lördag 7 maj 2016

With some purple thoughts

    Det är dags för den sjätte delen i följetongen "African Poetry". Hittills har jag varit lite besviken på mina utvalda afrikanska författare. Men ikväll blir det blodfyllt, kan jag lova. 
  Jag vill tacka Nordiska Afrikainstitutet för att deras bibliotek redan har köpt in kvällens bok, trots att den har ett färskt utgivningsdatum. Boken heter "Fuchsia" och är skriven av Mahtem Shiferraw.


***

  Mahtem Shiferraw är den tredje poeten som vinner det årliga Sillerman First Book Prize för afrikanska poeter. De två tidigare vinnarna har varit Clifton Gachagua, Kenya och Ladan Osman, Somalia. Vinnaren väljs ut av redaktionsteamet inom African Poetry Book Foundation: Chris Abani, Matthew Shenoda, Bernardine Evaristo, John Keene, Gabeba Baderoon and Kwame Dawes.

  Eftersom Mahtem Shiferraw är bokdebutant så finns det inte så mycket biografisk information om henne.

  Hon är poet, visuell konstnär och kulturaktivist. Hon växte upp i Eritrea och Etiopien men lever numera i Los Angeles.
  Hennes dikter har publicerats i The 2River View, Blast Furnace Literary Journal, Blood Lotus Literary Journal, Cactus Heart Press, Mad Hatters Review, Mandala Literary Journal and Blackberry Magazine. Källa: Prairie Schooner

*

  Liksom de tidigare afrikanska exemplen så skriver Mahtem Shiferraw långa dikter. Men när man läser hennes bok är det ingen risk att man vaggas till sömns. 
  Jag väljer att göra något ovanligt den här gången. Boken innehåller flera bra dikter, och hade de varit av kortare längd så hade jag säkert valt ut flera. Men jag nöjer mig med att publicera den fenomenala titeldikten, som samtidigt är en av de längsta i samlingen.

Fuchsia, by Mahtem Shiferraw
(from Fuchsia. Lincoln : University of Nebraska Press, 2016.)

It’s a deep purple thought;
once it unraveled prematurely
and its tail broken, leaving a faint trail
of rummaging words.


When I was little, growing up 
in Addis Ababa, my father bought
the fattest sheep from street vendors
for the holidays. He would

pull its curled horns, part the wet
rubber lips to check the sharpness
of its teeth, grabbed its tail, separate

hairs in the thick bed of fur. Later, he will
bring it home, unsuspecting creature, 
tie it to a pole in the garden, feed it the greenest
grass until its sides are swollen and heavy. It will be
slaughtered in the living room, kitchen knife

cutting in a precise angle through its neck, 
the blood splattered on the blades of grass gently laid
by my mother on the cement floor, one last
comfort before its end. Come afternoon, it will
hang upside down, viscous wet smell emanating 

from its insides, and knife slashing between slabs of organs,
all to be eaten differently — bones of the rib cage
deep fried, bleeding texture of kidneys minced 
into bite-sized shapes and soaked in onion and pepper oil,
small blades of the stomach dutifully cut into long
strips, and mashed with spiced butter and berbere. Even
the skin, bloodying fur, will be sold to passing vendors, 
its head given away to neighbors who will use it for soup.


In September, the street shoulders of Addis Ababa
flood with yellow daisies, creating patches of sunlight
in rainy days. But every so often, a mulberry daisy 
is spotted, its head barbarous in a field of gold, 
dirty purple in its becoming.

The first time I saw a plum, it was lying in a pool
of swollen mangoes and papayas at a local grocery store,
and I held it in my hand, wanting to pierce the luminous
nakedness of the skin with my nails and teeth.


If you ask how to say “burgundy” in Tigrinya, you will be told
it’s the color of sheep-blood, without the musty smell
of death attached to it. It’s also the color of my hair, dipped
in fire. And the greasy texture of clotted arteries, and the folding
skin of pineapple lilies, and the sagging insides of decaying roses,
and the butterfly leaves of blooming perennials, and spongy
strawberries drowning in wine.

