Ur stillhetens mosse

Diktarkeologen tar i kväll fram Tomas Tranströmers första strof. Debuten i studenttidningen följs upp med en dikt ur "Medan lagrarna gro", Bonniers plantskolemagasin, och avslutas med en dikt från debutsamlingen 17 dikter.

Hösten 1946 började Tomas Tranströmer på Södra Latins gymnasieskola, som låg på Södermalm i Stockholm. Han gick latinlinjen och blev under den tiden engagerad i skolans litterära förening EV (Enighet och vänskap). Ordförande i föreningen var Tomas gode vän Lasse Bergström. 

En del av verksamheten var utgivningen av en tidskrift två gånger om året. Under hösten 1948 utkom ett nummer av Loke (som tidskriften vid det tillfället kallades) och det innehöll fyra dikter av Tomas Tranströmer. En av dessa var den titellösa "detta nu ...".

detta nu
stiger som varm rök i kylig luft
detta stilla nu

hunden har sluppit sitt skall
haren har sluppit sin ångest
flöjten har sluppit människans mun
och spelar ensam

i detta fattiga vackra nu som kämpar
                   mot sekundernas armé
och drunknar i en vattenvirvel
men överlever mig

*

Fast egentligen var Tranströmers första publicering en prosaskiss med titeln "Gentleman's agreement", som stod att läsa i skoltidningens vårhäfte.

Samma år hade den litterära tidskriften "Medan lagrarna gro" fötts av förläggarna inom Bonniers. Clas Engström var initiativtagare och redaktör. Tidskriften var en gymnasisttidning som utgavs mellan 1948-50, i åtta häften. Bland medarbetarna kan, utöver Tomas Tranströmer, omnämnas Lasse Bergström, Hans Björkegren, Jörn Donner, Kjell Espmark, Göran Palm, Beppe Wolgers och Per Wästberg. I 1949 års andra häfte publicerades fem dikter, alla utan titlar, av Tomas Tranströmer. Jag har fastnat för följande dikt.

feberalger sover
i kroppens gölar

som en blodstinn
jättefästing

hänger solen
över skogsranden

Hans kännetecken, de geniala men samtidigt oväntade metaforerna, kan redan skönjas - fem år före debutsamlingen.

*

Så 1954 publicerar Bonniers hans första diktsamling, 17 dikter. Under mellanperioden (1950-54) har åtta av bokens dikter redan figurerat i olika tidskrifter.
Ur andra delen av dikten Elegi hämtar jag dessa rader:

O marker grå som Bockstensmannens kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.

Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.

Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängd
som timmerbaggen, slumrar här i natten
torvmossens dräpte färdman. Saven driver

hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.

En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet

ett löv som vänder sig.

***

Historisk förklaring (källa NE): Bockstensmannen, ett manslik med välbevarad medeltida dräkt (den bäst bevarade i hela Europa från medeltiden) påträffades 1936 vid gården Bocksten i norra Halland. 

Mannen, som var 30-40 år gammal, låg nedgrävd i Bockstens mosse och var genomborrad av tre pålar av ek respektive björk för att inte "gå igen". Man tror att han avlidit någon gång mellan 1350-70.
Dräkten är sydd av kraftigt ylletyg och består av mantel, kjortel, struthätta, hosor, fotlappar, tygpåse, skor, två läderbälten, ett läderetui samt två knivar med knivslidor.
År 2006 presenterades en rekonstruktion av mannen så som man tror att han sett ut. Fyndet är utställt på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg. För vidare läsning rekommenderar jag webbplatsen,
 www.hkm.varberg.se/bockstensmannen.

Dining in Danzig

Det har visat sig att det krävs ganska mycket jobb för att hitta dikter till söndagsmenyerna. Jag har inte riktigt den tiden. Vi får se om jag lägger ner matprojektet. I kväll bjuder jag åtminstone på det polska köket.

Söndagsmeny, del 2: Polen

Polen har sin egen variant av den ryska rödbetssoppan, borsjtj. 

