For my Brother), de inledande textraderna, by Erin Fornoff

Together we throw flame into orbit.
The frantic patter,
the volley, the hit.
From afar it’s just stars
come down to flit.

We bend quick to the flame
and pull coals into flight
Delirious sleight of hand
with a teaspoon of light
Once one caught
between my fingers and seared
and that night I wrapped
my aching hand around cold beer.

We’re boozy folk heroes
performing incredible feats
craft exquisite trajectories
with arms full of heat
Look! the arc as he sends it
hurdling toward me
bending with some
eccentric choreography-

We burn.
Our power, to drag a new comet trail
across the evening
a hymn to the reckless,
so breathless it falls to earth,
the air singeing–
we smolder.
...

***

Det presenterades också uppläsningar ur antologin "Poems that make grown men cry" (redaktörer: Anthony och Ben Holden). Den innehåller dikter som rört kända författare, filmmakare, vetenskapsmän, m.fl. till tårar. Hundra manliga kändisar har valt ut sina favoritdikter. Gissa hur många av dem som är skrivna av kvinnor? Svaret finner ni sist i inlägget.

Den brittiske Mellanöstern-journalisten Robert Fisk valde Christina Rossettis dikt "Remember".

Remember, by Christina Rossetti (1830-1894)
(From Poems that make grown men cry : 100 men on the words that move them. New York : Simon & Schuster, 2014.)

Remember me when I am gone away,
         Gone far away into the silent land;
         When you can no more hold me by the hand,
Nor I half turn to go yet turning stay.
Remember me when no more day by day
         You tell me of our future that you plann'd:
         Only remember me; you understand
It will be late to counsel then or pray.
Yet if you should forget me for a while
         And afterwards remember, do not grieve:
         For if the darkness and corruption leave
         A vestige of the thoughts that once I had,
Better by far you should forget and smile
         Than that you should remember and be sad.

**

Av de 100 dikterna i antologin är 89 skrivna av män och 11 skrivna av kvinnor.  Det går bättre för kvinnorna i uttagningarna till National Book Award. Idag presenterades de fem finalisterna, fyra är kvinnor. De fem är: Louise Glück, Fanny Howe, Maureen N. McLane, Fred Moten och Claudia Rankine.

Why people need poetry

I söndags stötte jag på ett utmärkt skolexempel (i dubbel bemärkelse) i poesi-integration. Projektet heter The Poet Warriors Project, följ länken till hemsidan, och är en plats tillägnad lärare och elever som jobbar med poesiskrivande. Följande rader är ett resultat av en klassdikt, alltså en dikt som är sammansatt av flera (i detta fallet elva stycken) elevers enskilda textrader. Jag har tidigare tipsat om den sortens skrivövningar. Det här mina pedagogvänner är ett enkelt sätt att stärka elevers tro på sitt eget skrivande, och med den insikten kan elever ta stora kliv framåt i sin inlärning. Så här går dikten som är publicerad på hemsidan.

What is poetry?
Combined Class Poem

Poetry is a knife stuck in my chest.
Poetry is the blade of grass growing.Poetry is like a bird flying into my house;
It makes you live who you are.

Poetry is my sister.

Poetry for me is like a person seeing the sun for the first time.
Poetry is like a swarm of birds.
Poetry makes you say your words you wanted to say.
Poetry is a gentle ride down the river.

Poetry is a teacher.

Poetry is an iris in the midst of summer,
The cotton clouds in a pure blue sky.
When I read or write a poem, it makes me feel sweet
and powerful to make a change.

Poetry is dancing wildly with your friends.

***

När livet känns tungt och du behöver finna ny mening i ditt liv, eller hitta ett sätt att hantera svåra livssituationer, så kan poesi vara precis det du behöver. Det har jag påtalat förut. Om ni önskar en vidare utveckling av det påståendet så rekommenderar jag att ni lyssnar till Stephen Burts TED-föreläsning "Why people need poetry".

Fåglar i sträck

Bloggens huvudkategorier har hamnat i otakt. Det har bl.a. drabbat fågeldiktsinläggen. Jag hoppas få ordning på dem i nästa vecka. Tills dess blir det dubbla fågeldagar, idag och på fredag.

I kväll inleder jag med den fågelart som jag trodde skulle vara populärast i diktantologin "Bright Wings", koltrasten. Den kallas blackbird på engelska.

The birds, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Bright wings : an illustrated anthology of poems about birds. New York : Columbia University Press, 2010.)

The world begins again! 
Not wholly insufflated 
the blackbirds in the rain 
upon the dead topbranches 
of the living tree, 
stuck fast to the low clouds, 
notate the dawn. 
Their shrill cries sound 
announcing appetite 
and drop among the bending roses 
and the dripping grass.

***

Vi fortsätter med en dikt där Sveriges vanligaste fågel, lövsångaren, förekommer i några textrader. Den kallas willow warbler på engelska.

