Pippa, Emily and Laurie, too

    Dags för årets tionde inlägg om barnpoesi. Förra veckan gav jag en lite väl entydig förklaring till varför jag tänker inrätta ett pris till Årets illustratör. Det lät då som om det enbart hängde ihop med förra veckans barnböcker, när det i själva verket är dagens bok som ligger till grund för beslutet.
  Idag blir det barnkammarrim på engelska ('nursery rhymes'), men texterna i boken saknar upphovsmän. Det står geografiskt ursprung eller språktillhörighet vid dikterna.
  Det som gör boken intressant är att redaktörerna har låtit 70!! hyllade konstnärer illustrera den. Jag har som vanligt valt ut några exempel och jag har valt tre kvinnliga illustratörer. Det är ju trots allt Internationella Kvinnodagen imorgon.

***

  Det roligaste uppslaget när det gäller det konstnärliga står Pippa Curnick för. Det innehåller s.k. uträkningsrim från olika delar av världen. Ni vet sådana som "essike-dessike-luntan-tuntan..."

Eena, deena, dina, do.
Catla, weena, wina, wo.
Each peach, pear, plum
Out goes Tom Thumb.
(South African counting-out rhyme)

Illustration: Pippa Curnick
(from Over the hills and far away : a treasury of nursery rhymes)

Inty minty tibblety fig,
Deema dima doma jig,
Howchy powchy domi nowchy,
Hom tom tout,
Olligo bolliga boo,
Out goes YOU.
(American counting-out rhyme)

***

  Vi går vidare med ett rim om en make, inte större än en tumme. Illustratören till det uppslaget är Emily Sutton. Men bilden är ett annat konstverk av henne.

13. Night Horseman V. / by Emily Sutton

I had a little husband
No bigger than my thumb;
I put him in a pint pot
And there I bid him drum.
I bought a little horse
That galloped up and down;
I bridled him, and saddled him
And sent him out of town.
I gave him a pair of garters
To garter up his hose,
And a little silk handkerchief
To wipe his snotty nose.
(English)

***

  Avslutningsvis ytterligare två verser med ursprung i det engelska språket. Den här gången är illustratören Laurie Stansfield.

Puss came dancing out of a barn
With a pair of bagpipes under her arm;
She could sing nothing but, Fiddle cum fee
The mouse has married the bumble-bee.
Pipe, cat - dance, mouse -
We'll have a wedding at our good house.

Illustratör: Laurie Stansfield
(from Over the hills and far away : a treasury of nursery rhymes) 

Tom, he was a piper's son,
He learnt to play when he was young,
But all the tunes that he could play
Was 'Over the hills and far away'.
Over the hills and a great way off,
The wind shall blow my topknot off.

Små blå ord

  Till dagens arkeologiska diktupptäckt har jag utgått ifrån ett foto från sent 1950-tal. Det visar en flicka med stor poetisk talang. Flickan heter Gudrun Jacobsson och hon gav ut två diktsamlingar, den första Små blå ord kom 1957 när hon var 11 år och den andra Silverne löv utkom 1960. Jag har läst båda men väljer mina exempel ur den första. 
  Tyvärr är fotot inte tillgängligt för publicering, och i övrigt vet jag ingenting om Gudrun Jacobsson. Diktsamlingarna kom i nytryck 1999 genom Wrå Förlag.

***

Min lilla blå fågel, av Gudrun Jacobsson (f. 1946)
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

Min lilla blå fågel finns inte mer.
Nyss sökte den sol för sina fjädrar,
mat för sin hunger,
gav mig sin sång,
nu bara smutsade fjädrar.
Min blå fågel finns inte mer.

Men katten sitter belåten
med påklistrat skratt
från svansspets till nos,
och ändå doftar rosen
som om ingenting hänt,
ingenting - ingenting -
Min lilla blå fågel - ingenting - -

***

Dimma, av Gudrun Jacobsson
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

En grå slöja är hängd
över björk och asp.
Jag går igenom den
men ett vått famntag är omkring mig,
jag springer fortare och fortare.
Du träd,
utlämnad som strå och jag,
säg mig åtminstone,
om du också är rädd.

***

  Det tredje exemplet är otroligt gripande. Tänk att texten är skriven av en elvaåring. 
  Vart tog du vägen, Gudrun? Om någon vet vad som hände sen med den talangfulla Gudrun tar jag tacksamt emot sådan information.