Barszcz - Det grundläggande receptet innehåller rödbetor, lök, vitlök och andra grönsaker, till exempel morötter och selleri eller persilja. Ingredienserna kokas under en tid tillsammans för att skapa en klar buljong (efter filtrering), och soppan serveras sedan som buljong i koppar eller på andra sätt. Vissa recept innehåller bacon, också, vilket ger soppan en distinkt "rökig" smak. Barszcz i dess strikt vegetariska version är den första rätten under julhögtiden, då serveras den med ravioli-liknande dumplings, som kallas Uszka (lit. "små öron"), med svampfyllning.

The dining room, by Czesław Miłosz (1911-2004)
(From Poems of food and drink. Editor: Peter Washington. London : Everyman, 2003.)

A room with low windows, with brown shades, 
Where a Danzig clock keeps silent in the corner; 
A low leather sofa; and right above it 
The sculpted heads of two smiling devils; 
And a copper pan shows its gleaming paunch. 

On the wall a painting that depicts winter. 
A crowd of people skate on ice 
Between the trees, smoke comes from a chimney, 
And crows fly in an overcast sky. 

Nearby a second clock. A bird sits inside. 
It pops out squawking and calls three times. 
And it has barely finished its third and last call 
When mother ladles out soup from a hot tureen.

***

Bigos - är en traditionell polsk kål/jägargryta, som huvudsakligen består av surkål. Man tillsätter lite färsk kål, olika rökta korvar, rökt fläsk, svamp, lök, lagerblad och hel svart- och vitpeppar samt lite vin. Blandningen kokas ihop på svag värme. Kan ätas kall som varm, som förrätt, vickning eller som huvudrätt.

Ur: Pan Tadeusz, av Adam Mickiewicz (1798-1855)
(Från Världslitteraturen : de stora mästerverken. [49], Pan Tadeusz / Adam Mickiewicz ; översättning av E. Weer. Stockholm : Bonnier, 1926.)

I kittlarna kokades bigos - svårt är att med ord
beskriva bigos underbara smak, dess färg och härliga
doft. Man hör endast ordens klingklang och rimmens
stadiga frammarsch, men deras innehåll fattar ingen stadsmage. För att rätt saffa litauiska visor och maträtter måste man ha hälsa, leva på landet och just vara återkommen från en jakt.
Men även utan dessa kryddor är bigos en utmärkt rätt,
ty den är med stor konst beredd av den bästa
bland grönsaker. Sönderhackad surkål, sådan där som
enligt ordstävet rinner in i munnen av sig själv, sluter
utvalda stycken av förstklassigt kött i sin våta famn
i en kittel med lock och får koka, tills elden pressat ur
den all dess must, tills spadet kokar över och hela luften doftar av ångorna.
Nu är bigos färdig.

***

Jag letade förgäves efter någon dikt som beskriver den omtalade polska ostkakan, sernik. Så istället för någon dessert blir det polska kåldolmar.

Gołąbki [ɡɔwɔmpki] - är polska kålknyten gjorda av lätta mjuka kokade kålblad lindade runt fläskfärs eller nötkött, hackad lök och ris eller korn bakas i en gryta. Vanligtvis serveras med en krämig tomatsås.

Gołąbki (verses 1-4), by Dawn Potter
(First published in Salamander (2014) 19, no. 1.)

which the aunts pronounced gowumkee you know cabbage rolls honey
and packed into a crockpot pasted all over with pictures
of happy brown daisies and then balanced them on the plush backseat

of a cream-colored Delta 88 bought used off the lot from a dealer
that Uncle Boy played accordion with in the beer garden up to Dunbar
and drove them down nice and hot to the farmhouse for Sunday dinner

even though our mother had already slapped together a bean casserole
and our father had picked a thousand ears of corn from the garden
and we were as stuffed as rats but the aunts ignored all signs of a previous meal

and said oh go ahead you’re tall you can hide it so we went ahead and swallowed
three or four tomato-sopped beef-stuffed toothpick-riddled cabbage socks
because we knew that good table manners means eating every single thing

Bluesball, second base

I kväll löper vi vidare mot den andra basen i våra musikfredagsinlägg. Den här gången besöker vi "loser-town", eller ska jag säga Chicago. Det är nämligen så att Chicago Cubs (björnungarna) är det lag, bland samtliga lag i de fyra stora lagsporterna, som har den längsta sviten av tävlingsår utan någon finalseger. Senaste gången de blev World series-mästare var 1908.

