"Feeling so blue", Willie Nelson

  Det blir "musikfredag" i säsongens näst sista Tria Carmina. Jag har tidigare haft med Bob Dylan i serien. Ikväll blir det verkligen essential blue, enkel poesi om komplicerade känslor, med Willie Nelson.
  Jag var faktiskt inne på att namnge bloggen efter en textrad ur kvällens första sång. Men i slutändan blev Poetry with Blues ett bättre val, än "Feeling so blue".

Willie Nelson
Grand Ole Opry, 1965

***

Tria Carmina

med

Willie Nelson

(f. 1933)

***

  Willie Hugh Nelson, född i Abbott, Texas, är en amerikansk countrysångare, gitarrist, låtskrivare och skådespelare.

  Nelson blev under 1960-talet känd som låtskrivare åt artister som Patsy Cline ("Crazy"), Faron Young ("Hello Walls") och Billy Walker ("Funny How Time Slips Away"), men gav även ut flera egna album. Källa: Wikipedia

  En av anledningarna till att jag vill lyfta fram Wille Nelson är att flera av hans skapelser har blivit hits för andra artister. Jag inser att Patsy Cline och Waylon Jennings sångröster var bättre än Willies, men kompositionerna är hans och ingen kan ta dem ifrån honom. Efter andra bidraget presenterar jag en spellista med Willie-sånger.

***

Crazy, text and music: Willie Nelson
(inspelad av Patsy Cline. Decca, 1961.)

I'm crazy, crazy for feeling so lonely
I'm crazy crazy for feeling so blue
I knew that you'd love me as long as you wanted
And then some day you'd leave me for somebody new

Worry, why do I let myself worry
Wondering what in the world did I do
I'm crazy for thinking that my love could hold you
I'm crazy for trying and crazy for crying
And I'm crazy for loving you

***

  Sitt stora genombrott fick Willie Nelson på 1970-talet, som en av förgrundsgestalterna inom outlaw country-rörelsen, med album som Shotgun Willie (1973), Red Headed Stranger (1975) och Stardust (1978). Framförallt Red Headed Stranger blev en stor framgång och där återfanns en av hans stora hits, "Blue Eyes Crying in the Rain". Källa: Wikipedia

  Många av hans fans tycker att "Blue Eyes Crying in the Rain" är hans bästa, men min favorit är "It's not supposed to be that way" från albumet Phases and stages. En skiva som berättar historien om en skilsmässa.
  Låten är starkt förknippad med outlaw-kollegan Waylon Jennings mörka röst, men sångens skapare spelade in den först (släpptes i mars 1974, Waylons version kom ut i juli samma år). Sista versen är ren blueskonst. Missa inte munspelets viktiga insats.

It's not supposed to be that way, by Wille Nelson
(Album: Phases and stages. Label: Atlantic, 1974.)

It's not supposed to be that way
You're supposed to know that I love you
But it don't matter anyway
If I can't be there to control you

Like the other little children
You're gonna dream a dream or two
But be careful what you're dreamin'
Or soon your dreams'll be dreamin' you

It's not supposed to be that way
You're supposed to know that I love you
But it don't matter anyway
If I can't be there to console you

When you go out to play this evenin'
Play with fire flies till they're gone
And then you rush to meet your lover
And play with real fire till the dawn



***

  Det finns ett uttryck som går "när fan blir gammal blir han religiös". Jag tror den gode Willie Nelson tog den vägen under 1990-talet, albumet "Spirit" (1996) vittnar om det. Den skivan känns mer avskalad, tack vare (eller på grund av) att det förekommer färre instrument.

Willie Nelson, 2009

We don't run, by Willie Nelson
(Album: Spirit. Label: Island, 1996.)