*

Right before dusk, when the skies are incised with a depression 
of shades, oranges escaping from one end into the mouth of the horizon, 
freckled clouds unclog suddenly, giving shape to the pelvis
of the sky, its sheep-blood visible only for a second, then bursting 
into flames of golden shadows. In days like these, when
the sun’s tears are fat and swollen, descending obliquely into the city, 
we say somewhere a hyena is giving birth, and perhaps it is.

And then, you ask, what is fuchsia — and there’s a faint smile, a sudden remembrance, an afterthought in hiding, forgotten smells
of wildflowers and days spent in hiding, in disarray. And mulberry
daisies carried by phosphorescent winds into the warm skin of sleeping
bodies; moments spent between here and there, pockets of emptiness - without sound, without reckoning.

*

fredag 6 maj 2016

For her country in better or worse

  Det har tyvärr varit lite struligt med planeringen av de senaste blogginläggen. Jag tvingas dessutom förändra tågordningen för de tre avslutande Tria Carmina-poeterna. Ikväll kör jag britternas Poet Laureate, Carol Ann Duffy. Hon platsar i kategorin även om hon precis passerat 60 (förra året).


***

Tria Carmina
med
Carol Ann Duffy 
(f. 1955)

***

  I ett tidigare Tria Carmina behandlade jag Wisława Szymborska vars produktion är ganska liten. Kvällens författare har en lång rad av publikationer bakom sig. Hon har skrivit poesi, essäer och teaterpjäser. Hon har redigerat antologier och gett ut samarbetsprojekt med andra författare. Hon har skrivit barnpoesi och bilderböcker, och hon har omarbetat kända berättelser till korta prosadikter.

  Debutboken vill hon inte kännas vid. Nästa utgivning var ett samarbete med Adrian Henri. Hennes tredje bok blev den korta skriften Fifth last song (1982), men den har jag inte fått tag i. Så jag hoppar fram till hennes genombrott, Standing female nude (1985), och ger er en sonett.

*


Liverpool echo, by Carol Ann Duffy

(from Standing female nude. London : Anvil Press Poetry, 1985.)

Pat Hodges kissed you once, although quite shy, 
In sixty-two. Small crowds in Mathew Street 
Endure rain for the echo of a beat, 
As if nostalgia means you did not die. 

Inside phone-booth loveless ladies cry 

On Merseyside. Their faces show defeat. 
An ancient jukebox blares out Ain’t She Sweet 
In Liverpool, which cannot say goodbye. 

Here everybody has an anecdote 

Of how they met you, were the best of mates. 
The seagulls circle round a ferry-boat 

The Cavern Club, Liverpool

Out on the river, where it’s getting late. 
Like litter on the water, people float 
Outside the Cavern in the rain. And wait.

***

  Hennes stil gavs följande karakteristik av Charlotte Mendelson i The Observer:


"Duffy's work explores both everyday experience and the rich fantasy life of herself and others. In dramatising scenes from childhood, adolescence, and adult life, she discovers moments of consolation through love, memory, and language."


  Nästa exempel kommer från den kritikerrosade samlingen Mean Time (1993), för vilken hon tilldelades The Whitbread Poetry Award.



Close, by Carol Ann Duffy
(from Mean Time. London : Anvil Press Poetry, 1993.)

Lock the door. In the dark journey of our night
two childhoods stand in the corner of the bedroom
watching the way we take each other to bits
to stare at our heart. I hear a story
told in sleep in a lost accent. You know the truth. 

Undress. A suitcase crammed with secrets

bursts in the wardrobe at the foot of the bed.
Dress again. Undress. You have me like a drawing,
erased, coloured in, untitled, signed by your tongue.
The name of a country written in red on my palm,

Unreadable. I tell myself where I live now,

but you move in close till I shake, homeless,
further than that. A coin falls from the bedside table,
spinning its heads and tails. How the hell
can I win. How can I lose. Tell me again.