Andra basen: Chicago

I Chicago finns det två olika baseboll-lag, "Cubs" och "White Sox". Chicago Cubs är den äldsta proffsklubben i USA, oavsett sport, och bildades 1870.
Den första sången anspelar så klart på den långa sviten utan mästartitel.

(Someday We'll Go) All the Way, performed by Eddie Vedder
Text & Music: Eddie Vedder (f. 1964)
(Från singeln. Label: Ten Club, 2008.)

Don't let anyone say that it's just a game
For I've seen other teams and it's never the same
When you're born in Chicago you're blessed and you're healed
The first time you walk into Wrigley Field
Our heroes wear pinstripes
Heroes in blue
Give us the chance to feel like heroes too
Forever we'll win and if we should lose
We know someday we'll go all the way
Yeah
Someday we'll go all the way

We are one with the Cubs
With the Cubs we're in love
Yeah, hold our head high as the underdogs
We are not fair-weather but foul-weather fans
We're like brothers in arms in the streets and the stands
There's magic in the ivy and the old scoreboard
The same one I stared at as a kid keeping score
In a world full of greed, I could never want more
Than someday we'll go all the way
Yeah
Someday we'll go all the way
Someday we'll go all the way
Yeah
Someday we'll go all the way
Someday we'll go all the way

And here's to the men and the legends we've known
Teaching us faith and giving us hope
United we stand and united we'll fall
Down to our knees the day we WIN it all

Ernie Banks said "Oh, let's play two"
Or did he mean 200 years
In the same ball park
Our diamond, our jewel
The home of our joy and our tears
Keeping traditions and wishes made new
A place where our grandfathers, fathers they grew
A spiritual feeling if I ever knew
And if you ain't been I am sorry for you
And when the day comes with that last winning run
And I'm crying and covered in beer
I'll look to the sky and know I was right
To think someday we'll go all the way

***

Ett annat stort Cubs-fan var countrysångaren Steve Goodman, mannen med den varma och mjuka rösten. 1981 spelade han in ett testamente som tog upp hans relation till basebollaget. Sången fick namnet "A Dying Cub Fan's Last Request". Texten är väldigt fin och trots att den är lång så publicerar jag den i sin helhet (se nedan).
Tre år senare 1984 dog Steve Goodman i sviterna av sin leukemi, 36 år gammal. FUCK CANCER!!

Än idag spelas en annan av Goodmans sånger "Go Cubs Go" vid lagets hemmamatcher. Hans stora hit "City of New Orleans" kan avnjutas via länken.

A Dying Cub Fan's Last Request, performed by Steve Goodman

By the shore's of old Lake Michigan
Where the "hawk wind" blows so cold
An old Cub fan lay dying
In his midnight hour that tolled
Round his bed, his friends had all gathered
They knew his time was short
And on his head they put this bright blue cap
From his all-time favorite sport
He told them, "Its late and its getting dark in here"
And I know its time to go
But before I leave the line-up
Boys, there's just one thing I'd like to know

Do they still play the blues in Chicago
When baseball season rolls around
When the snow melts away,
Do the Cubbies still play
In their ivy-covered burial ground
When I was a boy they were my pride and joy
But now they only bring fatigue
To the home of the brave
The land of the free
And the doormat of the National League

Told his friends "You know the law of averages says:
Anything will happen that can"
That's what it says
"But the last time the Cubs won a National League pennant
Was the year we dropped the bomb on Japan"
The Cubs made me a criminal
Sent me down a wayward path
They stole my youth from me
(that's the truth)
I'd forsake my teachers
To go sit in the bleachers
In flagrant truancy

and then one thing led to another
and soon I'd discovered alcohol, gambling, dope
football, hockey, lacrosse, tennis
But what do you expect,
When you raise up a young boy's hopes
And then just crush 'em like so many paper beer cups.