We don't run, we don't compromise
We don't quit, we never do
We look for love, we find it in the eyes
The eyes of me and the eyes of you

You are the road, you are the only way
I'll follow you forever more
We'll look for love, we'll find it in the eyes
The eyes that see through all the doors

There is a train that races through the night
On rails of steel that reach the soul
Fueled by fire as soft as candle light
But it warms the heart of a love grown cold

And we don't run and we don't compromise
We don't quit, we never do
We look for love, we find it in the eyes
The eyes of me and the eyes of you

Words that feel, words that sympathize
Words that heal and understand
Say them now, let them materialize
Say the words throughout the land

We don't run, we don't compromise
We don't quit, we never do
We look for love, find it in the eyes
The eyes of me and the eyes of you

And we don't run and we don't compromise
We don't quit, we never do
We look for love, we find it in the eyes
The eyes of me and the eyes of you

Examine the relics

  Rubriken "African Poetry" öppnar sin dörr för sista gången. Den leder in till sydafrikanen Kobus Moolmans poesi. Hans texter innehåller ett flöde av lukter och känslor. Tyvärr är strukturen på dikterna lite jobbigt enformiga. Boken är uppdelad i fyra avdelningar: Who?, What?, Why? och When?
  Dikterna beskriver olika rum och upplevelser, från barndom till den vuxnes kärleksmöten.

***

  Kobus Moolman föddes 1964, och för närvarande bor han i Pietermaritzburg. Han har publicerat sex enskilda diktsamlingar: Time Like Stone (University of Natal Press, 2000); Feet of the Sky (Brevitas, 2004); Separating the Seas (University of Kwazulu-Natal Press, 2007); Light and After (Deep South, 2010) and Left Over (Dye Hard Press, 2013). och så boken "A book of rooms" som jag har läst.

The room of wordlessness, by Kobus Moolman
(from A book of rooms. Grahamstown, South Africa : Deep South, [2014].)

There is the smell

of undiluted Dettol that he remembers And ammonia and old
vomit, fresh paint

(Double Velvet - Velvagio) and wet sea-sand A smell that swells
and recedes as his father

slowly moves his head There is the sensation of claustrophobia
smooth aluminium

surfaces, shining needles, clear PVC tubes and sharp sea-spray
There is the thin

sound of wind far-away in the dark hollow of a shell whispering
There is the gargle

of sounds in a hollow language in a putrid mouth without a hint
of his father anywhere

in it There is nowhere for him to look without seeing the thin
body of someone

who used to be his father before his father gave up being anyone
and expected everyone

suddenly to feel sorry for him There is the white uniform of a bed
that carries a weightless

cargo from one reluctant breath to the next There is nothing
So nothing is said Nothing at all Just like that Only the waiting.

***

  Jag har läst en väldigt avslöjande recension av boken. Den är skriven av Afric McGlinchey och han klargör relationerna så här:

  "Moolman creates setting like a cinematographer or playwright. (He has written several plays.) Many of these poems could be read as stage directions, bringing to mind Shakespeare’s ‘All the world’s a stage’.
  (...) But his father doesn’t come out of this collection at all well, neither does the speaker. One shameful event after another is described in forensic (if oblique) detail, suggesting a self-loathing, particularly in relation to the way he treated his younger brother." (Sabotage Reviews, January 15, 2015.)

  Förutom att flödet är svårgenomträngligt är det nästan omöjligt att välja ut några utdrag. Det får bli en modersbild.

Kobus Moolman

***

The room of what is left (extract), by Kobus Moolman
(from A book of rooms. Grahamstown, South Africa : Deep South, [2014].)

There is just

a long crack left in the wall that opens and closes depending on
the weather

There is just a wide window with broken green blinds that faces
straight onto the

past, that runs left to right and back again all day and night every
day Even when

he is not there There is just a bare wooden floor with a hole in
the middle through which

suddenly everything drops There is just his mother, musty as a
wet towel, on her

knees in her blue crimplene dress thinner than a ghost, sweeping
up the fragments of

fifty years in the same leaking house, and packing the pieces into
a cardboard box and

closing the lid and taping it shut and never opening it again Not
even when she gets

to the other side To the Green Wing that smells of urine and
stale photographs
...