The life so short, by Eamon Grennan (f. 1941)
(From Poem-a-day. Published at poets.org, 2014)

and larks rising out of dead grass 
and lambs antiphonal between rocky outcrops
and the discreet one-note charm 
of the willow warbler wishing itself 
into invisibility between sally trees 
where desperate with its own 
single-mind intent the yellow-eyed 
red-tail kite (still an edgy fledgling) 
prepares to put into lethal play 
its own unforgiving art by twitching 
one nervous feather after another 
in the precious seconds before lift-off

***

En av mitt landskap Skånes finaste poeter är Hjalmar Gullberg (1898-1961). Det har dröjt alldeles för länge innan han fick plats i bloggen. Kungsfågeln, Sveriges minsta fågel, omnämns i den vackra dikten "Jag bor vid ett rastställe". Läs och njut! För övrigt heter kungsfågeln goldcrest på engelska.

Jag bor vid ett rastställe, av Hjalmar Gullberg
(Från Röster i Skåne : en antologi / av Daniel Hjorth. Stockholm : En bok för alla, 1996.)

Jag bor vid ett rastställe
långsmalt havsomflutet
en utsträckt hand av vildros och susande gräs
som öppnar eller knyter sig
här är slutet av kartan över landet
ett yttersta näs

Ett rastställe också för människan
att bada och bo vid
men anlagt för högre bruk än så
ty över mitt huvud är byggt en autostrada
en resväg till Södern
den äldsta i det blå

De höstliga fågelsträckens väg
om våren den eviga återkomstens nedåtvänd
är rastställens båge
som rör vid rosensnåren
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.

En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång
Jag bor under vägen som går till paradiset
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.

***

En fågel som för ett hårt liv, med bosättning och insektsjakt, är flugsnapparen. Den måste dessutom se upp för rovfåglar och talgoxar. Under häckningsperioden dödas ett antal flugsnappare av konkurrenten talgoxen, faktiskt fler än som dödas av rovfåglar under samma period. Flugsnapparen heter helt logiskt flycatcher på engelska.

Arts of joy, verse 1, by Kevin Stein (f. 1954)
(From Poetry Magazine. September 2005.)

Now I have the Great Crested Flycatcher
amidst my Red Delicious, the tree's
spindly arm so freighted with apples
it sags under the bird's bird-weight
then springs at his departure
like the board just after a diver's flung up
and gone. Weep weep weep, he trills
from the overgrown fence row,
his three notes so laden with gravity
I wonder is this song or his lament,
one wing among the green going going?

Männens irrfärd

Efter dagens alfabetsinlägg har EE-resan kommit halvvägs. Vi kan redan nu konstatera att det fortfarande är männens texter som tar plats. Det är inte lätt att göra världen jämlikare.

*

M som i Meeting - har tre olika betydelser.

1. möte, träff; sammanträde; meeting of minds = enighet, samstämmighet, överenskommelse
2. inom sportens värld kan ordet betyda tävling eller möte
3. bönemöte

Ordet har sitt ursprung i det gammalengelska 'gemeting'. Källor: NE och Etymology Online

Meeting at Night, by Robert Browning (1812-1889)
(From The Best love poems ever : a collection of poetry's most romantic voices. Editor: David Rohlfing. New York : Scholastic Inc., 2003.)

I
The grey sea and the long black land;
And the yellow half-moon large and low;
And the startled little waves that leap
In fiery ringlets from their sleep,
As I gain the cove with pushing prow,
And quench its speed i' the slushy sand.

II
Then a mile of warm sea-scented beach;
Three fields to cross till a farm appears;
A tap at the pane, the quick sharp scratch
And blue spurt of a lighted match,
And a voice less loud, thro' its joys and fears,
Than the two hearts beating each to each!

***

N som i Needle - även substantivet needle har tre betydelser.

1. nål, visare, get the needle; bli sur eller bli skärrad
2. [knitting] needle (för stickning) sticka
3. barr

Verbet needle kan i vardagsspråk betyda reta eller pika.

I betydelsen nål är ordet självklart av fornengelskt ursprung. Lite överraskande är det att tallbarren fick sin "needle-attachment", först 1797. Källor: NE och Etymology Online

Saddler's Needle, by David Malouf (f. 1934)
(From David Malouf, poems 1959-1989. St Lucia, Qld. : University of Queensland Press, 1992.)

One-eyed, upturned, keen
for the breakthrough. There is more
space, sky, green
on that side; it is where
roughriders straddled between

horseflesh and heaven
are aimed at, under clouds
that damp a hothead down
or rub it bald. I make
tracks, stitching one
view to the next, suburban
plot to Never Never
in a hot federation,
time to speed, loose feelings
to foot taps and a tune.

Without me no horizon
is settled, no thought jumps
the gun to conclusion.
This eye backs light with darkness,
herds breath, holds cities in.