Natten, av Gudrun Jacobsson
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

Natten som ett mjukt täcke
över rummet,
vaggande ro på min panna
och i ögat,
och min tanke kan när den vill
nå leksaksnalle, brun och trygg,
där den vilar i sin dröm
eller vakar i min dröm.
Stjärnorna bakom fönsterglaset
äro mjuka ögon, som med förtroliga
blinkningar talar om
att nu är gräset lagom mjukt för
älvorna
och lagom mjukt för min kind - - -

Men min kind har två klara
droppar att försvara.

Let the curtain fall

  Även inför presentationen av staten Washingtons Poet Laureate lyckades jag räkna fel. Elizabeth Austen har alldeles nyligen lämnat över stafettpinnen till Tod Marshall. Men det struntar jag fullständigt i. Hennes enda utgivna diktsamling, Every dress a decision, är nämligen "damn good!"
  Hon var den av de tio utvalda statspoeterna som jag var mest tveksam till på förhand. En del tvivel försvann när jag läste Jane Hirshfields kommentar på bokomslaget. Resten blåstes bort efter den sjätte dikten, den som inspirerat till bokens titel.

**

Scene: Hotel, Interior / Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

he holds over his head   her dress
vacant and anonymous    her body
folds    her mind    a curtain dropping

the soundtrack next door
porn's percussive
dialogue      laughter

the dress a banner over his head
a blank flag   a page he turns
from a script her body won't recite

a houseful of locks
clicks shut      her refusal
a body between them

she takes the dress from his hand
fills the dress with her decision
wraps her arms over her clothed breasts

he empties his eyes    the dress
a mistranslated subtitle   a trailer
with no feature

he offers one foot to each pant leg
accepts the sigh of his zipper     a clock
gathers their silence

***

  Som tonåring började Elizabeth Austen skriva poesi, men skrivandet var inte i fokus för henne förrän hon var i trettioårsåldern. "Jag ville bli klassisk skådespelare som barn. - Jag tränade som en klassisk skådespelare, och det var så jag började uppskatta ett rikt språk och så fick jag träna poetry out loud", berättade hon för Seattles författarmagasin.

  I intervjun berättade hon lite om hur diktsamlingen kom till. 
  "I had always wanted to go to Peru and Ecuador and Bolivia, so I sold my car one day and bought a one-way ticket to South America. I traveled around for six months in the Andes region. I wrote a lot and journaled," she said. "When I came back, I planned to do another dance theatre performance, but then my eldest brother died - he was 37 years old and living in Prague. It threw my family into a crisis."

  Tidsperspektiv är temat för följande dikt, och den är jag mycket förtjust i.

Leaving the island, by Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

                                ferry from Orcas to Anacortes

Orcas Island ferry

Mist-colored knots of sea glass. A moss-clot
cadged from the trail’s edge. The truce

fished word by word from beneath the surface,
still unspoken. We carry what we found

what we made there. Three days you and I
let the currents direct our course, slept

on cool sand, let woodsmoke flavor us.
What’s left? Slow travel over cold water.

Toward home and days ordered by clocks
instead of tides. We watch through salt-scarred

windows, hoping the dark shapes will rise
beside us, will grace us. We know too well

what can’t be willed, only missed
if we look away too soon.

***

  När man läser hennes intervjusvar tycks det som om det kan dröja länge tills hon har nya bokprojekt på gång. Det känns helt otillfredsställande, för redan efter första genomläsningen av Every dress a decision så önskade jag mig mer.

More, one more / Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

I claim I’ll go still
full of curiosity.
But darling we both know
I always want one more
kiss, another drag
off the scent of your neck.
No reason to think I’ll die
differently than I live —
hungry for one more mouthful
of honey, craving another blossom’s 
cargo of yellow, more,
one more bass note 
caressing my sternum, one more 
saltwater swim.

I’m sure to try
to pull along some 
cone or frond,
grain of sand
in my swimsuit, pistachio 
stuck in my teeth —
to praise this world
by hauling what I can
into the next.
Darling, sweet pants,
don’t stand
too close
at the end.

Till bristningsgränsen

  Det har väl inte undgått mina kära läsare att fredagarna under 2016 har varit lite misslyckade, eller ska jag säga felplanerade. Trots det kan jag rapportera att det populäraste inlägget i februari månad var musikfredagens "Vaggande skog och gungande gräs" från den 5 februari.
  På tisdag är det Internationella Kvinnodagen, men redan ikväll får ni tre sångerskor som framför tre dikter skrivna av kvinnor. Det gör inte ont alls.