Year after year after year
after year, after year, after year, after year, after year
'Til those hopes are just so much popcorn
for the pigeons beneath the 'L' tracks to eat
He said, "You know I'll never see Wrigley Field, anymore before my eternal rest
So if you have your pencils and your score cards ready,
and I'll read you my last request
He said, "Give me a double header funeral in Wrigley Field
On some sunny weekend day (no lights)
Have the organ play the "National Anthem"
and then a little 'na, na, na, na, hey hey, hey, Goodbye'
Make six bullpen pitchers, carry my coffin
and six ground keepers clear my path
Have the umpires bark me out at every base
In all their holy wrath
Its a beautiful day for a funeral, Hey Ernie lets play two!
Somebody go get Jack Brickhouse to come back,
and conduct just one more interview
Have the Cubbies run right out into the middle of the field,
Have Keith Moreland drop a routine fly
Give everybody two bags of peanuts and a frosty malt
And I'll be ready to die

Build a big fire on home plate out of your Louisville Sluggers baseball bats,
And toss my coffin in
Let my ashes blow in a beautiful snow
From the prevailing 30 mile an hour southwest wind
When my last remains go flying over the left-field wall
Will bid the bleacher bums ad?eu
And I will come to my final resting place, out on Waveland Avenue

The dying man's friends told him to cut it out
They said stop it that's an awful shame
He whispered, "Don't Cry, we'll meet by and by near the Heavenly Hall of Fame
He said, "I've got season's tickets to watch the Angels now,
So its just what I'm going to do
He said, "but you the living, you're stuck here with the Cubs,
So its me that feels sorry for you!"

And he said, "Ahh Play, play that lonesome losers tune,
That's the one I like the best"
And he closed his eyes, and slipped away
What we got is the Dying Cub Fan's Last Request
And here it is

Do they still play the blues in Chicago
When baseball season rolls around
When the snow melts away,
Do the Cubbies still play
In their ivy-covered burial ground
When I was a boy they were my pride and joy
But now they only bring fatigue
To the home of the brave
The land of the free
And the doormat of the National League

***

En som drömde om att bli baseboll-proffs var den store bluesartisten Luther Allison. Han, som fick tilltalsnamnet "The Bruce Springsteen of the Blues" av tidningen Chicago Sun-Times. När han var elva år flyttade familjen till Chicago och Luthers bröder bildade så småningom en gospelgrupp. Men det var först efter att han blivit vän med Muddy Waters son som musiken fick en större plats i Luthers liv.

Sweet home Chicago, performed by Luther Allison (1939-1997). Text & music: Robert Johnson. 
(From album Sweet home Chicago. Label: Charly, 1995.)

Livets melodi

Kvällens Utblick sjunger hela vägen från Luleå till Singapore via en mellanlandning på Stockholms stadsbibliotek.

*

Ett av de underbaraste kulturprojekt för ungdomar som jag stött på är "Poesimelodi", ett samarbete mellan grundskoleelever i Norrbottens län, Kulturskolorna i Norrbotten och Norrbotten Big Band. Projektet är nu inne i den avslutande tour-fasen med skolkonserter i Arvidsjaur, Gällivare, Luleå, Pajala, Piteå och Älvsbyn. Jag citerar här direkt från Polarbibblos hemsida (hoppas det är okej för dem):

OM POESIMELODI

Poesimelodi. Illustration: Marie Lundgren

Polarbibblo samlar in texter som blir tonsatta 
Under åren har det kommit in en jämn ström av dikter till Polarbibblo.se. Vi på Polarbibblo tror att barn gillar att skriva dikter för att man kan skriva lite som man vill. Dikter gör det helt enkelt lätt att skriva ner sina tankar om stort och smått.

Dikterna på Polarbibblo handlar ofta om vardagliga saker. De är fina. Vi på Polarbibblo har därför länge velat göra något extra för diktarna. Och så kom vi på det! Var finns den mesta poesin idag? Jo, som tonsatta texter. 
Vem skulle kunna hjälpa Polarbibblo med att göra musik? Kanske Norrbottensmusiken? Så vi frågade och de ville samarbeta med oss!