Love won't give in. It makes a hired room tremble

with the pity of bells, a cigarette smoke itself
next to a full glass of wine, time ache
into space, space, wants no more talk. Now
it has me where I want me, now you, you do.

Put out the light. Years stand outside on the street

looking up to an open window, black as our mouth
which utters its tuneless song. The ghosts of ourselves,
behind and before us, throng in a mirror, blind,
laughing and weeping. They know who we are.

***

  Redan 1999 var hon aktuell för positionen som britternas Poet Laureate. Den gången fick hon stå tillbaka för Andrew Motion. Tio år senare blev det hennes tur.

  Hon har startat flera olika projekt under sin tid som Laureate men hon blir nog ändå bäst ihågkommen för de specialbeställda texter som hon producerat. Jag tänker bl.a. på David Beckhams skadefrånvaro vid VM 2010, Prins Williams bröllop 2011 (en 46-radig dikt!!), samt dikten hon skrev efter folkomröstningen om Skottlands självständighet. Den har jag tidigare publicerat i bloggen (länk). Hon är ju för övrigt född i Glasgow.

  Hon har på senare år omarbetat berättelser till korta prosadikter. En kom lagom till julhögtiden förra året. Den handlar om några pojkars jakt på gärdsmygen och hennes ägg.


The wren boys (extract), by Carol Ann Duffy
(from The wren boys. London : Picador, 2015.)

(...)
Over the wall, over the field, was the wood
to where the Wren-Boys stomped in a singing gang: 
We’ll chase him from bush to bush
and from tree to tree. One had a fiddle,

one had a penny-whistle, another a drum, 

one had thirty feathers poked in his hat. 
So through the holly, the hazel, the ash, 
the brackeny floor, they hunted the wren.

Five hours in, they had startled a fox

which ran like the hounds; had bagged a nest 
with five blue unhatched eggs; scarpered 
from a cache of poteen stashed in an oak.

On a twig, a robin watched them go,

safe in its myth. It had started to snow
and the boots of the boys blotted the page of the field
as they made for the margins – the ditches and hedgerows.
(...)

torsdag 5 maj 2016

Alla förtjänar ett leende (även du)

  Det knoppas i bloggåret och om knappa tre veckor inleds sommarperioden. Den första tioveckorsperioden innehöll flera statistiska skrällar. Det populäraste inlägget mellan 4 januari och 13 mars blev "P som i Pyret & Pingvinpapporna". Även tvåan och trean förvånade mig.
  På andra plats hamnade inlägget om konstnärinnan Kerro Holmberg (det är hon värd) och på tredje plats kom texten om expressionisten Gottfried Benn. Den mest lästa kategorin blev glädjande nog "Konst och poesi". Snart är det dags att summera period 2.

  Den röda torsdagen ägnas åt Utblicken, med besök i Göteborg och Skellefteå (fast det handlar inte om ishockey) och med en avstickare till Norwich.


***

  Jag inleder med att berätta om en ny singel från hiphop-artisten Vic Vem. Den här gången samarbetar han med brödraduon TNT. De träffades redan för fyra år sedan när bröderna kom i kontakt med Vic Vems organisation "Mer än ord". Ungdomsrörelsen ”Mer än ord” i Göteborg hjälper ungdomar med att få utlopp för sin kreativitet genom rap och poesi. 
  Jag är ingen stor hiphop-följare men gillar ofta artisternas texter. Den här singeln är värd all credd.


Vi Förtjänar Att Le, framförd av Vic Vem & TNT (med Hot This Year Band)
(Label: SwingKids)

***

  Nästa programpunkt är en del av Norfolk & Norwich Festival. Projektet Fierce Light uppbär ett ambitiöst anslag och har en respektingivande laguppställning. Det handlar om ny poesi och kortfilmsproduktion som utforskar samtida händelser men som också begrundar livet efter första världskriget. Hela deklarationen ...