Vi går hand i hand med en främling

  Eurovision Song Contest har sin final i Globen imorgon kväll. Frans har startnummer nio. Tummarna håller jag för Australien.
  Carola Häggkvist har varit svensk representant vid tre tillfällen, och 1991 tog hon hem segern efter "sudden death".
  Sången "Främling" som blev hennes genombrott är skriven av Monica Forsberg, och hon blir Melodifestivalrubrikens sista textförfattare.

Monica Forsberg

***

  Jag delar födelsedag med Monica Forsberg. Hon föddes i Karlskoga 1950 men bor numera i Skåne tillsammans med maken Hasse "Kvinnaböske" Andersson. Hon har deltagit i Melodifestivalen som artist (i gruppen Ritz) och som sångtextförfattare (tolv bidrag mellan 1982-1996). Den välkända "Främling" går så här:

Främling, framförd av Carola
(Text: Monica Forsberg, Musik: Lasse Holm. Label: Mariann, 1983.)

Främling, vad döljer du för mig i dina mörka ögon
En svag nyans av ljus nånstans men ändå
En främling, så känner jag för dig
Jag ber dig låt mig få veta
Vem vill du vara kan du förklara det för mig?

Som Mona Lisa har sitt leende
Så gömmer också du en hemlighet
Stjärnor jag ser dom vill gärna ta ner nå'n till dig
Där bortom himlen finns en evighet
Om du vill upptäcka den här med mig
Ta första stegen och visa mig vägen i kväll
En känsla och jag litar på den
Se'n blir vår kärlek aldrig främmande igen

Natten finns till för dig och mig
Glöm det som är omkring oss
Låt mig få komma låt mig få vara nära dig

Som Mona Lisa har sitt leende
Så gömmer också du en hemlighet
Stjärnor jag ser dom vill gärna ta ner nå'n till dig
Där bortom himlen finns en evighet
Om du vill upptäcka den här med mig
Ta första stegen och visa mig vägen i kväll
En känsla och jag litar på den
Se'n blir vår kärlek aldrig främmande igen
Då blir vår kärlek aldrig främmande igen

***





  Monica Forsberg tog två segrar på 80-talet, förutom Carolas låt har hon skrivit Chips segerlåt "Dag efter dag", och så har det blivit tre tredjeplatser. Den senaste pallplatsen är från 1996 med låten "Juliette & Jonathan".

Juliette & Jonathan, framförd av Lotta Engberg
(Text: Monica Forsberg, Musik: Torgny Söderberg. Label: NMG, 1996.)

Två små människor ifrån skilda världar
Två små hjärtan börjar slå i samma takt
Kärlek känner aldrig några gränser
Den har en sån oförklarlig makt

Juliette och Jonathan
Den kärleken är sann
De ger hopp åt andra runtomkring
En kärleksvind
Den ser aldrig färger på en kind
I en värld där vi går hand i hand
Som Juliette och Jonathan

Jorden ger dem kraft ur sina källor
Vinden tar dem varsamt i sin famn
Bergen skänker ord åt deras tankar
Och himlen den viskar deras namn

Juliette och Jonathan
Den kärleken är sann
De ger hopp åt andra runtomkring
En kärleksvind
Den ser aldrig färger på en kind
I en värld där vi går hand i hand

(Livet visar så många vägskäl), så många vägskäl
(Och på stigar känner till)
Men kärleken går alltid dit den vill

Och Juliette och Jonathan
Den kärleken är sann
De ger hopp åt andra runtomkring
En kärleksvind
Den ser aldrig färger på en kind
I en värld där vi går hand i hand
Som Juliette och Jonathan
Dom lever bara för varann 
I en värld där vi går hand i hand
Som Juliette och Jonathan 

Livets yta krusar sig

  I veckans Utblick blir det djupgång med Ann Jäderlund (f. 1955), en prisvinnande Ocean (han heter faktiskt så), och ett iranskt återbesök i Göteborg.