Samarbete med Norrbottensmusiken
Så under våren och sommaren 2013 har vi samlat in dikter på Polarbibblo. Vi kallar aktiviteten för Poesimelodi och har tagit fram en särskild logotyp. Den har Marie Lundgren på Norrbottensmusiken gjort.

Brevlådan som tar emot dikterna rymmer maximalt 300 stycken. Ur dem väljer redaktionen 40 dikter som en jury sen ska titta extra på. Deras uppdrag är att välja ut tio stycken som ska få melodier eller tonsättas som det också heter.

PoesimelodifågelnArbetet med att tonsätta dikterna och sedan göra stämmor för flera instrument, arrangera musiken, kommer bland annat kulturskolor i länet att jobba med. För arrangemangen står professionella musiker inom Norrbottensmusiken /studenter på Musikhögskolan i Piteå.

Hösten 2014 ska Norrbotten Big Band sen spela låtarna från Poesimelodi . Det blir i skolkonserter i länet.

Poesimelodi är ett samarbete mellan Polarbibblo, som drivs av Norrbottens länsbibliotek/Biblioteken i Norrbotten, och Norrbottensmusiken.

Villkor för insamlandet av texter till Poesimelodi
* Du kan skicka in dikter tills brevlådan är full. Den rymmer 300 dikter.
* Du får skicka in hur många dikter du vill.
* Du måste lämna en mejladress som fungerar.
* Alla som medverkar kan också vara med i Boklotteriet. Skriv din postadress.
* 10 dikter får musik. Dikterna väljs ut av en jury.
* De andra dikterna samlas i ett dikthäfte. Alla som medverkar får ett eget häfte.
* Alla dikter som redigeras publiceras på Polarbibblo.se

En av de tonsatta elevdikterna.

Livets gåta, av Agnes D

Vingarna breder ut sig över himlens yta. I det blanka
vattnet kan döden flyta. Livet har försvunnit bland alla
moln, en dröm har dräpt en blodig demon.Och vattnet är 
alldeles rött, av blod, så salt, så sött.

Tankarna sveper sig om mig, tiden stannar i någon sekund.
Jag befinner mig vid världens ände, där allting kan hända
har det gått underfund. Från träden kommer kvitter i alla
toner, svävande i luften, lätta vingar. Högst upp det susar
i dess kronor och det klingar.

Allt trasslar ihop sig i ett trassligt garn, det hörs
röster och skratt från världens alla barn! Vingarna breder
ut sig över himlens yta.

***

27 oktober
På Stockholms stadsbibliotek firade Lyrikvännen 60 publiceringsår med finissage och diktuppläsning. Det första numret av Lyrikvännen kom ut 1954. Redaktör och initiativtagare för tidskriften var Stig Carlson. Han förblev redaktör för tidskriften fram till sin död, 1971. Numera har redaktionen sitt säte i Lund, hos ellerströms förlag.

Jag äger ett exemplar av det allra första numret av Lyrikvännen och ur det hämtar jag en dikt av Karl Vennberg.

Senhöstdagar, av Karl Vennberg (1910-1995)
(Från Lyrikvännen : tidskrift för FIB:s lyrikklubb. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1954 : Nr 1.)

Det finns senhöstdagar då havsfåglar
besöker staden,
rör med livande vingslag
trottoarernas nötta ansikten.

Våra okända händer
låter sin fiendskap falla:
gatornas, husens, spårvagnarnas.
Timmen mörknar,
men ingen kvävning genombävar hjärtat.

Med ens tycker vi oss alla veta
vad regnet för med sig från klipporna,
vad solen för med sig från bergen.
Och ett ögonblick kan kännas
som vore kärlek ännu möjlig.