"For Fierce Light, leading poets from countries that participated in the First World War, including Yrsa Daley-Ward, Jackie Kay, Bill Manhire, Paul Muldoon and Daljit Nagra, are each creating new works that endeavour to understand the incomprehensible, exploring contemporary events while also contemplating the First World War. These works will be presented alongside a series of specially commissioned short films, each made in response to the new poems and the themes raised within them. Fierce Light launches with an exhibition and a special live event featuring the poets during the City of Literature programme at Norfolk & Norwich Festival, before the poems and films are presented on radio, at other literary festivals and online."

  Det hela sjösätts 13 maj i Norwich Playhouse. Jag har valt ut en dikt ur deltagaren Yrsa Daley-Wards bok 'bone'.


***

"When they ask", by Yrsa Daley-Ward
(From 'bone'. CreateSpace Independent Publishing Platform, 2014.)

“When they ask you how you are
don’t say fearful. Narrow your eyes and kiss your teeth but don’t say afraid.

Don’t say more scared and at sea in these latest days then ever before, or floundering. Don’t say lost without cause or that you’re not always sure you can make it.

Straighten that back
you are sex. Look like sex.

Wipe the blood from yourself.

Don’t tell them what went on when the sun was busy in another street.

Do that Thing The People do.
The people who are fine, fine, fine
until you get home and find them gone, gone gone.

Keep suffering because it’s your God Given right.
Brawl with your being. Fight the bad fight.

Fight

If they ask you how you are
don’t say stolen. Don’t say forgotten, passed over,
ignored. Don’t you dare say Orphan.
Don’t say beaten by the system
oppressed and disturbed
and don’t you dare say disappointed
don’t you dare say damaged.

Smile.

Smile with all of your teeth, even the rotting ones.

Even the rotting ones."

***

  I Regine Nordströms bokhylla fanns en bok av Skellefteå-bördige poeten Mats Söderlund. I februari släpptes hans nionde diktsamling. 
  Årorna i Flocktjärn är en expansiv diktsamling som i stora textsjok spränger de gängse poesiformaten. Dikterna är djupt förankrade i landskapet runt Skellefteå; i tystnad, plats och minne. Från skogstjärnen leder de till andra orter, andra konstellationer av makt och språk. Det personliga går samman med det politiska, platsen med poeten, konsten och världen. (Förlagsbeskrivning)

  Det är ingen lätt uppgift att hålla i boken när man läser, för i uppslaget tillstånd mäter den 80 centimeter. Orden i dikterna är utspridda över hela den breda ytan. Jag gillar mycket av innehållet även om huvudtemat är en aning ogripbart.


(Ur Årorna i Flocktjärn, av Mats Söderlund. Stockholm : Bonnier, 2016.)

skyndar genom gångarna            pelarsalar                                              hör mig springa i trappor
             Hötorgets uppgång till vänster i tågets färdriktning 
                                                                             köper situation stockholm av finnen från Kärrtorp
              dagordningarna klamrar sig fast på ryggen
              jag har minnen heta som levrat blod
              metmask krälar och kulturpolitik odlas
                                                        boris från Belarus ger mig en bok jag inte kan läsa

                                                                                                                                                            årorna
reklamaffischerna ljuger både om morgondagen och nuet           försöker se avsändaren 
försöker se människan i människan                                             mellanrummen ljuger      askan
som faller ner på faten    semikolon komma punkt    drivs vi  layouten ljuger                drivs vi
               av samma sorts skräck                                                           det råa blottade urberget                                                                           människor sover i ormens mage      krita jura trias perm
               som rusar in i mörkret
               skyndar genom gångarna   pelarsalar       till brädden dränerade på goda avsikter                                                                                                             poesin ljuger
               tempel men tomma händer

onsdag 4 maj 2016

Kärleken känns i hela kroppen

  Det blir rockad i bloggen den här veckan också. I kväll när Olle Ljungström lämnat oss blir det musikafton. Det blir inte någon Olle-låt men väl två Melodifestivallåtar med texter av Per Gessle. Det är rätt stor skillnad i kvalitet på de båda sångtexterna. Jag föredrar helt klart "Kärleken är evig".