***

O som i Odysséen - är ett grekiskt diktverk från 700-talet före Kristus. Odysséen sägs ha skrivits av Homeros. Odysséen skildrar den grekiske hjälten Odysseus tio år långa hemfärd från Troja till sin ö Ithaka. 

Han och hans besättning möter havsvidunder, trollkvinnor, enögda jättar, som kallas cykloper, och andra.
Verserna är på ett versmått som kallas hexameter. Källa: NE

ur: Nionde sången i Odysséen [tolkad av Ingvar Björkeson].
(Från Odysséen / Homeros ; tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm : Natur och kultur, 1995.)

Tidigt när gryningen kom med den rosenfingrade Eos drog kung Autolykos´ söner på jakt med koppel av hundar och även gästen var med, den gudalike Odysseus. Uppför Parnassos´ höga berg och skogsklädda branter klättrade de och nådde snart dess blåsiga klyftor.
Solen, uppstigen nyss ur Okeanos´ djupa och långsamt rinnande ström sände ner sina första knippen mot jorden just som jägarskaran kom in i en dal, och i spetsen rusade hundarna, vädrade spår.
Autolykos´söner följde först och främst den gudalike Odysseus, svingande djärvt sitt spjut som kastade långsträckta skuggor.
Men i ett tättbevuxet snår låg gömd en jättestor vildgalt.
Där hade fuktiga vindar ej kraft att blåsa igenom, aldrig inträngde heller den lysande solen med strålar och inga skurar av regn nådde ner, så ogenomträngligt var det, och under fanns vissna löv i mängd för ett läger.
Strax hörde galten ljudet av steg från människor och hundar nalkas från olika håll, och ut ur sin lega emot dem kom den med resta borst, och ögonen sprutade gnistor.
Nära dem gjorde den halt. Odysseus före de andra, störtade fram med lyftat spjut i sin kraftiga näve, ivrig att träffa, men besten var snabb och förkom honom och gav från sidan ett hugg strax ovanför knät med sin bete som fläkte upp hans kött, fast utan att tränga till benet.
Men under höger bog stötte ynglingen så att spjutets blänkande udd gick rakt genom galtens kropp och blev synlig, och med ett skri sjönk den ned i stoftet; livet var borta.

Fransk nattmusik

Sent omsider kommer här "Veckans Utblick". Det blir en dikt om försoning kring det skotska självständighetsvalet, en dikt av USA:s nyutnämnda Poet Laureate och en sång skriven av årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano.

*

Det blev som ni kanske känner till ingen majoritet för skotsk självständighet, nej-sidan vann. I det sammanhanget skrev Carol Ann Duffy följande dikt, morgonen efter valet. Dikten publicerades i The Guardian den 23 september. Om ni undrar varför tisteln och rosen förekommer i dikten, så är tisteln en symbol för Skottland och rosen en symbol för England.

September 2014, by Carol Ann Duffy (f. 1955)

Tha gaol agam ort.

A thistle can draw blood,
so can a rose,
growing together
where the river flows, shared currency,
across a border it can never know;
where, somewhen, Rabbie Burns might swim,
or pilgrim Keats come walking
out of love for him.
Aye, here’s to you,
cousins, sisters, brothers,
in your brave, bold, brilliant land:
the thistle jags our hearts,
take these roses
from our bloodied hands.

***

På andra sidan Atlanten utnämndes Charles Wright, i juni månad, till ny Poet Laureate of the United States. Valet står Library of Congress för, och med tillförordnandet följer en författaruppläsning i bibliotekets regi. Den ägde rum den 25 september.

Så här vackert och eftertänksamt skrev han i början av 80-talet.

Stone Canyon Nocturne, by Charles Wright (f. 1935)
(From Country music : selected early poems. Middletown, Conn. : Wesleyan U.P., 1982.)

Ancient of Days, old friend, no one believes you’ll come back. No one believes in his own life anymore.

The moon, like a dead heart, cold and unstartable, hangs by a thread
At the earth’s edge,
Unfaithful at last, splotching the ferns and the pink shrubs.

In the other world, children undo the knots in their tally strings.   
They sing songs, and their fingers blear.

And here, where the swan hums in his socket, where bloodroot   
And belladonna insist on our comforting,
Where the fox in the canyon wall empties our hands, ecstatic for more,

Like a bead of clear oil the Healer revolves through the night wind,
Part eye, part tear, unwilling to recognize us.

***

Årets nobelpris i litteratur gick alltså till den franske författaren Patrick Modiano (f. 1945). 

Jag känner inte till om han skrivit någon poesi. Däremot vet jag att han skrev fyra sångtexter åt Françoise Hardy, den populära popartisten och skådespelerskan. 



Sången "San Salvador", från 1970, kan ni lyssna till i youtube-klippet.