***

  Jag hade lovat er mer av Sarah Riedel men tyvärr är det problem med länkningen, så jag får hänvisa till Spotify. Där kan ni lyssna till hennes tolkning av Kristina Lugns dikt "I grannkommunens källarvåning", från albumet Hemligheter på vägen (Footprint Records, 2010).

*

(Ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre, av Kristina Lugn. Stockholm : Alba, 1983.)

I grannkommunens källarvåning
bara en sekund innan det obeskrivliga
tar överhanden
finns ett smutsigt vattendrag och traktens damer
härjar där när herrarna sover

Det finns en döende gråsparv också.

Och när mörkren faller på
vaknar herrarna till sans igen och damerna
simmar djupare ner
(vilket är helt i sin ordning)

Man ska aldrig hänga upp sej på en bagatell
och köttet smakar bäst när det är både välhängt
och genomstekt
Alla har vi någon
som vi särskilt ömmar för
och det gör inte saken bättre
(men förändrar den inte heller)

Allt har sin tid
och ibland lönar det sej inte
att försöka tala personalen tillrätta

I alla fall är det så
just jag upplever det
just nu

***

  Såväl Sonja Åkessons texter som Sofia Karlssons musikaliska tolkningar har förekommit tidigare i bloggen. Här möts de och jag säger bara "Ja, tack".

Från albumet Sonja Åkesson tolkad av ... (Playground Music, 2010).

Ja tack, av Sonja Åkesson
(ur Hästens öga. Stockholm : Författarförl., 1977.)

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på de isande livet.

***

  Jag avslutar med en dikt som sjungits i åtskilliga versioner. Katarina Hallbergs tolkning sticker ut på ett intressant sätt, tycker jag. Karin Boyes text skulle förmodligen komma "topp tre" i en undersökning om vilka dikter som är mest bekanta för allmänheten.

Från albumet Min hud är full av fjärilar (Modesty Music, 2013). Med Jonas Bleckman på cello.

Ja visst gör det ont, av Karin Boye
(ur För trädets skull : dikter. Stockholm : Bonnier, 1935.)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

En gnista är allt som behövs

  Utblicken tar ikväll upp: puertoricansk medborgarrättskamp, romsk poesi från bokrean och en brittisk författare vars agent jag en gång kontaktade.

***

  Martin Espada förekom i bloggen under förra året i samband med mina boktips från Split this rock. Nu har han släppt en ny diktsamling, som han dedicerar till sin far - Frank Espada, medborgarrättskämpen.

Mad love, by Martin Espada
(from Vivas to those who have failed : poems. New York : W.W. Norton & Company, 2016.)

Patillas, Puerto Rico

No one wants to look at pictures of Puerto Ricans, Frank. – Cornell Capa

My brother said: They harvested his corneas. I imagined
the tweezers lifting the corneas from my father’s eyes,
delicate as the wings of butterflies mounted under glass.
I imagined the transplant, stitches finer than hair,
eyes fluttering awake to the brilliance of an open window.

This is not a horror movie. This not Peter Lorre in Mad Love,
the insane and jealous surgeon grafting the hands of a killer
onto the forearms of a concert pianist, who fumbles with the keys
of the piano, flings knives with lethal aim, Moonlight Sonata
swept away by lust for homicide, his wife shrieking.

The blind will see like the captain of the slave ship who turned the ship
around, voices in the room will praise the Lord for the miracle, yet
the eyes drinking light through my father’s eyes will not see the faces
in the lens of his camera, faces of the faceless waking in the darkroom:

not the tomato picker with a picket sign on his shoulder that says
Reagan Steals from the Poor and Gives to the Rich; not the fry cook
in his fedora, staring at air as if he knew he would be stomped
to death on the stoop for an empty wallet; not the poet in a beret,
grinning at the vision of shoes for all the shoeless people on the earth;
not the dancer hearing the piano tell her to spin and spin again;
not the gravedigger and his machete, the bandanna that keeps the dust
of the dead from coating his tongue; not the union organizer, spirits
floating in the smoke of his victory cigar; not the addict in rehab gazing
at herself like a fortune-teller gazing at the cards; not the face half-hidden by the star in the Puerto Rican flag, the darkness of his dissident’s eye.

Now that my father cannot speak, they wait their turn to testify
in his defense, witnesses to the mad love that drove him to it.