***

  År 1980 ställde Lasse Lindbom upp i Melodifestivalen med låten "För dina bruna ögons skull". Det gick inte så bra, den hamnade på tionde och sista plats. Vann gjorde Tomas Ledin med "Just nu".

För dina bruna ögons skull, framförd av Lasse Lindbom
(Text: Per Gessle. Musik: Per Gessle & Mats Persson)


Intressant, jag spelar roller
jag trodde ingen ville ha
ville ha
Som en skadeskjuten svala
på väg att falla på nåt tak
på nåt tak

Intressant på många sätt
för det liknar inte mej
Nej nej nej
Jag vill inte falla på nåt tak
jag vill falla här för dej
Hey hey hey

Och jag seglar inget hav
(Nej jag seglar inget hav)
Jag simmar den största ocean
(simmar den största ocean)
För ett hjärta utav guld
(för dina bruna ögons skull)
För dina bruna ögons skull!

Stiger upp, smått förbannad
Har inte sovit på ett dygn
Synd synd synd
Hej syster, mitt hjärta blöder
kom och ge mej några stygn
Ett par tre stygn

(Ref.)


***

  År 1986 slog Lena Philipsson igenom i Melodifestivalen med "Kärleken är evig". Låten hamnade på andra plats. Den årgången tycker jag är en av de märkligaste någonsin. Kan någon förklara för mig hur det var möjligt för "E' de' det här du kallar kärlek" att vinna?

Kärleken är evig, framförd av Lena Philipsson
(Text: Torgny Söderberg & Per Gessle. Musik: Torgny Söderberg.)

Drömmen om dig en gång
Drömmen om dig är sann
För alltid, tillsammans

Nu när alla gator ligger tomma
Nu när jag är ensam, vill jag komma dig nära
Jag hör ljudet från en trumma inom mig
Ingen annan når mig som du når mig
Ingen annan får mig för du står mig så nära
Åh, det känns i hela kroppen inom mig

Kom och följ mig fram
Kom och ta min hand

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans

Nu när månen lyser på mitt fönster
Nu när hela himlen är kristaller som glänser
Vill jag inte hissa hjärtats vita flagg
Sinnena ska vakna, jobba över
Ljuset som jag saknat det är allt jag behöver
Jag vill gå och följa linjen i din hand

Jag vill vara här
Vara där du är

(Ref.)

tisdag 3 maj 2016

Streaming from birth to ending

  Tre nya bidrag till "Poem of the week" släpps ut i ljuset. Jag ger en kort biografi över Carol Rumens, redaktören för The Guardian's populära kolumn. 
  Dagstidningen The Guardian (min fjärde inspirationskälla) behöver väl ingen närmare presentation. Den grundades 1821 i Manchester, England. Jag läser deras recensioner av ny litteratur när jag har tid. Frågan är hur Rumens dikttips står sig mot de andra kandidaterna.

The Manchester Guardian, May 5, 1821.

***

  Carol Rumens, född Lumley, föddes i Forest Hill, South London. Hon fick ett stipendium till läroverket, och studerade senare filosofi vid London University, men lämnade innan hon slutförde sin examen. Hon tog senare en magisterexamen i Writing for the stage. 
  Hon har undervisat vid University of Kent i Canterbury, Queens University Belfast, University College Cork, Stockholms universitet, och University of Hull. Hon är för närvarande gästprofessor i kreativt skrivande vid universiteten i Hull och Bangor. Hon har haft befattningen som poesiredaktör för förlaget Quarto och för the Literary Review. Hon valdes in som medlem av Royal Society of Literature 1984.
  Hennes arbeten har regelbundet publicerats i publikationer som The Guardian och Harper's, och hon skriver nu den enormt populära spalten "Poem of the week" för The Guardian.

  Nu över till exemplen för vecka 18.