***

  "Ann Jäderlund är ett av de centrala namnen bland de kvinnliga poeter som under 1980-talet var med om att förnya den svenska lyriken. Hon är stilbildare och inspirationskälla för många unga poeter." Citat från Alex författarlexikon

  Den nya samlingen består av dikter som hon skrivit mellan 1992 och 2015. De bär såklart stildrag från respektive period av hennes författarskap, från vilka de är hämtade ifrån.

  Just det faktumet har irriterat en del av kritikerkåren. Exempelvis har Expressens Victor Malm skrivit en helt obegriplig recension av boken. Unge Malm tycks stå vid en klättervägg som är helt främmande för honom, och resultat blir att han tar inga grepp utan står kvar och hånar utmaningen. 
  Samtidigt lyckas en praktiserande 17-åring på Jönköpingsposten summera boken så här:
  "Vad djupa kärlek ingens mening är vet endast hon, och vad syftet blir tror jag att vi läsare är menade att skapa för oss själva. Det imperativ jag fylls av är jaget, ”detet”. Utmaningen i att som tidlös människa, och kön om man så vill, förhålla sig till det världsliga flödet. Kanske kan läsning av boken förmedla att leva genom sig själv, i kontrast till sitt inre snarare än andra. Och att det känsliga aldrig upphör att finnas. Det överskrider ålder, det jordiska."
  

*

(Ur djupa, kärlek, ingen : dikter 1992-2015, av Ann Jäderlund. Stockholm : Bonnier, 2016.)

Det är vattnet
som envist så
alltid samlas
flyter ut
mot en ö
i sjön som
förtrollade färger
skrattets härliga
träff

Och glädjen
finsträckt som tunna nerver
riktad mot all rörelse
Se den klara
strömmen fara
genombildad
tät och blå
stödjer ensam
livets yta

***

  I april månad delades The Whiting Awards ut. De går till tio lovande författare inom olika genrer. Fyra av årets pristagare premieras för sin poesi: LaTasha Nevada Diggs, Layli Long Soldier, Safiya Sinclair och Ocean Vuong.

  The Whiting Foundation skapades av Flora Ettlinger Whiting, en New York-baserad investerare, samlare, och filantrop som har vigt sitt liv åt att stödja kulturvärlden. Prisets ambition är glasklar:

 "Since 1985, the Foundation has supported creative writing through the Whiting Awards, given annually to ten emerging writers in fiction, nonfiction, poetry, and drama. The awards, of $50,000 each, are based on early accomplishment and the promise of great work to come."

  Ett vinnarexempel följer här.

Ocean Vuong
Foto från Poets House.org

Someday I'll love Ocean Vuong, by Ocean Vuong (f. 1988)
(first published in The New Yorker, May 4, 2015.)

Ocean, don’t be afraid.
The end of the road is so far ahead
it is already behind us.
Don’t worry. Your father is only your father
until one of you forgets. Like how the spine
won’t remember its wings
no matter how many times our knees
kiss the pavement. Ocean,
are you listening? The most beautiful part
of your body is wherever
your mother’s shadow falls.
Here’s the house with childhood
whittled down to a single red tripwire.
Don’t worry. Just call it horizon
& you’ll never reach it.
Here’s today. Jump. I promise it’s not
a lifeboat. Here’s the man
whose arms are wide enough to gather
your leaving. & here the moment,
just after the lights go out, when you can still see
the faint torch between his legs.
How you use it again & again
to find your own hands.
You asked for a second chance
& are given a mouth to empty into.
Don’t be afraid, the gunfire
is only the sound of people
trying to live a little longer. Ocean. Ocean,
get up. The most beautiful part of your body
is where it’s headed. & remember,
loneliness is still time spent
with the world. Here’s
the room with everyone in it.
Your dead friends passing
through you like wind
through a wind chime. Here’s a desk
with the gimp leg & a brick
to make it last. Yes, here’s a room
so warm & blood-close,
I swear, you will wake—
& mistake these walls
for skin.