***

  Årets intressantaste köp från bokrean måste boken "Jag är där vinden är : och andra sånger", vara. Den innehåller ett urval av den polsk-romska poeten Papuszas sånger.
  Papusza föddes som Bronislawa Wajs 1908 i Lublin, Polen och dog 1987. Hon lärde sig att läsa och skriva i hemlighet och tillsammans med sin musikaliska familj reste hon runt och framförde sina vemodiga texter. När dessa sedan kom ut i polsk översättning i samråd med Papusza, så uppskattades samarbetet inte av det romska samhället och hon kallades förrädare. Källa: bokens omslagstext

Vita vintern är kommen, av Papusza
(ur Jag är där vinden är och andra sånger / Papusza ; översättning: Julian Birbrajer och Anders Bodegård. Stockholm : Tranan, 2014.)

Vita vintern är kommen,
mjuka snön faller som en kudde av mossa.
Gröna granarna klär den; ändrar den,
grenarna böjer den till marken.

Svarta hästen sparkar undan snön
med hoven, springer iväg.
Hjärtat böjer sig inom dig,
som grenarna böjer sig på granen.

I busken sitter en uggla,
under granen finns fåglar överallt,
vita snön höljer dem som ett tält.
Skogen står där som en vis mänska,
den sjunger ingen sång med vindarna.
Eldblossen, froststjärnorna runtom,
speglar skogen i ditt öga.
...

***

  I år har jag inte tänkt att följa poesifestivalerna lika ingående som jag gjorde förra året. Men jag kan konstatera att en av de inbjudna poeterna till årets Wenlock Poetry Festival är Don Paterson. För åtta år sedan var jag i kontakt med hans litterära agent för att om möjligt få honom att besöka gymnasieskolor i Västerås. Han hade utfört liknande uppdrag inom Storbritannien. Agenten var positiv, men något besök vid Carlforsska gymnasiet blev det aldrig. Det hade varit en fjäder i hatten för skolan och dess språklärare. 
  Don Patersons senaste bok heter "40 Sonnets" och från den har jag valt ut en dikt om ett löfte.

A vow, by Don Paterson (f. 1963)
(from 40 Sonnets. London : Faber & Faber, 2015.)

When I was ruined by love, I took a vow
that if I loved again, I'd love the less;
so when I spoke love, spoke it to excess,
as love will make its mirror anyhow.
But I talk to myself, and late one day
Love heard me crowing of my secret share
and taxed me all the false love I'd declared.

Now I feel nothing but her stream away
the way she does, dead slow and fast as light
like a galaxy that leaves behind one spark
too low and dull to catch her silent drift;
though somewhere out there in my turning dark
they know each sunrise falling like a lift
and the white curve of her arm gone from the night.

Confessions of Frances Leviston

  Inläggen med åttiotalister närmar sig sitt slut. Det näst sista avsnittet inleds med en vacker dikt om en trafikolycka. Författarinnan Frances Leviston har hyllats stort för den dikten och blivit jämförd med William Stafford.

Frances Leviston

***

  Frances Leviston föddes i Edinburgh 1982, och flyttade till Sheffield 1991. Hon läste engelska vid St Hildas College i Oxford, och har en MA i Writing från Sheffield Hallam University. Hon erhöll Eric Gregory Award 2006. Hennes första diktsamling, Public Dream (Picador, 2007), var nominerad till Forward Prize för bästa debutbok 2008. Hennes dikter har också dykt upp i New Writing 14 och TLS och Ten Hallam Poets. Källa: Scottish Poetry Library

Humbles, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007.)

If you have hit a deer on the road at dusk;
climbed, shivering, out of your car
with curses to investigate the damage
done, and found it split apart and steaming
far-flung in the nettle bed, utterly beyond repair,
then you have seen what is not meant to be seen,
is packed in cannily, coiled, like parachute silks,
but unputbackable, out for the world to witness:
the looping, slicked-up clockspring
flesh’s pink, mauve, arterial red,
and there a still-pulsing web of royal veins
bearing the bad news back to the heart;
something broken, something hard, black,
the burst bowel fouling the meat
exposed for what it is, found out – as Judas,
ripped from groin to gizzard, was found
at dawn, on the elder tree, still tethered to earth
by all the ropes and anchors of his life.

***

  Nedanstående "vattendikt" har författaren själv kommenterat så här:

  "When I began to write 'Lookout', I wanted to capture something about water – about the endless variety of its movements and appearances. I was also thinking about the possibility of saying something, anything, true. Watching water and listening to water always makes me think about speech: it sounds like a debate, a dissent, a vast crowd talking amongst its selves. In the end, however, I think the poem became more general." Citat från Scottish Poetry Library

Lookout, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007. First published in The Red Wheelbarrow 14.)