***

Casida of the Dead Sun, by Rebecca Perry
(from Beauty/Beauty. Northumberland : Bloodaxe Books, 2015.)

The world is in the process of ending.
The insects have dropped from the air.


The last wasp is sinking through
the gloopy green water of a garden pond,
the most melancholy diver.

The sun is on its back at the very top
of the sky, floating bleakly, jelly-eyed.

A toad’s heart is blinking inside
its nobbly body as it contemplates
the infinite civilisations of the world,

the disappointment of having
only ever truly known this one.

(Not: Qasida, eller 'casida', är en klassisk islamsk diktform, oftast bestående av mellan 20 och 150 tvåradiga verser i en och samma rytm, med rimschemat aa, ab, ac, ad osv.)

***

Kid, this is October / Jeffrey Bean
(from 2016)

you can make the maples blaze
just by stopping to look,
you can set your clock to the barks
of geese.


Somewhere the grandfathers
who own this town lean down to iron
crisp blue shirts, their faces bathing
in steam, and blackbirds
clamor in packs,
make plans behind corn.
You know this,
you were born whistling
at crackling stars, you snap
your fingers and big turtles
slide out of rivers to answer.
You can swim one more time
in the puddle of sun
in your water glass, taste icicles
already in the white crunch
of your lunch apple. Go
to sleep. I’ll put on my silver suit
and chase the sky into the moon.

***


The way down, by Jean Sprackland (f. 1962)
(from Tilt. London : Jonathan Cape, 2007.)

Forget the path.
Hack through gorse and blackthorn
and walk into the stream.

The thing about a stream is

it knows where it’s going, has a gift
for finding the shortest route.

A path can lose its nerve,

peter out into a bog or bracken, divide
inscrutably in two. I’ve stood at that place

and weighed the choices, weighed

and checked again, while mist crawls
over the mountain like sleep.

When the stream divides

both streamlets are equally sure.
Each plays its own game – the slick of moss,

the sudden race over a sill of rock –

and each, if you let it,
will carry you down.

måndag 2 maj 2016

Resan är målet men utgången oviss

  Det är inte ofta jag tar med barnböcker som saknar rimmad vers, men ikväll gör jag ett undantag. Förutom den boken ("Färgernas ljud" av Jimmy Liao) blir det ett race mellan en åsna och en traktor samt en resa till världens farligaste land.

Ur Färgernas ljud, av Jimmy Liao

***

  Jag börjar med den tyska boken "Der Traktor und der Esel" av Thomas Müller. I svensk översättning, av Barbro Lagergren, heter den så klart "Åsnan och traktorn". De är bästa vänner och slår vad om vem som kommer först till havet för att ta sitt första bad.

Åsnan och traktorn / Thomas Müller
: översättning Barbro Lagergren
Stockholm : Alfabeta, 2016

  Det är en bok för ganska små barn med lite roliga incidenter på vägen. Det förekommer en hel del svåra ord som föräldrarna kan behöva förklara. Så här kan det låta:

Åsnan pigg och munter,
sjunger på en stump.

Traktorn måste tanka diesel,
stannar vid en pump.


*

Åsnan ser ett hallonsnår
och stannar till helt kort.

Traktorn måste pausa,
hans motor kokar torrt.


***

  Nästa bok, "Resan till världens farligaste land", kom ut för fyra år sedan och är skriven av en skicklig verssmed. Malte Persson har skrivit en diktsamling om Stockholms tunnelbana i sonettform. Men i hans barnböcker är det traditionella rim som gäller. 
  Min son är förtjust i "Resan till världens farligaste land". Nu får ni njuta av ett textutdrag. Tyvärr är boken för "gammal" för att nomineras till Årets barnpoesi, som enbart är öppet för böcker från 2015/2016.


(Ur Resan till världens farligaste land, av Malte Persson. Bilder: Rui Tenreiro. Stockholm : Bonnier Carlsen, 2012.)