***

  Garous Abdolmalekian är född (1980) och uppvuxen i Iran och är en av de mest väletablerade unga poeterna i dagens Iran. Hans poesi har tagits emot mycket positivt av såväl kritiker som läsare.
  År 2014 besökte Garous Abdolmalekian den internationella poesifestivalen MerciPoesi i Göteborg, och för tre veckor sedan var han på återbesök i staden.
  I år kom hans dikter på svenska för första gången, i urval och översättning av Namdar Nasser.

En sårad dikt ligger på bordet, av Garous Abdolmalekian
(ur Raderna byter plats i mörkret ; urval och översättning från persiska: Namdar Nasser. Göteborg : Nordient, 2016.)

Även morgonen har gått ned
en sårad dikt ligger på bordet
kramar om sin sista rad och stirrar på mig

Vinden blåser

Utan att stryka mitt hår
släcker vinden en låga i mitt djupa inre
och susar iväg

Om den här statyn
hade ben
skulle även den lämna mig
jag vet det

Ensamhet
är ett sår större än kroppen
och även om den här dörren
öppnas in i helvetet
blir jag glad

Dramatiker blev han, Dag Thelander

  Sent omsider, ikväll följer den sista akten i min serie "I din bokhylla". Jag vill tacka de underbara gästerna som öppnat upp sina bokbestånd och liv, för mig och mina läsare. Jag har fått mycket positiv respons på dessa inlägg.
  Nu bryter vi det sjätte inseglet och låter Dag Thelander inta scenen.

I din bokhylla (del 6):   Dag Thelander

  I mitt första porträtt hyllade jag Elin Kristoffersson för att hon hunnit göra väldigt mycket i sin karriär. Jag skulle kunna säga detsamma om kvällens huvudperson.

  Dag Thelander är född 1983 och har vuxit upp i Uppsala där han är verksam som konstnärlig ledare för den fria teatergruppen Teater C. Det engagemanget ledde till att han för tre år sedan erhöll Kulturnämndens stipendium om 100 000 kronor. Inte dåligt för en knapp trettioåring.
  Men vi tar det hela från början ...

*

  Arton år gammal ställer Dag Thelander upp i Uppsalas första poetry slam-tävling, och vinner den. Ett år senare blir han Uppsala-mästare. Men som han påpekar när jag frågar honom om detta, så har det "runnit en del vatten" under broarna sen dess. Han utvecklar ändå sitt resonemang kring poetry slam.
"Det är värt att komma ihåg att på den tiden (runt millennieskiftet) var det folkliga intresset för att gå och höra diktuppläsningar nästan noll. Så det speciella med poetry slam då var inte så mycket tävlingsmomentet utan att det var ett tillfälle att få läsa sina dikter för en riktigt publik, inte bara för arrangören och hennes syster. Jag upplever det som att det där har förändrats, att nu även andra poesiarrangemang kan fylla salongerna. Det är säkert till stor del slam-rörelsens förtjänst men det innebar också att den för mig personligen har spelat ut sin roll. Jag tycker mycket mer om att läsa om jag slipper bli poängsatt."

*

  Hans första text som blev allmänt gods hör ihop med hiphop-kollektivet "Poeter blir dom". Gruppen bestod av rapparna "Spakur" och "Glappkäft" samt Dag och vännen Nils Jansson. De spelade in en skiva och spelade på Hultsfredsfestivalen 2004. Titelspåret (som Dag skrev) inleds så här:
Poeter blir dom som är för gamla för att bli friidrottare
Poeter blir dom som är för dumma för att lära sig nånting annat
Dom som är för svaga för att bära varor på ett lager
Dom som är för klumpiga för att stå i en affär
Poeter blir dom...


  Här går skiljelinjen i Dag Thelanders liv. Från 2004/2005 tog teaterlivet över. Bruno K. Öijer får sätta punkt för scenpoesin och samtidigt öppna upp för dramatikern.

Dag Thelanders "bokhylla".