Sioux Lookout, Ontario, Canada

Nothing in sight but water's deferrals,
deflections, its million-galloned grief;
though sometimes, when the light is angled so
as to prism inside the waves' tips,
it seems we're actually anchored in fields:
that we could drop off and land on our feet
in a rich plough-land confected with frost, 
in mud flats, or sand dunes. We could forget 
dry land is a dream in the dream of it.

***

  Debutboken har fått sin titel från de allra sista orden, i den avslutande dikten "Scandinavia".

Polcirkeln, Norge

Scandinavia, by Frances Leviston
(from Public Dream. London : Picador, 2007.)

I think I could be happy there, north of fame, in light
unbroken; blending the imagined hours’ horizons into sky, sky
through soft-heaped fields, unclaimed, their rims forever
reforming at the wind’s deft caprice. I could try

to live as a glass of water, utterly clear and somehow
restrained, a sip that tells you nothing
but perpetuates the being-there; could sit, lie, settle down, the white
of one idea entirely lost upon another, as rain is lost

in the shift of the sea, as a single consecrated face
drowns in the swell of the Saturday host, and the notion of loving
that one critically more than any other flake in a flurry
melts, flows back to folly’s pool, the lucid public dream.

Tillträde till konsten

  I kväll är passformen den rätta för rubriken "Konst och Poesi". Linda Hedendahl (f. 1942) är en svensk konstnär och poet, och hennes senaste diktverk, När jag luffade hemlös med mina ready mades, är en hissnande skildring av den s.k. konstvärlden.
  Jag gick tyvärr miste om en del nyanser i diktpaletten eftersom jag inte är tillräckligt konsthistoriskt bevandrad. Men humorn i diktsamlingen går det inte att ta miste på.

Linda Hedendahl, "Stilleben"

***

  Linda Hedendahl är född och uppvuxen i Göteborg. Hon studerade måleri vid Hovedskou's konstskola i Göteborg mellan åren 1964 - 1969. Från -70 och framåt har hon haft ett flertal separatutställningar i såväl Sverige som Danmark. För närvarande bor hon i Västerås, där hon stundtals också medverkar som kulturskribent i Västmanlands Läns Tidning.

  Hon debuterade med Sökfält 1988. Den följdes upp av den lovordade och lika egensinniga Fallfärds (1992). När jag luffade hemlös med mina ready mades, är hennes femte bok. Källa: Alex Författarlexikon

Marcel Duchamp, "bicycle wheel" (1913)

**

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

lukten av stekflott och plastskynke och desinfektionsmedel

pölarna med kräks lyste som oljemålningar

himlen var lysande grå
och det var kallt
och det var allt som fanns

det var fantastiskt så oerhört vackert sånt händer bara en gång i livet

ansiktet föll sönder som om allt kött hade fallit från ansiktet all huden hade fallit av ansiktet alla muskler allt blod bara det gulaktiga vita benet

konstnärsbarnen märkte inget tyckte det var bra sket faktiskt totalt i tavlorna
tacksamma för en katt och en cykel

***

  Det sker inte så ofta att jag citerar ur Tidningen Kulturen. Men jag gillade deklarationen som Lars Åkerkvist gav i sin recension av boken, och jag återger ett stycke ur den artikeln.

  "Van Gogh är en viktig kontrapunkt i den nya samlingen. Det är ingen enkel sak att räkna upp diktaren och bildkonstnären Hedendahls motiv och influenser. De rör sig i vida cirklar runt åldrandets och konstens villkor, sexualiteten och den fortgående varufieringen av våra kroppar:" Tidningen Kulturen, 14 december 2015.

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

...

blåsvart bakgrund
grå fläck
vitt omkring

bryter du samman har du brutit samman du ville att din färg
skulle blomma spritta upp lyfta armarna visa knäna dansa
en stepp och sedan inte kunna undvaras

...

***

  Jag fastnade för den väldigt konkreta dikten som inleder den femte sviten i boken. Flera av de avslutande texterna har fågeltema och Lars Åkerkvist uttryckte sin uppskattning för dem i sin recension.

(Ur När jag luffade hemlös med mina ready mades : dikter. Stockholm : Lejd, 2015.)

inifrån fingrade vinden i skjortan
små gråa tåredroppar
en strimma av rödaktigt ljus
vi gav oss åt varandra
står här andfådda
trötta namnlösa konstnärer
smutsiga halsar svettiga filtar
överallt ligger bråte
och spärrar vägen till himlen