I skogen ligger världens värsta träsk
som bubblar brunt som kolaläsk.
Den som fastnar i dess gyttja
kan aldrig mera sina fötter nyttja
och blir tömd på blod av mygg och knott
som tycker sådant smakar gott.


...

För bortom träsket ligger det en sjö
och i sjön finns det en mystisk ö
som ligger gömd i magisk dimma.
För att komma dit måste man simma
genom slemmigt slammigt vatten
som är mörkt och kallt som vinternatten
och man måste kunna vissa konster
för att lura vattenmonster.


***

  Jimmy Liao är en prisbelönad bilderboksberättare från Taiwan. Han har skapat ett fyrtiotal bilderböcker och är numera närmast kultförklarad i sitt hemland.
  Tre av hans böcker finns på svenska: Stjärnenatt (2013), Skogens hemligheter (2014) och Färgernas ljud (2016).
  Jag har läst den sistnämnda och blivit fascinerad av hans illustrationer. Det är helt klart bilderna som spelar huvudrollen i den här boken, även om det inte är något större fel på den löst sammanhållna handlingen.

  "En blind flicka beger sig ut på en ensam vandring i en stor stad. Hon söker sig trevande nerför trapporna till närmsta tunnelbanestation. Och därifrån börjar hon planlöst åka genom det underjordiska systemet av tunnlar. Hon stiger av där hon får lust och fortsätter gång på gång i nya riktningar. Genom minnen och olika sinnesintryck på vägen, skapar hon egensinniga, inre bilder av världen." (Bokförlaget Mirandos beskrivning)


(Ur Färgernas ljud, av Jimmy Liao. Översättning: Anna Gustafsson Chen. Stockholm : Bokförlaget Mirando, 2016.)

Egentligen vill jag inte åka någonstans.

Kommer någon att vänta på mig vid tunnelbanestationens utgång?

Någon som håller paraplyet åt mig, tar ett fast tag om min hand,
berättar var stjärnorna finns och följer mig en bit på vägen.

Men kanske krånglar jag bara till allt?
Man vet ju inte så noga ...

Äh, nu sjunger vi för full hals istället! Kom så dansar vi!


Men jag glömmer jämt att tacka dig. Tack för att du alltid ser mig!

söndag 1 maj 2016

Ljuset svämmar över hos Folke Isaksson

  Ni kommer kanske inte tro på mig när jag säger att första maj är bara en dag i raden av Tria Carmina-inlägg. Jag valde att planera dem efter författarnas födelseår och därefter lägga varannan damernas. Det innebar att kvällens Tria Carmina, det sjunde för året, föll på Folke Isaksson. 

  I början på 1970-talet gav han ut de uppmärksammade rapportböckerna om svenskt arbetsliv, "Dom svarta" (1970) och "Nere på verkstadsgolvet" (1971), båda med foto av Jean Hermanson.
  Jag kan bara konstatera att ibland händer sig saker utan att allt är uttänkt i förväg.

***

Foto: Ulla Montan

Tria Carmina
med
Folke Isaksson
(1927-2013)

***

  ".. Poeten, författaren och litteraturkritikern Folke Isaksson föddes i Kalix i Norrbotten och växte upp som son till en predikant i en lågkyrklig, småborgerlig miljö. I hemmet hade man uppbyggelseböcker, men var ganska skeptisk till annan litteratur." 

  "Hans skrivande benämns som vackert, sensibelt och ett mästerligt hantverk. 
... Texterna är ofta bildbeskrivande och inlevelsefulla med lyskraft. Han har tematiskt stor spännvidd och har även ägnat sig åt prosalyrik. Där finns barndomsminnen, nostalgi, djur, natur, skildringar från hemtrakterna och fjärran länder. Ibland finns mer personliga fästpunkter i skrivandet." Citat ur Alex Författarlexikon.

  Han debuterade med boken Vinterresa (1951).

*

Ödetorp (första delen), av Folke Isaksson
(ur Vinterresa. Stockholm : Bonnier, 1951.)