***

Uppslaget Mörker, av Bruno K. Öijer (f. 1951)
(ur Och natten viskade Annabel Lee. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2014.)

virket vi hittade
längs stränderna i våra liv
var vackert redan i sej
tog oss långt ut på öppet vatten
tills landet försvann
och ett nytt oändligt låg framför mej
som ett uppslaget mörker
jag bläddrade på måfå
vände och strök över dom svarta sidorna
lekte med tanken att fylla dom med ord
som skulle blända
gnistra starkare än diamanter

och hastigt slockna
som när du fäller igen locket
till ett skrin

***

  Dag inledde sin dramatikerkarriär vid Dramalabbet i Stockholm.

  "Dramalabbet startades 1998 med målet att sätta den nya dramatiken i centrum och ge utrymme till samtida perspektiv och berättelser. (...) Sedan starten har Dramalabbet haft ca 60 urpremiärer på nyskrivna verk och är den enda scen i Sverige som enbart har ur- och Sverigepremiärer på nyskriven dramatik." Källa: Dramalabbets webbplats

  Dag berättar själv: "Jag började som obetald regiassistent 2003, det var nästan det första jag gjorde efter gymnasiet. Sedan var jag med och tog över teatern i generationsskiftet 2004/2005 när grundarna drog sig tillbaka och ett nytt gäng kom in. Jag jobbade dag och natt på Dramalabbet fram till 2007 ungefär, som regissör men också med driften av teatern som vi skötte gemensamt i bästa frigruppsanda. Det var mycket ansökningar och mycket lastpallar. 2007 startade jag Teater C i Uppsala med några gamla vänner och sedan kom jag att skifta fokus mer och mer dit. 2010 regisserade jag min sista föreställning på Dramalabbet."

  Samtidigt (under 2006) var han med och startade upp poesifestivalen Ordsprak i Uppsala. Hur hann han med? Efter två år lämnade han arrangörsrollen men besöker alltjämt festivalen, och uppträder på den ibland. Bland de inbjudna poeterna har det funnits polska gäster. Därför väljer jag en dikt ur den översta boken i Dags hög, "Jag i första och sista person : 20 polska kvinnliga poeter". Dikten är skriven av Urszula Kozioł, hon har liksom Dag arbetat som dramatiker.

I förbifarten, av Urszula Kozioł (f. 1931)
(ur Jag i första och sista person : 20 polska kvinnliga poeter / redaktörer: Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Dikten är översatt av Anders Bodegård. Stockholm : Tranan, 2008.)

Ord efter ord sänt med en blick
sänt med ett leende

ett ord uttalat i lågmäld ton
med återhållen vibration
klingande
som om det enbart bestod
av ljud fladdrande fritt tvärs igenom

ett ord sänt med ögats ljussken

så just så

förtrollar jag
skall jag förtrolla
helt förtrolla dig med dessa ord
tills du blir min alldeles min
om så bara för en flyktig stund.

Jag skriver den här dikten till vår bosättning
tillsammans
till bosättningen tillsammans i ett fördubblat jags
flyktiga stund
på öppen mark som sträcker sig långt
bortom linjen i den här dikten
som hänger
och gungar en stund i din ögonbrynslinje
som lyfts i förvåning
å så högt.

***

  Som omnämnts så startade Dag 2007 den fria teatergruppen Teater C i Uppsala. Förutom sina egenskrivna pjäser har Dag regisserat ett flertal andra pjäser. Premiärföreställningen 2007 gav David Hares Vinterkärlek.
  De senaste åren har Dag framför allt skrivit musikdramatik och på en fråga om den genren beskrev han arbetet med pjäsen "Tolv historier" så här:

  "Det är lustigt att du frågar just om Tolv historier och Tills vi ses, som är mina två personliga favoriter av allt jag skrivit hittills. Tolv historier var just en sådan blandning av estradpoesi och musik som du beskriver i din fråga - en episodföreställning av tolv olika historier som bands samman av premissen att vi började med att säga att en var helt sann, en var helt påhittad och resten befann sig någonstans mitt emellan. Som publik fick man därmed sitta och fundera på vilken som var vilket och samtidigt rannsaka hur det påverkade ens upplevelse av texten om man såg den som fakta eller fiktion."