***

Slutligen landar vi i den 17:e upplagan av Singapore Writers Festival. Evenemanget som pågick i tio dagar, med start 31 oktober, gästades bl.a. av den tidigare Pulitzer Prize-vinnaren Paul Muldoon från Irland. Festivalen hade mer än 200 inbjudna författare som mötte publiken inom ramen för 280 olika programpunkter. Det spelades även en föreställning av Hokkien och Teochew barnvisor av Wu Jia Ban Youth & Children Performing Group från Singapore.

Den tidigare "Poet Laureate of USA", Robert Pinsky (f. 1940), framförde sin dikt "Antique" tillsammans med Singapore-baserade jazzgitarristen Rick Smith.

Antique, by Robert Pinsky
(From Gulf music. New York : Farrar, Straus and Giroux, 2007.)

I drowned in the fire of having you, I burned
In the river of not having you, we lived
Together for hours in a house of a thousand rooms
And we were parted for a thousand years.
Ten minutes ago we raised our children who cover
The earth and have forgotten that we existed.
It was not maya, it was not a ladder to perfection,
It was this cold sunlight falling on this warm earth.

When I turned you went to Hell. When your ship
Fled the battle I followed you and lost the world
Without regret but with stormy recriminations.
Someday far down that corridor of horror the future
Someone who buys this picture of you for the frame
At a stall in a dwindled city will study your face
And decide to harbor it for a little while longer
From the waters of anonymity, the acids of breath.

Lämna plats åt kärleken

En ny tur i tunnelbanan. Andra året av SL-trafikens poesiprojekt tillägnades kärleken. Sju kärleksdikter valdes ut och presenterades för resenärerna. Även Londons Underground har haft sin beskärda del av kärlekspoem.

En personlig favoritpoet, men i mitt tycke rätt underskattad sådan, var Maria Wine (1912-2003). Hon föddes i Köpenhamn och hette då Karla Petersen. Hon placerades på barnhem vid två års ålder och kom sedan till fosterhem. Den tuffa början på livet präglade hennes tidiga diktning. 1936 gifte hon sig med den skånske författaren Artur Lundkvist, och det var han som uppmuntrade henne till läsning och eget skrivande. De flyttade så småningom till Stockholm och sedan vidare till Solna, där de levde resterande tiden av sina liv. 2006 hedrades Maria Wine med en park i Råsunda. Hennes första diktsamling publicerades 1943, Vinden ur mörkret. Ett ständigt återkommande tema i hennes diktning var just kärleken. Dikten som åkte med i tunnelbanan 1994, Älska mig .., lyckas på bara några få rader uttrycka det viktigaste budskapet om kärlek, som jag känner till.

Älska mig ..., av Maria Wine

(Från Feberfötter : dikter. Stockholm : Bonnier, 1947.)

Älska mig

men kom inte för nära

lämna plats åt kärleken

att skratta åt sin lycka

låt alltid en del av mitt blonda hår

vara fri

***

Det var ganska givet vilken poet som skulle följa på Maria Wine i detta tunnelbaneinlägg. Sapfo, är den första kända kvinnliga poeten i historien. Hon föddes någon gång mellan 630 och 612 f.Kr. och dog cirka 570 f.Kr. Sapfo är idag en av den västerländska lyrikens mest betydande företrädare; ständigt aktuell, älskad, läst, tolkad, imiterad och diskuterad. Källa: Alex författarlexikon

För två år sedan fick nedanstående dikt plats i Londons Underground.

Two fragments, by Sappho (translated by Cicely Herbert)

(From Poems on the Underground. Edited by: Gerard Benson, Judith Chernaik, Cicely Herbert. Penguin Books, Limited 2012.)

Love holds me captive again 

and I tremble with bittersweet longing 

As a gale on the mountainside bends the oak tree 

I am rocked by my love

***

Ett år efter invigningen av Stockholms tunnelbana (Slussen-Hökarängen) fick stan ytterligare en linje, Gullmarsplan-Stureby. På den sträckan går det att hoppa av vid stationen Enskede gård. 

Med utgångspunkt i dikten Tomten, av Viktor Rydberg, har en för mig okänd SL-anställd diktat följande (verser 1-2):

Biljetthallens köld är hård,

lysrören blinka och glimma.