Regnet vandrar och lyfter vägen in
bland de gråa rönnarna och de drypande
molnen Jag ställer cykeln vid knuten
bland de våta nässlorna där köksfönstret
faller omkull ur den buktande väggen



Så trappan lutar och osäkert fumlar sej
uppåt till kammarn på vinden Och lukten
av råttor den nedrivna muren spindlar och
klarblåa spyflugor havererade i fönstersmygen
Fastspikad vid fönsterkorset känner jag
åren vända tillbaka Nästan högtidligt
trampar de in genom de solkiga rutorna

(Solen strök över golvet det föll eld
över sängen innan man ännu vaknat
och knarrande lyfter man över den grova
tallen och den smilande flaggstångskulan
Någon gick i grus vattenhinkarna gnisslade
inne bland koskällor en fluga sjöng mellan
glaset och den gula gardinen en myra kröp
över tiljan Doften av enris och mjölk
Och morgonens båge tänjde sej ur det buckliga
tvättfatet och rök över åkerbärsmyren)

...

***

  Från mitten av 1960-talet ägnade Isaksson sig främst åt resor, kulturjournalistik, politiska reportage och debatt. Han var till exempel livligt engagerad i Vietnam-frågan. (Källa: Alex författarlexikon)
  Det dröjde hela arton år innan han återvände till lyriken och publicerade Tecken och under (1981), och för den erhöll han Carl-Emil Englund-priset 1982. Jag tycker mycket om den boken.

Ut mot alvaret, av Folke Isaksson
(ur Tecken och under : dikter. Stockholm : Bonnier, 1981.)

Starkt kaffe alltför sent om kvällen
Så öppnades hjärnans takfönster, och av ljuset där inne
lockades nattens flyn, mörkrets tankar att svärma



När gryningen kom, gick han ut med kikaren;
den dunkade mot bröstet, den klappade över hjärtat
Det glimmade i spindlarnas fångstnät
I lönnar och askar musicerade det svagt,
lövsångarna stämde sig samman

Sakta ut över alvarsmarken


Där stod han stilla
En dov ton klang nere i jorden,
en svart kabel riste sig och darrade

Sedan såg han bland de uppåtstigande slöjorna
en dubbel sol. Allt tycktes lyfta i detta nu
Ett ögonblick darrade marken

Han darrade på handen, när han riktade in kikaren:
i objektivet bildades en bild, en klar droppe,
det okändas blick mötte hans blick


***

  Samlingen Stenmästaren från 2003 nominerades till Augustpriset. Det fick han inte. Men han tilldelades flera utmärkelser under sin levnad: Bellmanpriset (1989), Ferlinpriset (1994), Karl Vennbergs pris (2004, m.fl.

  Tio år före Stenmästaren utkom en lyrisk biografi över hans mormor, Johanna Nordqvist (född Hedström, 1861-1941). Ur den hämtar jag kvällens sista textavsnitt.

En morgon hos mormor, av Folke Isaksson
(ur Hos mormor : dikter. Stockholm : Bonnier, 1993.)

Foto: Nylands museiguide

Jag vaknade i vindskammaren
av att ljuset kittlade mina ögonfransar
Det framkallade mig ur nattens mörkrum

Jag låg stilla och lät ljuset forma mig,
jag återfick min människoskepnad

Det sipprade in genom min halvöppna mun
och fyllde mig till randen

Det blåste en solvind där ute,
och nattens aska blev morgonglöd

Jag ligger vaken och läppjar på ljuset,
jag insuper några munnar förtröstan

Nerifrån hör jag yrvakna ljud:
ett par gäspande slag från klockan i köket
och skopan mot vattenhinken,
husgerådens mummel, en golvplanka under en fot

Det är husets andetag och insekternas brus,
deras solvarma sång vid fönsterkarmen
Det är figurerna som växer fram på tapeten,
skiftande skapelser av skugga och ljus

Det finns ingen rädsla i detta rum
Det finns bara soldammets dans,
filtens dåsiga värme
och ljuset som svämmar över i kammaren