  Jag tycker det låter som ett mycket intressant projekt. Överhuvudtaget har kritiker rosat hans kärnfulla texter och hans bildspråk därtill. Så lägg in Teater C bland era favoriter och uppsök en av deras framtida föreställningar.

  Ett nytt uppdrag för Dag blev klart i måndags. Han ska vara med i ett finlandssvenskt dramatikprojekt som heter REKO och under ett drygt år ska han skriva en pjäs i samarbete med Klockriketeatern, som sedan om allt går som det ska spelas hos dem. Det ska bli en musikal om Milton Friedman. 
  Dag "kometen" Thelander drar alltså vidare i en ny bana.

*

  Dags favoritdikt får avsluta årets säsong av "I din bokhylla". Det är fullt möjligt att rubriken återkommer under 2017.

(Ur Cy Twomblys dagbok, av Dmitri Plax. Göteborg : Oei editör, 2006.)

Jag ville bara önska godnatt.
Det är inte heller så lätt.
Man måste vara snäll.
Man måste vara begriplig för andra.
Fast ingen behöver det
förutom du själv.
Det är det som är knepet.

Two years: "Proud and speechless"

  Jag har inte räknat på hur många dikter som publicerats i bloggen sedan premiären, 10 maj 2014. Idag fyller den två år.
  Det blir inget stort kalas och mitt emotionella tal spar jag till 18 augusti, då kommer jag att tacka poeten/poesin som räddade mitt liv.

Nog kan vi kalla dem:
Poetry with Blues

***

  Födelsedagen firar jag med att berätta om en annan av poesins eldsjälar, Mr. Andrew McFadyen-Ketchum. Han lanserade sajten Poem of the week.org för tio år sedan.
  Han startade POW som en liten e-postlista till vänner, familj och kollegor. Målet var att delge dikter till poesiälskare och lyrikstuderande och till de vars kunskaper om poesi började och slutade med Den gudomliga komedin.
  Hans enkla webbplats, älskad av många, är den femte inspirationskällan i tisdagskampen. Här följer dikterna till rond 9.

*

A walk is fact for the walker and fiction for everyone else, by Susan Tichy (f. 1952)
(from upcoming The Avalanche Path in Summer.)

Sunrise on the snowfields,
storm cloud snagged on a near ridge,
the high pastures, deep in flowers,
‘torrents plunging through cloven ravines,’
and so forth.

Or an easy shelf-trail, soft footing,
young oak, rain-wet, in a shaft of sun.
Only mist on the move, deadfall on the slopes:
one fragment of snow remaining
at the top of an avalanche run.

Say fluid geometry of hills
momentarily stilled. Say
one dead pine, rose-colored,
or a calculated hyperbole of rock.
Feel free to wander within the poem,

separate perceptions into points of view,
complete a sentence, divide a rhyme.
Yet facts remain:
‘new clouds born over high, bare rock,’
‘moonlight shining through open gates.’

Clarno Palisade, Oregon, USA

Feed stones on water,
assent in words
that nothing can be expressed in words.
Dipped boots in mud and walked the distance
in a spiral on the gallery floor.

***

Parts of speech, by Kapka Kassabova (f. 1973)
(from Geography for the lost. Tarset, Northumberland : Bloodaxe Books, 2007.)

There is a verb for when
the madness of a country
turns against you

There is an epitaph
for being fed to crocodiles
because they could

There is a sound for being
unable to forget, yet humming
small melodies of hope

I know someone who knows them
and translates them
for the world

When the world tires of listening
he wears them on his soul
tattoos against silence

***

The selves, by P.K. Page (1916-2010)
(from The Essential P. K. Page. Erin, Ont. : Porcupine's Quill, 2008.)

Every other day I am an invalid.
Lie back among the pillows and white sheets
lackadaisical O lackadaisical.
Brush my hair out like a silver fan.
Allow myself to be wheeled into the sun.
Calves’-foot jelly, a mid-morning glass of port,
these I accept and rare azaleas in pots.