Spärrvakten gäspar i Enskede Gård,

djupt under midnattstimma.

Tågen vandra sin tysta ban,

snön lyser vit på kur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast vakten är vaken.

Sitter där blå vid en spärrkursdörr,

blå mot det vita kakel,

tittar, som många nätter förr,

upp emot klockans orakel.

Lyssnar till nattradions moll och dur,

väntar på "nittons" sista tur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

...

En makalös historia

I förra veckans Diktarkeologi hamnade en makalös expedition i fokus, Nansens Grönlandsfärd 1888. Jag är väldigt glad över att så högkvalitativa fotografier finns bevarade. Även i kväll är makalös ett gångbart ord. Vid uppläsningen i Gamla Riksdagshuset 1973, (se förra måndagsinlägget), reciterade Bengt Nerman sin dikt om byggnationen av slottet Makalös. Dikten inleds med en finurlighet.

Makalös, av Bengt Nerman (f. 1922)

(Från Dikten finns överallt : svensk poesi idag / red.: Tobias Berggren och Theodor Kallifatides ; fotografier: Bengt af Geijerstam. Stockholm : FIB:s lyrikklubb : 1973.)

På Erik Dahlberghs teckning av Makalös

Erik Dahlbergh (1625-1703)

det märkvärdiga slottet
står jag nere till vänster. Vi är
flera stycken som arbetar där, ledda
av byggmästaren. Slottet höjer
sin väldighet, fyra torn med rundkragar
som engelska gentlemän, taklanterniner, skorstenar
höga som master, flöjlar, fönster i mängd
ett sluttande tak som en fjällvägg - inte vet
jag om det blev så, men jag är ritad så
och slottet skyddas runtom av ansikten, människor
hjälpare mot nöd, fara och eld - så
fantiserar jag, som med fyra andra
bygger det, i tavlans underkant. Jag har
en hyvel. Och med drömmande tag
jämnar jag min bräda. Slottet är färdigt,
men vi bygger det: muraren, bildhuggarn,
vi yxmän och hyvlare. Och byggherren vakar
Makalös, Makalös. Långt
längre fram då skyddsandarna inte längre
omger dig, då det makalösa har tämjts
av tiden och rappningen lossnar, då äter dig
elden: slottet Makalös brand. Men vi
som står här i papperet, vi fortsätter
att bygga dig. Jag är hyvlare.

*

Finurligheten framkommer i den uppdiktade historien om Erik Dahlberghs teckning av slottet Makalös. Någon sådan teckning existerar inte.

Däremot var Erik Dahlbergh, förutom greve, militär och ämbetsman, även tecknare och arkitekt. Han blev med tiden även en framstående kartograf. Men det är framför allt genom verket Suecia antiqua et hodierna som hans teckningar blivit bevarade åt eftervärlden. Verket består av 353 planscher med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige. Det innehåller bilder på städer, slott, herresäten och historiska platser (ex. Birka). Det går att studera och skriva ut bilderna via Kungliga Bibliotekets webbplats, Suecia antiqua et hodierna.

Men det innehåller ingen teckning av slottet Makalös. Även om det hade varit möjligt. Jacob De la Gardies palats stod färdigt 1643, och var beläget mellan nuvarande Operan och Karl XII:s staty. Byggnaden var enorm och rikt utsmyckad och fick sitt namn genom den mäktiga påverkan den hade på befolkningen.

Till en början levde Jacob De la Gardie, och sedermera sonen Magnus Gabriel, i slottet. Men 1686 drogs slottet in till kronan, i samband med reduktionen, och fungerade som sädesmagasin och därefter som arsenal.

I slutet av 1700-talet flyttade Dramatiska teatern in i palatset och det höll sig så fram till en ödesdiger kväll i november 1825. Mitt under pågående föreställning spred sig en brand från källaren och upp genom byggnaden. Ensemblen och publiken lyckades rädda sig men tre personer ur tjänstestaben omkom.

På Stockholms stadsmuseum förvaras en del av resterna från Makalös och där kan man också beskåda en modell av slottet.