The nurses humour me. The call me ‘dear’.
I am pilled and pillowed into another sphere
and there my illness rules us like a queen,
is absolute monarch, wears a giddy crown
and I, its humble servant at all times, am its least
serf on occasion and excluded from the feast.

Every other other day I am as fit
as planets circling.
I brush my hair into a golden sun,
strike roses from a bush,
rare plants into pots
blossom within the green of my eyes, I am
enviable O I am enviable.

Somewhere in between the two, a third
wishes to speak, cannot make itself heard,
stands unmoving, mute, invisible,
a bolt of lightning in its naked hand.

Take a sip from the cotton candy soup

  Under sommaren gör barnpoesin uppehåll i bloggen men återkommer den första augusti. Så nästa vecka blir vårens sista. Ikväll blir det ytterligare en antologi, en sådan som är otänkbar i Sverige. Den innehåller över 200 dikter inom olika naturteman, skrivna av berömdheter och amatörer, och de åtföljs av fantastiska fotografier. Det sistnämnda är lätt att förklara, boken ges ut och finansieras av National Geographic Society. Svenskfödda Johanna Phillips Huuva kan stoltsera med ett av omslagsfotona.
  Dikturvalet är gjort av den förre U.S. Children's Poet Laureate, J. Patrick Lewis.

***

  Jag har redan haft med en "sip-dikt" i år men den här är ett strå vassare (Hihi! Hoppas att ni förstår :-). Dikten försöker dessutom till formen likna sin huvudkaraktär, som är en kantnålfisk.
  Avis Harley är en författarinna från Vancouver. Hon är mest känd för böckerna "Fly with poetry" och "Sea Stars". Hon har faktiskt fått med flera dikter i den här antologin.

Sips of sea, by Avis Harley
(from National Geographic book of nature poetry : more than 200 poems with photographs that float, zoom, and bloom! Washington, D.C. : National Geographic, [2015].)

the

pipe
fish
seems
to
me
to
be
a
straw
to
draw
up
sips
of
sea

***

  Nästa dikt handlar om ett oförklarligt fenomen. Ingen vet med säkerhet varför Lake Hilliers vatten är färgat rosa.

  Allan Wolf gav upp en lärarkarriär för att satsa helhjärtat på Poetry Alive!, ett turnerande teatersällskap som sätter upp poesishower för alla åldrar. Det låter helt galet kul!
  Han är född i Virginia men bor numera i Asheville, North Carolina. Källa: Författarens webbplats

Pink Lake, by Allan Wolf (f. 1963)
(from National Geographic book of nature poetry : more than 200 poems with photographs that float, zoom, and bloom! Washington, D.C. : National Geographic, [2015].)

Lake Hillier, Western Australia

No natural site is sillier
than rosy-hued Lake Hillier.
You wouldn't be the first to think,
"This can't be real. That lake is pink!"
You'd not be first to ask, "How come
Lake Hillier looks like bubble gum?"
Ten times the salt found in the sea,
its waters are a mystery.

The tint may owe its genesis
to algae photosynthesis
which turns pink to attract sunlight.
But just in case that isn't right -
perhaps pink microbes halophilic,
who find salt water most idyllic,
have gathered in a massive group,
creating cotton candy soup.

Either one would cause the lake
to look like a strawberry shake.
You might be disappointed, though;
to find out we don't really know.
Salty Lake Hillier: Pink sensation.
Australian Barbie's dream vacation.
A pigment of imagination.

***

  Dagens mest berömda bidragsgivare är Robert Frost (1874-1963). Frost var en av de mest betydande och mest lästa av USA:s moderna lyriker. Formstränghet och ett enkelt bildspråk är utmärkande för hans lyrik. Källa: Wikipedia

Nothing gold can stay, by Robert Frost
(from National Geographic book of nature poetry : more than 200 poems with photographs that float, zoom, and bloom! Washington, D.C. : National Geographic, [2015].)

Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.