Poesi på väg

Den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm i Stockholm och spårvägarna gick under jord. Sjutton år senare, 1 oktober 1950, invigdes den första tunnelbanelinjen för de tyngre tunnelbanetågen. Den första sträckningen gick mellan Slussen och Hökarängen. Nästa år fyller alltså tunnelbanetågen "pensionsålder". I bloggen kommer jag att uppmärksamma den poesi som förekommit i underjorden, dels i projektet "Poesi på väg" (SL, Stockholm) och dels i "Poems on the Underground" (Transport for London). Jag kommer också att publicera texter om några av de 100 tunnelbanestationer som Stockholms tunnelbanesystem är uppbyggt kring.

*

Vi börjar i London. Sedan 1986 har Transport For London skyltat med poesi i sina tunnelbanevagnar. Vanligtvis byts dikterna ut tre gånger per år. Idén kom från den amerikanska författarinnan Judith Chernaik och hon har också varit verksam i att välja ut texterna.

Bloggens första tunnelbanedikt har ett något mörkt tema men tunnelsymboliken passar väl in i det här sammanhanget. Den tog plats i "Poems on the Underground" i maj 2003. Den är skriven av den nordirländske poeten Louis MacNeice som bodde ett par år i Canonbury Park South, Islington, som räknas till Inner London.

Coda, by Louis MacNeice (1907-1963)
(From The burning perch. New York : Oxford University Press, 1963 .)

Maybe we knew each other better
When the night was young and unrepeated
And the moon stood still over Jericho.

So much for the past; in the present
There are moments caught between heart‑beats
When maybe we know each other better.

But what is that clinking in the darkness?
Maybe we shall know each other better
When the tunnels meet beneath the mountain.

***

I Stockholm hakade SL på London-idén 1993 genom att starta projektet "Poesi på väg". Varje år fram till projektet avslutades 2008 valdes 7 till 12 dikter ut för att smycka vagnar och bussar. De kopplades samman genom årsvisa temarubriker. Första året var överskriften "Människors möte", och den var direkt hämtad från Hjalmar Gullbergs dikt som ni kan läsa nedan. Hjalmar Gullberg var ju skåning men var under en period bosatt och verksam i Stockholm. Han utsågs 1936 till chef för radioteatern med kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm, en position han innehade fram till 1950. Kungsgatan var för övrigt ett tidigare namn på Hötorgets tunnelbanestation (namnbytet gjordes 1957).

Människors möte, av Hjalmar Gullberg (1898-1961)
(Från Att övervinna världen : Dikter. Stockholm : Norstedt, 1937.)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

***

Knutpunkten Slussen har som sagt trafikerats av tunnelbanetågen sedan invigningen 1950. 

Slussen. Folksamling vid invigningen av Stockholms tunnelbana,
linjen Slussen - Hökarängen (1950-10-01).
Upphov: Kjellström, John ; Objektidentitet: Fotonummer SvD 39149 ;
Publicerat av: Stockholms stadsmuseum.

Numera är det andra byggplaner som diskuteras för området.
Lena Kallenberg (född invigningsåret 1950), känd för oss skolbibliotekarier genom sina barn- och ungdomsböcker, skrev en vacker inledning på sin roman "Slussen" som utkom 2004.

     Verner fumlar med kepsen.
     Trots att han står i vägen för buss och tunnelbanepassagerare stannar han upp utanför tunnelbanan. Den där kvävande känslan av att lungorna krymper likt ylle i hetvatten tvingar händerna till ett krampaktigt grepp om rollatorns handtag.
     Han hade alltid tyckt om blåst. Blåst, inte vind som har med segling och diktning att skaffa. Blåsten, Slussens härskare, för evigt lierad med den vida utsikten över vatten som möts vid ett smalt näs, tuktar luft, sol och ljus. Saltsjöns pinande tävlingar med de örfilslika kasten från Kungsholmssidan, passerar denna plats där människor skingras åt stans olika väderstreck ...

(Ur Slussen : kortprosa. Stockholm Bäckströms, 2004.)